Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

“Manuel “Manny” Calavera återvänder till sitt kontor på dödsdepartementet med en ny klient. Manny är lika delar reseförsäljare och lieman. Han är död, precis som alla runt omkring honom. Han befinner sig i dödsriket, platsen dit alla kommer efter döden, och hans uppgift är att hämta de döda från de levandes rike och sedan hjälpa dem hitta rätt transportmedel för dem till himmelriket.”

Jag känner mig nästan ovärdig. Grim Fandango är för bra för att vanliga dödliga ska uttala sig om det, skärskåda det och bedöma det. Spelet är peka-klicka-/äventyrsgenrens kronjuvel. Bättre än så här blev det inte och aldrig, aldrig någonsin, kommer det att överträffas. Grim Fandango är det sista i raden av LucasArts mästerverk från 90-talet. Sam & Max Hit the Road, Day of the Tentacle, Monkey Island och de andra var bara upptakten, här är huvudnumret. Det var också sista gången vi såg LucasArts i sitt esse, efter Grim Fandango gick det bara utför för äventyrsgenren, både för företagets egna och andras titlar.

Manuel “Manny” Calavera återvänder till sitt kontor på dödsdepartementet med en ny klient. Manny är lika delar reseförsäljare och lieman. Han är död, precis som alla runt omkring honom. Han befinner sig i dödsriket, platsen dit alla kommer efter döden, och hans uppgift är att hämta de döda från de levandes rike och sedan hjälpa dem hitta rätt transportmedel för dem till himmelriket. Hur de får ta sig dit beror på hur dygdiga liv de levt. Har man levt ärevördigt får man en biljett på The Number Nine, expresståget till paradiset. Har man däremot levt som en syndare får man gå hela vägen. Att han är fast på dödsdepartementet beror på att han måste jobba av de synder han begått i livet, innan han får fara vidare – han har dock ingen aning om vad det är han har gjort.

Han ler entusiastiskt mot sin klient, herr Flores. Här ska säljas tågbiljetter och en fin provision ska håvas in! Han slår in Flores’ uppgifter på datorn och plötsligt sjunker hans humör som en sten. Herr Flores kvalificerar sig inte för The Number Nine, inte heller för båt eller bil.

- Du har tur, säger Manny till Flores, tåget är precis utom räckhåll för dig, men jag kan fixa in dig på The Excelsior Line!
Synd bara att The Excelsior Line är en promenadkäpp med inbyggd kompass.

Manny tröttnar på att bara få de sämsta kunderna och stjäl en mönsterklient från dödsdepartementets stjärnförsäljare, Domino. Denna klient, den unga och vackra Mercedes “Meche” Colomar, har inte begått en endaste liten synd i hela sitt liv. Dygdare än Gud själv, borde hon ju vara lätt att få in på The Number Nine. Manny knappar ivrigt på sin dator och tappar nästan besinningen när han inte kan ge Meche en biljet på snabbtåget. Hon försvinner iväg på sin långa vandring. Manny förstår att något är fel, vänder sig emot dödsdepartementet och letar febrilt efter Meche för att ställa allt till rätta. Äventyret tar sin början.

Detta spels utmärkande drag är helt klart humorn och den ypperligt välskrivna handlingen. Manny och de andra karaktärerna säger inte bara saker som får en att skratta rakt ut, eller åtminstone le, de är otroligt levande – vilket är mycket anmärkningsvärt eftersom majoriteten av dem är döda. Mannys strävan utgör hela spelets handling, och därtill hela hans person. Denna självuppoffrande kamp för vad som är rätt förstärker känslan av att någotning är fel i dödsriket. Manny bevisar gång efter annan att han är genomgod, även om han har en mycket oortodox inställning till saker och löser problem på moraliskt tveksamma sätt. Man börjar snabbt ifrågasätta vad det är för synder han måste sona och framförallt om de ens är begångna. Det blir till slut uppenbart att han är utvald att ställa allt till rätta av högre makter, eller “the powers that be” som Manny kallar dem. Längre fram i spelet växer han till en Moses-gestalt, som för sitt rättfärdiga folk ur korruptionen. Som en kristus gör han det till sin uppgift att rädda alla runtomkring honom. Denna messiasdel av honom är dock inte den dominerande, först och främst är han den älskvärda filuren som alltid har en kvick kommentar och ständigt underhåller spelaren. Det kan mycket väl vara jag som läser in de religiösa referenserna.

Grim Fandango är ett LucasArts-spel av den gamla skolan, beväpnat med den humor, charm och utmaning vi kommit att ta för given. I Grim Fandango finns det dock ett långt större djup än i de flesta andra av företagets peka-klicka-/äventyrstitlar. I detta spel får vi ta del av kärlek, död, liv och förlust på ett mycket allvarligare och mer gripande sätt än i t ex Monkey Island-spelen. I de sistnämnda förekommer dylika teman alltid som ett led i humorn, medan humorn i Grim Fandango är ett led i handlingen. Monkey Island är storslagen humor rakt igenom – Grim Fandango har en storslagen handling med starka inslag av humor.

