Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

För en vecka sedan gick det tolfte och sista UppCon av stapeln. Konventet, som de senaste åren hållit hus i Uppsala Konsert och Kongresscenter, lockade nära 3000 besökare, och stämningen var fenomenal. Det är säkert många av er som aldrig hört talas om UppCon så en liten förklaring vore nog på sin plats. UppCon var ett årligt konvent med fokuspå östasiatisk populärkultur. Det inkluderar bland annat mode, musik, manga, anime och självklart en himla massa tvspel.

Jag åkte på mitt första UppCon 2009. Jag var aldrig på konventet som vanlig besökare utan kastade mig genast in som personal i det kaos som döljer sig bakom kulisserna. Det var det första året konventet hölls i UKK och mycket var nytt även för veteranerna i personalstyrkan. Jag minns det som otroligt hektiskt, glädjefyllt och helt galet på det mest positiva vis jag kan mena det, framförallt de långa nätterna och den bristande radiodisciplinen. Samma ord gäller för de UppCon jag jobbat på sedan dess.

Min tid med UppCon har varit förhållandevis kort men intensiv och jag blev lite överraskad av de känslor som väcktes i mig under det sista konventet. Efter den stora avslutningsshowen strömmade besökarna ut, rakt förbi den informationsdisk där jag arbetade och när jag såg hur många av dem som kramades och torkade tårar så brast mina sköldar. Den största smällen kom när mina kollegor kramade om mig. Det var liksom då det verkligen slog mig att det här var sista gången vi skulle vara där tillsammans.

Tack för den tiden vi fick tillsammans, UppCon. Tack för alla minnen, nya vänner, och för att jag fick provspela Ni No Kuni.

Diablo svängde galant sin stjärt på dansgolvet till tonerna av Village People. Han hade den snyggaste afron i stan och de högsta platåskorna på den här sidan Torsby. Han dansade självsäkert fram till den oskyldiga lilla Fallout och presenterade sig på klassiskt gentlemannavis genom att dra ned sina stjärnformade solglasögon en aning och med höjda ögonbryn säga “Va’ gör en tjej som du på ett ställe som’re här?”. “D-dansar…” svarade Fallout blygt och hennes ansikte antog en aningen rödare nyans. “Ska’ru’nte me’ ti’ baren å’ dricka’n drink?” frågade Diablo med ett snett leende. “T-tack gärna” svarade Fallout och förträngde mammas och pastorns alla varningar om rusdrycker och unga män. Fallout följde med till baren, drack drink efter drink tills tiden verkade upphöra, gå upp i rök, svartna.

När hon kom till sans låg hon i en utsliten säng, utan kläder och bredvid en nöjt snarkande Diablo. Fallout reste sig skräckslaget upp, samlade tyst ihop sina kläder och smög ut i den ljusa sommarmorgonen. Husvagnen svajade oroväckande när hon klev ur den, men det bekom henne inte. Allt som försigick i hennes huvud var ett febrilt upprepande av mantrat “NEJNEJNEJNEJNEJ!” och en stark önskan att natten med Diablo inte lämnat några bestående, moderskapsaltrande spår.

När Fallout var så långt gången att det inte gick att dölja längre blev det skandal i socknen och pastor Ingvarsson höll brinnande manande predikningar om ungdomens synd och diskotekens upplösande av både moral och kärnfamilj. Några månader senare kom Krater till världen.

Läs mer

Nu är det bara några få veckor kvar tills City, och således också spelsidan, tar sommarlov fram till augusti. Den här veckan har Sanna kört Game of Thrones, Marcus har pangat Ghost Recon: Future Soldier, och Henke har sparkat röv i Mortal Kombat till Vita.

Pdf-versionen finns på sidan 25 här.

I helgen spelades det massor av e-sportmatcher på Dreamhack Summer i Jönköping. DOTA 2 och Starcraft 2-proffsen avlöste varandra i någon slags kvasikändis-kavalkad och vi fick se ett gäng riktigt feta matcher. I Starcraft 2, som är det jag helst kollar på inom e-sporten, var det till slut Mana som stod som segrare i Dreamhack Eizo Open och kunde åka hem till Polen med en fet check.

