Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Så, i år lyckades Kraids alldeles egen gnällgubbe och utrikeskorrespondent söka sig till Gamex, från Frankfurt i fjärran södern till Kista i kung Bores frusna nord. Förutom att faktiskt träffa mina Kraid-kollegor och ta mig en titt på längre och närmare avstånd på delar av bloggosfärens invånare har jag trängts bland andra spelsugna gamers för lite hands-on-tid med diverse ännu osläppta titlar m m.

Ni No Kuni – Me No Likey

“Kärlek vid första, andra och tredje ögonkastet” skrev Joel under gårdagen på Kraid. Föga oväntat, håller jag inte med något särdeles. Jag vet inte, jag orkar inte med småpretentiösa japanska spel – hur mysigt designade de än är svider det i själen att behöva ägna mig åt segdragna random-encounters. I takt med att jag blivit gammal och bitter har jag min tidigare kärlek till anime, manga och jrpg övergått i ren kräkreflex.

Fjortisfisar och tonårssvett

Halo 4-båset är onekligen den äckligaste platsen på Gamex. Kroppsvätskefuktiga handkontroller skickas runt mellan finniga typer som knappt fått hår på sitt allra heligaste samtidigt som temperaturen stiger i takt med att målbrottsrösterna skriker allt hetsigare. Doften av fjortisfisar, nyligen tillkommen testosteronproduktion och acneoljiga anleten förde tankarna tillbaks till mina tonårs alla lan. Jag tog fram alkogelen och gick vidare. Jag är ändå inget Halo-fan.

Volt Cola

På tal om alla lan jag spelade DoD, WCIII och Diablo II på när jag hade mer hår på huvudet och mindre i ansiktet, upptäckte jag (med både förtjusning och flashbacks av hur djävla dålig jag var på CS) att den gamla lan-favoriten Jolt Cola återuppstått, fast under namnet Volt Cola. Loggan ser nästan precis ut som förr och smaken är, ja, såvitt jag kan minnas, precis densamma. Med andra ord, den är precis lika halväcklig som förr.

Cosplayer Unknown

Ärade bloggkamraten Sanna blev fotad hela dagen och kom långt (hur långt återstår i skrivande stund att se) i Cosplay-SM. Jag, däremot blev inte igenkänd av en käft. Trots att jag jobbat på både tunnhårighet och närsynthet i många år och har en naturligt sur uppsyn var det ingen som kände igen mig som Michael Stipe, vars musik brukas i spelsammanhang i bl a Rock Band-spelen. Gråtande går jag på Gamer-öl.

Tredje dagen av Gamex 2012 är igång. Jag är sent på plats, och lagom trött efter alldeles för många öl och på tok för lite sömn. Jag tänkte därför ta tillfället i akt att berätta om något som hände i går. Nämligen mitt möte med Tobias Bjarneby. Egentligen borde det här inlägget handla om hur vi var i Nintendos VIP-rum och provade den slutgiltiga koden av Nintendoland och New Super Mario Bros. U, men det är mindre intressant än mötet med legenden.

Den som inte vet vem Tobias Bjarneby är har förmodligen aldrig läst något som skrivits om spel på svenska. När jag var en liten liten grabb satt jag hemma hos min vän Erik och tittade tillsammans med honom på när hans storebror spelade Kid Icarus, Zelda och Punch Out. När vi inte satt och hoppades på att få spela läste vi Nintendo Magasinet. I den alltid lika seriösa och inte alls Nintendovänliga tidningen skrev en herre vid namn Tobias Bjarneby. Han gick senare vidare till Super Power och Super Play och är i dag chefredaktör på LEVEL.

Det var alltså med Sveriges mesta speljournalist vi fick dela Nintendos VIP-rum. När det var dags för New Super Mario Bros. U greppade vi varsin kontroll och jag tänkte att nu, nu jäklar måste jag spela så bra jag bara kan. Bjarneby måste ju vara bäst i världen på tv-spel, intalade jag mig. Snubben har ju, enligt egen utsago, klarat första Super Mario Bros. på sju minuter. Men icke. Det hela artade sig så illa att jag på något vänster hela tiden sprang lite framför honom och stal alla hans power ups. Vid något tillfälle råkade jag till och med plocka upp Luigi som han spelade och kasta ner honom i ett hål.

