Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Då var bollen äntligen i rullning för Gamex 2013 då de första utställarna är presenterade. Årets upplaga lär bli den mest instressantaste mässan sedan starten 2010, då vi står inför ett generationsbyte som heter duga. Dock kan vi ju inte vara helt säkra på om något PS4 eller Xbox One kommer att närvara på mässan, men det vore ju nästan en smärre skandal ifall båda konsolerna lös med sin frånvaro.

Årets första utställare är följande:

Xbox Sverige, Ubisoft Nordic, EA – Electronic Arts, Namco Bandai och Wendros

Och vad skulle vi då kunna förvänta oss av detta? Det kan man bara spekulera i, men mina stora förhoppningar är att man kommer visa upp Xbox One, Watch Dogs, Titanfall och Dark Souls II från dessa utvecklare. Till synes så saknas ju företag som Nintendo och Sony, men det känns som att dom borde dyka upp så småningom.

Årets mässa kommer hålla låda den 31 Oktober – 3 November, som vanligt på Kistamässan i Stockholm. Och även iår kommer Kraid.se att närvara med så många från redaktionen som vi bara kan. Även undertecknad planerar att närvara iår, då han till fördel för Dreamhack missade fjolårets mässa.

Kommer du att besöka Gamex 2013?

“You say it best when you say nothing at all”, sjöng en snygg irländare en gång, även om jag inte tror att han anspelade på tv-spel. I en tid där vi mer och mer går mot att varenda liten karaktär i ett spel ska vara både mocappad och ha en åtminstone Emmy-nominerad röst tycker jag det är väldigt skönt när mina spelhjältar inte säger något alls, eller pratar ett språk som ingen förstår.

I dessa fall är det inte vad karaktären säger, utan hur hen säger det, som spelar roll. I dagens samhälle, där varenda kotte, smart eller korkad, ska ha en åsikt, är det väldigt uppfriskande. Det går alldeles utmärkt att förmedla känsla utan att säga någonting alls, egentligen. Hur många av oss har inte knutit emotionella band till Link trots att han enbart uttrycker sig medelst pubertala tillrop? Och visst är det med hjärtat i halsgropen vi följer den lille varelsen i Journeys resa mot den där bergstoppen långt bort i fjärran? När det där tragiska i Shadow of the Colossus inträffar, visst behöver Wander inte uttala sin sorg för att vi ska förstå?

Säger inte mycket, men är charmiga ändå.

Ibland vill spelskapare att deras karaktärer ska tala, men inte att spelaren ska förstå vad de säger. Då kommer ett påhittat språk väl till pass. Ett av de mest kända är troligen simlish, som pratas av de digitala marionetterna i The Sims. Ett språk som från början ska ha varit ett exeperiment med att blanda ukrainska med tagalog, men som sedan blev helt improviserat. Nonsens-språket kombinerat med symboler i pratbubblor gör det glasklart vad ens simmar tycker och tänker.

I sommar har jag spelat inte mindre än tre spel där karaktärerna talar språk som vi inte kan förstå: Animal Crossing: New Leaf, Pikmin 3 och Brothers: A Tale of Two Sons. Alla tre spelen har språk som låter som att de passar in i den världen de talas. Det förstnämnda låter sådär knäppt och gulligt som man förväntar sig, och i Pikmin 3 är det passande mystiskt och utomjordiskt. Brothers är det spel av de tre som är mest lik får värld, och karaktärerna är mer lika riktiga människor än i de andra. Bröderna kommunicerar dock mer med kroppspråk och tillrop än med ett regelrätt språk. När de talar låter det som en blandning mellan olika nordiska språk, men jag anar också influenser från språk från Mellanöstern. Kanske har det med mannen bakom spelet, regissören Josef Fares, att göra?

I många fall blir jag mer emotionellt engagerad än om det är Nolan North eller Jennifer Hale som gör alla röster.

Jag blir glad när jag spelar spel där karaktärerna inte talar. I många fall blir jag mer emotionellt engagerad än om det är Nolan North eller Jennifer Hale som gör alla röster. Jag hoppas att vi får se fler, och större, spel där utvecklarna valt att ha stumma protagonister, eller hjältar som talar ett språk som vi inte förstår.