Men det fetaste med helgen var att mycket av tävlingarna visades på tv, och inte vilken tv som helst, utan vår kära public service-finansierade SVT. Inte nog med det, vi behövde inte ens streama det via SVT Play eller ens hänvisas till SVT 24, utan de stora finalerna visades på den prestigefyllda kanalplats två. Landets mesta e-sports-vurmare, Ina Bäckström gjorde ett riktigt stort jobb med att göra sporten tillgänglig också för dem som kanske inte har full koll på vad det handlar om.

Dock finns det ändå problem med att visa e-sport på de stora kanalerna och försöka få det att tilltala den stora massan. Det är helt enkelt för svårt att förstå. För mig blev det uppenbart när jag försökte kolla på DOTA 2-finalen. Jag, som spelat i hela mitt liv och arbetar med datorer och konsoler varje dag förstod ingenting av vad som hände på min tv-skärm. Hur ska det då gå för de som knappt ens vet hur en dator fungerar, än mindre har spelat några datorspel?

Starcraft 2 lider av samma problematik. Det är så oerhört mycket man måste kunna för att fatta ens lite av vad som försiggår och jag tror inte att den breda massan är redo att behöva lära in ett helt nytt spel för varje e-sportsgren. Fysiska sporter är mycket lättare att ta till sig. Jag har till exempel aldrig spelat tennis, och det är knappt så att jag kan reglerna, men ändå förstår jag vad som händer och kan ta till mig det eftersom jag förstår den fysiska ansträngningen. Den fysiska prestation som krävs inom e-sporten, och den är inte liten, är så svår att ta på eftersom det oftast handlar om reflexer, precision och hand-öga-koordination.

Så hur ska vi göra för att allmänheten ska ta till sig vår älskade e-sport? Ska alla kidsen gå obligatorisk Starcraft-skola, ungefär som att de tvingas spela fotboll på gympan?

Så hur ska vi göra för att allmänheten ska ta till sig vår älskade e-sport? Ska alla kidsen gå obligatorisk Starcraft-skola, ungefär som att de tvingas spela fotboll på gympan? Eller ska man helt enkelt börja visa folk grenar som kanske är lättare att njuta av utan förkunskaper, som fightingspel som Street Fighter? Jag hoppas, och vill verkligen tro, att e-sporten är här inte bara för att stanna, men också för att växa och jag ser verkligen upp till alla er som jobbar, oftast ideellt, så hårt för att den ska synas.

Nu är den förbannade sommar’n här! sjöng Bengt Sändh en gång i tiden. Eftersom jag är åldrande, flintskallig och bittert butter är jag beredd att hålla med.

Fast i år behövs det inte riktigt. Jag fullkomligen myser när jag går in på Facebook och ser att 90% av alla statusuppdateringar är varianter av “Fan vad kallt det är. Vad är det här för en jävla sommar!? Buhu, jag gråter!”. Inte för att jag gillar att frysa och dra på mig kliande ullsockor för att hålla kölddöden borta, men kylan har vissa fördelar.

Som svensk får man det ju med modersmjölken att man ska vara utomhus och få frisk luft så fort det är över -35 och inte haglar mer än att det bara krossar skörare ben. Tvånget är alltid där och det dåliga samvetet gör sig påmint. När man kommer från ett land där vi har tre veckors solsken och behaglig temperatur måste man ju göra det mesta av dem, eller hur?

En sommar som denna uppstår inga samvetskval. När det är arktisk köld utomhus upphör utomhustvånget. Jag kan med gott samvete sitta inne och göra det mesta av sommaren, istället för att vara ute och “göra det mesta” av somamren. Jag slipper visa ölmagen på stranden och äta kött som är förkolnat på utsidan, rått på insidan och med en smak av tändvätska. Jag slipper sitta på uteserveringar, höra folk sörpla på hädelsen som kallas iskaffe och låtsas tycka att det är roligare än att köra Krater (recension kommer snarast!). Jag slipper utsättas för den där sista UV-strålen som står mellan mig och östermalmskärringbrännan.

