Spelhösten börjar komma igång på allvar, och vi recenserar så svetten lackar i City. Peter har slagits gul och blå i Tekken Tag Tournament 2, jag har också slagits, fast med näbbar och klor i Tokyo Jungle och Joel har spelar helknasiga anime-spelet One Piece: Pirate Warriors.
Pdf-versionen av sidan hittar du här.
Sådär ja! Nu har vi äntligen skramlat fram vinnarna i tävlingen om biljetter till Gamex. De flesta förslagen på vad vi ska göra på mässan var riktigt bra! Vissa omständigheter har dock gjort att vi så här i efterhand ändrat lite i förutsättningarna för tävlingen. Visst är det härligt att vara en liten blogg utan så mycket ansvar så att man kan göra så?
I stället för en biljett var till tio vinnare har vi dragit ner det till fem vinnare, som i stället får två(!) endags-biljetter var. Bra va? Grattis till vinsterna, och tack för er medverkan!
Vinnarna, utan inbördes ordning, är:
Först ut är Peter “Tuve” Tuvesson som tycker att vi ska ta reda på vart Gamex-maskoten tog vägen. Efter första mässan verkar hen ha försvunnit helt och hållet, och det är dags att vi går till botten med det här!
Elin gillar cosplay och tycker att vi ska klä ut oss. Jag, Niklas, har en jacka som är snudd på identisk den som Captain N har, så man vet aldrig! Elin vill också veta allt som går att få reda på om Wii U och Luigis Mansion 2.
Läsaren Daniel tycker att vi ska pressa Sony, Microsoft och Nintendo på all info vi bara kan angående nya konsoler. Wii U lär vi få spela en hel del, men jag är rätt säker på att de två andra är rätt svåra att lura till att säga något. Sina biljetter vinner han dock på förslaget att försöka förmedla en överblick över hela mässan och sammanställa allt som är bra eller dåligt jämfört med tidigare år.
Magnus vill att vi ger indie-utvecklarna med utrymme på mässan då han tror att det är där de mest nyskapande idéerna kommer ifrån. Vi kan inte annat än att hålla med och lovar att kika på något annat än Black Ops 2 och Wii U.
Sist men inte minst har vi Andreas vill att vi fokuserar mer på spelarna och inte lika mycket på utvecklarna. Framför allt vill han att kvinnliga spelare som han tycker förtjänar att synas och höras mer. Mitt reportage från Gamex i City-tidningarna förra året handlade om just det, men jag är sugen på att kolla om ännu fler tjejer finns på mässan i år, och hoppas på att det blir fler med varje år som går.
Stort grattis till alla vinnare! Ni kommer att kontaktas via mejl så fort vi rett ut med de ansvariga på Gamex hur vi bäst ska få biljetterna till er.
För ett par veckor sen började jag på nytt spela pusselspelet Chime på min PS3. På många sätt och vis är det ett klassiskt Tetris-spel där en ska skapa symmetriska ytor av olika sorters block för att samla poäng. I Chime reagerar dessutom musiken på de block som formas, vilket tydligen passar mig som hand i handsken. Något med spelets komposition fungerar så väl ihop med min hjärna att jag fortsatte spela, även när jag stängt av.
Ut ur mitt huvud! UT!
Efter bara ett par spelsessioner på ynka en eller två timmar om dagen började jag upptäcka att spelets mönster följde med mig vart jag än gick. När jag gick till mataffären fortsatte jag för mitt inre öga se hur jag formade stora symmetriska block. Det blev så illa på bara några dagar att min hjärna i viloläge, till och med när jag skulle sova, såg de här jävla blocken formas under ögonlocken. Inte förrän jag rest utomlands ett tag slutade jag ha tvångstankar om Chime. Till dags dato är det den värsta upplevelsen av att få spel på hjärnan jag haft. Vet inte om det är ett testamente till spelets förmåga att framkalla beroende eller vad, men jag har hur som helst slutat spela. När jag inte tänker på något ska tankarna få vandra fritt, inte koncentrera sig på blockpussel i hög definition.
