Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Våren 2010 skapade jag mitt twitter-konto. Det var i samband med en kurs i webbjournalistik på journalistutbildningen i Lund och jag tänkte att det kunde vara bra att få lite insikt i vad “the hubub was all about” så att säga. Det tog mitt intresse för internetkultur till oanade proportioner med allt vad Reddit, 9gag och sociala medier heter.

Plötsligt var de precis överallt. Katterna. Det är något speciellt med internet och katter. Efter porr måste katter vara det folk kollar på mest på nätet. Jag har själv alltid varit en kattälskare, och hemma hos mina föräldrar bor min älskade Sickan som jag mest sett som min egen katt sedan 13 år tillbaka. Efter att ha hängt på twitter nästan ohälsosamt mycket i nästan tre år har jag kommit till insikt att jag är långt ifrån den enda spelnörden som gillar katter. Faktum är att det verkar vara så att vi som grupp verkar gilla katter liiiiite mer än de flesta andra, och svenska spelprofiler som Angelica Norgren, Victor Leijonhufvud och Kerstin Alex lägger med jämna mellanrum upp bilder på sina fyrfota vänner.

Är det detta som kallas co-op?

Men det var inte förrän i fredags som jag förstod varför alla gamers gillar pälsbollarna så jäkla mycket. Då flyttade nämligen 12 veckor gamla Ordförande Mjau in hos mig och alla bitarna föll på plats. Även om hon rumlar runt en hel del, leker ständigt och trycker ur sig ett och annat pip är hon det perfekta spelpartnern!

Faktum är att livet som spelrecensent kan bli ganska ensamt ibland. Att gå och fika med vänner får helt enkelt inte plats på schemat när man har några få dagar på sig att spela igenom ett 40+ timmar långt spel. Och det är knappast någon av polarna som är sugen på att komma och hålla en sällskap under de där långa single player-sessionerna. Då är lille Mjau perfekt. Ofta sitter jag still och spelar lite för länge och kan bli både stel och få ont i ryggen. Nu får man dock en ursäkt att ställa sig upp då och då när katten känner att hon vill leka av sig lite. När hon sedan är trött kommer hon och lägger sig snällt i knäet och vill mysa. Då låter hon mig spela precis så mycket jag vill utan att störa. Jag kommer aldrig mer känna mig ensam när jag spelar.

En hund kräver så mycket att jag tror att det hade varit direkt dåligt för mitt spelande att ha en. De ska gås ut med stup i kvarten, inget som direkt främjar soffsittande. En katt däremot sköter sig själv ganska bra och blir glad av en ren låda, lite mat och vatten samt lite mys. Det sägs att hunden är människans bästa vän, men jag säger att katten är spelarens bästa vän!

Stämmer det att alla gamers är kattmänniskor, eller finns ni hundälskande nördar där ute också?

När jag läser de GOTY-listor som börjat dyka upp i spel-Sverige förnimmer jag en bubblande känsla av utanförskap i mig. Zombiefantast som jag är så har jag inte tagit mig tiden att spela The Walking Dead ännu, eftersom jag väntat på att få köpa ett fysiskt exemplar. Alla med Xbox 360 svärmar kring lille Gomez äventyr i Fez, som jag bara hunnit undersöka i en veckas tid då jag lånade en konsol av min redaktionskollegas pojkvän. Har alltså aldrig ägt en 360, och har således missat både det ena och det andra det här året. Mass Effect 3 var så in i helvete i ropet på grund av det usla slutet, som ännu ligger säkert trettio timmar speltid in i framtiden för mig. Många är alltså GOTY-spelen jag enligt konstens regler egentligen inte får sätta på min lista. Men äh, vi försöker se det från den ljusa sidan. När jag missat så många storspel i år så slipper jag komma ut med en lista som ser ut som alla andras. Nästan.

Läs mer

Så var det då äntligen dags för mig att kora mina fem favoritspel från året som gott, och jag gör det i form av spelsidan i City så att hela Skåne får veta vad jag tycker. Dessutom har jag fått den största bylinebilden någonsin! Så håll till godo, efter den här veckan blickar vi återigen framåt, mot 2013 och hoppas på ett fantastiskt spelår.

Dan före dopparedagen återvänder Daniel “Trazh” Westerlund med ett nytt avsnitt av Re-Play. I avsnitt fem berättar han om sitt första möte med Playstation och spelet Mickey Mania. Titta och njut!

