Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

I går fick jag ett mejl från en utgivare om en specialutgåva av det kommande Dead Island – Riptide. Samlarutgåvor av spel är något jag aldrig varit speciellt intresserad av, och jag har aldrig heller köpt någon. Jag har inte heller spelat det första spelet och skulle precis klicka bort mejlet när jag såg vad utgåvan innehåll, nämligen det här:

Ett fodral i metall, lite artwork från spelet, ett DLC med lite extra vapen och, va? En jävla bikiniklädd, silikonpumpad och lemlästad torso?! Ganska snabbt inser jag att det brunnit rejält i huvudet på någon marknadsavdelning någonstans. Den första frågan som kommer upp i mitt huvud är vem fan som vill ha en köttig, blödande kvinnokropp med avhugget huvud och armar stående i sin bokhylla. Den andra frågan är: “Vad fan håller ni på med egentligen?”.

Zombie bait-utgåvan av Dead Island Riptide är ett slag i ansiktet inte bara på dem som tycker att kvinnokroppen redan sexualiseras tillräckligt mycket i spelsammanhang, utan på alla gamers. Är det verkligen sånt här marknadsavdelningar tror vi tycker är coolt och vill ha i våra specialutgåvor? Tanken att denna utgåva gått igenom så många instanser innan den blev verklighet utan att någon stannat upp och sagt “Vänta nu, det här är ju helt jävla absurt!” är skrämmande.

Teh Interwebz™ var såklart inte sena på att totalt rata den groteska bysten och utvecklaren Deep Silver var näst intill ännu snabbare med att be om förlåtelse.

“We deeply apologize for any offense caused by the Dead Island Riptide “Zombie Bait Edition”, the collector’s edition announced for Europe and Australia.”

Så löd en del av ursäkten som publicerades bara någon timma efter det att utgåvan utannonserats. Om den fortfarande kommer att säljas eller inte sades det dock ingenting om.

Zombie bait-fadäsen får mig att tänka på Square Enix hjärnsläpp när de skulle marknadsföra det lysande spelet Hitman Absolution med hjälp av en Facebook-app som uppmanade folk till att virtuellt avrätta någon annan på grund av deras små bröst eller lilla penis.

“We were wide off the mark with the app and following feedback from the community we decided the best thing to do was remove it completely and quickly. This we’ve now done.”

Ursäkten kom lika snabbt som Deep Silvers och jag vet inte om någon faktiskt hann använda sig av appen. Det som är helt jävla bananas är att marknadsföringsknep som den slaktade torson och mobbningskampanjen på Facebook faktiskt kommer så långt att de presenteras för spelarna. Det här är idéer som borde ha dödats redan i planeringsstadiet.

Pr-folk! Nästa gång ni ska komma på en “kul grej” för att marknadsföra era spel, tänk då på att vi gamers är, till största delen, vuxna människor. Vi tänker och fungerar ungefär som ni, för ni kan väl inte rimligtvis själva tycka att det här var bra idéer?

Så var det äntligen dags. Vi har planerat länge och äntligen har vi fått tummarna ur och spelat in vårt allra första avsnitt av vår podcast. Fast egentligen kan man inte kalla det avsnitt 1. Vi har ju inte ens ett namn än. Vi väljer att kalla det avsnitt 0, eller piloten. Tänk på det här som “the unaired pilot” där vi testar utrustning, lär oss podcastandets grunder och känner lite på varandra. Det här har vi spelat in för att vi vill ha input från er. Vad tycker ni? Kan vi det här? Är vi för långdragna? Är vi intressanta? Ska vi fortsätta? Vad ska vi heta?

Håll även i dina tankar när du lyssnar att det är ett test på alla sätt och vis. Vi hade lite problem med läckande hörlurar så ett litet eko kommer in då och då, men det blir lite bättre efter ett tag.

Vi har planer på att spela in med jämna mellanrum, men allt beror såklart på om folk vill lyssna, så hör av dig! Du behöver inte ens lyssna färdigt om du inte känner för det, bara du säger vad du tycker.

Så luta dig tillbaka, eller hur du nu nu lyssnar på podcasts, och njut.

