Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Another World är känt för att ha varit revolutionerande när det släpptes. Jag var fem år 1991, då det kom. Jag minns inte om det var just då jag först upplevde det, men det var i de krokarna; jag och en kompis fick andaktsfullt se på när hans bror spelade det på sin Amiga.

Vi var bara små skitungar, inte fan visste vi vad polygoner var, men vi visste att det var något speciellt vi bevittnade.

Åren gick. Nu är jag gammal, bitter och cynisk. Jag har dock alltid mints Another World med värme. Jag har alltid varit osäker på varför, eftersom jag aldrig fick spela det den där dagen hos min kompis, vars namn jag inte längre kommer ihåg. Det var något med stämningen, kombinerat med den vackra grafiken, som satte djupa spår i mitt lilla pojkhjärta.

Jag fick tag på SNES-versionen för ett tag sedan. Det var rätt billigt, så trots att jag är en student och därför fattigare än de flesta kyrkråttor, tyckte jag att jag kunde kosta på mig det.

Det skulle jag inte ha gjort.

Det började bra: den unge vetenskapsmannen Lester Knight Chaykin parkerar sin Ferrari (vilket spelet är noga med att påpeka) vid sitt laboratorium och påbörjar ett experiment inom fysik. Det åskar oroväckande. Han lutar sig tillbaka i stolen, tar ett par klunkar cola, och väntar på datorns uträkningar.

Blixten slår ned rakt i laboratoriet!

Allt svartnar.

Plötsligt befinner sig Lester djupt under vatten. Han simmar upp till ytan. En ny värld uppenbarar sig; Another World.

Man känner sig verkligen bortkollrad. Man får inga instruktioner överhuvudtaget. Inga livmätare på skärmen, inga tutorials – inte ett skit. Man tar sina första trevande steg i denna nya värld. Den är vacker, öde och oändlig. Man har ingen aning om vad som kan hända härnäst. Spelet får en verkligen att känna sig helt utlämnad och ensam. Det är det som är detta spels starka kort: stämningen och de känslor den ger spelaren. Det känns som en främmande värld när man först beskådar sin omgivning. När man senare blir jagad känner man Lesters desperation. Allt görs med enkla medel, och det fungerar verkligen, trots den låga detaljrikedomen. Jag njuter i fulla drag av den vackra estetiken.

…tills det kommer utmaningar.

Kontrollen är rent horribel. Alla knapptryck är fördröjda och därigenom blir kontrollen segt och oprecist. Kommer en fiende oväntat har man inte en chans att reagera. De få gånger man faktiskt besegrar en mordisk utomjording på första försöket är det ren tur. I och med att man blir galen av frustration på grund av kontrollen, blir stämningen som bortblåst. Det är nästintill ospelbart! Partier där man måste väja för fallande stenbumlingar eller snabbt hoppa över hål i marken blir sanslöst enerverande, eftersom den urusla kontrollen omöjliggör njutbart spelande.

Det är synd, jävligt synd. De första känslorna av förundran, förväntan och förtjusning blir som bortblåsta på grund av den förbannade skitkontrollen. Det är som om Da Vinci hade avslutat Mona Lisa med att spy på den. Att något så vackert blir så fult på grund av bristande kontroll är riktigt, riktigt synd.

Det är även en skam att den intressanta och minimalistiska berättelsen om Lester och den varelse han slår följe med, hamnar i den ruttna kontrollens vidriga skugga. Det är en berättelse om en nödvändig kamratskap, född i fångenskap, som blommar ut i vänskap.

Allt det där skiter jag i. Allt jag kan göra när jag spelar det är att vräka ur mig svordomar, slänga kontrollen i golvet och skrika av vrede. Jag vill älska Another World, just för att det är Another World, men det är omöjligt, när även det minsta hinder i spelet blir nästntill omöjligt att ta sig förbi, allt beroende på en handikappad kontroll.

Jag kan dock erkänna att jag kände en enorm tillfredsställelse när jag såg “The End” visas på min tv. Inte den där tillfredsställelsen man känner när man klarat ett bra spel, utan snarare en för att jag inte behöver spela mer.

Another Worlds ursprung står att finna i ett polygontest Eric Chahi företog sig 1989. Det är passande, för Another World känns verkligen som ett techdemo. Det är inte gjort för att spelas, utan för att bevittnas och upplevas.