Det har varit lika torrt på spelfronten som i våra gräsmattor den här sommaren, men nu börjar det släppa. Saints Row IV, GTA V och andra godbitar lurar runt knuten, men jag firar spelens återtåg i våra liv med en titt på plattformsspelet Cloudberry Kingdom. Det som skulle bli en väldigt kort video blev lite längre än vad jag trott. Spelet väcker helt enkelt ett slags jävlar anamma i mig, och jag ger mig fan på att klara de slumpgenererade banorna. Jag har med allra största säkerhet aldrig svurit så här mycket i offentliga mediala sammanhang tidigare. Mycket nöje!

Bra, dåligt, bra, dålig, bra, dåligt. Det verkar vara mönstret i mitt Castlevania: Symphony of the Night-spelande. Den här gången levlar jag två gånger och piskar på två riktigt fula fiender samtidigt som jag blandar ihop Nils Karlsson pyssling och Nils Holgersson. Also, dubbelhopp! Aw yisssssss!

Det är varmare än på solen och vi gamers ligger mest och smälter i små pölar. När du ändå ligger där och smälter, varför inte peta in lurarna i öronen och lyssna på ett nytt avsnitt av vår podcast? Det här blir vårt andra musikavsnitt, och temat den här gången är dystopi. För du trodde väl inte att du skulle få lyssna på en pod om regnbågar och enhörningar när du ligger där och smälter? Icke!

Som vanligt går det att prenumerera på oss genom att peta in den här feeden i din RSS-läsare eller via Itunes.

Kraids podcast – 13 – Dystopimusik

Nu är de igång, Sveroks panelsamtal Nörd på Pride som arrangeras i samarbete med Studiefrämjandet, ATK och SF-bokhandeln! På plats har vi vår alldeles egen Peter Ahonen som ska snacka om spelmedias ansvar i branschen. Hålltiderna ser du här under, och själva streamen kan du se från och med klockan 16 här:

16:00 – 16:50 Branschen, mångfalden och normer
Moderator: Elaine Boström
Medverkande: Paradox, Fatshark, Dataspelsbranschen mfl
Panelsamtal om  hur det ser ut i den svenska spelbranschen, i spelen och deras marknadsföringen samt vilka normer som påverkar spelskapandet. Fokus kommer att ligga på vad som görs, vad som kan göras samt vilka erfarenheter den svenska spelbranschen har och vilka svårigheter den stött på i arbetet med mångfald och jämlikhet både i sitt spelskapadande, i marknadsföringskampanjer och i företaget.

17:00 – 17:50 Vad görs och vad funkar – konvent och arrangörer
Moderator: Ina Bäckström
Medverkande: AKT, Terebi Ge-mu, Hazard, GothCon, NärCon
Panelsamtal om hur det ser ut på konvent, LAN och spelträffar när det kommer till jämlikhet och mångfald samt vilket arbete som görs för att alla ska känna sig välkomna och trygga på arrangemangen. Förra året diskuterades besökares erfarenheter och vad som skulle kunna göras samt vilket ansvar arrangörer har. I år kommer fokuset att ligga på vad som görs, vad som kan göras samt vilka erfarenheter arrangörer har och vad har fungerat och vad har varit eller är fortfarande svårt att hantera.

18:00 – 18:50 Vad gör spelmedia? Har spelmedia ett särskilt ansvar?
Moderator: Ina Bäckström
Medverkande: Kraid, Svampriket, Queer Nerds, Megazine, SVT/TT, Ctrl Alt Elite
Vi kommer att diskutera sexualitet, jämlikhet och mångfald inom spelhobbyn och spelbranschen. Hur ser det egentligen ut med marknadsföring, spelinnehåll, mässor och i spelmedia. Vad görs för att uppmärksamma den problematik som finns med homofobi och sexism. Vad görs för att förändra den rådande normen i spelhobbyn och vad har spelmedia för ansvar i dessa frågor.   