Jag kan nu stoltsera med att jag effektivt förstörde Tobias Bjarnebys upplevelse av New Super Mario Bros. U.

Kort och gott, jag kan nu stoltsera med att jag effektivt förstörde Tobias Bjarnebys upplevelse av New Super Mario Bros. U. Kanske inte det jag hoppades på i mitt första möte med legendaren, men okej. Förlåt!

(Also, Nintendoland är sjukt kul och mycket roligare att spela än vad det såg ut från E3-demon.)

(Also 2, Nintendo behöver ingen reklamkampanj för Wii U. Det räcker att säga “Mario i HD”. Så. Jävla. Fett!)

Ännu en dag i utanförskap. Ännu en dag utan Na ni no nu eller vad det heter och en WiiU! Men inte hänger jag läpp för det! Eller jo, det gör jag faktiskt. Men inte så mycket. Tyvärr har inte dagen varit så “mässig” som jag velat, men detta ska vi ändra på imorgon! Varning för en riktigt trist rapportering, iom att det faktiskt inte hänt så mycket idag i byhålan Falkenberg:)

Läs mer

Andra dagen är till ända, och jag (Niklas) och Joel är rörande överens om att vi spelat mer i dag än vi gjort på hela de tidigare mässorna sammanlagt.Vi har alltså även i dag samlat på oss en hel del intryck. En del av dem som vårt besök i Nintendos VIP-bås med Mario i HD får egna separata inlägg i morgon.

Niklas

Peter kom springande med andan i halsen när det var dags att fösas in i ett litet rum för att spela Army of Two: The Devil’s Cartel. Mer om vad vi tyckte om det har Peter skrivit tidigare i dag. Men jag kan ju i alla fall säga att jag är tacksam för att den allra värsta dude bro-mentaliteten verkar vara borta i den här rebooten. Det roligaste med den visningen var att Linus och Tobbe från Svampriket fick spelet att krascha genom att trycka på start efter att snubben som hade hand om det sagt “Tryck inte på start!”.

Efter det bestämde jag mig för att det var dags. Dags att leta upp Ni No Kuni. Nästa års kanske mest efterlängtade spel, enligt mig. Och det verkar precis lika underbart som jag föreställt mig. Studio Ghibli-estetiken genomsyrar precis allt och karaktärer och fiender är oerhört mysiga. Det verkar dessutom vara ganska så old school när det gäller spelupplägget, något jag diggar skarpt. Levelsystem och stridssystem verkar rätt så traditionella, och mitt rpg-hjärta smälte när jag fick chansen att springa runt på den vackraste världskartan jag någonsin sett.

Jag var även och kollade läget hos spelutvecklarstudenterna på Högskolan på Gotland och hittade ett charmigt litet spel som heter Little Warlock. Eller hittade och hittade. Jag hade faktiskt innan mässan blivit kontaktad av utvecklaren, Jerry Jonsson, som tillsammans med sin fru skapat hela spelet. Tänk Plants vs. Zombies fast med kort á la Magic: The Gathering i en gulligt ritad fantasyvärld. Ett browserspel som verkligen verkar kunna bli något, speciellt när det är lokalproducerat i Sverige av bara två (väldigt trevliga) personer.

Det sista jag hittade på var besöket i Nintendos VIP-rum. Men det är en historia för sig som involverar Wii U, skrämsel, legenden Tobias Bjarneby och stulna powerups. Det får ni höra mer om i morgon. Nu vankas det fest med everybody who’s anybody och firande av Sannas födelsedag! Yatta!

