Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

I intresse att ta reda på vem som egentligen framställt spelhistoriens mest begåvade och resultatrika mördare så har jag utformat ett vetenskapligt ramverk som tillåter en objektiv analys av deras förmågor mätt efter åtta olika historiska mord genom tiderna. Då ramverket kräver obegränsat resande genom tid och rum har jag introducerat en lämplig tidsmaskin i form av en blå telefonkiosk, vars förmåga att transportera Agent 47 och Connor mellan olika historiska händelser utgör stommen i min metod. Därefter utvärderar vi de olika morden i en sönderdelning av dess beståndsdelar varpå vi väger dessa mot de två yrkesmördarnas distinkta strategier och metoder. Alla med? Då åker vi.

Läs mer

Så var det då dags för första inlägget i Kraids lista över Årets spel 2012. I stället för ett väldigt uppstyrt upplägg som många andra sajter kör, med inlägg varje dag och omröstningar och liknande kör vi här på total anarki! En person kommer att enväldigt bestämma över en specifik kategori, och sedan ska årets spel koras. Inläggen kan droppa när som helst, ett om dagen, två om dagen eller inget alls. Ingen vet när nästa slår till. Nu kör vi!

Jag är så urbota trött på allt vad militärshooters heter. Jag brukar sträcka mig till att spela en om året, nämligen Call of Duty. Årets upplaga, Black Ops 2 var visserligen en rätt så positiv upplevelse, men militärtugget är ändå tröttsamt. Därför var det inte många ögonbryn jag höjde på när folk började tissla och tassla om något spel som hette Spec Ops: The Line. Jaha, ännu en militärshooter med dude bro-attityd, tänkte jag och ignorerade det. Men när fler och fler började snacka om att det var riktigt bra sneglade jag åt min spelhylla. Där låg nämligen ett inplastat recensionsexemplar och bara väntade. Ändå tog det flera månader innan jag fick tid till att spela det.

Men så, en dag, tog jag mitt förnuft till fånga och tryckte i skivan. Lättaste svårighetsgraden var det som gällde, jag var inte här för att behöva spela om actionpartier. Grejen med Spec Ops: The Line är nämligen storyn och narrativet. Aldrig tidigare har jag spelat ett spel som skildrar det helvete som är krigssituationer på ett bättre sätt. De psykiska påfrestningarna som spelets karaktärer utsätts för är påtagliga och manifesteras på de mest ohyggliga sätt. Som spelare tvingas du fatta svåra beslut, och det finns aldrig något “rätt” eller “fel” val. Jag är glad att jag tog mitt förnuft till fånga och tog mig igenom det, för det är ett av de spel som fått mig att känna och tänka efter allra mest i år.

Om du spelat spelet och är intresserad av att veta mer om storyn och symboliken rekommenderar jag IGN:s analys och intervju med utvecklarna. OBS! Innehåller tonvis med spoilers.

Redan en vecka innan det europeiska släppet fick jag tillgång till Wii U, men inte förrän i fredags hade jag tillåtelse att skriva om något annat än spelen. Jag fick inte ens koppla upp konsolen mot nätet, och har således kunnat testa Miiverse och allt annat skoj precis lika länge som alla andra. Hur som helst tänkte jag att vi skulle gå igenom lite hur konsolen känns, och inte bara spelen.

Hårdvaran

Vad som försiggår inuti den där lilla svarta (eller vita, beroende på modell) lådan är för mig ett mysterium. Jag är ungefär lika intresserad av antalet kärnor och hur många beräkningar som kan göras i sekunden som en sengångare är av huruvida det finns liv på Mars eller inte. Visst håller jag till fullo med om att tekniken i Wii inte håller i dag, men jag har svårt att inte bli lite irriterad på folk som gnäller över att den “bara är lika kraftfull som Playstation 3”. Ärligt talat, får jag mina spel i HD är jag nöjd.