När mina vänner sitter och beklagar sig och tar skitnödiga instagram-bilder på hur de sitter i vardagsrummet och “protestpicknickar”, skrattar jag gott, loggar in på Diablo 3 och blir one-shottad timme efter timme på Inferno. Min sommar kunde inte ha varit bättre!

Anita Sarkeesian gillar spel. Hon gillar också jämlikhet mellan könen. Hon ogillar, liksom jag, stereotyper och förminskning av kvinnor i spel. Därför var det kul när hennes Kickstarterprojekt drog in över 100 000 dollar när hon vad om 6 000. Projektet går ut på att kartlägga och granska hur kvinnor porträtteras i vissa spel, och göra videobloggar om detta.

Men kritiskt granskande och videobloggande gillas visst inte av alla. Ett gäng internetanvändare ogillar det så till den milda grad att Anita Sarkeesian har fått utstå personliga påhopp, förolämpningar och till och med hot om våldtäkt och mord. Koordinerade attacker mot henne har först på bland annat Wikipedia och Youtube. Vissa så grova att det förmodligen kunnat ge fängelsestraff om det inte varit på ”anything goes-internet”.

Det har skrivits spaltmeter om det här på olika sajter, som till exempel Level7, av skribenter mer insatta, och duktigare än mig. Jag tänker därför inte avhandla detta jämställdhetshaveri på något större djup, utan har helt enkelt en fråga: Varför?

Varför är vissa människor så fyllda av hat?

Varför blir en del personer så upprörda av att vissa bara vill ha samma rättigheter som andra och vill slippa bli objektifierade och stereotypiserade? Varför tar en del sig tiden att koordinera sådana här hatattacker mot personer de inte känner, och vars arbete aldrig någonsin kommer påverka dem personligen? Varför är de så arga? Det är ju knappast deras pengar som Anita Sarkeesian använder i sitt projekt. Och nej, som hon själv skriver, argumenten ”Troll kommer alltid trolla” och ”Sådant får man stå ut med på Youtube” håller inte.

Varför är vissa människor så fyllda av hat?

Where is the love?

Bäste herr Miyamoto,

Ingen kan ta ifrån dig att du har kreativt sinne som få andra. Som skaparen av både The Legend of Zelda och Super Mario så förtjänar du respekt av alla, både av folk inom spelbranschen och hos oss spelare.

Sedan att par år tillbaka så verkar Nintendo inte ta tillvara på ditt kreativa sinne som de borde – utan mer använda dig som ett ansikte utåt för företaget. Hur känner du dig med den rollen?

På E3-mässan som hölls förra veckan så fick du, som brukligt bör, ställa upp på dussintals – om inte hundratals – intervjuer. Och jag måste säga att dina försökt att sälja Wii U som nästa konsol man ska köpa inte fungerar särskilt bra.

Både det ena och det andra sades, och demonstrerades, som gjorde att i alla fall jag – och säkert många andra med mig – tittar minst sagt skeptiskt på er nya enhet.

Först så sade du något som fick en att misstro era planer att kunna kunkurrera mot Sony och Microsoft när det kommer till online-funktioner. För IGN berättade du att Pikmin 3 (det enda spelet av värde som ni som utvecklare visade upp för övrigt) inte kommer att innehålla några online-funktioner då det är svårt synka data mellan spelare och att hålla reda på så många karaktärer på skärmen samtidigt. Jag hoppas för er skull att du har fått fel information gällande detta – så vitt jag vet så har hundratals andra utvecklare lyckats med dessa sedan ett decennium tillbaka.

Vidare så verkar teknologin som ni använder till er “Wii U Gamepad” minst sagt föråldrad – både regelbundna synkningar kommer att behövas, endast en kontroll kommer att kunna användas samtidigt och dessutom så har kontrollen inte stöd för multi-touch?

Ett enda spel finns för övrigt hittills för Wii U som verkar tänka “utanför lådan” och tillämpa er nya teknik för något unikt, ZombiU, och det spelet kommer inte från er, utan från Ubisoft. Och varför visade ni inte upp det på er presskonferens? Istället för Nintendo Land? Istället för Arkham City (ett snart ett år gammalt spel)? Hade du ett finger med i detta, herr Miyamoto?

