I detta avsnitt så säger vi hejdå till Dr. Rumpa. Men ur stekpannan in i elden som man säger. Vi tar även en liten promenad på gården där vi stöter på det övernaturliga. Som vanligt snackar vi såklart en massa skit. Även diverse skrik från Henrik, Joel och Niclas kan förekomma, så använd kombinationen hörlurar och hög volym på egen risk.
I väntan på det första “major”-spelet som ska sälja Wii U-konsoler, så har man fått stå ut med ett oändligt antal partyspel för att hålla oss otåliga gamers mätta. Vissa har varit otroligt underhållande, andra har varit riktiga bottennapp. Och när det vankas världmästerskap ska man vara extra varsam med vad man lägger sina pengar på. Oftast när ett fotbolls-VM eller som i detta fallet, de Olympiska spelen, pryder framsidan på ett spelfodral brukar spelet vara ren och skär misshandel.
När väl Mario & Sonic damp ner i brevlådan, så skapades det en smula förakt samtidigt som en liten förhoppning blomstade upp om att detta skulle kunna vara riktigt bra, med tanke på all oerövrad mark på WiiU samt att jag har haft riktigt roligt med de föregånde spelen till Wii.
Nidde Nedelius genomför projektet Indie 500, som går ut på att han under fem hundra dagar, från 1 januari 2013 till 14 maj 2014, enbart ska spela indiespel. Hittills har det blivit cirka 90 spel och denna gång medverkar Kraids flintskallige surgubbe Niclas. Eftersom projektet vänder sig till en internationell, såväl som svensk, publik sitter Nidde och Niclas och snackar engelska, vilket gör att ni får höra Niclas’ löjliga amerikaniserade accent.
Ända sen barnsben har jag lekt krig. När jag var en skit hög så sprang vi runt med pinnar som gevär och skrek “PANG! Du är död!”. Vi lekte med plast- och tennfigurer av olika slag. Men grunden var densamma. Två sidor som krigade mot varandra. Varför var ovidkommande, det skulle bara pangas, explodera och låta mycket. Och idag leker jag fortfarande krig fast nu sitter jag (relativt) lugnt och stilla framför min dator med Battlefield 4.
Som ni kanske har märkt så har det varit väldigt tyst från mitt håll ett tag. Har ni saknat mig? Oroa er inte, jag har vare sig slutat tycka eller skriva, jag har bara varit upptagen på annat håll en stund. De senaste två månaderna har jag jobbat på andra sidan staketet, det vill säga på marknadsföringssidan inom spelindustrin, och av flera skäl har det tvingat mig att skära ner på mitt Kraideri.
Delvis har jag helt enkelt inte haft tid över till vare sig spelandet eller skrivandet men det som i huvudsak hindrat mig från att producera material är att jag helt enkelt inte tyckte att det kändes helt ok att jobba med PR inom en industri som jag samtidigt skulle skriva opartiskt om.
Så jag fick lägga mitt skrivande på is ett tag men nu är jag tillbaka. Inte nog med att jag kom hem till Kraid igen, jag är också ett av nytillskotten på IGN Sverige. Det är en spännande tid jag har framför mig och jag ser verkligen fram emot att podda, blogga och recensera igen.
Så vad har ni gjort sen sist då?
Jag har ett brokigt förhållande till Assassin’s Creed-spelen. Den gängse bilden verkar vara att man som någorlunda professionell spelskribent ska ”se igenom” serien, klaga på att spelen upprepar sig för mycket och den vanliga ludonarrativa dissonansen i att man spelar mer massmördare än lönnmördare. Men likt förbannat har jag lika kul varje gång ett nytt spel kommer även om jag är väl medveten om att länge varit i stort behov av förändring.
Man började så smått med seglande och strider till havs i förra årets Assassin’s Creed 3 och i Black Flag tar man steget fullt ut. Det verkar som om Ubisoft hört mina tysta böner om förändring, för jag spenderar mer tid till havs, skjutandes kanoner och bordandes skepp än på land, slaktandes tempelriddare. Den här piratälskaren kunde inte vara lyckligare.
Nu är det bara två veckor kvar tills Playstation 4 släpps. Känner ni hur det rycker i gamertarmen? Det gör det i alla fall här! Ett spel som lär få en försäljningsboost när de nya konsolerna kommer är Battlefield 4. Det har Joel spelat till denna vecka, dock till PC. Vår Batman-fanatiker Peter har lirat Batman: Arkham Origins och gråter blod över hur besviken han känner sig medan Niklas har hittat sitt nya favorit-partyspel.
I detta avsnitt försöker vi komma undan Dr. Rumpa. Det går sådär och det blir en hel del springande runt runt runt. Och lite mer runt och runt. Andra ämnen som diskuteras är bland annat tyska gloryholes och Niclas tid på dårhus. Något längre avsnitt än vanligt, men den som ser hela vägen till slutet får höra våra bästa Arnie imitationer.
Ett enda ord återkommer som beskrivande för vad Batman: Arkham Origins är. Mot sig själv, sina utvecklare, sina föregångare och mot Batman. Ett litet ord som går att stoppa in i så många delar av spelet och för den delen också dess spelare. Självklart önskar jag att ordet var “underbart” eller “genomtänkt” eller annat. Så det känns tungt att behöva kalla spelet för just “orättvist”.
