Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Folk har uppenbarligen inte fått nog av att finansiera Kickstarter-projekt ännu, och strömmen av coola spel som lovar guld och gröna skogar verkar aldrig sina. Men nu börjar det även dyka upp maffigare saker, som konsolen OUYA som utvecklas av ett gäng i Los Angeles.

Det tog inte lång tid innan deras uppsatta mål på 950 000 dollar nåddes, och nu ligger det uppe på i runda slängar två miljoner, med en månad kvar innan projektet finansieras.

Men varför ska då någon bry sig om en konsol som inte utvecklas av någon av de stora företagen om man har en Playstation 3, Wii eller Xbox 360 hemma? Jo, det som gör OUYA intressant är att den är open source. Utvecklarna tycker, enligt sin Kickstarter-sida, att det är tråkigt att det är så många som gör så intressanta spel som förpassas till smartphones och surfplattor för att de inte har råd att betala vad det kostar att utveckla till de stora konsolerna. De vill att fler ska kunna utveckla spel som kan spelas på en stor, fet tv.

Varje konsol är ett dev kit

Konsolen kör Android 4.0, så spelutvecklare behöver inte lära sig något nytt sätt att göra spel på. Det bör också vara enkelt att utveckla appar som till vilken smartphone som helst. Dessutom är varje konsol också ett dev kit, vilket innebär att ingen behöver köpa en licens för att tillverka spel till den. OUYA gör också en grej av att den är lätt att ta isär, och de uppmuntrar hackers till att modda den precis hur de vill, utan rädsla för repressalier. Kort och gott verkar ambitionen vara att göra det så enkelt och billigt som möjligt att utveckla spel som kan köras på tv:n i vardagsrummet. Det verkar som att OUYA vill sälja sin konsol billigt, för den som puttar in 95 dollar i projektet får ett exemplar av den. Dessutom vill de att alla som gör spel till den gör åtminstone delar av sina spel gratis att prova på.

Jag tror personligen att konsolen kan bli ett komplement till de stora och att den kan öppna för väldigt intressanta spel som inte behöver vara något man spelar på sin telefon på bussen. Jag tänker på alla de indieutvecklare som gör spel som Beat Sneak Bandit eller The Journey Down som har fantastiska visioner, men saknar kapitalet för att skapa till de stora konsolerna. Ett stort plus i min bok är att konceptbilderna på konsolen och kontrollen ser otroligt läckra ut, och jag är en sucker för att ha snygg elektronik i mina hyllor.

Vad tror du, finns det ett utrymme för en sådan här konsol, eller är vi nöjda med de tre stora?

I en dryg vecka har jag inte spelat. Inte alls. Inte ens ett parti Wordfeud har jag kunnat underhålla mig med. Det var dock inte frivilligt, inte på långa vägar. Jag var nämligen på Roskildefestivalen, som sig bör den här tiden på året. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om magiska festivalfyllor, hamburgarmissbruk och hur fantastiskt episka Bruce Springsteen och Refused var, men det här en spelblogg och därför vill jag skriva om att inte spela.

Det kan vara riktigt skönt att bara stänga av ibland och inte spela någonting alls. Speciellt när spelandet, som för mig, mer och mer förknippas med nästan lika mycket jobb som nöje. På tåget mot festivalen satt jag och tänkte på alla spelen som ligger på hög hemma i lägenheten som kommer förbli ospelade en vecka till, och hur mycket diskussioner om spel jag kommer att missa på Twitter. Men knappt hade jag sugit i mig min första Tuborg grøn och vant mina öron vid det danska språket innan jag totalt hade förträngt allt vad pixlar och analoga styrspakar heter.

Det bästa med att inte ha kunnat spela, eller kolla internet för den delen, på en hel vecka är att jag uppskattar det så mycket mer nu när jag väl kommit hem. Känslan av att först lägga sig i fosterställning i duschen för att tvätta bort festivalmisären för att sedan sjunka ner i soffan med kontrollen i handen var nästan obeskrivlig.

Så nu är jag riktigt pepp på att fortsätta på antigravitationsskjutaren Inversion för att sedan fortsätta sommaren med bland annat Spec Ops: The Line, Tony Hawk’s Pro Skater HD och Theatrhythm Final Fantasy.