19:00 – 19:50 Att skava i spel- och nördkulturen
Moderator: Ina Bäckström
Medverkande: Malin Söderberg, Samson Wiklund, Chris Jonasson, Kerstin Alex
Vi kommer att diskutera sexualitet, jämlikhet och mångfald inom spelhobbyn, spelbranschen och den spel- och nördkultur den existerar i och skapar. Fokuset kommer att ligga på era erfarenheter av hur det är att ifrågasätta, kritisera och bryta mot de normer som finns. Hur ser det egentligen ut och hur gör en för att hantera det motstånd som uppstår när en bryter mot, ifrågasätter eller kritiserar spel- och nördkulturens normer.

20:00 – 20:50 Queer Historia vs rollspel, lajv och spel.
Moderator: Ina Bäckström
Medverkande: Robert Olsson, Joacim Blomqvist, Anneli Friedner Henriksson, Elis Örjes, Siri Sandqvist, Emil Carnevale, Filip Kopelman
De spel och scenarier vi spelar idag stämmer ganska dåligt med hur det såg ut historiskt. Vår bild av medeltida och historiska miljöer har påverkats kraftigt av 1800-talets historiesyn och Hollywood. Men hur såg det egentligen ut med religion, vetenskap, kön och sexualitet förr? Bygger vi våra roller utifrån hur det var eller hur vi tror det var?  Var alla pirater kvinnotjusande män, fanns det kvinnor som tog till vapen, ärvde, fanns homosexualitet, är allting som vi tror att det är eller finns det en mer korrekt historia? Lyssna när lajvare och rollspelare möter historiestuderande Robert Olsson och Piratmagister Joacim Blomqvist diskutera kring könsroller och sexualitet ur ett historiskt och spelmässigt perspektiv.

Vi här på Kraid kommer från olika ändar av det politiska spektrumet. Eftersom vi är såväl blodröda som djupblå kommer vi sällan överens om allt, och tur är väl det, något annat vore rätt trist. Men om det är något vi alla värnar om så är det alla människors lika värde. Därför är det självklart för oss att uppmärksamma den pågående pridefestivalen i Stockholm, särskilt när det anordnas events för oss nördar.

I dag, i morgon och på lördag anordnar ungdomsförbundet Sverok ett gäng olika roliga events under parollen Nörd på Pride. På fredag har man fixat ett gäng intressanta paneldebatter och diskussioner. I en av dem, “Vad gör spelmedia? Har spelmedia ett särskilt ansvar?” deltar dessutom vår alldeles egen Peter Ahonen tillsammans med representanter från bland annat SVT, Svampriket och Megazine. Alla diskussionerna kommer att live-streamas för oss som inte kan vara på plats. Om det går att se den här på Kraid är fortfarande oklart, men om inte annat ska det gå att se den på Sveroks hemsida.

På lördag är det dags för den stora prideparaden, och alla är inbjudna att delta i Proud and Nerdy. Dra på dig din bästa cosplay-outfit, eller bara häng på nördvagnen i tåget. Efteråt anordnas en nördpicknick på Östermalms IP.

Gå in på Facebook och gilla Nörd på Pride för all information och hålltider under helgen.

Undrar du varför just du ska delta i Stockholm Pride och Nörd på Pride? Låt Malin Söderberg på Svampriket förklara för dig!

Eftersom det gick så bra i förra avsnittet sparkar spelet självklart bakut och jävlas rejält med mig den här gången. Men jag kommer ändå en liten bit med min nya förmåga att öppna blå dörrar. Men en läskig boss gjord av svärd sätter rejält med käppar i hjulen. Hoppas på bättre lycka nästa gång!

Kickstarter, Indiegogo, GoFundMe; de senaste åren har crowdfunding vuxit något fenomenalt. Det är ett ypperligt verktyg för att föra de smalare projekten till en bredare målgrupp och för att övertyga de traditionella finansiärerna och distributörerna om att det inte bara är deras uppfattning om mainstream som säljer. Genom att skippa mellanhänderna och vända sig direkt till fansen har riktigt episka projekt kunnat bli verklighet – men är gräset så grönt som vi tror?

