Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Jag har skrattat mig igenom alla Resident Evil. Jag har myst mig igenom Alone in the Dark. Jag har jaha:at mig igenom Silent Hill. Jag har kallsvettats igenom Amnesia: the Dark Descent.

Aldrig någonsin har jag känt äkta rädsla av att spela ett spel. För att man ska känna den där paniska skräcken måste något stå på spel, man måste ha något att förlora. I den trygga kontorsstolen framför datorn sitter man säkert, inget kan skada en och därför kommer ett spel aldrig att kunna framkalla genuin skräck hos mig. Men det finns vissa spel som nästan lyckas; Amnesia: the Dark Descent får mig att känna starkt obehag – något som inget spel lyckats med tidigare.

Spelet börjar med att man vaknar upp. Man vet ingenting förutom att man heter Daniel och har tappat minnet. Minnesförlust är nog en av de största klyschorna som finns. Nästan alla amerikanska sitcoms innehåller minst ett avsnitt i vilket en av huvudpersonerna tappar minnet och de andra i gänget måste, under komiska former, lära personen ifråga vem denne är. Ett otal böcker handlar om människor med amnesi som måste återupptäcka sig själva. Inom konsten är minnesförlust ett vanligt ämne. Denna fascination för minnesförlust pekar på att det är en av våra största rädslor. Att tappa minnet är att förlora sin historia, sina rötter, sin uppväxt; det är att dö, fast ändå leva vidare. Även om det är ett ämne om behandlats många gånger, lyckas svenska Frictional få äventyrets handling att kännas spännande och fräsch.

Äkta panik kommer vi aldrig att uppleva i ett spel, men Amnesia lyckas komma farligt nära, nästan så det snuddar vid den där hemska, skräckfyllda och adrenalinstinna känslan. Allt handlar om maktlöshet. Det är maktlösheten som styr det här spelet och den mycket obehagliga resa vi företar oss genom det gigantiska slottet. Det händer saker som är utanför din kontroll hela tiden; taket faller in, hål öppnas för att sluka dig, helt plötsligt blir du huggen och skuren av tomma intet. Man får verkligen känslan av att man enbart är en bricka i ett större spel.

Främst av allt som skapar denna känsla är stridsystemet- det finns inget! Det är ren genialitet, eftersom det tillför en känsla av realism och – återigen – maktlöshet. Du har ingen BFG, Tommygun eller bazooka att värja dig med. Allt du kan göra när en fiendes skräckinjagande skepnad uppenbarar sig är att springa iväg och gömma dig. Sedan kan du bara hoppas på att inte bli funnen och dödad. Det ger mig samma pirrande känsla som man hade när man lekte kurragömma som barn och det hände mer än en gång att jag kom på mig själv med att hålla andan framför datorn när jag hukade mig i ett mörkt hörn, samtidigt monstrens tunga steg ekade bara några meter ifrån mig. Realism, mina vänner, realism.

Förutom att hålla livmätaren på behörigt avstånd från tomhet, måste man se till att hålla Daniels psyke i trim. För mycket av det täta, onaturliga mörkret gör att han sakta men säkert närmar sig totalt psykiskt sammanbrott. När detta sker hörs vrål från vidunder, omgivningen börjar pulsera och Daniel börjar tala tyst för sig själv och utstöta små skrik. Att bara se på en fiende förvärrar situationen och hans stön och kvävda skrik drar dem till sig. Galenskapen botar man med rikligt med ljus, vilket dock är en extrem bristvara (såvida du inte är en fjant och kör på easy). Ibland hittar man lite lampolja och något ljus att tända med de få tändstickor man springer på. Oftast får man famla i mörkret och ta sig långsamt framåt. Att hålla Daniel frisk och sund i sådana lägen är mycket svårt.

I Amnesia bjuds man på störande ominösa skildringar av död, galenskap, lidande och smärta. Det hela är perfekt avvägt med lugna partier emellan de mer intensiva och tunga delarna. Lugnet är dock inte alltid att lita på. Närsomhelst kan ett vrål höras som gör att blodet isar sig. Närsomhelst kan alla ljus blåsas ut. Närsomhelst kan en osynlig fiende börja jaga dig till primala skrik som får nackhåren att resa sig. Samtidigt som Daniel återfår fler och fler minnen och handlingen rullas ut, blir det hela än mer obehagligt. Ibland vill man knappt gå ett enda steg till, för att hela upplevelsen är så stark. Man gör det alltid ändå, för det här är ett förbannat bra spel.

Tyvärr är Amnesia ganska kort. Ungefär 8-10 timmar tog min första genomspelning, då helt utan hjälp från guider att lösa pusslen med hjälp av. Det vägs i och för sig upp i form av ett lågt pris och stort omspelningsvärde. På många ställen känns det som att Frictional Games kanske hade velat lägga in mer innehåll, men inte hunnit. Framåt slutet händer väldigt mycket på kort tid och eftertexterna kommer lite väl snabbt. Synd, för det här spelet hade gärna fått fortsätta tredubbelt så lång tid.

När man spelat fram till slutet sitter man inte oberörd. Många frågor återstår. Vad hände egentligen? Var detta Daniels skärseld innan förlåtelsen? Hände det ens på riktigt? Eftersom spelet genomsyras av temat sinnessjukdom, frågar man sig till sist om det egentligen hände, eller om det bara var hallucinationer och självstympning. Denna osäkerhet gör att jag redan är inne på min tredje genomspelning, i jakt på alla av de möjliga sluten, men framförallt, svar.