Är det inte typiskt att utrymmet i tidningen är mindre än vanligt när vi recenserar tre riktiga storspel? Hur som helst är det bara att köra på. Jag gillade verkligen Call of Duty: Black Ops 2, Peter känner att Need For Speed: Most Wanted är bra men inte bäst, och Sanna har kommit närmare Master Chief i Halo 4.
Pdf-versionen av sidan hittar du på sidan 30 här.
Säg den unge född efter 1945 som inte växt upp med Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump. Världens starkaste tjej är ett av våra mest kära kulturarv och älskad av människor över hela världen. Böcker, filmer, tv-serier, Pippi är överallt. Mer än en gång har hon även fått sina egna spel och den här gången är det dags för Nintendo 3DS.
Titeln till trots så finns det gott om fart i Need For Speed: Most Wanted. När jag vrålar ner längst Fairhavens motorvägar i en superbil av märket Bugatti känner jag mig som allt annat än en sensibel trafikant, så spelet lyckas framföra vad som alltid varit seriens främsta säljargument. Däremot är racingspel för mig mycket mer än att köra dyra bilar i vansinnig hastighet genom ännu vansinnigare trafiksituationer. Det behövs mer än fart.
“Årets största händelse inom nöjesindustrin.” Activision nöjer sig i sin marknadsföring inte med att kalla Call of Duty: Black Ops 2 för årets största spelsläpp utan det största inom hela nöjesbranschen. Och vem är jag att säga emot? 500 miljoner dollar i intäkter, på ett dygn, talar sitt klara språk. “With great power comes great responsibility”, sa en vis farbror en gång och det är dags att se om årets största nöjeshändelse lever upp till sin titel.
Jag har tidigare skrivit om The War Z och dess (något tvivelaktiga) anknytning till Day Z, så vissa av er är antagligen redan bekanta med spelet (en del kanske också har betan?). Nu har jag spelat betan lite mer och kan komma med utlåtanden om saker som inte bara rör det förvirrande och, i min åsikt, olämpliga namnvalet.
Det första som slog mig med det var de otroliga likheterna med Day Z. Zombieapokalyps i nordligt klimat med tjocka skogar och utspridda små byar – i Day Z någonstans i Ryssland, i The War Z någonstans i Colorado. Man gör precis samma saker, d v s springer för livet från zombies och från andra överlevare – kort sagt allt som rör sig. Spelmomenten är precis desamma, målet är att överleva, till varje pris.
Skillnaden mot Day Z är att allt det där är lite enklare i The War Z. I den förra bryter du benen om du hoppar ned från en klippa på tre meter och det är sjukt jobbigt att läka skadorna, men i den senare tar du bara lite skada, vilken enkelt kan botas med bandage och en stadig måltid. Den avgörande skillnaden mellan Day Z och The War Z är just att allt är enklare och mindre krångligt i Colorados zombietäta glesbygd; det är på det stora hela mindre hardcore och långt mer förlåtande.
När du i Day Z:s Chernogorsk ligger och förblöder efter att ha trampat olyckligt på ett granbarr kan du i detta spel ta emot lika mycket, om inte mer, stryk än Arnold Schwarzenegger i dennes mer urspårade filmer. Där Day Z är som fjälljägartjänst i Boden är The War Z som Sommarhajk med mysgubben Bengt Alsterlind. Efter många timmar i Day Z känns det faktiskt skönt att kunna köra något som känns som dess easy mode. Att ha lagt timmar på att hitta bra vapen och utrustning till sin karaktär, bara för att se allt försvinna bara för att du missbedömer fallhöjden från ett takloft. Dör du i Day Z är det permanent, medan du i The War Z kan köra med samma karaktär efter en timmes väntan.
Jag hade genuint kul när jag spelade The War Z. Dråpliga stunder som när jag smög efter en annan spelare för att rånmörda honom, bara för att bli skjuten i ryggen av en tredje spelare är en ganska rolig upplevelse. En annan gång snöt jag ett vapen rakt framför näsan på tre andra spelare, som ilsket sköt efter mig och febrilt jagade mig genom skogsnatten. Jag undkom helt oskadd och satte mig skrattande under en tall för att beundra mitt fynd, varpå jag upptäckte att vapnet på något sätt buggat sig ur min inventory. Snopen, men i all fall vid liv.
Rent krasst kan man säga att The War Z är en förenklad Day Z-kopia, men det är också dess ess i rockärmen. Det gör ett spel som är krångligt på alla plan, från installation till kontroller och att hitta servrar, till en mer strömlinjeformad och lättillgänglig produkt. Det tillför även saker som en konkret handling (eller ja, i alla fall lite bakgrundshistoria). Det har tagit det bästa från Day Z och gjort sig av med det värsta. Det ska bli mycket intressant att se hur det hela utvecklar sig när Day Z släpps i standalone-version.
