Jag minns inte när jag för första gången hörde talas om att Studio Ghibli skulle vara inblandade i skapandet av ett spel. Men sedan dess har jag längtat, längtat och längtat. För lite mer än en vecka sedan fick jag äntligen sätta tänderna i det makalöst vackra Ni No Kuni. Men frågan är om det bara är yta eller om det även döljer sig ett bra japanskt rollspel där bakom.
I helgen satte jag mig ner med Tya för att spela lite av Double Fines senaste spel, The Cave. Jag har varit riktigt sugen på det här riktigt länge eftersom jag är en riktig sucker för Ron Gilbert och Tim Schafers verk. Av någon anledning verkar dock ljudspåret och videospåret inte spelats in i samma hastighet, så ni får dras med lite osynk i början. Men det rättar till sig ju längre in vi kommer. Jag ber om ursäkt för det och lovart att försöka lista ut varför det blivit så till nästa gång.
I övrigt får ni gärna ha överseende med hur jävla dåliga och dumma vi verkar när vi spelar. Ingen av oss hade ens provat spelet tidigare, och visst kunde vi nog kanske åtminstone kollat upp hur kontrollen funkar innan vi började spela in. Men nu får ni något att skratta åt i alla fall.
Det finns vissa spelskapare som åtnjuter samma upphöjda stjärnstatus som popstjärnor. Vi har en tro på att allt de tar i blir till guld och våra peppmätare slår i taket så fort de öppnar munnen om kommande projekt. Det finns folk som avgudar Gabe Newell, mannen bakom Half-Life. Det räcker med att han i en video slår med en hammare på en kofot och säger “sånt här tar tid” för att halva internet ska bajsa på sig av lycka i tron om att Half-Life 3 äntligen är på väg.
Andra menar att Ken Levine är spelskaparen med stort S och tror sig veta på förhand att Bioshock Infinite som släpps i mars kommer bli Guds (Kens) gåva till mänskligheten. I Japan har vi gubbar som Shigeru Miyamoto och Hideo Kojima vars fisar bara behöver lukta lite som Link eller Snake för att vi ska bli hel till oss. Här i Europa finns Peter Molyneux, som visserligen har tappat avsevärt hos de allra flesta de senaste tio åren, men vars namn ändå var synonymt med galet bra spel en gång i tiden.
Det finns så många fanboys och -girls där ute som med helt utan att kritisera sväljer allt dessa spelmakare säger med hull och hår. Vem kan egentligen säga att gamers är bättre än Justin Beiber-fans när det gäller idolisering?
Det här måste vara bra!
Men innan ni rullar mig i tjära och fjädrar för att sedan spöa skiten ur mig för att jag sitter och moraliserar på mina höga hästar måste jag berättat att jag inte är bättre själv. Men mina stora idoler är bara lite mindre kända för den stora massan. Det är framför allt två, tätt sammanlänkade, namn som får mig att tindra lite extra med ögonen. Tom Schafer och Ron Gilbert. Snubbarna som ligger bakom bland annat Monkey Island-spelen, Full Throttle, Grim Fandango samt min favorit, Day of the Tentacle.
Båda är verkligen i ropet just nu med studion Double Fine som inte bara släppt framgångsrika titlar som Psychonauts och Brütal Legends. De var också en bidragande orsak till att Kickstarter blev en sajt alla kände till när de sökte pengar för sitt kommande Double Fine Adventure, som för övrigt är det enda jag backat på Kickstarter.
Hur skulle mina hjältar göra spel som är “ganska bra”?
Jag brukar älska de här snubbarnas spel, och i helgen tänkte jag ta mig an Gilberts senaste kreation, The Cave. Det har sett så jäkla lovande och, framför allt, snyggt ut, och den gamla Lucasarts-stilen verkar genomsyra spelet. Därför blir jag orolig när jag ser recensenter jag respekterar och tycker om “bara” ger spelet tre av fem i betyg. Hur går det här ihop? Hur skulle mina hjältar göra spel som är “ganska bra”? Det är med en konstig känsla i magen jag sätter mig och lirar The Cave. Hur det gick och om mina idoler fortfarande består får ni höra nästa vecka.
Även om spelåret inte riktigt kickat igång ännu har vi börjat lire lite smått här på Kraid.se. Det har lett till att jag har våndats över svårighetsgraden i det ganska dåliga Ninja Gaiden 3: Razor’s Edge till Wii U. Några som inte ligger på latsidan i år är Arabic Game Jam här nere i Malmö. De håller en 15 veckor lång grundkurs i spelutveckling inför årets jam. Jag tog ett snack med kursledaren Marie Ehrndal.
Det är något både magiskt och nybörjaraktigt över Kraid så här i början på året. Vi har spelat in pilotavsnitt av vår podcast, Niklas har fått sin egen inspelningsutrustning och jag väntar på att köpa min egen Hauppauge HD PVR.
Eftersom de enda två konsoler jag någonsin ägt är NES och PS3, så har jag på äldre dagar bestämt mig att det finns mycket jag har missat. För mycket. Så jag köpte mig en SNES-enhet här om månaden med två handkontroller och två spel. Idén som föddes kort därefter var att jag borde spela in tillfällena när jag spelar vissa spel för absolut första gången. Att helt enkelt göra en Lets Play-video samtidigt som jag ger mina intryck av spelet live! Så tanken är att serien ska heta “Peter har aldrig spelat” och kommer i första hand att gälla spel till Super Nintendo. Som det brukar vara med mig när jag får en rolig idé, så har jag svårt att hålla mig från att sätta igång. Så vad jag gjorde var att jag ställde min filmkamera framför TV:n, kalibrerade in skärmen så gott jag kunde, och satte igång en testinspelning. Mest för att känna på formatet och hur det är att klippa, men också lite för att höra med våra läsare om det är en bra idé eller inte. Retrospelande görs ju på så många håll och kanter, men jag tycker det känns viktigt att föra en dagbok över en 30-årings helt färska upplevelser av spel som kom för 20 år sedan.