Joel

Det har blivit en del intryck idag. Dagen startade starkt med lite Far Cry 3 multiplayer session, som fint satte igång lite adrenalin-flöde. Kändes mycket stabilt, snyggt, snabbt och framförallt roligt. Ja mer än så kan jag knappt säga efter bara 10 minuter, men det känns lovande. Efter det lugnade jag ner mig med Hitman. Tredje person, smygande, tryckande, planerande och gömmande. Mördar-mys på hög nivå. Och snyggt är det med, med klockren kontroll.

Ni No Kuni klämdes också in på ett hör. Nog för att jag redan var pepp, men det var kärlek vid första, andra och tredje ögonkastet. Fantastiskt vackert, mysigt och fantasifullt. En underbar blandning av vacker manga och klassiska jrpg-inslag. Med lätta steg trippade jag vidare till en Dead Space 3 visning, där jag fick se och prova lite co-op. Men det får ni läsa om i morgon i ett eget inlägg.

Slutligen ockuperade Kraid Nintendos VIP-bås. (Ja Nintendos, inte Ludde Lundblads.) Där fick vi klämma och känna på WiiU såklart. Mycket Nintendo Land och lite Mario. Men min favorit hittade jag dock på en 3DS, Castlevania LoS Mirrors of Fate. Såg riktgt bra ut och med ett klassiskt Metroidvania upplägg.

Nu undrar jag om, och i såfall hur, morgondagen kan toppa det här?

Jag hade knappt hunnit få av mig jackan på Gamex innan jag och Niklas blev invallade i en konferenslokal med fyra monitorer, fyra Xbox 360 och en Marketing Assistant vid namn Clement Berta. Hans uppdrag var att visa oss och låta oss spela den tredje installationen i Army of Two-serien: Devils Cartel.

Precis som många andra så hade jag inte några höga förhoppningar, med tanke på den ljumna kritik som tilldelats seriens första två delar. Även om det var en innovation för denna konsolgeneration att bygga ett helt spel menat för co-op så var den positiva upplevelsen ganska kortlivad. Det var kul att skjuta skurkar tillsammans och köpa vapen, men detta förstärktes tyvärr inte av varken engagerande berättelse eller varierande gameplay. Kort sagt så var det en bra idé som inte räckte hela vägen.

Nya snubbar och Frostbite

Med det sagt, så förhåller jag mig försiktigt positiv efter att ha spelat Devils Cartel. Utöver att ha frångått seriens tidigare radarpar, Salem och Rios, så har man även börjat använda sig av den svenskutvecklade spelmotorn Frostbite 2. Detta innebär inte bara ett snyggare spel utan också miljöer som är till stor del förstörbara av vapeneld och explosioner. Man får ett mer realistiskt stridsfält som erbjuder mer kreativa lösningar samtidigt som man får sitt lystmäte i kaotisk förstörelse.

Något annat som sticker ut, rent grafiskt, är mängden blod och lemlästade fiendesoldater som spelet verkar innehålla. I det bekanta momentet när en dörr sparkas upp och leder till en slowmotion-sekvens fick både Niklas och jag tillfälle att gå loss med ett hagelgevär var på intet ont anande fiender. Resultatet blev minst sagt rödfärgat. Utöver detta finns också en uppsjö välanimerade närstridssekvenser där man skär, sticker eller krossar motståndare med olika vapen. Detta kan man ju säga vad man vill om, men spelets vuxnare och blodigare inslag spelar väl ihop bakgrunden av den mexikanska drogkonflikten som är en av de mest dystra och blodiga de senaste årtiondena.

Spelmässigt sett så kändes Devils Cartel redan i ett tidigt skede ganska gediget. Kontrollerna gav god respons och kommer direkt ge full kontroll till vem som helst som har erfarenhet av tredjepersonsskjutare. Precis som i många andra co-op spel finns många bekanta moment som att man ska hjälpa sin skadade partner eller bryta sig igenom dörrar tillsammans, men detta är långt ifrån allt. Systemet för att dra till sig fiendens eld har uppgraderats med ett poängsystem för flankerande manövrar och annat som erbjuder kreativa lösningar i stridens hetta. Poängen används sen för att köpa och uppgradera vapen, vilket i sin tur ska leda till att man vill spela mer. Detta förklarade Clement med termen “the co-op loop”, vilket alltså ska vara en spiral av belöning och återspelningsvärde. En minst sagt talande term som man känner igen från de tidigare spelen.

