Nu är det igång! Gamex 2012 är officiellt invigt av handelsminister Ewa Björling. Vi tog även en titt på mässgolvet för att ge er en inblick i hur det ser ut. Nu ska vi spela lite Sim City och sedan botanisera mer bland spelen. Håll till godo!
Så var det äntligen dags! Såhär en dag innan Gamex-mässan är det Kraid-premiär för Re-Play. Först ut är en halloweenspecial dagen till ära. Daniel “Trazh” Westerlund heter mannen som ligger bakom dessa härliga retro-flashbacks och han beskriver sig själv så här:
“Jag är en 23-årig glasögonprydd kille från Jönköping och har bloggat om spel i över 2 år . Har ett retrospelsintresse som började för ett par år sedan då jag kollade på James Rolfe’s videoserie om Angry Video Game Nerd. Då började samlandet, men framförallt spelandet. Tar ikapp spel jag missade som barn och även minns tillbaka. Det är något med retrospel som får mig att smälta med dess pixlar, ljud och charm. Det var helt enkelt bättre förr. Oftast.”
Vi är väldigt glada att Trazh låter oss dela med oss av hans videor. För mer retro-romantik vill vi verkligen rekommendera hans blogg Trazhed Pixels där du kan läsa det mesta om en svunnen tid. Där finns även föregående avsnitt av Re-Play.
När jag för nästan ett år sedan recenserade Assassin’s Creed: Revelations hade jag precis varit på semester i Istanbul och min upplevelse av spelet färgades därför av det. Nu har jag aldrig varit i vare sig Boston, New York eller den Nordamerikanska vildmarken, utan mina USA-kunskaper sträcker sig längs västkusten, södern och midwest. Igenkänningskänslan är alltså som bortblåst. Jag ville också att Assassin’s Creed 3 skulle bjuda på rejält med förändringar för att jag inte skulle tappa intresset. Klarar det att leva upp till mina förväntningar, eller är resan till den Nya världen samma gamla visa som sist?
Nu är den äntligen här, Gamexveckan. Man kan tänka sig att vi skulle ha tagit det lugnt och vilat upp oss inför mässan, men icke! Det finns så mycket vi vill göra med den här bloggen, och några utav grejerna tar vi redan den här veckan. Bland annat har vi lite kosmetiska förändringar i den meny som du nu hittar under vår logga. Det är tänkt att det med den ska bli lite lättare att navigera bland materialet på bloggen.
Som du kanske ser finns där även en extra knapp som är lite roligare än de andra, “Re-Play”. Kraid har nämligen fått en ny kompis i form av Daniel “Trazh” Westerlund. Trazh är en retrofantast av rang, och eftersom Kraid från början var en retroblogg så gillar vi verkligen det han gör. Han videobloggserie om retrospel, “Re-Play”, kommer med start på onsdag att publiceras både på Daniels egen blogg, Trazhed Pixels, men även alltså här på Kraid.se.
Så se till att ge Trazh ett varmt välkomnande, för vi är väldigt glada att han vill samarbeta med oss.
Några gånger per år blossar debatten om dator- och tv-spel upp i gammelmedia. Denna gång är anledningen inte att spelen har orsakat en amerikansk skolskjutning, utan att en 16-årig svensk omhändertagits för sitt World of Warcraft-beroende. Under dessa s k debatter jämförs tv-spel med knark och en viss Sven Stollenhagen har en svart lista över “de farligaste spelen”.
Det första jag frågar mig är varför det här ens är en nyhet. Det var mycket länge sedan jag läste mer än en liten notis om ungdomar som blivit omhändertagna för drogmissbruk, alkoholberoende eller andra handikappande laster, men när det gäller dator- och tv-spel verkar sensationsvärdet vara mycket högre. Kanske för att det är en “ny” företeelse som “vuxenvärlden” inte vet så mycket om. I min värld är det långt värre att missbruka droger och alkohol än att spela för mycket spel, men eftersom knarkande ungdomar är vardagsmat nuförtiden får man skapa sensation genom att hitta en ny syndabock för samhällets stundande sammanbrott.
Det andra jag frågar mig är varför man alltid fokuserar på spelen, istället för själva beroendet. På samma sätt som det är spelens fel att Columbine blev skådeplats för en skolmassaker är det spelens fel att 16-åringen blev tvångsomhändertagen. Att denna pojke fick lära sig den hårda vägen vad LVU är, är endast hans eget och föräldrarnas fel; hans eget för att man som 16-åring borde veta bättre och föräldrarnas för att de uppenbarligen inte lyckats alltför väl med att sätta gränser i ett tidigare skede.
Varje spelare har ett personligt ansvar för att hitta en fungerande balans mellan sitt spelande och sina skyldigheter.
Varje spelare har ett personligt ansvar för att hitta en fungerande balans mellan sitt spelande och sina skyldigheter. Sitter man och spelar spel istället för att gå i skola eller till jobbet har man enbart sig själv att skylla när man inte får godkända betyg eller när man får sparken. Det är inte spelens fel att ett fåtal inte kan hantera dem.
En överväldigande majoritet av spelare klarar bevisligen av detta, varför haltande jämförelser med drogmissbruk är rent svammel. Det är knappast tv-spelsmissbrukare vi ser sitta utslagna på Plattan.
Det hela handlar inte egentligen om dator- och tv-spel, utan om människor med andra problem, vilka gör dem oförmögna att hantera spel. De hade lika gärna kunnat hamna i något annat beroende, men har av diverse anledningar fastnat för just spel. Det överdrivna spelandet är inte sjukdomen, det är bara ett symptom på något annat. Sluta göra en stor grej av att det var spel inblandade, det är högst sekundärt!
Så löd min twitterrecension av Dishonored. Oftast vill jag veta så lite som möjligt om ett spel innan jag väl sätter mig ner och spelar det. Således hade jag inte fördjupat mig i vare sig vad spelet handlar om eller hur det fungerar rent mekaniskt. Jag hade mest en generell känsla för estetiken och vilken genre spelet placerar sig i men framförallt hade jag två namn kopplade till Dishonored: Bethesda och Arkane.
För mig är det namn som väger tungt, med spel som Fallout 3 och Fallout New Vegas under bältet har Bethesda en tydlig plats bland mina favoritutvecklare. Arkanes tyngd kommer från en annan favoritspelserie: Bioshock. Närmare bestämt Bioshock 2. Att Dishonored för mig kändes som en kombination av dessa två spelserier borde därför inte ha kommit som en överraskning.
Den här veckan är det extra intressant läsning på spelsidan i City-tidningarna. Inte för att det är jag som skrivit båda recensionerna, utan för att vi även denna veckan kör en krönika. Se till att krama en musiklärare i dag, i morgon kan det vara för sent!
Pdf-versionen hittar du på sidan 41 här.
Jag ska vara helt ärlig med er. Jag är inget Pokémon-fan. Jag gillar Pokémon, men jag är inget fan. Det har alltid varit svårt för mig att förstå hur man orkar eller ens har ambitionen att “catch ‘em all”. Min erfarenhet av serien kommer från Pokémon Red, Pokémon Yellow och Pokémon Leaf Green. Du som kan dina fickmonster vet alltså att jag missat ett par generationer. Därför var det extra intressant att se vart Game Freak tagit serien de senaste åtta åren.
Inga kommentarer