Vad jag dock fortsatt med är att fundera på det här med spel som fortsätter utspela sig i hjärnan. Det är inte första gången det händer, även om det är det akutaste fallet. Jag och mina bekanta gamers har kallat det “feberdrömmar”, en term vi använde oss av mycket när vi spelade World of Warcraft som mest. När man farmat ingredienser till alkemiska drycker i en 13 timmar lång sittning kunde man ligga och vrida sig i lakanen i något slags post-wow-stresssyndrom. Precis som pusselbitarna i Chime såg man Azeroths landskap när man slöt ögonen, helt ofrivilligt. En annan gång, när jag spelat Katamari Damacy som besatt en hel dag, gick jag ut och märkte att jag relaterade till världen genom min egen massa: “Kan jag rulla upp den där sopkorgen? Bilen där är för stor än så länge. Kanske den där ungen i sandlådan fastnar?” Här kan jag köpa att det handlar om den rena mängden timmar och att hjärnan till slut hamnar i en loop eller ett sätt att tänka. Men med Chime behövdes det bara några korta stunders spelande.
Kanske den där ungen i sandlådan fastnar?
Vad det än är, så är det fascinerande. Jag har lekt med tanken att maila en psykolog eller hjärnforskare och få ett svar på varför vissa tankemönster är så attraktiva eller klängiga att man fortsätter tänka på dessa ofrivilligt. Personligen tror jag det hänger lika mycket på spelaren som spelet.
Har ni råkat ut för något liknande? Letat achievements i vardagen eller undrat om du kommer över till andra sidan perrongen med ett dubbelhopp? Jag letade efter “speed up” knappen från Sims en gång när internet var slött. En kompis lyfte telefonen och slog numret på tangentbordet, vilket jag också vill minnas var på grund av nått spel. Berätta gärna!
Det är 3 år sedan The Sims 3 släpptes. Jag kommer ihåg hur naket spelet kändes i jämförelse med föregångaren som vid det laget hade 8 expansioner som var och en gjorde spelet mycket större och mer levande. Att The Sims 3 också fått ett antal expansioner förvånar ingen. Den senaste i det långa ledet av expansioner till The Sims 3 är Övernaturligt. Älvor, vampyrer, varulvar och andra ”monster” kommer ut ur kistan och etablerar sig i simsamhället med allt vad det innebär.
Jag har nu spenderat 40+ timmar, kanske närmare 50, i Saint’s Row the Third. Många galna upptåg har utspelat sig i Steelport och invånarna har fått stå ut med mycket. Men nu är det dags att lämna Steelport, i alla fall för den här gången. Här är en liten video som visar lite av resultaten av min galna resa. Tack Volition för galenskaperna!
Nu går det så fort att jag helt och hållet glömde bort att lägga upp veckans spelsida i går! Den här veckan var den extra rolig eftersom jag tog tillfället i akt att snacka med Simon Flesser på Malmöutvecklaren Simogo för att kolla hur den skånska spelbranschen mår. Ni vet, City är en extremt lokal tidning. Utöver det har Sanna kört senaste The Sims-expansionen och jag har påtat i jorden i Ecolibrium
Pdf-versionen av sidan hittar du här.
Något som bör vara ganska etablerat vid det här laget är att jag är en Capcom-kille när det kommer till fightingspel. Ändå har jag sedan länge känt att jag vill bli introducerad till Tekken då många skribenter och vänner ändå tycks föredra Namcos tredimensionella värld. Så när Tekken Tag Tournament 2 slamrade ner i brevinkastet rullade jag ut sladden från min arkadsticka och skred till verket. Vad jag upptäckte var en värld späckad av underhållande slagsmål, tjusiga banor och ett lockande tekniskt djup. Ändå känns det fortfarande som att jag tittar på allt från andra sidan ett staket. Vilket är mer Namcos fel än mitt.
Det här är ingen recension av Tokyo Jungle. Jag har nämligen inte hunnit spela i närheten så mycket som jag vill för att kunna ge ett rättvist omdöme. I stället tänkte jag ge några exempel på varför Tokyo Jungle är det knasigaste spel du förmodligen inte spelat än.
Grisen kan lätt bita huvudet av dig!
När jag först fick höra talas att man i Tokyo Jungle spelade som olika djur som skulle ha ihjäl varandra tänkte jag direkt på tigrar, lejon och björnar. Men det är så mycket mer awesome än så. Känslan att som en liten beagle smyga sig igenom buskarna och sätta tänderna i strupen på en intet ont anande kanin är otroligt tillfredsställande.
Eller att som vanlig innekatt hoppa runt i cirklar för att försöka slita ner små flygande kycklingar ur luften och glufsa i sig dem som fanns det ingen morgondag. Eller varför inte känslan av att vara kungen av Tokyos förorter och bara svassa runt och leta brudar för att skaffa en hel hög med ungar som tar över föräldrarnas förmågor.