Vad som är desto mer intressant är Wii U Gamepad. Det är uppenbart att hårdvaran i själva konsolen inte är tänkt att vara revolutionerande, utan att Nintendo satsat all innovation på kontrollen. Skärmen är ruggigt responsiv och jag har hittills inte haft några problem med att träffa saker jag velat peta på eller skriva på den. Det kan vara för att jag bara spelat Nintendos spel än så länge, kanske har tredjepartstillverkarna problem med det. Jag vill dock ge kontrollen två små minus. Det första är för batteritiden. Många var oroliga redan långt innan releasen att den skulle vara dålig, men den är ännu sämre än jag trodde. Men egentligen gör det inte så mycket eftersom man sällan tar med sig kontrollen speciellt långt ändå, eftersom den då tappar kontakt med konsolen. Det andra lilla minuset är för skärpan på skärmen. Jag hade inte förväntat mig någon superskarp retina-display, men tittar man väääldigt noga känns det inte som att den håller samma standard som vi är vana vid att se i våra telefoner och plattor.

Ett stort plus för att det väldigt enkelt går att använda gamepad som fjärrkontroll till tv:n!

Mjukvaran

Operativsystemet i Wii U påminner om det till Wii. Appar eller kanaler läggs till i ett rutnät och är enkla att nå. Ett plus för den trevliga hissmusiken som plinkar i bakgrunden när man pillar runt på de två skärmarna. Wii U skiljer sig dock på den av skärmarna man inte valt att visa rutnätet på. På den andra visas nämligen något som liknar Wiis Mii Plaza. Ett torg där massor av Miis samlas kring ikoner. Dessa ikoner byts ut allt eftersom, och kan ibland vara ett spel, ibland en app. Ibland är det spel du äger, ibland inte. Jag antar att det har med att göra vilka communitys i Miiverse folk publicerar innehåll i mest.

Sämst med Wii U:s operativsystem är utan tvekan laddningstiderna. Jag har inte en aning om varför de är så långa, men jäklar vad jag bara vill slita mitt hår ibland!

Onlinefunktioner

Vad man än gör på Wii U glider det någon gång in på Miiverse, som är Nintendos nya motsvarighet till Xbox Live eller Playstation Network. I Miiverse samlas spelare och deras Miis i olika communitys som tillhör olika spel. Där kan de sedan posta kortare meddelande, twitter-style, eller varför inte rita en fin liten bild att lägga upp? Miiverse går att komma åt inifrån spelen, och är ett riktigt bra hjälpmedel om man kör fast och behöver fråga någon om hjälp. Som tur är går det att sätta spoilervarningar på alla inlägg. Miiverse är kanske inte jätteavancerat och djupt, men det är väldigt trevligt och mysigt. Det går att sitta i timmar och bara kolla igenom alla fina bilder folk ritar på sina gamepads.

Appar som Youtube och Netflix finns installerade från start och funkar hur fint som helst. Faktum är att Wii U blivit min go to-spelare för Netflix eftersom det är så himla smidigt att spola fram och tillbaka och ändra språk på undertexter på gamepaden. Det går även att kolla direkt på pekskärmen om någon annan skulle behöva tv:n.

Den inbyggda webbläsaren funkar riktigt bra och har en av de smartaste funktionerna jag sett på länge. Genom att trycka på X-knappen kan man dra för ett skynke på tv:n så att ingen ser vilka sidor man tar upp. Flickvännen blev helt till sig när jag hittat det jag letade efter, öppnade skynket och vips, så var där en bild på en kattunge på skärmen! Misstänker att det kan leda till en hel del roliga, läskiga och äckliga saker på fester framöver.

Känslan

Jag skulle vilja beskriva Wii U med ett ord – mysig.

Jag skulle vilja beskriva Wii U med ett ord – mysig. Det är mysigt att sitta i soffan och använda den lilla skärmen på kontrollen. Det är mysigt att leta upp bilder på kattungar och visa för flickvännen. Det är mysigt att rita bilder i Miiverse och titta på andras, och hela konsolen känns som ett mysigt community.

Men allt är inte mys och rosa fluff. Som sagt är laddningstiderna ofta horribla och om ett år eller så när Sony och Microsoft släpper sina nya konsoler kommer Nintendo återigen stå där med undermålig hårdvara. Men fram tills dess har de lite tid på sig att etablera sig i hemmen, precis som Wii gjorde för sex år sedan.

