Jag är en rätt fredlig typ. Jag har inte hamnat i slagsmål en enda gång som vuxen. Jag brukar inte ens få vansinnesutbrott av svåra spel längre. Jag tog I Wanna be the Guy med en klackspark. Inte ens Ghosts ‘n’ Goblins kan få mig speciellt ursinning av frustration längre.
Mega Man 9 däremot…
RAAAAAAAAAAAAAAGE!!!
Det här är vad det där förbannade spelet fick mig att göra (precis som en barnmisshandlande förälder säger jag “This hurts me more than it hurts you *Falcon punch på spädbarnet*”):
Varför?
Anledningen heter Concrete Man och är ett överdrivet svårt djävla äckel.
Det tog mig kanske 30 försök att ha ihjäl den förbannade djävla djävulsdjäveln! Någonstans kring 10 slängde jag ifrån mig kontrollen. Inte så speciellt hårt, men den landade rakt på skrivbordskanten (dödligt vass) och det blev en liten spricka. Det var inget jag tänkte så mycket på, eftersom kontrollen fortsatte fungera som den skulle. Idag, ett par veckor senare, upptäckte jag hur sprickan växt och sträcker sig över halva kontrollen. Snyggt.
CONCRETE MAN! NÄR JAG FÅR TAG I DIG SKA JAG SLITA ARMERINGSJÄRNEN UR DIG, DITT MUTERADE BYGGMATERIAL!
Aeneas
För övrigt vill jag be läsarna om ursäkt för den ruttna ordvitsen i rubriken.
Nicke
Nian hade jag inga större problem med. Tian däremot, HUGA!
Ronja
Sv: Hej, jag kan gärna skriva för er också :) vad är det ni tänkt er?