Utan att gå in längre på vad jag tänkt göra och när det kommer, så vill jag bjuda er på den här testinspelningen. Vi har som sagt testat massa nytt här på Kraid sen årskiftet, så det känns som att jag ändå kan slänga upp det här utan att skämmas för mycket. Det märks väl att det är en s.k “screener” då ljuset inte alltid hänger med, men man hör och ser väl vad som händer.
Så varsågoda! Peter svär, misslyckas, missförstår, stönar och svamlar sig igenom första banan till sitt första Game Over i Donkey Kong Country!
2013 verkar bli året då vi går utanför vår comfort zone och testar nya grejer. Förra veckan spelade vi in podcast, och i går kom det första “riktiga” avsnittet. Jag fortsätter vårt testande med en inspelningsutrustning som jag fått låna av Henke. Förra veckan fick jag hem Anarchy Reigns som jag nu spelar parallellt med Ni No Kuni, och det är arkad-brawlern som är först ut i “Kraid kollar in”. Mycket nöje!
Hurra! Nu finns äntligen vårt första “riktiga” avsnitt av podcasten uppe för lyssning. Framöver är det tänkt att vi ska komma ut varannan måndag. Den här gången är det Peter, Joel och Niclas (de Faire) som snackar gamla spelminnen och vilken roll spelen haft i deras uppväxt. Vi introducerar även ett nytt inlägg i form av en debatt.
Det finns en del olika sätt att lyssna på oss. För den som är lite old school finns både spelare och länk för nedladdning i mp3-format här nedanför.
Ni som föredrar Itunes kan klicka här. Glöm inte att vi gärna vill ha recensioner!
Vill ni prenumerera, men inte är ett fan av Itunes så är det bara att peta in den här feeden i närmsta rss-läsare eller podcast-applikation i din telefon.
Bra karta!
Det hände något med japanska rollspel och Final Fantasy-serien i synnerhet efter den första Playstation-konsolen. I och med Final Fantasy X var den traditionella världskartan som bortblåst. En av de härligaste känslorna i ett JRPG är när man för första gången släpps ut i den vidsträckta världen. När man lämnar Narshe och ska ta sig mot öknen i Final Fantasy VI eller när man, efter vad som känns som en evighet, får se att det finns en värld utanför Midgar i Final Fantasy VII. Det var alltid så härligt att få en hel världskarta att utforska varje skrymsle och vrå av. Och glädjen i att komma tillbaka med nya färdmedel för att kunna ta sig till områden som tidigare varit onåbara.
I helgen fick jag äntligen sätta tänderna i Ni No Kuni och även om det ser ut och låter helt fantastiskt är det nästan världskartan jag gläds över mest. Inte sedan Final Fantasy IX har jag fått en riktigt bra sådan, och jag trodde inte att jag hade saknat det så mycket. Jag har varit okej med att de flesta JRPG:s på sistone gått ifrån kartan och i stället låtit oss väljda destinationer ur en lista. Men nu är frågan om jag kan gå tillbaka igen.
Sämre karta.
För i samma sekund som världen rullades ut framför mina fötter i Ni No Kuni tillsammans med den pampiga musiken infann sig känslan av att jag var på väg ut på ett stort äventyr. Att fritt kunna navigera runt på kartan ger en direkt känsla av att det finns en stor och öppen värld. Jag känner mycket mer för världen när jag får utforska den själv i stället för att placeras på ett antal förutbestämda platser i den. Min vilja att rädda den blir så mycket starkare.
Dagen ros går till Ni Nu Kuni som tar tillbaka världskartan och samtidigt gör den vackrare än någonsin. Det återstår att se om den lyckas ta över platsen som min favoritvärld som nu innehas av Final Fantasi VI.
Dagens ris går till merparten av alla japanska rollspel sedan Final Fantaxi IX för att ni av någon outgrundlig anledning valde att plocka bort en stor del av vad som gjorde de äldre spelen så bra.
I dag är det fredag, och då vill vi passa på att bjuda er kära läsare på en unik inblick i hur vi här på Kraid.se arbetar. I går skeppades recensionsexemplar av det efterlängtade Ni No Kuni ut till de flesta svenska spelrecensenter, och så även till oss. Ni kanske tycker att vi ska vara helt oberoende spelskribenter som inte faller för hype, men det är en omöjlighet. Ni No Kuni var vi många som var ruggigt sugna på att få sätta tänderna i så här en halv månad innan release.
Hur skulle vi då lösa problemet med att bestämma vem som skulle få spelet? En demokratisk omröstning kanske? Eller skulle vi gå på vems “tur” det var att recensera ett efterlängtad storspel? Nej, så jobbar vi inte här. Redan i november lät vi Marcus hund Artur bestämma vem som skulle få spela Dishonored och nu var det åter dags för Kraids fauna att stjäla rampljuset. Nedan kan ni se den vetenskapligt underbyggda undersökning som visade vem som var bäst lämpad att recensera just Ni No Kuni.
Så var det då dags för årets första recensioner. Dock har spelåret inte riktigt börjat än så vi kickar igång med tre spel från slutet av förra året. Marcus tycker inte att Playstation All-star Battle Royale är lika bra som Super Smash Bros. Henke var peppad på Tank! Tank! Tank! men blev gruvligt besviken och jag har myst ner mig med Knytt Underground på PS Vita.
Nästa vecka kan vi äntligen bjuda på de första recensionerna av spel som släppts 2013!
1 kommentar