Du ska skaffa dig ett Wii U om du gillar innovation, roliga sätt att spela spel på tillsammans med dina vänner och inte tycker att spelglädje nödvändigtvis måste innebära den absolut fetaste grafiken. Wii U har grymt mycket potential för riktigt intressanta spel, inte minst Nintendos egna serier. Jag misstänker att tredjepartsutvecklarna kommer att svika konsolen när Sonys och Microsofts väl släppts, men jag hoppas och tror att Nintendo själva kommer att äga upp för det med kvaliteten på sina egna spel.

Den här veckan är det Wii U, Wii U och bara Wii U som gäller på veckans spelsida i City. Jag har skrivit en krönika om huruvida jag tror att den kommer bli en succé eller inte, och dessutom recenserat både Nintendoland och New Super Mario Bros. U. Dessutom mycket stilig redigering av min kollega Peter Sjöberg måste jag säga!

Om det är svårt att läsa på min sunkiga skärmdump så hittar du pdf-versionen på sidan 31 i City Malmö, mitt emot ett reportage om Mikael Wiehe.

Eftersom Nintendo är som den där liiite speciella ungen i klassen och inte gör som alla andra måste de ha ett spel som förklarar hur deras nya maskin fungerar. På Wii var det Wii Sports och på Wii U är det Nintendoland. För att testa Nintendos senaste partyhöjare såg jag till att skramla ihop fyra vänner med varierande vana av tv-spel. Är Nintendoland lika lättillgängligt som Wii Sports? Upp till bevis! 

Läs mer

Vanan trogen släpper Nintendo ännu ett New Super Mario Bros., som de gör till varje konsol. För första gången får vi spela Mario i HD. Vi tar det igen. Mario. I HD! Det är även första gången vi får spela så många som fem personer samtidigt med hjälp av både Wii remotes och Wii U Gamepad. Men frågan är om konceptet New Super Mario Bros. håller en gång till, eller om Nintendo grävt sig djupare ner i gropen de påbörjade med förra spelet till 3DS.

Läs mer

Nu är det äntligen här! Det senaste avsnittet i Trazhs serie Re-Play. Den här gången har han gett sig in i sportspelens snåriga värld. Där ultrarealism genomsyrar dagens utbud tog utvecklarna sig desto större friheter på “den gamla goda tiden”. Blades of Steel, Nintendo World Cup och Track & Field in Barcelona får sig rejäla genomkörare.

Du hittar såklart även avsnittet på Trazhs egna blogg, Trazhed pixels.

Det senaste dygnet har en väldigt intressant hashtag fullkomligen exploderat på Twitter. Det är #1reasonwhy (på svenska ungefär “En anledning till att (det finns så få kvinnor i spelbranschen)”) som uppmanar kvinnor att uppge anledningar till att det finns så få kvinnor i spelbranschen. Många, både på utvecklarsidan och bland spelmedia delar med tagen med sig av sina upplevelser av att vara just kvinnor i branschen och vad de får stå ut med på daglig basis. Jag tänker inte skriva något brandtal om hur ruttet det är att spelbranschen fortfarande ser ut så här, utan jag låter helt enkelt ett par utdrag ur tagens flöde illustrera hur det kan se ut.

Kvinnorna bakom dessa tweets är på något sätt aktiva inom spelbranschen.

I fredags blev vi på Kraid med Wii U. Det innebär inte bara att vi kommer att kunna ge er massor med intryck och recensioner som har med Nintendos nya konsol att göra, utan även att det är dags att pensionera mitt Wii. Det är första gången i vuxen ålder jag lägger undan en konsol och Wii är den konsol jag spelat mest på efter Super Nintendo. Jag och mitt kawaii-Wii har skapat många fina minnen tillsammans och jag vill dela med mig av några av dem.

Hairy Tales handlar om skäggiga skogsuteliggare som behöver din hjälp för att rädda sin älskade skog från ondskans makter. Du måste hjälpa skägglurkarna förbi knepiga hinder, äckliga fiender och en förbannad massa törnrosbuskar. Skäggen imponerar och jag blir förväntansfull. Läs mer