Försommaren verkar vara i full gång, men det har inte hindrat oss på Kraid att nörda ner oss som vanligt. Jag har spelat det starka Max Payne 3, Joel är totalt kär i Gravity Rush och Peter känner sig lite sviken av Prototype 2.
Pdf-versionen av sidan hittar du på sidan 3o i City Malmö här.
Få är människorna som inte drömt om superkrafter. Att få springa över och hoppa mellan hustak i en storstadsmiljö och ha styrkan att spöa alla illgärningsmän som vågade störa friden. Personligen är det en maktfantasi som började växa fram redan som barn när man läste Spindelmannen. Så det dröjer inte länge innan en klocka ringer inombords när jag som James Heller hoppar mellan hustaken i Prototype 2. Det är en fantastisk känsla…
När det begav sig på 90-talet var Mortal Kombat 1-3 bland de häftigaste fighting-spelen man kunde få tag på. Och fram tills idag har det släpps nästan lite för många titlar från serien. Återupplivningsförsöken har haglat i mången år, och nästan alla har misslyckats fatalt. Kanske inte i försäljning visserligen, för av någon konstig anledning så har det ju alltid letat sig ut ytterligare en kass version av spelserien.
Så, efter en minst sagt djävulskt lång väntan har vi äntligen fått lägga vantarna på Diablo III. Känslorna har varit starka, många är glada, många är ledsna, en del verkar ha tappat livslusten. Personligen gillar jag det och mina byxor blir aningen tightare när jag tänker på det kommande PvP-läget. Men av internet att döma är det långt ifrån alla som är nöjda. Stjärtsmärtan bland fläktpojkarna har varit stor och släppet har visat sig minst sagt kontroversiellt bland fansen.
Seså, torka tårarna, grinpelle, och ta dig en titt på kommande Diablo-dödare, som kanske kan döva besvikelsen och kanske på sikt fylla hålet i ditt hjärta!
Nu har det hänt igen. Jag har gått och blivit kär i en spelkaraktär. Förra gången var det Catherine. Denna gången är det Kat. Kat är en söt och väldigt oskuldsfull ung kvinna. Hon vaknar upp utan att komma ihåg vem eller var hon är, i en märklig svävande stad som hotas att förstöras av gravitationsstormar. Den enda som ens uppmärksammar henne när hon vaknar är en svart katt. Kat upptäcker snabbt att hon har en mystisk kraft som gör att hon han manipulera och kontrollera gravitationen kring sig. Kat hinner knappt smälta allt innan ännu en gravitationsstorm dundrar in över staden och en desperat man ber henne att hjälpa hans son. Med nöd och näppe lyckas Kat få kontroll på sina krafter och räddar barnet. Men hennes krafter skrämmer folket som börjar beskylla henne för gravitationsstormarna och förstörelsen dom lämnar efter sig. Rädd och bedrövad smyger Kat iväg.
Jag har en djup hatkärlek till Paradox. Jag kommer alltid att älska dem för att ha skapat Europa Universalis-serien, men mellan släppen av nya delar i den underbara serien öser de ur sig diverse strategispel av olika slag – ofta mycket mediokra titlar, men ibland guldkorn som Magicka. Så, ni kan ju gissa hur taggad jag var när jättefarbrorn Henrik Häägg lät meddela att jag skulle recensera Paradox senaste släpp – Warlock: Master of the Arcane.
Så, nu är jag tillbaks i Ardania – en high fantasy-värld som aldrig blir pretentiös, men aldrig heller speciellt intressant. Den känns mest som en fantasilös ursäkt för spelen som utspelar sig däri. Jag drar en uttråkad suck, förbannar Henrik Häägg och låter lidandet börja.
I tidernas begynnelse. En homo erectus försörjer sig och sina nära genom att ge sig ut i vildmarken för att jaga och samla. En stark tillfredsställelse infinner sig när ett stenröse visar sig innehålla ett par riktigt bra och vassa stenar. De ligger bra i handen och verkar vara mycket mer effektiva för att hugga i träd och gräva med. Endorfinerna från “equipment upgrade”-körteln flödar genom hjärnan och homo erectus känner sig duktig.
Två toppspel och ett riktigt bottennapp kan vi bjuda på i City den här veckan. Peter försöker lista ut varför Diablo 3 är så bra (längre recension här senare i dag), jag är helt kär i Pandora’s Tower, och Joel skriver om Bloodforge med reptilhjärnan.
Pdf-versionen hittar du på sidan 32 här.
Som från ingenstanns så presenterade Sony i fjol uppföljaren till ett av deras första fullskaliga spel som fanns att ladda ner på PSN – Warhawk.
Warhawk var ett spel som blev kritiserat för saknaden av ett singleplayer-läge (som tidigare hade utlovats), och för diverse serverstrul vid releasen. Men efter ett tag så växte spelet och fick en stark och trogen spelarbas (som jag tillhörde under en kort tid). Många har hoppats på en uppföljare, men man har varit tvungen att vänta länge – ända fram tills nu.
Inga kommentarer