Att sälja leksaker som baseras på spel har företag sysslat med i årtionden. Att spelupplevelsen är helt beroende på hur många av spelets figurer du äger som små plastfigurer är däremot en helt annan sak. Förra året cashade utgivarna Activision in fett på den geniala idén med Skylanders och alla dess oemotståndliga figurer. Nu är Skylanders Giants här med flashigare figurer och ett nytt spel. Men frågan är om kidsen redan tröttnat och hittat nya coola grejer att kräva föräldrarna på.
Då var det dags igen. Han som associerar termen retrospel till en gammal 486 snarare än ett NES är här för att berätta lite om en obskyr titel från nittiotalets dimhöljda spelhyllor. Som första spel i en sporadisk serie krönikor minns jag den första livssimulator jag någonsin spelade: Jones in the Fast Lane från 1990.
Nu var inte detta den första livssimulatorn som dök upp på spelmarknaden. På C64 kunde en redan 1985 styra små virtuella människor i “Little Computer People”. Här fanns inga speciella mål förutom den lite mysiga och något vrickade känslan av att ha små människor levande i sin dator. Som spelare kunde en titta in ibland bara för att se vad de hade för sig, eller ge enkla kommandon och förslag till vad de kunde hitta på. Det var mer eller mindre en tidig version av Tamagochi-trenden, med undantaget att de små liven var avbildade som människor.
När Sierra Games 1990 släppte Jones in the Fast Lane var det dock det första i sitt slag att behandla livssimulatorn i form av ett management-spel. På en brädspelsliknande skärm kunde upp till fyra spelare styra sin lilla människa i viktiga vardagsbestyr som att studera och arbeta. Till en början måste ens karaktär förstås ta de klassiska ingångsjobben på snabbmatshak eller som städare, men gör spelaren sina drag rätt så börjar sakta färden upp för livets stege.
Varje runda representerar en vecka där en ska gå till jobbet eller plugget samt äta och sova. Redan här märks en snudd på deprimerande sammanfattning av livets beståndsdelar. Men vänta, det blir värre.
Målet med spelet är att nå maxnivån på fyra olika mätare som representerar din karaktärs rikedom, lycka, utbildning och karriär. Rikedom och karriär vinns genom att arbeta, utbildning genom att plugga. Dessa tre säger sig självt. Lycka däremot uppnås som bäst när helgen kommer, alltså rundans avslutning. Visst ökar lyckomätaren av att nå olika mål i spelet, men veckan börjar ta slut kan en välja att spendera sin kosing på olika nöjen, som att ta det lugnt hemmavid, köpa nya prylar eller resa iväg någonstans. Det finns inga avancerade simulationer av livet som exempelvis The Sims erbjuder där den lilla datormänniskan kan skriva en bok, dejta eller att träna. Sierras färgsprakande 90-tal erbjöd bara denna grundläggande kvantifiering av den mänskliga upplevelsen.
Som om inte det vore nog, så kan förstås saker gå snett. Den bank där en sparar sina pengar kan få en nittiotalskitschig “databugg” vars effekt är att surt ihoptjänad deg försvinner ut i tomma intet. En kan också bli rånad av stans tydligen enda rånare “Wild Willy”, och vill det sig riktigt illa är det jobbet en blir av med.
Jones värld är en grym och prosaisk värld.
Jag minns Jones in the Fast Lane som väldigt stimulerande och härligt. Som 9-10 åring gav det mig väldigt positiva känslor att få låtsas vara vuxen tillsammans med min kusin framför skärmen. Speldesigners har också Sierra att tacka för en del då den här titeln ändå bröt ny mark på många sätt. Däremot känner jag att det är tur att jag spelade det för så länge sedan. Tittar jag på det idag liknar det snarare en deprimerande konstinstallation där livets beståndsdelar fläks ut som ett färdigobducerat lik, allt presenterat i ögonsvidande nittiotalsgrafik. Nog för att Sierras säregna och sarkastiska humor fortfarande ger mig en nostalgisk värme i kroppen, men när allt kommer omkring är Jones värld är en grym och prosaisk värld. Visst, man kunde spela som både tjej och kille, men i den repetitiva vardagens Hades rullar vi alla samma sten upp för kullen.
Daniel “Trazh” Westerlund håller på för fullt med att spela in nästa avsnitt av sin fina Re-Play. Men medan vi väntar har han gett mig tillåtelse att publicera hans backlog. Här kommer därför det allra första Re-Play-avsnittet. Det här avsnittet tilltalar mig lite extra mycket eftersom det handlar om mina favoriter, Teenage Mutant Ninja Turtles. Så luta dig tillbaka och kolla in när Trazh försöker ta sig igenom den där jävla vattenbanan i TMNT till Nes.
Som vanligt hittar ni även hans videor på bloggen Trazhed Pixels.
