Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

I ungefär två veckor har jag haft en Google Nexus 7 och sonderat spelterrängen till Android. Förutom att hag slagits av hur sjukt stort utbudet är jämfört med det till min gamla Symbian-lur har jag även på närmare håll fått uppleva fenomenet vid namn Freemium.

Idén är bra i teorin. Spelaren får tillgång till hela spelet gratis och kan, om denne vill, låsa upp extragrejer i spelet mot betalning. Till skillnad mot gratisspel för vilka man ombeds donera ett valfritt belopp, motiverar man spelaren att ge en slant för något konkret i spelet, snarare än att vädja till dennes frikostighet. Jag har inte sett några siffror på det, men jag skulle bli storligen förvånad om donationware skulle generera större intäkter än freemium. I ärlighetens namn har jag aldrig donerat en krona, medan jag köpt föremål och extrainnehåll i freemium-spel många, många gånger. Läs mer

Den här snubben alltså. Vilket jävla svin!

I eran av tysta protagonister som vi på något sätt ska relatera till är det ofta skurken som får stå för de starkaste rollprestationerna. Förra året var det Jokern i Batman: Arkham City som stod för fiolerna, med Mark Hamill som helt fantastisk galning. I år är det en för mig tidigare okänd skådis som står för den allra obehagligaste representationen av ondska. Jag snackar självklart om Michael Mando, bättre känd som ärkesvinet Vaas från Far Cry 3.

Vaas är head honcho för piraterna på öarna spelet utspelar sig på och även den som kidnappat Jason och hans vänner. Det intressanta med Far Cry 3 är att huvudkaraktären Jason och hans gäng framstår som ett gäng totalamerikanska collegeidioter vilket nästan gör det lättare att identifiera med den skvatt galne Vaas. Han är nästan lika oberäknelig som Jokern men med mer värme och mänsklighet, vilket gör honom lättare att ta till sig. Därför går priset till Årets kräk 2012 till Michael Mando a.k.a. Vaas.

Ubisoft är väl medvetna om att de lyckats med castingen och har satt ihop en liten video som visar hur de “hittade” Michael Mando för att spela in rösten. Kolla in!

Det här med att räkna i veckor känns så jäkla dumt och svårt att hålla koll på. Tur då att vi har en spelsida i City varje vecka som gör det lättare att hålla koll på dem! Årets nästnäst sista vecka bjuder vi på en barnspelsspecial lagom till jul. Sanna har blivit barn på nytt med Wonderbook till Playstation 3, jag förutspår att Skylanders-figurer kommer finnas i många paket även i år samt att man kunde gjort ett bättre jobb med att förvalta Pippi Långstrump-licensen.

Pdf-versionen av City hittar du på sidan 33 här.

I februari kom så äntligen Sonys hypeade bärbara konsol Playstation Vita. Både Joel och Henke här på Kraid hade provat den på Gamex-mässan i december och var sjukt peppade. Det här skulle bli så bra! Ett riktigt litet kraftpaket med en ruggigt fin skärm och både gyro- och touchkontroller för att komplettera de analoga spakarna och de sedvanliga knapparna. Nästan som en Playstation 3 i bärbart format. Det här skulle bli så bra!

Precis i början fick vi både Uncharted och WipeOut och jag tänkte att nu jävlar kör Sony all in på den här konsolen! Sedan kom ingenting, och sedan ingenting, och sedan fortfarande ingenting intressant. I somras tog jag mod till mig och köpte en egen Vita. Begagnad, till ett riktigt bra pris. Det var inte svårt att hitta för en billig slant och det verkade som att väldigt många redan hade tröttnat på den. Inte så konstigt, det fanns ju knappt några vettiga spel! Jag väntade och väntade, och till slut kom Little Big Planet Vita som är ett av de charmigaste plattformsspelen jag spelat i år.

Äntligen, tänkte jag, nu börjar det ta fart! Men sedan blev det tyst igen, och jag har fortfarande bara spelat ett enda riktigt bra spel till Playstation Vita. Om inga intressanta titlar börjar dyka upp snart, och om Sony inte kommer att ha ett riktigt fett Vita-stöd i nästa Playstation-konsol tror jag inte att det kommer bli så mycket mer med den. därför får Playstation Vita utnämningen Årets “jaha, och nu då?”.

