Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Den här veckan har jag kämpat mig igenom Tales of Graces F, ingen lätt match kan jag säga då en snabb genomspelning ligger på dryga 40 timmar. Men mellan varven har jag tryckt in lite Freakyforms Deluxe till 3DS också, även om inte det heller imponerade särskilt mycket. Chris däremot har lirat Transformers: Fall of Cybertron och gillar det skarpt! För er som trodde att Chris lämnat oss för gott när han lanserade QueerNerds.se kan jag berätta att han kommer att fortsätta recensera spel med oss för City med mer eller mindre jämna mellanrum.

Pdf-versionen av spelsidan hittar du på sidan 22 här.

Förresten så vill vi fortfarande gärna ha frågor av er läsare som vi kan besvara på en framtida spelsida i City. Så om det är något du undrar över eller om du vill ha speltips eller vad som helst så tveka inte att lämna en kommentar. Det går också bra att skriva till oss på Facebook eller mejla mig på niklassintorn[at]kraid.se.

Japanska rollspel. Åh vad jag älskar er! Och vad jag älskar att hata er! Bortser man från anime-estetiken som ofta genomsyrar dem finns där ofta ett fantastiskt äventyr med en medryckande story och välskrivna karaktärer. Så också i Tales of Graces F. Tror jag i alla fall. Det är nämligen lite svårt att urskilja om story och karaktärer är bra ur den fullständiga lavin av spelmoment som jag begravs i från första stund. Håll i er nu, för det här blir en långkörare!

Förvirrande är bara förnamnet

Striderna: I de flesta japanska rollspel förväntar jag mig ett mer eller mindre turordningsbaserat stridssystem, som på sin höjd kräver lite tajming eller strategisk placering av karaktärer. I Tales of Graces F har jag fler knappkombinationer att hålla reda på än i valfritt God of War-spel. I ett rollspel! Lägg där till att det finns fler element och annat fienderna kan vara svaga mot än någon någonsin kan räkna till. Addera sedan en tre, fyra mätare av olika slag som fylls på och töms av olika anledningar under stridens gång. Hur mycket erfarenhet en strid ger beror helt på hur snabbt du klarat av den, hur många träffar du lyckas få in i en kombo och om du exempelvis lyckas ha ihjäl två flera fiender med ett slag. Just ja, glömde jag nämna att man måste tänka på att kombinera sina kombos med de andra karaktärernas kombos för extra starka kombos?

Levelsystemet: Trött på vanliga levlar och skills? Tales of Graces F bjuder, utöver de vanliga levlarna på titles. Varje strid ger ett visst antal skill points (SP) som används för att levla upp olika titles, som funkar ungefär som jobb i mer välkända rollspel. Inga konstigheter där, förutom att det finns 80+ titlar att låsa upp för varje karaktär, och varje titel har fem levlar. Att specialisera sina karaktärer är minsann inte lätt här inte!

Världskartan: Du kanske trodde att en världskarta bara var där du tar dig från punkt A till punkt B, slåss med fiender och hittar några gömda platser? Fel! Här hittar du ett oändligt antal kistor och föremål som ligger och skräpar. Dessutom finns det så kallade discovery locations att samla på som triggar ett litet storymoment och ger dig diverse prylar. Självklart kan du se i en meny hur många procent av ställena du besökt så att du alltid känner dig dålig för att du inte hittat alla. På tal om böcker har du både en enemy book och en collector’s book som snällt påminner dig om att du inte hittat alla fiender och föremål ännu. Gotta catch ‘em all!

Jag. Orkar. Inte. Mer.

Städer: Förutom att discovery locations gör storstilad comeback även i städerna kan man ju självklart handla grejer. Inte nog med det, det finns såklat ett crafting-system. I Tales of Graces F heter det dualizing. Det innebär att du kan kombinera två grejer för att skapa en tredje. Det går att göra med alla grejer i hela spelet. Alla. Vapen kan kombineras med kristaller för att göra nya vapen som sedan kan kombineras med shards för att de ska bli bättre, för att sedan härdas i strid så att du senare kan kombinera vapnen med varandra för att få ut kristaller som du sedan kan använda som accessories. Ingredienser kan kombineras med maträtter som kombineras med andra maträtter för att göra bättre maträtter. Skräp går bra ihop med annat skräp för att skapa mer skräp som kan säljas för pengar. Och just ja, man får stämplar på ett kort i varje stad beroende på hur mycket du handlar, som leder till belöningar.

