Att spela gamla spel är inte bara kul. Ibland stöter man på ett riktigt skitspel, men det är inte så farligt egentligen. Då kan man ju skriva en ilsken recension någonstans och få uppmuntrande e-kramar av andra som lidit sig igenom det.
De gånger det kan gå riktigt illa är när man tar sig an ett spel man spelade som barn. Ni vet hur det brukar vara, man hittar sitt gamla NES på vinden och spelar igenom det igen, eller ser ett gammalt barndomsminne för en billig slant på Tradera. Man tror att man ska ha så jävla kul med sina gamla klassiker, men det slutar med att man kräks och börjar undra på om man var efterbliven som barn.
Att man inte ska träffa sin barndoms hjältar lär vi oss alla den hårda vägen, men vissa av oss (läs: jag) fortsätter lägga handen på spisplattan. I mitt fall heter det Ikari Warriors till NES, ett spel jag hade förbannat kul med som barn. Fy helvete vad jävla kasst det är! Segt som fan, stört svårt och buggigt. Det spelet avgudade jag alltså som barn…
…Vafan höll jag på med?!
Tiderna var annorlunda då. Man fick ett spel varje födelsedag, ett varje jul och kanske ett par stycken till under året. Det fanns inget sätt att veta om spelen var bra eller inte på förhand. Hade man aldrig hört talas om spelet fick man gå på boxarten. Man älskade spelen av ren princip. Jag kommer till och med ihåg hur jag och en kompis var fullkomligt fanatiska fans till Bart vs the Space Mutants.
Kom igen, Bart vs the Space Mutants!
Hursomhelst, vissa spel gör sig bäst som avlägsna minnen. Man ska inte återuppleva alla sina gamla favoriter. Tumregeln är att om spelvärldens gemensamma betyg är positivt, så är det ett bra spel. Googla runt lite, kolla på forum etc, så slipper du se din barndom krackelera.
Nicke
Ikari Warriors var ju mest ballt när man spelade två och hela tiden tryckte in koden för att få fler liv när man dog. ABBA har jag för mig att det var, va?
blutt
Teenage Mutant Ninja Turtles hade jag för mig jag älskade. Men jag förstår inte hur om jag ska vara ärlig.
Senast jag provade spelet mest för nostalgi-kicken blev det en “FFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFUUUUUUUUUUUU”, sen stängde jag av :)
Lasse B
första turtles spelet är ju helt knäppt.
Tog ju en evighet innan man lärde sig den rackarns vattenbanan.
ABBA är korrekt. Men tillslut kom man till en snubbe med skrivbord som man sprängde och sedan låste sig spelet där, man kom ingen vart.
Folk snackade om hemliga passager och allt möjligt, tror tillochmed det var en bild på kartongen på en annan bana man inte hade varit på men som man aldrig kom till.
Fattar fortfarande inget.
Kanske ska ta och kolla upp det där nu i nätets gyllene tidsålder!
Själv spelade jag nyligen igenom secret of mana (16bit jag vet) och det var fortfarande episkt.
Inte lika långt som jag hade för mig dock, men ändå!
blutt
Spelade igenom SOM för nått år sedan, och det är som du säger fortf EPISKT!
Aeneas
Nej, nej, nej! SoM är ett stjärtspel! ;)