Vill du prenumerera på oss gör du det genom den här feeden.

Om du föredrar Itunes så hittar du oss där genom den här länken.

Kraids podcast – Pilotavsnittet

Spelåret 2012 var mycket intressant. Diablo III kom, såg och förlorade, vi fick de sedvanliga CoD- och MoH-titlarna och som vanligt fick vi se nya grafiska underverk. Det kom riktigt många spel som jag gillade, DayZ, Borderlands 2, Torchlight II, War of the Roses, Dishonored m fl, m fl.

Jag insåg att, när allt kommer omkring måste jag välja det spel som jag haft mest kul med, det som underhållit mig mest

Men, ett spel behöver inte alltid vara störst, snyggast och mest påkostat för att vara bra, inte heller för att var bäst. När jag satte mig ned och funderade på vilket spel från 2012 som är mitt personliga GOTY strömmade titlarna genom huvudet på mig. Dishonoreds smygande, Torchlight II:s masslakt och Baldur’s Gate EE:s rollspelsperfektion låg nära till hands. Äckelskräcken i Slender, zombiehajken i DayZ och Half-Life-nostalgin i Black Mesa var också potentiella kandidater.

Jag insåg att, när allt kommer omkring måste jag välja det spel som jag haft mest kul med, det som underhållit mig mest. Jag tog mig en lång funderare och Torchlight, CoD, Slender och de andra fick stryka på foten; inte för att de inte har något underhållningsvärde, utan för att det fanns ett spel som gjorde något för mig som de inte gjorde.

Ett av 2012 års spel fick mig att skratta högt, flina mig harmynt och gav mig kramp i magmusklerna. Det var ett och endast ett som gjorde det förra året och det var indiespelet McPixel.

Dess klockrena popkulturparodier, non sequitur och skamlösa kiss- och bajshumor talar verkligen till det pubertala pojkhjärta som bultar i denna gnälliga flintgubbe. Om South Park, Tunnan och Moroten och Monty Python fick en våldsbenägen son med gravt mentalt handikapp vore det McPixel. Jag älskar det.

Med sina retropixlar, sin retromusik och sitt rättframma upplägg gick det raka vägen till mitt hjärta – fisande, exploderande och ytterst, ytterst underhållande.

Mario och Luigi, Sonic och Tails, Bub och Bob. Spelhistorien är full av dynamiska duos som mer eller mindre aktivt hjälper varandra att nå sina mål. Oftast agerar det var för sig, antingen samtidigt som i Bubble Bobble, eller att de turas om som Mario och Luigi. Men när jag var på Level up fick jag mer inblick i en annan sorts spel med två hjältar, nämligen den med en huvudkaraktär och en sidekick.

Under en stor del av min uppväxt missade jag det mesta förutom det allra största som hände i konsolvärlden. Jag var nämligen en sådan där pc-spelare. Det innebar att jag spelade det mesta som var stort och precis alls om var pc-exklusivt. Vad jag dock missade var de spel som inte var de allra största på Playstation, Playstation 2, Nintendo 64 och Gamecube. Mario och Final Fantasy gick ju såklart inte att undgå, men plattformsspelen i tredjeperson gick mig helt förbi. På Level up ställde jag mig frågan varför så många plattformarshjältar på den tiden skulle ha en sidekick.

Ratchet och Clank, Jak och Daxter, Banjo och Kazooie. Alla är de par där den ena är hjälten och den andra en sidekick. Vi snackar inte om att spela först som den ena och sen den andra, utan att båda är närvarande på skärmen i princip hela tiden. Alla tre är huvudkaraktärer serier som på sin tid var väldigt populära. Både Jak and Daxter och Ratchet & Clank finns fortfarande kvar, medan Banjo Kazooie dog med Nintendo 64.

Jag fick uppfattningen att de som är lite yngre än mig, i 20-års åldern, gärna hade en favorit bland dessa dynamiska duos.