Just ja, i första stycket ljög jag om att jag inte spelade någonting. På festivalområdet provade jag ju faktiskt det kommande Rocksmith, musikspelet där man spelar med riktig gitarr och bas. Det verkade riktigt lovande även om jag var på tok för bakfull för att kunna bilda mig en riktig uppfattning om det.

Vad spelar du i sommar?

Så var det alltså dags för säsongens sista spelsida i City som tar semester fram till den 13 augusti. Det har varit ett intensivt år, och det ska bli både skönt och tråkigt att ta en liten paus. Sista spelsidan bjuder på Lollipop Chainsaw, spelat av Sanna och Heroes of Ruin och LEGO Batman 2, spelade av ingen annan än undertecknad. Anledningen till att det här inlägget kommer först veckan efter är att jag hängt med Bruce Springsteen på Roskildefestivalen och high five:at Björk!

Pdf-versionen hittar du här.

Jag måste börja med att bekänna att jag inte har läst böckerna. Jag påbörjade den första boken för några år sedan men blev nervös när jag såg hur lång väntan blivit mellan böcker för somliga läsare att jag lade den åt sidan och bestämde mig för att vänta tills bokserien är avslutad. TV-serien däremot slukar jag avsnitt för avsnitt med en hunger som aldrig riktigt blir stillad. Därför ville jag verkligen gilla Game of Thrones-spelet.

Läs mer

Om man bortser från faktumet att den här veckan har varit stendöd på Kraid.se då många av oss jobbar, reser, flyttar och annat, så har ytterligare tre saker dykt upp den senaste tiden som motiverar det här blogginlägget. För det första så har jag under en lång tid harvat mig igenom min längsta kronologi inom serietidningsvärlden hittills. Jag har läst Marvel: Civil War, där Spindelmannen tillsammans med Ironman och Captain America spelar en väldigt stor roll. Sen har också ett recensions-exemplar av The Amazing Spiderman rasslat ner i brevlådan, och i skrivande stund har jag tagit mig ett par timmar in i spelet. Och till sist så har mitt twitterflöde idag surrat en del om gamers som är på väg till biograferna för att titta på filmen med samma namn som just smackats upp på biodukar runt om i landet. Kort och gott, så har det vart en hel del Peter Parker den senaste tiden.

Ni får rätta mig om jag har fel nu, men om man inte är tillräckligt inläst på Spindelmannen, betraktas inte han som en ganska töntig hjälte som saknar det karaktärsdjup man kan hitta i många andra karaktärer från Marvel och DC? Jag tyckte i alla fall det innan jag lärde känna honom bättre. Han kändes tam. Och filmerna med Toby Maguire gjorde inte saken bättre. Han var någon slags fjäderlätt Fantomen-hjälte som mest prånglade barnsliga fabler om goda mot onda.

Hur som helst, så har jag lärt mig bättre eftersom jag tagit mig tiden att läsa ca 116 volymer av det mest spännande jag läst i serietidningsväg. Jag har inte bara lärt känna Peter Parker och hans insektoida alterego Spindelmannen, utan också Fantastiska Fyran, Captain America, Ironman och många andra. Det finns allvar och djup bakom de flesta superhjältar, och alla dessa fantastiska karaktärer förtjänar att behandlas rätt och lyftas fram även i spelvärlden.

Så vitt jag vet så är Batman (om man bortser från Spiderman: Shattered Dimensions som jag hört ska vara bra?) den enda hjälten som verkligen nu för tiden är backad av en seriös och talangfull spelstudio. Rocksteady Studios har all min tacksamhet och beundran för vad de har gjort med Arkham-serien. Samtidigt som jag är tacksam, så gör det mig också ledsen, eller kanske otålig, eftersom detta framhävande är vad så många andra Marvel och DC-hjältar också förtjänar.

Jag inbillar mig, och har förmodligen helt rätt här, att det beror på pengar. Ännu mer än pengar beror det nog på dem som styr pengarna, alltså studiopamparna. Vi har alla sett gång på gång hur spel i samband med filmsläpp är ren merförsäljning där en medioker spelstuido rekryteras för en spottstyver för att stressa fram anskrämliga ursäkter för spel. Ingen studiopamp värd sitt namn knackar på hos Rockstar eller liknande för att sedan hosta upp 10 gånger pengarna och skriva på ett krångligare kontrakt. Och den här cykeln av kapitalism kan inte ens Spindelmannen rå på. Det är så synd.

