Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Cirka ett decennium efter Rome: Total War och tre uppföljare med expansioner senare får vi äntligen dra på oss sandalerna och vråla “Ave Caesar!” igen. Mitt förhållande till Total War-serien är ungefär samma som en nerknarkad uteliggare har till heroin; abstinensen är svår, men när jag äntligen får min dos blir jag euforisk.

Rome 2 är i mångt och mycket en förfining av Total War: Shogun 2, som förlagts till Europa under seklen kring Kristi födelse. Sedan förra spelet har det inte hänt alltför mycket, bortsett från lite tweaks här och där; varför laga något som inte är trasigt?

Läs mer

Spelhösten har dragit igång på allvar, och det är bråda tider för oss stackars recensenter. Först ut på spelsidan i City den här veckan är Killer is Dead, som visserligen kom för ett tag sedan, men som fallit mellan stolarna. Desto färskare är såväl Amnesia: A Machine for Pigs och Rain. Just “Amnesia” föll olyckligt nog bort i redigeringen av sidan, men det är sådant som händer. Nästa vecka blir det recensionskavalkad med såväl höstens fotbollslir som Beyond – Two Souls, Diablo 3 och The Legend of Zelda: Wind Waker HD.

För ett par år sedan i slutet av förra generationen – på den dominerande PS2:an – så var PES det givna valet i soffan hos kompisarna. Det var det ultimata sportspelet som slog konkurrensen med hästlängder alla kategorier. Men på en generation har PES lyckats med att tryckas ut i utkanten av fotbollsscenen av FIFA-serien. Men de har sakta men säkert jobbat sig uppåt – och nu är de faktiskt nästan tillbaka.

PES kör numera sitt helt egna race och utvecklas väldigt olikt sin stora konkurrent, spelen är numera väldigt olika – på gott och ont. Spelets och roliga online-lägen till trots så känns ändå PES något efter i utvecklingen; man kan t.ex. fortfarande inte ens ladda upp sina repriser på Youtube (för att kunna se den stundtals korkade AI:n göra helt otroliga självmål om och om igen).
Läs mer

Det här är första delen av “GTA-dagboken” där Michael har valt att skriva av sig om hur det är att försöka hitta en mening med livet efter pensionen. Kan innehålla små GTA 5-spoilers.

Det här med att skriva ner sina tankar är verkligen inte min grej alltså, men eftersom doktor Friedlander påstår att det ska hjälpa mig så är det väl bara att köra på. Men vad fan ska jag skriva? Jag är inte ens 50 och har ett fett hus i Vinewood och har råd att ägna dagarna åt att dricka whiskey vid poolen. Amanda är fortfarande snygg, nya bröst och allt. Två ungar och en fet bil. Den amerikanska drömmen, eller hur?

Läs mer

Äntligen är vår podcast tillbaka efter utlandsresor, semestrar, jobbstress och annat. Vi kör igång rejält med vår andra gäst någonsin, ingen mindre än Anders Brunlöf. Honom känner ni igen från den hyllade retropodcasten Retroresan. Han är även en av grundarna av, och nytillträden chefredaktör för, Svampriket. I veckans avsnitt berättar han om sitt projekt “1 år 0 spel” som tar slut i natt. Under ett helt år har Anders hållit sig borta från tv-spelen helt och hållet, och vi försöker ta reda på vad som händer i huvudet på någon som inte spelar alls.

Som vanligt går det att prenumerera på oss genom att peta in den här feeden i din RSS-läsare eller via Itunes.

Kraids podcast – 14 – Att INTE spela

Inte sällan tvekar jag in i det sista inför vilket betyg jag ska sätta ett spel. Ofta ligger de och pendlar precis på gränsen mellan två sifferbetyg. Aldrig har jag tvekat så länge som när jag tvingades bestämma hur många “C” GTA 5 skulle få i gårdagens City-tidningar. Som ni redan vet blev det en femma till slut, även om det finns saker jag verkligen avskyr med spelet. Jag skulle vilja brodera ut recensionen lite, och syna spelet utifrån två olika delar av mig själv.

Otroligt vackert spel

Gamern i mig älskar nästan allt i GTA 5. Att köra en mästerligt modellerad bil längs med Vinewoods boulevarder och se solen gå ner bakom “Hollywood”-skylten är lika vackert som spelets huvudkaraktärers öden är fängslande. Fokuset på större kupper – där platsen ska undersökas, förberedelser ska göras och medhjälpare ska väljas ut – är helt rätt riktning för serien, och uppdragen är mer varierade än någonsin tidigare. Rockstar har i GTA 5 lyckats att ta de galna “over the top”-delarna från min favorit San Andreas och blandat upp det med en lagom dos av det mer seriösa och karaktärsdrivna GTA 4. Något som passar mig – som gillar galenskaper lika mycket som välskrivna karaktärer – som handen i handsken.
Läs mer

Så var vi här till slut, den stora GTA 5-recensionen. Jag (Niklas) har bävat inför detta, och betyget har också pendlat mellan fyra och fem under tiden jag spelat. Till slut fick det sin femma och jag är glad att det lär ta fem år innan nästa spel i serien släpps.

