Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

En kommentar på en av mina texter om att svalka sig själv med skräckspel fick upp mina ögon för zombiespelet DayZ. Först var jag lite skeptisk till det, jag menar att släppas ned så gott som naken vid en zombieinvaderad kust och att få lägga någon timme på att hitta sitt första vapen passar ju inte en otålig jävel som mig. Men efter ett tag lät jag mig charmas och det har blivit en del timmar zombiehajk med automatvapen och kringrännande döingar (och ett par timmar att försöka köra på samma server som en kompis (host, Joel)). I bakgrunden har det snarlika The War Z skymtat, utan att jag fäst någon större uppmärksamhet vid det. Igår trillade en betakod in och jag gav mig genast hän åt att utröna vad det har för relation till DayZ.

Först trodde jag att det var den omtalade standalone-versionen av DayZ jag hade på min hårddisk – allt var ju så bekant. Efter ett tag uppenbarade sig vissa subtila skillnader. Trots att miljöerna är väldigt lika utspelar sig The War Z i Colorado, medan DayZ äger rum i en fiktiv del av Ryssland. I övrigt är The War Z något mer streamlineat och enklare att ta sig in i. Istället för att jaga en konstant, som i DayZ är zombierna lite långsammare och ger upp lättare. Dessutom är det långt lättare att hitta bra vapen och utrustning i The War Z än i DayZ, där man verkligen får slita för beväpna sig. Ja, överlag är allt lite enklare att sköta och långt mer förlåtande i The War Z. Dessutom kändes spelmotorn rätt annorlunda, så jag började fatta misstankar och tog kontakt med min gode vän Google.

Förutom att de är extremt lika, har DayZ och The War Z inte mycket gemensamt.

Förutom att de är extremt lika, har DayZ och The War Z inte mycket gemensamt. Deras respektive utvecklare, Dean Hall och Hammerpoint Studios har inget med varandra att göra och verkar ha helt olika avsikter med spelen. Medan DayZ är en kostnadsfri mod till Arma 2, är The War Z ett retailspel som dessutom har mikrotransaktionstjänster. Medan DayZ till fullo drar nytta av Arma 2:s alla kontrollmöjligheter och -svårigheter, är The War Z:s uttryckliga syfte, enligt Sergey Titov på Hammerpoint att de försökt skapa “a game that [is] a little bit easier to access and play”.

Vidare säger Titov att “there is definitely room for two great games in the same genre”, vilket är sant och visst; vi har Diablo III och Torchlight II, Modern Warfare 3 och Medal of Honor, World of Warcraft och Guild Wars, men det finns en mycket viktig skillnad – namnen.

Att The War Z, som kom efter DayZ, har ett mycket snarlikt namn lämnar en unken smak i munnen. Det är minst sagt anmärkningsvärt att två såpass lika spel har såpass lika namn. Guild Wars heter inte World of Warfare, Torchlight II heter inte Diabolus II och Medal of Honor: Warfighter heter inte Modern Warfighter. Trots att The War Z har sina fördelar mot DayZ och gör många saker bra, känns det på det stora hela som att namnet valts för att förvirra spelare och att åka snålskjuts på DayZ:s framgång. Det för tankarna till mockbusters som Snakes on a Train, Alien vs Hunter och Transmorphers

När man talar om någon som är lite bakom flötet så brukar ordlekar som “det sitter folk i kanoten men det är ingen som paddlar” dyka upp titt som tätt. Nu är det här inte något erkännande om hur dum i huvudet jag är, men en kort kärnfull mening om min uppväxt som spelnörd kan sägas vara: “Han spelar för glatta livet, men det är inget kopplat till TV:n.” Den här tanken slog mig i morse när jag hade en diskussion om retrospel på twitter. Med tanke på min inte så ringa ålder så kan jag förhållandevis lite om spelkonsolens retrovärld. Jag hade ett NES och kanske 20 spel, så resten av min kunskap kommer från det jag hyrde, spelade hos kompisar och framförallt vad jag lärt mig i efterhand.

Från 12 års ålder och fram till våren 2010 hade jag inget kopplat till min TV. En handkontroll kändes lite främmande i händerna de gånger jag spelade Playstation och N64 hos vänner. Varför? För att jag spelade PC så klart.