Videon och inlägget hittar ni också på Trazhs egen blogg, Trazhed Pixels.

Mass Effect 3 slog ner som en bomb i spelvärlden. Ja, kanske var det mer slutet på spelet som satte igång explosionerna. Den något korta avslutningen på spelet lämnade en hel del människor otillfredställda och internet var inte sen med att släppa lös The Nerd Rage™! Folk runt om i världen blev som skogstokiga över slutet. Det bölades på facebook, gnälldes på twitter och floder gräts på forum. Och det slutade inte. Överallt hördes samma människor säga samma saker om och om och om igen. Till slut blev det så mycket att BioWare gav med sig och gjorde om slutet.

Så årets känga får alla dom som bölade, gnällde och grät på Mass Effect 3′s slut. Helt plötsligt var alla timmar som folk suttit och njutit och hyllat spelserien som bortblåsta. Väldigt få personer kunde fortfarande uppskatta Shepards långa resa, valen som gjorts, relationerna som byggts upp och alla strider som utkämpats. Vips var hela spelserien inte värd mer än hundbajs på gatan. Ja herre jävlar vad Mass Effect fick utstå spott och spä. Folk krävde ändring på slutet till deras spel. Deras spel? Ja, det var ju trotts allt dom som hade spelat igenom spelen. Att BioWare slitit i flera år med spelen verkade likgiltigt. Att man sen betalat ynka 5-600:- per spel för åtminstone 15-20 timmar per spel. Om man köpte det nytt.

Personligen tyckte jag att slutet varken var jättebra eller jättedåligt. Det var en destination. Och destinationen var inte i närheten så viktigt som resan dit. Och för mig var slutet inte direkt oväntat. Redan i slutet av Mass Effect 2 kände jag på mig hur det skulle sluta för min Shepard. Vilket för mig gjorde min resa genom 3:an ännu mer intensiv.

En liten känga i förbifarten vill jag ge till BioWare som lät sig bli mobbade till att ändra slutet på Mass Effect 3. Personligen tycker jag att dom skulle stått fast vid deras spel, deras slut och deras vision.

Gammelgubben har talat. Och inga hårda karameller får ni!

“Frobisher Says, deliver my pudding!”

Gratis är gott brukar man ju säga, men när det gäller spel brukar det vara en sanning med modifikation. Allt som oftast innebär “gratis” att du måste betala småsummor hela tiden för att kunna njuta av spelet i någon större utsträckning. Men då och då dyker det upp gratisspel som är fantastiskt roliga även om du inte vill betala för extrainnehållet. Ett sådant spel är det heltokiga Frobisher Says till Playstation Vita.

Frobisher Says är en samling minispel som närmast kan jämföras med Wario Ware. Det går snabbt som bara den, och man vet aldrig vad som kommer härnäst. Det kan vara att stanna ett lekakståg med en tårta på precis framför en hungrig gubbe, att med en jättestor monsterklo klia någon på ryggen eller att helt enkelt fotografera något blått. Frobisher Says använder sig av samtliga funktioner som Vitan kan frambringa, som gyro, kamera, mikrofon, pekskärm och den tryckkänsliga baksidan. Och de vanliga knapparna då såklart. Det gör att man lätt låter och ser ganska knasig ut om man sitter och spelar på allmän plats.

Humorn i spelet är helt makalöst rolig, och den läskiga rösten som säger “Frobisher Says” inför varje nytt minispel kryper under skinnet på en. Mer än en gång kom jag på mig själv med att tänka “What is this? I don’t even… What?!” åt de knasiga minispelen. Ja, det är faktiskt ännu konstigare än Wii Ware och ett bra substitut till vi får ett i den serien till Wii U. Frobisher Says är helt enkelt Årets gratisspel du förmodligen inte spelat.

När jag och flickvännen kom hem till henne på fyllan för någon vecka sedan fick vi för oss att kolla igenom hennes gamla tidningar och seriealbum. Medan hon fastnade i någon gammal Marsupilami bläddrade jag igenom hennes Kamratposten. Jag vet inte hur utbredd läsningen av KP är bland kidsen nu för tiden, men på det tidigare 90-talet läste varenda unge tidningen flitigt.