Utöver det har jag haft galet roligt med Rayman Legends, som numera slår Mario på fingrarna rejält. Henke har också han haft riktigt kul, men med ett spel jag inte förstår mig på, NHL 14.

Då har det gått ytterligare ett år, och ännu ett NHL-spel är släppt. Den 22 i ordningen för att vara exakt. Att recensera dessa återkommande sportspel är alltid lite speciellt, då det inte är ett helt spel man kan bedöma, utan endast vad som är nytt sen föregående år. Se det som att recensera en stor patch till World of Warcraft.

Även ifall nyheterna i NHL 14 inte är så många i antal, så är det lilla man förbättrat ganska omfattande. Målvaktsspelet har tex förbättrats avskyvärt, och är mer följsam än tidigare. Fysikmotorn är omskriven i grunden, och har man tydligen kombinerat NHL-motorn med den motor man använder i Fight Night (boxningsspel). Alltså så har allt gruff och tacklande nått helt nya höjder i strävan efter realism samt att slagsmålen har blivit mer intensiva och är mycket mer förekommande.

Nu får man verkligen tänka efter två gånger innan man drar iväg ett slagskott efter att domaren har blåst av, eller om man får för sig att småputtas. Då får man stora delar av motståndarlaget på sig, och slagsmål är den enda utvägen ifall man inte är snabb nog att skrilla ifrån dom.
Läs mer

Jag började avguda Frictional Games när jag för första gången spelade Penumbra: Overture. Sedan Amnesia: The Dark Descent släpptes i september 2010 har jag sett fram emot uppföljaren. Dess perfekt avvägda blandning av skräck, pussel och utmaning fick mig att falla och dess bisarra och depraverade handling lämnade ett varaktigt intryck. Jag såg det, och ser det, som år 2010:s överlägset bästa spel – kanske ett av 10-talets allra bästa spel.

Spelets stora behållning är den sjuka handlingen

Och så kom uppföljaren. Spelet börjar, en man vaknar upp bredvid en säng som försetts med galler. Han letar förtvivlat efter sina två söner och man förstår direkt att en mycket, mycket mörk hemlighet är dold bakom orden. Det visar potential. Man hittar en tysk dikt om att vagga bultande hjärtan i sina händer, menat som en godnattvisa och jag börjar känna att Frictional fått till en värdig uppföljare.

Läs mer

Jag har spelat mycket GTA i mina dagar och ödslat oändligt med timmar på i princip alla spel i serien förutom fyran. Ändå har jag inte i närheten lika mycket erfarenhet av – eller är lika såld på – dem som Peter. Efter mina första stapplande timmar i GTA V är det inte svårt att förstå varför det är det dyraste spelet som någonsin utvecklats och även det största spelsläppet i historien. Själva spelet i sig är precis lika stort som dess budget och marknadsföringskampanj. Det är nästan svindlande.

Rockstar har under åren slipat förmågan att få en att aldrig vilja sluta spela till perfektion. “Tröttnat på story-uppdragen? Inga problem, här har du sidouppdrag!” “Jag är så jävla trött på hur min karaktär ser ut!” “Inga problem, här har du drivor av klädesplagg och massvis av skägg och frisyrer att välja mellan.” “Men nu är jag faktiskt trött på att köra bil.” “Inga problem, vi slängde in ett rätt kompetent golfspel som du kan underhålla dig med ett par timmar.”

Pimp my jacket

Los Santos är så stort att hälften vore nog. Och hälften vore nog ändå större än Liberty City i förra spelet. Men än viktigare än skillnaden i storlek är skillnaden i hur det ser ut. GTA V är ruggigt snyggt och Los Santos soldränkta stränder och SoCal-estetik tilltalar mig så mycket mer än den gritty New York-känslan i GTA 4.

“Usch vad trött jag är på att lära min hund nya trick och åka runt och bärga bilar.” “Inga problem! Här, ragga upp en hora, kör henne ut i ödemarken, betala henne för hennes tjänster och klubba sedan ner henne med en kofot och ta tillbaka dina pengar!” Just ja. Den delen av GTA finns fortfarande kvar. Glorifiering av våld är en av GTA:s säljpunkter, och den köper jag rakt av. Objektifiering av kvinnor och sexism, not so much. Jag har ännu inte stött på en enda kvinnlig karaktär som inte är där antingen för att förlöjligas eller vara ögongodis. Lapdance-scenerna på strippklubbarna är totalt meningslösa. Vill jag se någon talla på en naken brud i förstapersonsvy finns det massor av POV-porr bara några musklick bort som är så mycket bättre.

Gamern i mig kommer att fortsätta spela timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka, och ha galet roligt med GTA V. Jämställdhetsivraren och feministen i mig vill helst skrika rakt ut i frustration. Men mer om det i min recension som du kan läsa här nästa vecka.