Receptet för att sälja in Wii U till den stora massan verkade så enkelt: visa upp ett nytt The Legend of Zelda i HD, eller kanske en uppföljare till Super Mario Galaxy? Eller ännu bättre, en helt ny titel från dig? Eller tvingar Nintendo dig till att genomföra intervjuer istället för att låta dig skapa dina spel – som vi alla vet att du kan?

Jag hoppas att du ser något med Wii U:s – och Nintendos framtid som inte jag gör. För mig så ser den mörk ut.

Gå tillbaka och gör spel Miyamoto, låt någon annan berätta om Wii U:s funktioner – och tillkortakommanden.

Med vänliga hälsningar och besvikelse över Nintendo,
Marcus Olsson

Den här veckan blir det lite speciellt upplägg på spelsidan. De två recensionerna och nyheterna får stryka på foten till förmån för mitt stora ego i form av en krönika om E3. Men lite Mario Tennis Open har jag pillat in också, minsann.

Pdf-versionen hittar du på sidan 23  här.

Alla dessa bilspel. Vad är det som händer med genren egentligen? Som en lagom insatt bil-tvspelare så tycker jag inte att man de senaste åren har släppt ifrån sig något revolutionerande, utan man har mest stått och stampat på en och samma plats. Visst, miljöerna och kromet på bilfälgarna har blivit ofantligt mycket mer högupplöst och snyggare, men körkänslan har inte förändrats ett dugg. Codemasters senaste alster, Dirt: Showdown, har man gått ifrån renrakad rally, till en lite mer smutsigare körform ala Destruction Derby. Tanken är god, men är den väl genomförd?

Läs mer

Sommaren är här och det är dags för semesterledighet, lata dagar på stranden och kalla öl på uteserveringar. Right? Wrong! Som vikarie är det på sommaren jag jobbar som allra mest, och i år har jag även förärats med 48 minuters pendling till och från jobbet. Det kanske inte är jättelång restid, men jag tänkte i alla fall ta tillfället i akt och blogga lite när jag ändå inte har något bättre för mig. Det kan bli lite vad som helst, en reflektion, en fråga, eller en hel krönika. Vem vet? Jag kallar det pendlartankar.

Kraid började trots allt som en retroblogg, och jag är retromantiker in i benmärgen.

Oavsett om jag jobbar eller inte, och hur bitter jag är över det så är det ju faktiskt sommar. De flesta tar semester från det mesta som jobb, träning och allmänt ansvar. Några som också tar semester är spelutvecklarna. För det kan inte sägas att det regnar feta storspel under sommarmånaderna. Undantaget Summer of Arcade-spelen till Xbox Live Arcade är det faktiskt inte mycket alls som händer framöver. Jag tänkte därför dels ta tag i den enorma backlog som varje gamer med självrespekt bygger upp under året, men även försöka spela lite retro. Kraid började trots allt som en retroblogg, och jag är retromantiker in i benmärgen. Men vad ska man spela? Jag funderar på om det är något jag har missat, och tänkte jag kunde ta hjälp av er.

Super Metroid är alltid en kandidat, men det går så snabbt att spela igenom när man kan allt utan och innan, lika så Zelda: A Link to the Past. Secret of Mana var jag sugen på att spela om, men det kör ju Anders och Tobbe i sin #manathon, så det behövs inte. Ännu en vända i Final Fantasy VI känns inte heller aktuellt. Så vad ska man göra? Jag håller Super Nintendo som min absoluta favoritkonsol genom tiderna, och spelar gärna på den. Kan det finnas något fett äventyr eller rpg som jag har missat? Vilka är dina Super Nintendo-favoriter, och vad skulle passa att spela igenom i sommar? Eller ska man ge sig på Playstation eller Playstation 2 kanske? Konsolerna alla andra hade när jag spelade PC och Gamecube. Vad finns till Saturn som är lätt att komma över? Det får gärna vara lätt att få tag på. Emulatorer, Virtual Console, alla tips är välkomna!