Men Tokyo Jungle handlar inte bara om att jaga oväntade djur som andra oväntade djur. Om du inte passar dig kan din stackars pomeranian få loppor, och då måste du minsann leta upp närmsta vattenpöl för att bli av med dem. Tycker du om att pimpa dina karaktärer i spel lär du gilla alla konstiga saker du kan utrusta ditt djur med. Att sätta löparskor och en superhjälte-mask på ett rådjurskid är helt enkelt awesome.
Helt jävla livsfarliga är de, de där korna.
Min fetaste upplevelse i ett postapokalyptiskt Tokyo var jag dock med om häromdagen. Jag hade just låst upp en finfin golden retriever och fick uppdraget att ta mig till shoppingdistriktet. När jag väl kommer dit upptäcker jag att det fullkomligen kryllar av grisar och får där. Glad i hågen smyger jag genom närmsta buskage och låter sedan tänderna sjunka in i halsen på en stackars gris. En minut senare har jag dödat och ätit upp säkert 15 bondgårdsdjur. Helt plötsligt ser jag en stor jäkla ko. “Den ska jag äta upp!”, tänkte jag och gav mig på den. Stort misstag. Helt jävla livsfarliga är de, de där korna, och det var precis så att jag och mina golden retriever-syskon lyckades sänka den jäkeln. Efter skrovmålet som är en hel(!) ko tassade jag vidare. När jag inte trodde att man som hund kunde äta upp något coolare än en ko dyker både giraffer och schimpanser upp! Whaaaaat?!
Så där är jag alltså nu, sovandes i mitt nyerövrade bo som en golden retriever med gympaskor, redo att ta mig an savannens djur. Hur coolt är inte det?
Denna sommar såg jag fram mot en handfull spel, främst Black Mesa, Torchlight II och Baldur’s Gate: Enhanced Edition. Black Mesa för att det ger mig en ursäkt att spela igenom Half-Life för miljonte gången, Torchlight II för att det kan bli vad Diablo III inte blev och Baldur’s Gate: EE för att det kanske kan ge mig en chans att spela igenom Baldur’s Gate utan att dö inombords av den uråldriga spelmekaniken.
Till en början retade jag mig på att vi aldrig verkade få ett datum för något av dem. För varje video jag kollade på, för varje bild jag såg och varje rad jag läste blev hypen större. Jag ville ha dem, måste ha dem!
När Sanna tidigare i veckan bad mig korra hennes inlägg om spel kontra mogenhet, påpekade jag att det heter “datorspel” inte “dataspel”, varpå hon envist gjorde motstånd och skickade mig ett par matnyttiga länkar för att bygga sin argumentation på stadig mark. Den första av dessa länkar var en artikel i Svenska dagbladet och den andra en artikel på hemsidan tillhörande branschorganisationen Dataspelsbranschen (gissa vad de föredrar!).
Kontentan i SvD-artikeln är “‘dataspel’ kan innefatta alla typer av digitala spel, då de består av data som processas med olika elektroniska verktyg”, med hänvsning till Dataspelsbranschens resonemang. Dataspelsbranschen framhåller att det, för dem till synes svåra, beslutet att välja namnet “Dataspelsbranschen” framför “Datorspelsbranschen” bestod i “värdet av att hitta ett generellt begrepp för digitala spel oavsett format och språktraditionen väg[er] tyngre än identitetsmarkörerna (d v s “datorspel” sägs av insatta och “dataspel” av dem som prenumererar på Allers [min anmärkning])”. Denna språktradition uppges bygga på det ljuva 80-talets konstruktioner “datamodem” och “datamaskin” m fl.
Som ni kanske anar är jag inte beredd att hålla med, inte bara som livslång datorspelare utan även som högskoleutbildad inom just det svenska språket. Dessutom är jag yrkesverksam som både översättare och artwork editor inom vår älskade spelbransch (som om det gjorde mig till något slags auktoritet).
För mig har “dataspel” alltid varit i paritet med när min teknikhandikappade mor pekar på datorskärmen och benämner den som “datan” och säger “hårddisken” när hon syftar på själva datorn. Det tyder på att man är oinsatt och inte speciellt intresserad av saken. Det är det Dataspelsbranschen syftar på när de talar om identitetsmarkörer.