Med Frostbite 2-motorn och nya utvecklare i Visceral Games (kända för Dead Space-serien) törs jag som sagt känna mig optimistisk inför Devils Cartel.

Med Frostbite 2-motorn och nya utvecklare i Visceral Games (kända för Dead Space-serien) törs jag som sagt känna mig optimistisk inför Devils Cartel. Även om Clements prat om att satsa på spelglädje istället för realism förstås var ett säljsamtal från hans sida så ser jag ändå vart han kommer ifrån. I en tid där realistiska militärshooters är mer som interaktiva filmsekvenser är en lite mer lättsam och arkadliknande spelupplevelse alltid välkommen. Dessutom är möjligheten att vara kreativ på ett öppnare stridsfält också ett viktigt mått på realism, något som de stora förstapersonstitlarna tycks ha glömt helt.

Jaha, nu var det så sjukt mycket intryck på Gamex i går att jag helt glömde lägga upp veckan spelsida i City. Den här veckan kör vi all in på recensioner eftersom det nästa vecka blir reportage från Gamex och test av ännu osläppta spel. Sanna har den här gången blivit helt kär i Dishonored, Chris gästrecenserar och har skakat rumpan i Just Dance 4, Peter har pangat i Medal of Honor: Warfighter och Marcus har räddat jorden från invasion av utomjordingar i XCOM: Enemy Unknown.

Pdf-versionen hittar du på sidan 28 här.

Som de flesta vid detta laget kanske listat ut(eller inte), så befinner jag inte mig på Gamex iår. Och anledning till att det blev såhär är att jag valt att bege mig till Dreamhack i slutet på November istället, för att forska lite i vad fasen det finns att göra på världens största LAN, utan dator.

Att säga att jag inte är en aning bitter på alla som befinner sig på östkusten nu, vore att ljuga. Jag vill också vara där och spela nya spel, dricka öl, äta onyttig mat och bara vara ultra-nördig för en helg! För att uppmuntra mig själv lite, så har jag bestämt mig för att ha ett alldels eget Gamex hemma, eller iaf försöka, för att sedan dela med mig av mina dagar i utanförskap och västkustlig onykterhet. Vem vet, jag kanske tom kommer ha det bättre?

Läs mer

Att spela singelspelarläget i ett modernt militärspel i förstapersonsvy är nu för tiden som att sätta sig i en berg- och dalbanevagn med ett vapen i näven. Om du kliver av i farten kan du i värsta fall dö och i mildaste fall få skäll av de som sköter karusellen. Så länge armar och ben hålls innanför vagnen så får du en njutbar resa. Eller får man det?

Läs mer

Så var första dagen av Gamex 2012 över. Vi har spelat, minglat, plåtat, filmat och myst. Vi har även lyssnat och tittat på inspelningen av veckans avsnitt av P3 Spel. När vi nu har samlat oss och våra intryck tänkte vi att vi skulle dela med oss av dem och dagens bilder.

Niklas

Dagen har minst sagt gått i 190. Det började starkt med Sim City som verkar riktigt lovande. Du kan läsa utökade intryck av det i tidigare inlägg. Sedan var det dags för lite promenad på golvet och att prova på lite spel. Jag försökte mig på lite Wii U eftersom jag inte haft möjlighet att prova den tidigare. Wii Fit U var det som stod på schemat och balanserande av tårta på ett fat. Att springa på stället på Wii Fit-brädan och balansera med kontrollen var fanimej inte lätt, men rätt skoj! God of War: Ascension har också provats på, och det går minsann inte av för hackor! Man har lyckats göra mer av allt. Mer blod, mer hjärnsubstans, mer action och mer testosteron. I like! Dagen avslutades med ett parti av senaste Farming Simulator. Det…. Funkade inte alls. Det var någon slags beta, och efter tio meter dog min traktor och ville inte starta igen. Då var det inge kul längre.