När jag snackade med Linus på Level up visade det sig att han älskar Jak and Daxter. Han tillhör en yngre generation gamers än mig och har växt upp med tredjepersons-plattformare snarare än de sidscrollande Mario och Mega Man. Jag fick uppfattningen att de som är lite yngre än mig, i 20-års åldern, gärna hade en favorit bland dessa dynamiska duos. Själv har jag bara som hastigast nosat på Ratchet & Clank HD Trilogy.  Men jag undrar varför de var just två. Det var ju inte så att man kunde spela två spelare samtidigt, utan det var strikt single-player som gällde. Var det för att kunna ha en dynamik mellan två välskrivna karaktärer under spelets gång och inte bara i interaktionen med andra NPC:s? Och när startade trenden? Med Donkey Kong Country? Där går det visserligen att spela två samtidigt, men den andra karaktären finns med och hjälper till även om du spelar själv.

Om du tror dig ha svaret på mina funderingar får du gärna höra av dig. Jag skulle också gärna vilja veta vilket radarpar som var just din favorit under min förlorade konsolgeneration.

Vilka är dina favoriter?

Som bekant var jag på Terebi Ge-mus nyårsträff Level up förra veckan. Jag tror det var Samson Wiklund om beskrev träffen lite som ett scoutläger för nördar. Det var en riktigt angenäm upplevelse som även mynnade ut i en liten text på spelsidan i City-tidningarna. Ser redan fram emot nästa träff!

Ända sedan det släpptes i slutet av oktober har det tisslats och tasslats på nätet om spelet som kallas Frog Fractions, som utvecklats av Twin Beard Studios som även ligger bakom spel med namn som The Asshole Game och Prodly the Puffin. Frog Fractions är ett litet webbläsarbaserat flashspel som vid första anblicken verkar vara ett slags spel som används för att lära ut matematik. Men jag blev ständigt lockad av att folk menade på att det fanns något helt annat bakom den fasaden som var den lilla grodan som lärde ut matte med hjälp av att slicka i sig insekter. När sedan Tobias Andersson på Svampriket tog upp det i ett inlägg om vad han hade spelat i jul kände jag mig tvungen att prova. Frog Fractions visade sig vara något helt annat än vad jag hade förväntat mig.

OBS! Jag föreslår att du spelar Frog Fractions innan du läser vidare, annars riskerar du rejäla spoilers! Det tar mindre än en timme, om man inte är dum som jag och fastnar. Du hittar spelet här.

Spoilers i ett flashspel säger du? Absolut, säger jag! Som någon nämner i kommentarerna under spelet så är Frog Fractions lite som om någon tog Liftarens guide till galaxen och gjorde ett spel av det. Det är helt omöjligt att på förhand säga vad som kommer hända härnäst.

Jag brukar ofta säga att jag inte är speciellt förtjust i realism i spel. Mitt argument brukar vara att jag inte förstår varför man skulle vilja efterlikna den verkliga världen så mycket som möjligt när man har chansen att göra precis vad som helst. Jag har nog aldrig stött på en utvecklare som tar vara på det lika mycket som Twin Beard Studios.

Tar det hundra gånger längre

Där de lika gärna kunde nöja sig med att skapa ett spel som visserligen inte lär någon att räkna, men som är lite quirky och med skön humor tar Twin Beard det minst hundra gånger längre. Jag skulle ge mycket för att kunna se mitt ansiktsuttryck när jag med hjälp av draken svävade ner under vattenytan för att sedan skjutas ut i rymden ackompanjerad av skitfet musik.

“Matematikövningar”, rymdshooter, dialogval, textäventyr och presidentsimulator. Allt döljer sig under ytan i Frog Fractions och den bisarra humorn är något av det sjukaste jag varit med om. En av årets, om inte bästa, så åtminstone konstigaste spelupplevelser. Jag hoppas att fler utvecklare framöver tar sig den galna friheten att göra precis vad fan de vill i sina spel. Det finns ingen skam i att blanda genres hej vilt! Kort och gott: spela Frog Fractions!

Vad tycker du om Frog Fractions? Är du lika frälst som jag, eller går de över gränsen till “för mycket”?