Man kan ju hoppas att någon passionerad och talangfull spelstudio lyckas förhandla till sig rätten att använda ett så stort varumärke som Spindelmannen eller Ironman nån gång. Under tiden kan man ju dra igång Arkham City eller Asylum för en femte genomspelning eller liknande. Och drömma. Man kan drömma.

Drömmer ni om någon speciell superhjälte att få släppa ner i en välskapt spelvärld?

Jag har en stark känsla av att jag inte kommer att hitta ett annat spel i år som ger mig en spelupplevelse som ens är i närheten av den Fez berikade mitt liv med. Ni kanske minns hur blixtförälskad jag blev i det? Jag blev så tagen av spelet att jag inte kunde motstå frestelsen att virka Gomez och nu tänkte jag dela med mig av virkmönstret till er. Det är ni värda.

Du behöver: vitt garn, rött garn, svart filt, stoppning, textillim, en virknål i lämplig storlek och en stoppnål.

Läs mer

Nu är det bara en vecka kvar tills City stänger redaktionen och tar semester i några veckor. Men fram tills dess har vi veckans och en spelsida till att bjuda på. Den här veckan har Joel blivit besviken på Dragon’s Dogma som han varit så pepp på. Marcus har råkat ut för detsamma, fast med Sniper Elite V2. Niclas däremot är helt lyrisk över första kapitlet av svenskutvecklade The Journey Down.

Pdf-versionen av veckans spelsida hittar du på sidan 27 här.

EDIT: Vissa ordval och uttryck i inlägget har ändrats sedan faktafel påpekats. Rätt ska vara rätt! 

I dag släpptes det äntligen, Mass Effect 3 – Extended cut. För er som inte håller koll är det alltså ett utökat slut på spelet som är både längre och ska fylla i de plotholes som fanns i det ursprungliga slutet. En stor skara spelare var så oerhört vansinniga på det originalslutet och överöste Bioware med så mycket näthat att de inte såg någon annan utväg än att helt enkelt knåpa ihop utökade slut på 1,9 gb och släppa det som ett gratis DLC. Jag är i skrivande stund på väg hem från jobbet och har inte hunnit kolla in de längre sluten ännu, men frågan är om det kommer att lyckas med att tillfredsställa alla vansinniga Mass Effect-fans.

Mig veterligen är det här första gången någonsin spelfansen lyckas få igenom ett sådan förändring. Jag tillhör en av de som vid spelets slut muttrade om att det där var minsann ett jäkligt fattigt slut på en av spelhistoriens fetaste serier. Men för den sakens skull har jag inte stått på barrikaderna och skrikit glåpord över, vad jag antar är, hårt arbetande spelutvecklare. Jag är glad över att Bioware tar åt sig av kritiken och självklart också över att jag får ett helt gäng mycket längre och fetare slut att kolla igenom. Men det är inte utan att jag känner att det är lite av ett misslyckande för spelbranschen att tillräckligt mycket gnäll fick Bioware att ändra sig.

Vi som skriver om spel gnäller ofta om hur vi vill att spel ska ses som en kulturyttring med samma status som film, musik eller litteratur, men faktum är att spel har helt andra spelregler. Nerdrage lyckades få Bioware att förlänga slutet på en av de största spelserierna någonsin, men inte fan skulle en musiker släppa en gratis, extra lång version av sitt album för att fansen inte var nöjda. Hur skulle det se ut om George Orwell förlängde 1984, som är kort med naggande god, för att hans läsare inte gillade det de läste?

Så min fråga den här tisdagskvällen på pendeltåget är följande: Är vi världens mäktigaste fanbase som lyckas få utvecklarna att dansa efter vår pipa? Eller är vi helt enkelt världens gnälligaste?

Det kan vara ren otur, eller en planerad strategi, men Heroes of Ruin släpptes ungefär när Diablo 3-hypen var som allra störst. Därför är det svårt att inte jämföra de två, när 3DS-titeln försöker göra så mycket som PC och Mac-monstret redan gör mästerligt. Det är nog ingen som lever i illusionen att en liten bärbar titel skulle kunna stå upp mot det monster som är en Blizzard-kreation, men hur bra är egentligen Heroes of Ruin?

Läs mer

Ghost Recon har traditionellt varit en Ubisofts lite mer taktiska skjutare, och till skillnad från Rainbow Six så har Ghost Recon fokuserat på utomhusmiljöer. I det nyaste spelet i serien – Future Soldier – så får vi stifta bekantskap med framtidens soldater.

Läs mer