Joel

Dagens intrycksbomb exploderade i mitt ansikte då jag närmade mig God of War Ascension båset. Redan när jag kikade in höjdes pulsen lite. Och efter en liten stunds väntan fick en handkontroll i näven och tryckte på start. En kort resa började. Kort men alldeles, alldeles underbar. Det var snabbt, våldsamt, överdrivet, blodigt och allt som God of War ska vara. Fast snabbare, smidigare och framförallt snyggare. Ja jösses, vad snygg det är. Och jävligt ösig action. En kvart efter mitt lilla möte med Kratos pumpade det fortfarande lite adrenalin genom kroppen. Jag tror minsann att det blir både ett och två återbesök under helgen.

Peter

Trots en heldag på mässan har jag inte hunnit spela så mycket ännu, men har ändå massor av intryck från första dagen. Det som främst sticker ut är den fantastiska atmosfär som uppstår av att tiotusentals spelnördar umgås under samma tak. Att skämta, prata och skratta med andra bloggare, spelfans och utvecklare är en lika stor del av mässan som spelen i sig. Men en runda Rayman Legends med Niklas och Joel blev en upplevelse av en snudd på unik och riktigt uppfinningsrik speldesign. Det är väldigt kul att se hur en så gammal genre kan fortsätta utvecklas men ändå hålla kvar samma, enkla spelglädje.

I ett mörkt rum i Kistamässans källare föstes vi skribenter in och jag (Niklas) och Sanna med dem. Där inne stod ett gäng svulstiga datorer som alla hade en och samma text på skärmen, “Sim City”. Jag spelade smått otroliga mängder av det första spelet till Super Nintendo back in the day. Det kan faktiskt vara det av mina spel jag lirade allra mest. Efter det gick jag vidare till Sim City 2000 på PC, och så har det hållt på. Nu var det dock längesedan jag byggde virtuella städer, men i dag var det alltså dags att prova det kommande spelet.

Egentligen funkar Sim City som det alltid gjort. I den tidiga pre-alphan vi fick testa fick vi ta över en liten stad i nöd. Någon hade byggt upp den lilla staden och helt glömt bort att ansluta den till motorvägen, bygga kraftverk och dra vattenledningar. Vi skulle alltså fixa ihop allting. Det skulle alltså byggas vägar och allmänt fixas till. Det funkar som vanligt med residential- industrial- och commercial-zones vars mängd och placering ska balanseras. Det är numera sjukt smidigt att placera ut zoner och de sätts automatiskt fast vid vägar. Över är det mesta som tidigare, och inget lär chocka vana Sim City-spelare. Det är anpassat för dagens spelklimat med lättfattliga menyer och smidigt gameplay.

Det som verkligen utmärker det nya SimCity mot det gamla är den nyutvecklade Glassbox-motorn. Där tidigare Sim City-spel genererade grafiska representationer av avancerade beräkningar för att illustrera vad som händer i världen skippar Glassbox beräkningarna och låter allting hända direkt i spelet. För att illustrera: om ett kolkraftverk sprider rök så är röken i sig data som sprids ut över kartan och påverkar omgivningen. Allt du ser händer faktiskt. Trots att det kan låta otroligt prestandakrävande så intygar spelets representanter att det inte alls ska vara ospelbart även på enklare datorer.

Efter att ha fixat och donat och fått den lilla staden att öka både sina inkomster och invånarantal hände det som alltid händer när det går som bäst. Jordens undergång. Det blir mörkt, börjar skaka och plötsligt faller asteroider från himlen och spränger vårt kära stadshus. Ja, naturkatastrofer är alltså en del av spelet precis som tidigare.

Jag (Niklas) är i allafall säker på att jag vill bygga städer i den nya fina motorn och bara sitta och mysa med mina skatteintäkter och stadsplanering. Då mår jag som bäst. Sim City lär bli en bra anledning till att skaffa en ny speldator i vår.