Mixern: Du trodde väl inte att du kommer undan med crafting bara i städerna? Nej då, med dig har du också en så kallad eleth mixer. Det är ett krus där du kan slänga i lite vad du vill och se om de dubbleras när du springer runt på kartan eller klarar strider med olika kriterier. Du kan dessutom mata den med böcker som ger olika effekter som att springa snabbare på kartan eller få bättre grejer efter strider för att i städerna kunna kombinera dem med bättre grejer för att kunna göra… Bättre grejer!

Det här var bara ett smakprov på alla features som Tales of Graces F bjuder på. Jag får, efter 22 timmars spelande, fortfarande upp små tutorials som berättar nya grejer för mig jag inte visste sedan innan. Allvarligt talat, efter 22 timmar vill jag ha lärt mig hur jag ska spela ett jävla spel, tack! Som om det inte vore nog har utvecklarna kommit på att det finns alldeles för lite att tänka på och slängt in minispel lite här och där.

Tvingas jag lära mig en endaste ny grej i det här spelet så skriker jag.

Missförstå mig rätt, Tales of Graces F är ett bra spel. Om du orkar kämpa sig förbi den tio timmar långa prologen och springer runt med skygglappar för att över huvud taget komma någon vart alls. Jag är för många features i spel, men någon gång skulle Namco stannat upp och tänkt: “Vänta, börjar det inte bli lite väl mycket nu?”. Men icke. Jag vill så gärna veta hur det går för Asbel, Cheria, Malik och de andra, men tvingas jag lära mig en endaste ny grej i det här spelet så skriker jag.

De senaste åren har zombies varit lika endemiska i spelvärlden som tribaltatatueringar i svanken på Ullareds klientel. De odöda hjärnsubstansknarkarna smyger sig runt i vart och vartannat spel nuförtiden och verkar alltid ge det drabbade spelet eller DLC-läget beskrivningen “skräck”. De har på många sätt blivit ikoniska för spelskräck. Men har de blivit det för att de är skräckinjagande och, än viktigare, är de ens skräckinjagande?

Mycket har tyckts och tänkts om spelzombies de senaste åren och det här är inte en text skriven för att spy galla över dem eller för att informera hela internet om att jag är trött på dem. Det jag vänder mig emot är att zombies antas höra hemma i skräckspel och att det ofta är de som är är skräcken i skräckspelen.

Men vad är egentligen skillnaden mellan när en föredetta människa rusar emot dig för att döda dig och när en livs levande människa rusar emot dig i samma syfte

Jag ser inte det läskiga i zombies om jag ska vara ärlig. Visst, de är ute efter dig, suktande efter din hjärna och ditt liv. De är kalla döingar som går igen. Men när allt kommer omkring, vad är skillnaden mot en goomba? Den är, om möjligt fulare, ute efter dig och du dör om den får tag i dig. Zombies skiljer sig inte speciellt mycket från de flesta fiender i spel på det planet. Skillnaden är väl deras mänsklighet, eller kanske deras svunna mänsklighet. Men vad är egentligen skillnaden mellan när en föredetta människa rusar emot dig för att döda dig och när en livs levande människa rusar emot dig i samma syfte? Intet, min vän, intet!

Det som verkligen definierar en bra skräckfiende är att den följer med dig efteråt, när du stängt av spelet. När du släcker lyset och du lägger dig för att sova, poppar fienden upp i huvudet på dig. När du hör en knäppning i golvet sent på kvällen tänker du instinktivt på fienden. Det är för mig en skräckinjagande fiende. En som tar sig in i ditt huvud och stannar där. Det köttätande spöket man träffar i på källarvåningen i Amnesia är en sådan fiende. Mask of the Divine i Anna är en sådan fiende. Slenderman är den vidrigaste av alla sådana fiender. Men zombies? De stängs av när spelet stängs av.