Wii U hyllas och prisas till höger och vänster. Inte minst min egen redaktör Niklas stämmer in i lyckosångerna om Wii U. Wii U hälsas som början på den nya konsolgenerationen. Ja vad ska man säga? Jo, som Kraids äldste, och därmed mest kunniga medlem, ska jag nu ställa saker och ting till rätta och berätta hur landet ligger. På riktigt. Så samla er nu barn, så ska Gammelgubben berätta ett och annat och hytta kraftlöst med näven. Har ni tur så bjuder jag kanske på en hård karamell.  Läs mer

När jag tittar på 2012 i speltermer så blir det sammanfattade intrycket något fattigt. De stora titlarna blev årets besvikelser på många håll och de ljusglimtar vi såg var istället indietitlar och underdogs. Mycket av det här resonemanget går igen när man också lyssnar på spelåret 2012. Diablo 3 lät som förväntat, Mists of Pandaria och Guild Wars 2 var pampiga och stämningsfyllda men inte något anmärkningsvärt. Årets shooterspel hade samma Zimmerliknande ljuddramatik och Neverdead lev… Nä, jag bara skojar. Kort sagt så stack inte någon stortitel ut som ett musikaliskt mästerverk. Det kan förstås bero på att de fick storstryk av inte bara ett utan två indiespel.

Jag hade nyligen nöjet att äntligen få testa Fez på riktigt, och trots de enorma förväntningarna så gick spelet i sin helhet rakt in i hjärtat. Det finns ett beundransvärt samspel mellan utseende och ljud i det här supercharmiga spelet som rakt upp och ner måste upplevas för att kunna beskrivas. Det har en krispig ljuddesign och musik som nästan har en textur när den går in genom öronen, vilket gör att Fez når… nästan hela vägen fram.

Många gamerhjärtan lämnades med ny ärrvävnad

Vi är nog ganska många spelfantaster som är överens om det här i år. Journey var sin titel trogen en av de mest intima resor vi genomlevt i digitalt format. Många gamerhjärtan lämnades med ny ärrvävnad under genuina stunder av sorg och lycka ackompanjerat av vad jag anser överlägset vara årets bästa spelmusik. Det är jag heller inte ensam om, då kompositören Austin Wintory är nominerad till en Grammy i kategorin “Best Score Soundtrack For Visual Media” där han tävlar mot bland annat både John Williams och Hans Zimmer. Ord är som sagt ganska överflödiga i den här kategorin, så även om ni gjort det hundra gånger tidigare; lyssna en gång till.

Årets spelkaraktär 2012!

Commander Shepard, Master Chief, Mario, och Alex Mason. Alla har de gjort comeback i år och all är de starka karaktärer som många älskar. Men det är en karaktär i år som gjort ett extra starkt intryck på i princip alla oss här på Kraid. Och det är såklart ingen mindre än Tamburinapan från Beat the Beat: Rhythm Heaven. Vad apan heter, var den kommer ifrån eller ens vad det är för kön på den har vi ingen aning om. Den lille gynnaren fick våra hjärtan att smälta och det är tack vare apan vi i princip inte spelade något annat spel under vår sommarträff tidigare i år.

Oavsett om hen är glad med blommor runt omkring sig eller sur med en groda på huvudet är Tamburinapan alltid lika söt. Det gör den lilla apan till årets spelkaraktär!

Senhösten och början av vintern är en stressig tid för både utgivare men också för oss som ska recensera spelen. Vissa veckor dimper det ner fem-sex spel på min hallmatta, om inte fler. Även om vi är så många som sju personer som kan recensera är det ingen av oss som gör det på heltid. Det blir helt enkelt så att vi under sådana här intensiva perioder får fokusera på de större spelen. Inte heller får vi plats med allt vi vill på vårt begränsade utrymme i City.

Men vi vill för den sakens skull inte helt lägga de spel som inte är Assassin’s Creed 3 eller Black Ops 2 åt sidan. Därför samlar jag här ett gäng “snabbisar”. Jag har inte klarat dem, men spelat dem tillräckligt mycket för att kunna ge ett kort utlåtande och ge er ett hum om huruvida de är värda ett köp eller inte.

Läs mer

Nu är den värsta spelhösten över och vi börjar gräva oss fram under högarna av spel som ska recenseras. Den här veckan i City har Peter spelat både Far Cry 3 och Hitman: Absolution, och gillat båda. Själv var jag på besök hos självaste Ubisoft Massive på releasedagen av Far Cry 3 och tog mig ett snack med en av utvecklarna, Daniel Berlin. Utöver spelet i allmänhet snackade vi en hel del om tatueringar i spel. Mer om det i ett senare inlägg här på Kraid.

Pdf-versionen av sidan hittar du på sidan 26 i City Malmö här.

I förra veckan okynnesköpte jag en Google Nexus, eftersom min laptop brakat ihop och när jag redan har en stationär dator kändes det som att plattan mycket väl kunde fylla de få funktionerna min laptop gjorde. Av en ren händelse fick vi ett recensionsex av THD-versionen av Hamilton’s Great Adventure nästan precis samtidigt som min lilla Nexus trillade in. Så, här kommer Kraids första recension av ett spel till Android.

Läs mer