Att databearbetningen skulle vara det avgörande för tv- och datorspel är inte sant
Vad gäller argumentet för “dataspel” mot bakgrund av “data som processas med olika elektroniska verktyg” känns det som ett ganska lamt argument. Att databearbetningen skulle vara det avgörande för tv- och datorspel är inte sant, då i princip alla spel, även brädspel, bygger på bearbetning av data i form av regler. Ett spel som i allra högsta grad bygger på databearbetning utan att behöva några elektroniska hjälpmedel är det gamla hederliga Trivial Pursuit, där spelet avgörs av hur data, i form av frågekort, bearbetas. TP kan alltså sägas vara ett dataspel.
Om det är de elektroniska verktygen som är det avgörande särdraget för datorspel är det väl inte alls korrekt att kalla dem för “dataspel”, då “data” syftar på information, medan det elektroniska verktyget kort och gott heter “dator” (eller synonymen “datamaskin” om man lever 30 år efter alla andra). Utefter samma logik är kanske “konsolspel” att föredra framför “tv-spel”, men det är en annan, om än snarlik, debatt.
Ska vi gå in på källor och auktoriteter kan vi konstatera att en uppslagning av “data” i SAOL ger “data s. pl * uppgifter; fakta; som förled i s[ammansättningar] ofta dator- eller databehandlings-”, vilket är lite tvetydigt, men ger ändå visst stöd till sammansättningen “datorspel”. Vidare framhåller Språkrådet “I ord som direkt avser apparaten bör dator- användas [...]. Det gäller även tillbehör till datorn: datorprogram, datormus, datorskärm. Dator- bör även användas då man betonar att något utförs med hjälp av datorer: datoranimation, datortomografi, datorgrafik, datormusik, datorspel (min fetning) etc.”. Noteras bör dock att artikeln medger “dataspel” är en konstruktion som “har blivit så etablera[d] att de[n] måste accepteras”. Jag kan acceptera det på samma sätt som jag accepterar, men ogillar (och aldrig i mitt liv skulle få för mig att säga), att folk säger “längre än mig”, “jag vart sjuk” och “jag såg han”.
Men varför välja en tämligen specifik term när man vill att den ska vara allomfattande?
Dataspelsbranschen motiverar även sitt namnval med “värdet av att hitta ett generellt begrepp för digitala spel oavsett format”. Varför valde man då “dataspel”? Även om det är ett ord som används flitigt, används det väl ytterst sällan, nästintill aldrig, annat än som synonym till “datorspel”? Jag menar, har ni någonsin själva avsett eller hör någon annan avse en Xbox med ordet “dataspel”? Jag ser verkligen inte logiken i att använda detta ord. Jag förstår dock syftet; de var ju självklart tvungna att på ett tydligt sätt ange vilken sorts spel deras organisation är ämnad för, d v s elektroniska nöjesspel på dator, konsol och mobil och inte tipsrader, internetpoker eller andra slags spel. Men varför välja en tämligen specifik term när man vill att den ska vara allomfattande? Hade inte “Dator- och tv-spelsbranschen” varit ett bättre namnval? Man hade kanske kunnat återuppliva den gamla termen “videospel” och således kallat sig “Videospelsbranschen” och på så sätt blivit än mer allomfattande, men å andra sidan är “videospel” ett minst sagt unket begrepp. Det för liksom tankarna till det gamla reklambladet Nintendomagasinet.
Jag tycker att det är olämpligt av Dataspelsbranschen att, som självutnämnd normgivare inom branschen, namnge sig själv med ett förled som inte bara är missvisande, men också rent kontraproduktivt, då det verkligen inte är så heltäckande som de vill påstå.
Till syvende och sist är det ändå en smaksak om man vill säga “datorspel” eller “dataspel” – inte för att “dataspel” i sig är en korrekt eller speciellt genomtänkt term, utan endast och enbart för att den vunnit hävd, vilket det statliga Språkrådet håller med mig om. Det som avgör valet för mig, är att “datorspel”, till skillnad från “dataspel”, fångar det som skiljer dessa spel från andra, d v s att de spelas på en dator; i och med att gränsen mellan dator och konsol å ena sidan och dator och mobiltelefon å den andra blir alltmer suddig (formellt sett är de ju datorer allihop) är “datorspel” en lämplig term att använda för allihop, medan “dataspel” i mitt tycke är bättre lämpad för att beskriva spel som Trivial Pursuit och något slags studentikost spel som går ut på att springa runt på riksarkivet och plocka poäng genom att memorera flest sidor 1800-talsbyråkrati.
Inga kommentarer