Det var även på den här tiden jag blev en gamer på allvar. Visst hade jag spelat hela min uppväxt, men någonstans där kring 1994, när jag var 10 år gammal började jag söka upp spel själv via kompisar. Tidigare hade de nästan uteslutande kommit från farsan.

Hur som haver så snubblade jag över ett riktigt kul reportage från när den svenska spelbranschen fortfarande var i sin linda. Det var inget mindre än berättelsen om några tonåriga “data-fantaster” som gjort sitt eget spel, Pinball Dreams. Jag har själv goda minnen från spelet i min barndom och blev helt varm inombords när jag läste texten. Om ni inte redan visste det så är det här förlagan till vad som senare blev Digital Illusions och sedan DICE, förmodligen Sveriges största och mest framgångsrika spelutvecklare med bland annat Battlefield 3 på sitt CV. Jag kände mig tvungen att scanna in reportaget och dela med mig av det till er.

Då, 1994, var det fyra snubbar i en källare. 2010 hade DICE, enligt Dataspelsbranschen, 250 anställda och omsatte 359 miljoner kronor. Rätt bra utveckling på 16 år måste jag säga. Så klicka upp bilden för att göra den större för lite härlig läsning om hur “det svenska spelundret” började.

Så var det alltså dags för årets näst sista spelsida i City, och den sista “ordinarie” så att säga. Nästa vecka kommer jag nämligen att summera spelåret som gått och lista mina personliga favoriter från 2012. Men den här veckan har Marcus lirat lite LEGO Lord of the Rings, Joel har kört racing i Little Big Planet Karting och jag har tvingats ta till guider för att spela Paper Mario: Sticker Star.

Pdf-versionen av spelsidan finns på sidan 31 här, bredvid fantastiska Tara Moshizis trendsida.

Bryce, du är bara värd en bajskorv på huvudet!

Ibland kommer spel med moment som låter som en bra idé, men som i själva verket aldrig borde ha fått se dagens ljus. När man spelar går det inte att undgå att fråga sig själv hur fan den här skiten kunde släppas. När så många, så länge, har jobbat på spelet och ingen verkar ha insett att det är det sämsta som gjorts på länge, då undrar jag ibland hur spelbranschen funkar.

Tidigt i år damp ett sådant spel ner på min hallmatta. Glad i hågen startade jag Neverdead. Det lilla jag hade sett i trailers skvallrade visserligen om att det skulle vara sexistiskt och jävligt ostigt, men det verkade i alla fall ha ett par roliga gameplay-moment. Att spela som den odödlige demonjägaren Bryce såg ut att kunna bli roligt, och jag såg lite fram emot att kunna attackera fiender genom att kasta hjältens egna kroppsdelar mot dem. Att det var Shinta Nojiri som låg bakom spelet tillsammans med Rebellion Developments gjorde att det verkar ännu mer lovande. Jag menar snubben har haft riktigt mycket att göra med Kojima-titlar som Policenauts samt Metal Gear Solid 2, 3 och 4.

Men ack så fel jag hade. Neverdead visade sig nämligen vara ett av de sämsta spelen jag någonsin har spelat. Visserligen är Rebellion Developments kanske inte kända för att ha krämat ur sig jättebra spel sedan Aliens vs. Predator och Tom Clancy’s Rainbow Six, men det här måste vara det sämsta. Ingenting funkar som det ska, kontrollen är helt åt helvete och aldrig tidigare har jag varit med om ett mer repetitivt gameplay. Manuset är helt värdelöst och toppas bara av röstskådisarna som är ännu sämre. De stackars hårdrockarna i Megadeth spelade till och med in en låt till spelet, som om deras karriär inte var knackig nog redan.

Jag har sällan haft sådan ångest över att behöva spela igenom ett spel, och inte blev det bättre av att skiten var både långt och svårt heller! När jag recenserade spelet kallade jag det en stor hög med skit, och därför utser jag härmed Neverdead till det sämsta jag spelat i år och Årets bajskorv.

För ett par veckor sedan fick jag chansen att spendera strax över två timmar med Lara Croft. Det här är den första delen av en ny planerad triologi som utspelar sig när Lara är 21 och nyutexaminerad från college, långt innan hon var den kapabla hjälte vi känner henne som ida. Att döma av det jag hittills sett blir det en snygg, gripande och actionfylld resa. Läs mer