Den avgörande skillnaden mellan zombies och de riktigt lyckade skäckfienderna är att de som verkligen är obehagliga, och fortsätter att vara obehagliga efter att spelet är avstängt. Zombies går att kontrollera. De går att se, oskadliggöra och du kan enkelt fly från dem. Källarspöket, Mask of the Divine och Slenderman är oförutsägbara, övernaturliga och är nästan omöjliga att komma undan. De kan dyka upp närsomhelst och varsomhelst och allt du kan göra är att springa för att hålla dig vid liv, åtminstone för stunden. De ingjuter en helt annan sorts skräck, en mer påtaglig sådan, medan zombier i princip är goombas med annan design.

Nu är det inte ens två månader kvar till årets upplaga av Gamex. Vi på Kraid har varit på plats de båda första åren och vi hoppas att tredje gången gillt ska bli ännu större och bättre än tidigare. Vi hoppas slippa dåligt pålästa SVT-reportrar och 12-åringar som tillåts spela spel med 18-årsgräns, men mest av allt hoppas vi på mer av den härliga stämning som genomsyrat mässan hittills.

I veckan lanserade Gamex sin nya sajt där allt nytt inför mässan kommer att läggas upp. Kikar ni under “Bloggare” så ser ni också vår logga tillsammans med några av de allra bästa spelbloggarna i Sverige. Vi ser det som en skyldighet att rapportera om mässan och vill självklart göra det så bra vi bara kan.

Tävlingen

Till det behöver vi er hjälp, kära läsare. Vi har lagt vantarna på tio stycken endagsbiljetter till Gamex 2012 som vi gärna vill dela med oss av. För att vinna en biljett vill vi att ni i kommentarsfältet helt enkelt skriver vad ni vill att vi ska göra på mässan. Det kan vara förslag på vad vi ska granska närmare, på videobloggar, vad ni vill se bilder på, eller bara knasiga saker som ni vill att vi hittar på. De tio bästa förslagen vinner varsin endagsbiljett. Ni har hela två veckor på er att fundera, alltså fram till fredagen den 21 september.

OBS! Glöm inte att fylla i en giltig mejladress i rätt fält så att vi kan kontakta er som vinner!

På ett loppis jag besökte förra helgen hittade jag ett bord där det låg en stor hög PC-spel. Många av dem hade överpriser vilket jag underrättade försäljaren om.

- Ja jag vet inte alls vad sånt där är värt. Det är min mans. Du kan få dem för 30 kronor!
- Men tänk om han vill ha dem då? Han får väl köpa nya i så fall antar jag.
- Nej det kommer han inte att göra. Han har lovat att inte spela mer nu. Han är ju ändå snart 40.

Ursäktavadå? Han har alltså lovat sin fru att sluta spela, vilket hon – enligt det korta samtalet jag hade med henne vilket jag inte citerat i sin helhet – bett honom att göra eftersom han är vuxen nu. Vem är hon att avgöra vad en vuxen människa får eller inte får göra?

Vem är hon att avgöra vad en vuxen människa får eller inte får göra?

Det börjar bli väldigt tröttsamt nu. Det ständiga nedvärderandet av spel som underhållningsform. Det är ju knappast någon som ber sin partner att lägga ner skönlitteratursläsandet. Ändå så fanns det faktiskt en tid då även läsning ansågs vara ett osunt tidsfördriv, precis som många anser dataspel vara idag.

Det är lätt att titta i backspegeln och skratta åt dåtidsmänniskan som såg läsandet som något så onyttigt, vi vet ju så mycket bättre idag. Varför är det då så onaturligt att tänka sig att man – gud förbjude – kanske har fel vad gäller en annan för människan ny företeelse? Vi måste inte ens öppna en tidsreva in i framtiden för att ha belägg för att dataspelandet faktiskt är utvecklande hjärngympa.