Jag har själv bidragit till ett par Kickstarter-kampanjer och har retromantiskt nostalgijublat över projekt som Project Eternity, DFA, Planescape och nu senast Warmachine: Tactics. Kickstarter m fl förverkligar drömmar, såväl spelarnas som utvecklarnas. Däremot skymtar jag några orosmoln vid horisonten.

Det är en utveckling vi bara är i början på, men jag tycker mig kunna se på många fora att förtroendet för plattformen sviktar

Kickstarter är en mycket populär finansieringsmekanism även inom figurspelsvärlden (tänk Warhammer, diverse rollspel etc). Några riktigt häftiga spel och figurer har förverkligats genom Kickstarter, men alltsom fler och fler projekt presenteras för oss konsumenter, ju mer tappar vi intresset. Dessutom har vi utsatts får några riktiga besvikelser. I och med att dammluckorna har öppnats på vid gavel börjar marknaden översvämmas med produkter, många bra, men tyvärr också många dåliga. Det är en utveckling vi bara är i början på, men jag tycker mig kunna se på många fora att förtroendet för plattformen sviktar allt mer, så till den grad att många börjar ignorera crowdfunding-projekt helt och hållet, eftersom man redan bränt sig på elden, så att säga. Folk vänder sig hellre till marknadens stora aktörer, då man vet att man får utlovad kvalitet på produkten man köper.

Visst, figurspel med allt vad det innebär är en annan marknad än den för digitala spel. Men det finns ändå många likheter, framförallt i o m att det i slutändan är spel och spelare det rör sig om. Skillnaden är dock att det oftast krävs långt mindre pengar för att förverkliga gjutningen av en ny produktlinje av figurer än vad det kostar att skapa ett spel. Det går snabbare att få fram nödvändigt kapital och det går snabbare att tillverka produkten; slutresultatet når konsumenten på en bråkdel av den tid som det tar de allra flesta dator- och tv-spel. Utvecklingen har med andra ord gått mycket snabbare, varför konsekvenserna av överdriven crowdfunding uppenbarat sig långt tidigare. Jag befarar dock att dator- och tv-spelsmarknaden kan gå samma öde till mötes i sinom tid.

Innan jag påtalar den stundande domedagen och manar till bot och bättring, måste vi komma ihåg att just denna långsamhet kan bli datorspelens frälsning. Att produkterna, såväl de himmelskt underbara som de ruttet urusla, inte når konsumenterna i samma rasande fart gör att det tar mycket längre tid att bryta ned förtroendet. Dessutom har vi inte sett slutresultatet av flertalet av de största Kickstarter-finansierade datorspelen. Håller de hög klass kommer förtroendet för finansieringsformen snarare att öka. Är de mediokra eller rent av dåliga finns kanske tillräcklig tid för att återuppbygga förtroendet och återuppliva optimismen.

Crowdfunding bygger på vårt förtroende för slutprodukten. Vi får se en prototyp, vi hör lite säljsnack och sedan är det upp till oss om vi vill finansiera dess förverkligande. Det handlar om förtroende för att vi ska få det vi betalar för. Om våra förhoppningar slutar i besvikelser gång efter annan kommer det att drabba hela crowdfunding-fenomenet och till slut vill ingen längre ge pengar, då vi inte längre har något förtroende för att vi faktiskt kommer att få det som utannonseras.

Spel blir mer och mer avancerade. Innehållet i dem ser mer och mer realistiskt ut. Risken för så kallad uncanny valley blir mer överhängande för varje dag när branschen sliter för att försöka få oss att knyta emotionella band till avatarerna på skärmen genom realism. I denna värld där realism är ett självändamål, hur kommer det sig att ett så simpelt spel som Animal Crossing: New Leaf ger mig ett till synes mer trovärdigt karaktärsgalleri än vad 300 000 polygoner försöker uppnå? Det känns nästan fånigt. Jag har på gränsen kärat ner mig i Isabelle, min antroporformfiska hundassistent, i New Leaf.

Läs mer