Nu har vi landat igen efter Gamex och kör en helt vanlig spelsida i denna veckans City. Storspelen rasar in så här på hösten och det är minsann inte helt lätt att få med allt. Den här veckan står jag för alla tre recensionerna. Jag har haft väldigt trevligt med både Assassin’s Creed 3 och Professor Layton and the Miracle Mask, men kanske inte riktigt lika kul med Pokémon Black version 2.
Pdf-versionen hittar du som vanligt här.
De senaste åren har att titta på dator- och TV-spel blivit ett stort fenomen. Allt från Youtube-stjärnor som kommenterar sina spelsessioner till live-streaming lockar miljontals tittare varje dag. Till och med SVT har sänt turneringar vid ett par tillfällen. Men hur kommer det sig att tittandet blivit en så stor del av spelkulturen?
Igår stod jag i köket och lagade mat. Som vanligt hade jag min iPad med mig, och sneglade då och då på en live-sändning av ett spel. Tanken slog mig då, att det trots allt är lite märkligt att jag, och flera tusen med mig, tittar på just det här. Istället för att spela spelet själva.
Det finns flera anledningar till varför man tittar på dator- och TV-spel, men för att förstå fenomenet ur ett litet annorlunda perspektiv har jag valt att utgå från ett specifikt begrepp: ensamhet.
När jag stod där i köket insåg jag att något som förenar mig med många andra tittare är ensamheten. Ensamhet, i form av en slags kulturell isolation eller utanförskap. Där i köket, med min sambo i rummet bredvid, insåg jag att det faktiskt inte är särskilt ofta jag kan dela min hobby med någon som inte själv är insatt.
Ensamhet är ett komplext fenomen. Det kan vara allt från att vara själv hemma, till att inte känna samhörighet med andra. Att uppleva ensamhet inom ett område behöver inte betyda att man upplever det inom andra. På så vis kan man gå från delaktigheten i ett online-spel, till utanförskapet i en familj som inte förstår ens hobby.
Vi återvänder till köket. Hade det varit fotboll hade min sambo förstått. Hon hade kunnat sticka in huvudet i köket och frågat ”hur går det i matchen?”.
Dagen efter hade jag kunnat prata med kollegorna på jobbet, och delat mina upplevelser med dem. Jag hade med stolthet förkunnat att ”det var en riktigt bra match” och fortsatt med att fråga ”såg du hur han nickade in den på slutet?”
När man går genom staden en fredagkväll och noterar alla som hänger runt det lokala internet/spel-caféet så är det lätt att glömma en sak. Spel är mainstream, men inte accepterat utanför sina egna kretsar. Det är något som många gör, men som fortfarande är förknippat med en hel del skam. Lite som sex. Alla vet att det förekommer, men det är inte ofta det vädras öppet. Särskilt inte i vuxna sammanhang.
Det gick alltså upp för mig igår, att det är viktigt att titta på TV-spel eftersom det förenar mig med flera tusen personer som också vill titta. Som liksom jag valt detta före något annat. Det ger mig en känsla av sammanhang när jag hör spelaren kommentera spelet, beskriva sitt förhållande till det, men också ge oss en inblick i sitt privatliv. Det påminner om när min syster tittar på ett TV-program om litteratur, och känner samhörighet därför att personerna läst samma bok som henne.
Motsatsen till ensamhet är för mig att vara delaktig i ett meningsfullt sammanhang. Att känna samhörighet med andra, och att tillsammans med andra ägna sig åt gemensamma aktiviteter. Att äga ett gemensamt språk, och därmed en gemensam förståelse. Men den upplevelsen räcker inte alltid. Det blir svårt om där inte finns en samhällelig acceptans. Svårt för den enskilde, som måste välja att stänga av spelet när flickvännen kommer på besök (fast OS hade kunnat gå i bakgrunden), eller väljer att prata om något annat på jobbet (fast det går fint att prata om senaste Bond-filmen).
Så när jag noterar att allt fler tittar på TV-spel så tolkar jag att det för många handlar om gemenskap, med andra tittare och skaparna själva.
Så när jag noterar att allt fler tittar på TV-spel så tolkar jag att det för många handlar om gemenskap, med andra tittare och skaparna själva. Gemenskap i en samhällssituation där spelande för många, både spelare och icke-spelare, är något annorlunda, och en inte helt rumsren aktivitet.
Om du är interesserad av live-streaming, gå till: twitch.tv eller own3d.tv. Därtill kan du söka på valfri speltitel på Youtube, med tillägget ”commentary”, för att få en uppfattning av vad som finns där.
Bo Nurmi är en återkommande gästskribent på Kraid och har tidigare skrivit om tv-spelsberoende och sin relation till Mario. Till vardags arbetar han som kognitiv-beteendeterapeut och universitetsadjunkt.
Inga kommentarer