Läs mer

Det börjar dra ihop sig! Om bara lite mer än en vecka sitter undertecknad på tåget upp mot Stockholm för flera dagars nörderi på Gamex. Därför tänkte jag passa på att komma med ännu en uppdatering om vad vi har att vänta på Sveriges största spelmässa

Nintendo-SM kommer tillbaka

Efter några år i träda återuppstår Nintendo-SM! Det är öppet för alla att testa sina färdigheter i moderna klassiker och tävla om första priset som är en Wii U Premium med extra allt, samt äran att titulera sig Svensk mästare i Nintendo. De två spel vi vet ska vara med i tävlingen är Mario Kart 7 och Mario Party 9. Övriga titlar är än så länge hemliga och det kan bli precis vad som helst. Så dags att öva upp reflexerna och tryckar-tummarna. Vad jag vet så kommer Tommy från Svampriket att delta, och han ska vara en jävel på just Mario Kart 7. Men känner jag Gaminggrannar rätt så kommer även Dave att ställa upp. Då blir det riktigt intressant eftersom han är helt löjligt bra på de allra flesta tv-spel. Kanske skulle man själv ställa upp, dock för skojs skull då jag inte har några som helst skills.

Kvalen hålls de tre första dagarna, och finalerna på söndagen.

“Project Nathaniel” premiärinspelar

Inte långt efter det att Sveriges i särklass största spelpodcast, RadioGamer lade ner så kommer nästa projekt från Christian Hedlund, Jonas Berglöf, Tove Bengtsson och Peter Kjellin, nämligen Project Nathaniel. Gängets nästa podcast har blivit backat av inget mindre än produktionsbolaget Swartling Produktion och lär bli större och nördigare än någonsin. Den absolut första inspelningen av programmet, vars namn fortfarande är okänt, kommer att ske på Gamex! Närmare bestämt klockan 13 på lördagen den 3 november i rum E4. Så ta er dit, ni som gillade RadioGamer.

Premiärvisning av Mass Effect-film

EA nordiska community manager, Lion Martinez har meddelat över Twitter att världens första visning av filmen Mass Effect: Paragon Lost kommer att ske under mässan. Närmare bestämt på lördagen den 3 november klockan 16, på Stars on Stage-scenen. Filmen följer James Vega och hans specialstyrkor när de kämpar mot The Collectors.

Förra veckan så gnällde allas vår favorit gnällgubbe Niclas om Collectors Edition utgåvor. Som något av en CE samlar vill jag försvara CE-utgåvans existens. Niclas undrar varför jag är villig att betala x antal hundralappar mer för ett spel om det släpps en CE-utgåva? Det finns olika anledningar så låt mig ta dom en i taget i ordning från starkast till svagast.

Figurer. Snyggt gjorda figurer på antingen spelets hjälte eller annan framstående karaktär. Ett praktexempel är Big Daddy från BioShock, ett annat är statyn av Geralt of Rivia från The Witcher 2. En annan snygg, om än lite plastig, är TES V: Skyrim draken. Och ja dom med flera andra figurer står alla framme i en eller annan hylla, var av ingen heter Billy, och tro det eller ej men ingen av dom är neonfärgade.

Prylar. Roliga, fyndiga prylar och pinaler som på något sätt knyter an till spelvärlden i fråga. Fallout är kungen i denna kategori med sin lunchlåda i metall och bobble head och pokermarker samt kortlek färdig att spela “Caravan” med, från Fallout 3 respektive Fallout: New Vegas. Även många av dessa pinaler står i hyllorna.

Artbooks och Soundtracks. Kan vara hit or miss. Dom pyttesmå häftena med 50-60 sidor är inte så mycket att hänga i granen nej. Men dom “riktiga” som är A4+ storlek  och som har en 150-300 sidor med all typ av konceptbilder från början till slut är riktigt fina. Ja jag bläddrar igenom dom lite då och då. Särskilt boken som följde med Skyrim. Soundtrack-skivor känns väl smått överflödigt så är i mp3-tider. Den enda skivan som jag fått med en CE utgåva som spelas regelbundet är vinylskivan man fick med BioShock 2.

Boxar. Inte så hög prio, men det finns endå ett  par som sticker ut. Min favorit är Catherine som kom packad i en pizzakartong. Sen har vi Diablo III lådan som jag tycker är riktigt stilren och snygg.

De saker och figurer, inte alla från CE-utgåvor, som jag har stående framme i diverse hyllor är mer för min egen skull än att skryta för nära och kära, vänner och bekanta. Min sambo spelar knappt tv-spel och det är inte direkt någon i min bekantskapskrets som samlar på spel på samma sätt som jag. När jag ser en figur, eller bläddrar i en artbook så tänker jag gärna tillbaka på spelet ifråga. Av mina 170+ timmar i Skyrim har jag en del “digitala” minnen att se tillbaka på. För att inte tala om minst 300 timmar i Fallout 3 och snart 250 timmar i Diablo III.