Arkham Asylum och Arkham City är spel som i alla fall för mig har satt ribban för hur serietidningars superhjältar bör behandlas i spel. Utvecklarna av dessa två, Rocksteady, kände Batman väl och visste vilka spelmoment som var nycklar för att öppna upp karaktären, världen och känslan av DC:s caped crusader. De andades liv i precis varenda skurk och hjälte i Gotham.
Chris Jonasson har skrivit på Kraid till och från tidigare och det händer att hen recenserar spel åt oss i City. Nu för tiden hittar ni henom på Queernerds.se. Vi är väldigt glada att Chris har valt Kraid som plattform för sina inlägg om homofobin i Battlefield 3.
Det har gått lite mer än två år sen jag skrev att det antagligen inte skulle bli något köp av Battlefield 3. Under betan upptäckte jag att ett av de inspelade ljudspår min avatar skrek när jag anföll var ”You cocksuckers”. Det dödade all min pepp inför spelet. Min första instinkt var att det inte kändes okej att spela ett flerspelarläge där homofobiska kränkningar var ett måste.
För kontext kan jag säga att jag spelade betan i början av oktober 2010, mitt under planeringen av första Spirit Day. Dessutom hade folk och organisationer under hela året publicerat videor på youtube med temat Det blir bättre (it gets better). Bägge dessa kampanjer kom till på grund av den självmordsvåg bland unga ickestraighta som uppmärksammades 2010 och under våren 2011.
Det blev en sex månader lång kamp mot DICE och EA som handlade om att få svar på ett antal frågor om hur och varför. Men min största förhoppning var att de homofobiska kränkningarna skulle tas bort ur flerspelarläget. Till slut fick jag ett svar och skrev min sista text om saken ”Sagan om Battlefield 3 får ett tråkigt slut”. Trodde jag då.
Foto: Andreas Lanjerud.
När jag hörde att DICE skulle gå i paraden under Stockholm Pride var jag irriterad. Mina vänner sa att kränkningarna fortfarande fanns kvar i BF3 och jag förstod inte hur de kunde ha mage att gå i paraden med en “We Love You”-banderoll när det var så uppenbart att de inte gjorde det. Jag såg inte då att deltagandet i paraden kanske berodde på att ett arbete pågick i företaget, jag var blind.
I september publicerade FZ en krönika om att spel räddat livet på Thomas Arnroth och först då insåg jag. Hatet mot BF3, DICE och EA berodde på mer än de homofobiska kränkningarna i spelet och vad som pågick i världen när jag upptäckte dem. Det var först när jag twittrade om Arnroths krönika som jag insåg det, Battlefield 2 räddade mitt liv.
Jag hade nyligen flyttat till en ny stad, min knasiga uppväxt hade hunnit ifatt mig och det var tungt att inte passa in varken hetero-, homo- eller könsnormen. Efter ett RFSL Ungdom-möte föreslog någon att vi skulle gå till ett internetcafé och spela. Väl där upptäckte vi och blev förälskade i nysläppta Battlefield 2. Genom hundratals, kanske tusentals timmar tillsammans i Battlefield 2 stärktes vår vänskap och trygghet med varandra. Mycket av den jag är idag och den styrkan jag har idag kommer därifrån, inte från spelet i sig men från de jag lärde känna och lärde mig lita på genom det. När jag twittrade om spel som räddar liv insåg jag att om Battlefield 2 haft samma ljudspår som sin uppföljare hade risken varit överhängande att vi inte förälskat oss i det, spenderat timmar ihop och format de vänskapsbanden. Hade det varit så kanske jag bara varit en del av statistiken numera.
Efter pride fick jag höra rykten om att en genomgång av ljudfilerna hade gjorts och de homofobiska kränkningarna inte skulle förekomma i BF4 samt att DICE har jobbat mycket med mångfaldsfrågor. Ett hopp tändes, skulle jag få vara commander igen, springa och kämpa med min grupp igen. Skulle jag få spela Battlefield igen?
Det känns värt att jag kämpade, att jag protesterade och att jag inte gav mig förrän jag fick ett officiellt svar.
På Gamex fick jag bekräftat att ljudfilerna är borta och faktum är att jag sen en vecka tillbaka spelar Battlefield 4 så mycket jag bara kan. Det skriks inte homofobiska kränkningar, varken av spelet eller spelarna och jag stortrivs. Det är värt alla email, alla timmar i DICE telefonkö och alla dumheter jag fick utstå för två år sen. Det känns värt att jag kämpade, att jag protesterade och att jag inte gav mig förrän jag fick ett officiellt svar. Tack alla som gav sitt stöd, i synnerhet folket på Kraid, Maria (som fick mig att ta striden), Svampriket (som pubbade en av mina texter) samt gamla RadioGamer (nuvarande Nördigt) för att de lyfte frågan när en DICE representant var på besök.
Framförallt vill jag tacka de personer på DICE som drivit på för att göra de insatser som gjorts och för att de homofobiska kränkningarna inte följt med till Battlefield 4. Allt är inte förlåtet, men det kanske sitter någon och spelar just nu som om åtta år kommer titta tillbaka och säga Battlefield 4 räddade mitt liv.
/Chris Jonasson
Inga kommentarer