Grafiken är tidlös. Bakgrunderna är förrenderade och karaktärena m m är uppbyggda av polygoner, precis som i Final Fantasy-spelen till Playstation. Skillnaden är att Grim Fandango åldrats långt bättre. Final Fantasys formgivare strävade efter att ligga så nära verkligheten som möjligt, medan grafikerna på LucasArts i högre grad anpassade grafiken efter förutsättningarna. De kantiga polygongubbarna ackompanjeras av en värld som präglas lika mycket av kantighet som de. De passar in i sin omgivning på ett helt annat sätt än Cloud och hans vänner, vilket gör att spelets grafiska begränsningar inte är lika uppenbara.

Estetiken är underbar. Man har tagit intryck från 20-30-talets USA och klassisk maya-arkitektur och blandat dem i en perfekt avvägd cocktail. Det hela blir som en idealiserad version av Mexiko, vilket bara förstärks av att många karaktärer har spanska namn och utbrister saker på latinamerikansk spanska titt som tätt. Utformningen blir aldrig enformig, tråkig eller förutsägbar. Man möts ständigt av nya och oförutsägbara miljöer. Mannys pilgrimsfärd tar en från storstaden El Marrow, genom hamnstäder, djupa skogar, havsbotten och mycket mer därtill. Allting är bedårande vackert.

Trots att Grim Fandango tangerar perfektion, är det inte så gudomligt på alla punkter. Spelet har ett stort problem, som går under namnet kontroll. För att fatta mig kort: den är horribel. Fullständigt horribel. Den är seg, oflexibel och oförlåtande. Springer man in i något vänder Manny och springer i motsatt riktning, innan man ens hinner reagera. Visst, när spelet släpptes var 3d-spel ofta handikappande av dödande dålig kontroll, men det är föga tröst när man sliter sitt hår över att man knappt kan röra sig utan att fastna, vända sig åt fel håll eller snurra runt okontrollerat ett par sekunder. Trots att jag normalt sett drabbas av raseri över dålig kontroll (ni som läst mina tidigare recensioner känner nog igen mitt tjat om just det), så kan jag faktiskt förlåta Grim Fandango. Jag tror dessutom att en del av stämningen och inlevelsen hade förtagits om spelet haft samma interface som exempelvis Day of the Tentacle. Nu finns inga onödiga rutor eller menyer på skärmen, det är bara spelmiljö över hela skärmen. Men den inlevelse det ger, kommer inte utan nackdelar. Jag vet ärligt talat inte vad som hade varit bäst.

För en gångs skull har ett äventyrsspel från LucasArts en balanserad svårighetsgrad. Där tidigare spel har en del pussel så ologiska att de nästan är omöjliga att lösa utan hjälp, har Grim Fandango pussel som ibland är riktigt utmanande, men sällan så pass att man ger upp. En stor hjälp är att Manny då och då säger små tips för sig själv. Ni som älskar att sitta fast i timtal och bara klura på idiotin bakom vissa av pusslen blir kanske lite besvikna på svårighetsgraden, men vi som inte är riktigt så hardcore njuter av ömsom klura en liten stund, ömsom hitta svaret direkt.

Genom spelet hörs vacker indianmusik, lågmäld loungejazz, lättsam muzak, episka orkesterstycken och stämningsbyggande trumrassel á la kroumata-ensemblen. Musikens gemensamma nämnare är att den aldrig känns malplacerad och alltid passar väl in i sin omgivning. Ibland hörs ingen musik alls, vilket låter de ambienta ljudeffekterna komma till sin rätt. Röstskådespelet är, som alltid i LucasArts-produktioner från denna era, välgjort och varje replik levereras med en trovärdighet som imponerar, speciellt i jämförelse med de motbjudande röstinsatser som dominerar spelbranschen.

Mannys fyra år långa färd genom de dödas rike är en episk saga, som ackompanjeras av bländvacker grafik, perfekt anpassad musik och charmig estetik. Fruktansvärt få fel finns. Jag har spelat Grim Fandango ett tiotal gånger och kommer att spela det tiotals gånger igen. Varför? Jo, för att det är ett av de bästa spelen någonsin. Allt LucasArts lärde sig om äventyrsspel under 90-talet syddes snyggt samman till ett spel som nästan (men bara nästan) är perfekt. Jag skulle kunna tjata i all evighet om allt det vackra i Grim Fandango, vilken klockren sidekick Glottis är, hur underhållande den ilskna dvärgen är eller hur sorgligt Lolas öde är, men jag väljer att inte göra det. Allt jag kan göra är att råda dig att spela det och själv uppleva allt det har att erbjuda. Kommer inte ångra dig. Inte en sekund. Aldrig.