Jag är på inget sätt minimalistisk, men praktiskt ser jag inte vad problemet är. Jag har stenkoll på hur och var allting står och rör min sambo eller någon annan till det blir jag tjinkig. Allting har sin plats och sin ordning. Visst kan jag hålla med om att vissa CE-utgåvor är för dyra och/eller små för att leva upp till namnet och priset. Ett mynt  och en tygkarta är inte värt 300:- extra. Men det finns många CE-utgåvor som jag tycker är värda pengarna.

Ps. Niclas, om du vill kan jag köpa loss tygkartan och myntet för 150:- från dig som plåster på såren. ;) Ds.

Så var det dags för sportspecial, närmare bestämt fotboll. Vår expert Marcus har granskat de två giganterna, FIFA och PES och utsett årets vinnare.

Pdf-versionen av sidan hittar du på sidan 24 här.

Någonstans i samma veva som Pirates of the Caribbean-filmerna dök upp fick samma genre inom spel ett rejält uppsving. Jag vet såklart inte hur det såg ut rent statistiskt sett men jag minns det som att det helt plötsligt dök upp massor av speltitlar som refererade till pirater på ett eller annat sätt. Eftersom jag alltid haft en förkärlek till just pirater, långt innan Captain Jack Sparrow dök upp, så spelade jag dem alla. Nåja, alla jag hörde talas om och fick tag på i alla fall. Bland dem fanns strategispelet Port Royale och nu har jag spelat det tredje spelet i serien.

Läs mer

Jag kan utan tvekan säga att recensionsarbetet med Dead or Alive 5 har varit bland de svåraste jag gjort. Anledningen till varför är däremot väldigt enkel när en ser till två enkla faktum: Jag älskar fightingspel men jag är också fly förbannad på Team Ninjas puerila arrogans när de stolt berättar hur mycket tuttar de har känt på och studerat för att göra spelvärldens “sötaste” tjejer.

Läs mer

Efter det tredje spelet sedan Resident Evil bytte riktning är det nu cementerat att serien gått från överlevnadsskräck till action med skräckinslag. Oavsett vad man tycker om denna förändring så är den alltså här för att stanna. Men frågan är om Capcom lyckas förvalta den omfattande berättelsen som är Resident Evil eller om det bara blir Michael Bay-pannkaka av alltihop.

Läs mer

Varje gång ett spel är det minsta efterlängtat kommer de på led, varje gång en uppföljare till ett uppskattat original kommer de i samlad tropp, varje gång ett spel som har en för stor budget för sitt eget bästa spys de upp – specialutgåvorna.

Nuförtiden känns det som att vartenda spel och dess granne får en specialutgåva. Bara det har några som helst utsikter att sälja halvbra får det en Collector’s Edition, Special Edition, Limited Edition eller motsvarande med namn av skiftande fyndighet. Medelst glittrande plastbitar, konceptbilder och kartor över spelvärlden förväntas vi betala några hundringar extra för samma produkt med annan förpackning.

När jag kommer hem till mina spelande vänner lurar de där specialutgåvorna i vrårna. I diskreta Billy-bokhyllor och i rangliga glasskåp står de och skiner i kulörta färger, medan mina vänner förklarar hur mycket de uppskattar dem som inredningsdetaljer, medan jag får epilepsi av kakafonin av neonfärger. Vidare är de medföljande små häftena såpass intressanta att de minsann bläddrat i dem ett par gånger och de där soundtrack-skivorna gör sig så bra i skivsamlingen. Dessutom är den nyskapande designade boxen “snygg som fan”.

Jag har, som ni kanske förstår, aldrig sett charmen med sådana. Den enda specialutgåva jag någonsin köpt var till Oblivion. Man fick ett mynt och en tygkarta för 300 spänn extra. Efter att ha tagit upp dem ur lådan och tittat på dem en gång, blev de sedan liggande i en ful kartong som jag hade stående i bokhyllan. Inte värt de extra pengarna, minst sagt.

Jag kanske är för praktiskt och minimalistiskt lagd för sådant. Jag föredrar att ladda ned mina spel via Steam och ogillar fysiska exemplar. Jag har på detta sätt lyckats rationalisera bort att ha en optisk enhet i min speldator. Jag vill ha mina saker enkla och praktiska, utan krusiduller, tjafs och krimskrams.

Bortsett från minimalism, pragtmatism och inredningspreferenser, så kvarstår frågan: varför lägga de där extrapengarna, när man hellre kan använda dem till fler spel?

Den här veckan var det extra kul att skicka iväg spelsidan till City eftersom det stora jobbet gjorts av Peter som varit på Retrogathering och delar med sig av sina intryck. Dessutom har Marcus haft kört sinnessjukt många matcher i NHL 13.

Pdf-versionen hittar du här.