Jag väljer att tro att det här är en generationsfråga. Varje generation hämtar sin uppfattning om vad en vuxen människa är från generationen innan och försöker medvetet eller undermedvetet att anpassa sig efter den mallen när de börjar närma sig en “vuxen” ålder. De i våran generation som med hull och hår anammat mallen från generationen innan oss är förlorade. Så låt oss göra vårt bästa för att visa nästa generation hur att vara vuxen inte sitter i våra fritidsintressen.

Kvinnan på bilden heter Kathleen Connell. Kit, som hon också kallas, är 100 år gammal och spelar dagligen Nintendo DS. Besök The Telegraphs hemsida för att läsa mer om Kit.

Den här gången ser spelsidan lite annorlunda ut mot vad den brukar göra. Det tycker både vi och City är roligt, och vi satsar på att ha ett mer dynamiskt upplägg på sidan framöver. Den här veckan har Peter spelat Darksiders 2 och jag har lirat Spelunky. Hideo Kojima får också plats på sidan med tanke på all rabalder som varit kring Metal Gear senaste veckorna.

ALSO! Vi vill ha feedback av er läsare! Gärna i form av frågor. Vi tänkte köra en sida någon gång snart där vi svarar på frågor om allt som har med spel att göra. Så har du något du undrar över som du vill ha svar på i City, hör av dig!

Pdf-tidningen hittar du som vanligt här.

I måndags satte jag mig på min cykel och rullade bort till Gamecores chefredaktör Alexander Cederholm för att vara gäst i det senaste avsnittet av deras anrika podcast Radio Format. Jag kände mig lite som Bilbo när jag fick äran att gästa program nummer 111! Vi snackar om allt möjligt, men temat på programmet är “Att följa John med stil” och det handlar om spel som inspirerats av, kopierat eller till och med stulit från andra spel. Var går gränsen, och vilka exempel är värst?

Det var en kul och lärorik upplevelse då det här faktiskt var mitt första podcast-framträdande. Bra träning inför framtiden, om man säger så *hint hint*.

Du kan lyssna på avsnittet inbäddat här nedan, eller på massor av olika sätt via Gamecore.se.

Sådär ja, det var ett tag sedan jag lade upp mina krönikor i Skånemedia-tidningarna (Ystads Allehanda, Kristianstadsbladet och Trelleborgs Allehanda) här, men nu är det dags igen. Den här gången bränner jag av lite på EA:s samarbete med vapentillverkare  och deras “fan vad coolt det är”-inställning till maskingevär och dylikt. Har du svårt att läsa den lilla texten i min skärmdump är det bara att hoppa över till Ystads Allehanda och läsa den på deras webb.

Ouch. Precis som rubriken antyder så kommer jag, Henrik “blutt” Häägg, inom en snar framtid lägga blogg-pennan på hyllan, för att bryta vissa mönster. På grund av diverse personliga skäl så saknar jag den ambition och tid som krävs för att skriva de inlägg och recensioner som Kraid.se förtjänar, och har gjort sen en tid tillbaka.

Skulle vilja tacka ALLA våra älskade besökare som följer vår blogg samt vår kära redaktion(gamla som nuvarande) för den bästa tid jag haft i mitt liv. Det har varit en fantastisk resa som tyvärr tar slut idag. Dock så försvinner jag ju inte helt från radarn, jag finns ju fortfaranade på Twitter(@blutt) och de flesta andra sociala medier ifall ni vill nå mig.

Peace!

Pan Vision Playground är ett event där utgivare visar upp höstens och vinterns releaser för butiker och press. Folk från hela Norden och Baltikum hade samlats för att visa och se vad vi har att vänta. Det hela började med föredrag och visningar av trailers, statistik på förhandsbokningar och andra saker som man smågäspar åt. Så det tänkte jag helt sonika hoppa över och gå på det göttiga direkt: När visningsdelen av lokalen öppnades upp och man fick prova på alla spel som vi längtar efter. Läs mer