Spel har en förmåga att framkalla så många känslor. Om det så är den ohämmade glädje som ett bra dansspel eller Warioware tar fram, eller den känsla av hjälplöshet och uppgivenhet som ständigt finns närvarande i The Walking Dead eller XCOM: Enemy Unknown. Men om det är en känsla som slår det mesta så är det den av att vara totalt fucking jävla badass. Jag har rannsakat mig själv, och jag tror att det är just den känslan jag allra helst får när jag spelar.

Du ska dö, korv me brö’!

Badass-känslan framkallas allra bäst av spel som får mig att tro att det är jag själv som lyckas med det där svincoola lönnmordet, eller att det är jag själv som kommer på hur jag ska ta mig runt mina fiender utan att bli upptäckt. Spel där det är upp till mig att välja hur jag tacklar en given situation är något av det bästa jag vet. Deus Ex ligger på min topplista över bästa spel någonsin, och jag hade också ruggigt kul med Deus Ex: Human Revolution när det kom. Anledningen är just att jag får välja precis själv hur jag ska spela.

Om det är något spel som klarat det bra på sistone är det Hitman: Absolution. När jag under mitt första lönnmördaruppdrag får veta att det finns minst 12 olika unika sätt att ha ihjäl mitt mål är det nästan så att jag kissar på mig lite av glädje. Just den banan klarade jag genom sno åt mig en kock-dräkt, stjäla lite giftig blåsfisk och sedan hitta mitt måls hemliga knarkgömma. Sedan var det bara en fråga om att luta sig tillbaka och njuta av att se på när målets personliga droglangare plockar upp paketet och går upp till lägenheten för att bjuda på en förgiftad lina. Känslan av komplett badassery var enorm! Men det bästa av allt: det kändes som att jag kom på allt helt själv.

De har maskerat det så jäkla bra att det känns som att jag själv hittade på det.

Självklart var så inte fallet. Det scenario jag spelade är bara ett av de som danskarna på IO Interactive har bestämt att jag kan spela. Men grejen är att de har maskerat det så jäkla bra att det känns som att jag själv hittade på det. Ett tecken på riktigt bra speldesign är att få spelaren att tro att det är en själv som styr när man egentligen blir mer eller mindre handhållen genom en story. Där lyckas danskarna med bravur. Bra jobbat!

Vilken är din favoritkänsla att få i spel? Är det badass-känslan i spel som Hitman eller Deus Ex eller något helt annat?

Förra veckan var det återigen dags för Terebi Ge-mus årliga nyårsträff, Level up. Under sex dagar har nördar från hela landet spelat sig igenom tre decennier, från 80- till 00-tal. Jag ska inte bli långrandig om vad som hände på träffen, det blir mer av det på veckans spelsida i City som kommer på torsdag. Jag tänkte i stället dela med mig av ett litet bildgalleri från helgen. Alla bilder är oredigerade, men om någon av er som var där vill ha någon av dem så hojta till så fixar jag till dem och skickar den till dig!

Ett stort tack till Terebi Ge-mu och alla härliga nördar som bjöd på en för mig oförglömlig helg! Nästa gång ska jag försöka vara med alla dagarna.

Okej, okej. GTA lyser som en fullmåne på spelhimmelen när jag ser framåt mot 2013, men det har ju Niklas redan skrivit om när han för andra veckan i rad håller hov på City-sidorna. Det, och Watch Dogs. Och The Last Of Us. Och de andra två. Så vad ska jag skriva om då? Har Niklas nämnt allt som är värt att nämnas inför 2013?

Haha, skojar bara! Det tycks drälla av tuffa speltitlar redan i det första kvartalet, varav minst tre skulle platsa i top fem-listan Niklas gjort. Kolla bara!

Läs mer

Medan ni andra har svullat i julmat för att sedan gått över till skumpa och snittar har en annan i sitt anletes svett knåpat ihop spelsidor åt City. Årets första vecka blickar vi framåt och jag listar de fem spel jag ser mest fram emot 2013. Håller du med eller har jag missat något? Vad ser du mest fram emot?

Bor du inte i Skåne men vill läsa City ändå? Då hittar du tidningen i pdf-format här.