Det är tjockt med spel just nu, och vi betar av dem bäst vi kan. Det har varit en väldigt angenäm vår än så länge, med många bra releaser. Denna vecka gör Chris comeback på spelsidan och har spelat Gears of War: Judgment. Själv har jag kastat boll i MLB 13: The Show samt kört beroendeframkallande monsterjakt i Monster Hunter 3 Ultimate.
Mitt kärleksförhållande började när jag av en slump blev satt framför det första Lego Harry Potter-spelet för några år sedan. Innan dess hade jag inte fattat grejen. “Bra filmserier som förstörs av att göra dem till Lego-spel för barn?” Ungefär så tänkte jag. Men ack så fel jag hade. Sedan dess har jag med stort intresse följt utvecklingen av spelen och nu senast var det fantastiska Lego Batman 2: DC Super Heroes jag spelade. Där öppnade man upp Gotham City och lät allsköns superhjältar och skurkar härja fritt, GTA eller Saints Row-style.
Galet kul öppen värld!
Det öppna har man tagit till vara på i nya Lego City Undercover till Wii U också, och med all rätt. Upptäckarglädjen har alltid varit i fokus i Lego-spelen och när vi ges en hel stad att utforska dras det hela till en helt ny nivå. Det är en fröjd att köra runt och leta upp saker att slå sönder bara för att sedan bygga ihop till andra saker igen som leder till att man hittar en massa godsaker. Samlarmanin skruvas upp till tusen.
Min största oro inför Lego City Undercover var hur serien skulle klara sig utan en filmlicens. Vi har lotsats genom filmserier som Star Wars, Indiana Jones, Batman och nu senast Sagan om Ringen, och vi har fått följa dess historier kryddade med populärkulturella referenser. Skulle det funka att göra ett Lego-spel som inte har filmerna att falla tillbaka på?
Svaret är ja, tveklöst! En sak som hjälper är att TT Fusion inte behöver rätta sig efter färdiga karaktärer, utan kan ta sig större friheter. Visst, City-serien finns redan i fysisk Lego-form, men där är Chase McCain och de andra stumma och egentligen är det bara deras utseende som är bestämt. Lego City Undercover har, serien trogen, ganska kass kontroll och tillför inte så mycket banbrytande utöver den öppna världen, men den som uppskattar Lego-spelens sedvanliga kavalkader i populärkulturreferenser lär inte bli besviken. Humorn är dum, fånig, löjlig och väldigt rolig för den som gillar det.
Men även om jag tror att Lego-spelen inte behöver några licenser för att bära som bra spel måste jag ju erkänna att jag är barnsligt sugen på det kommande Lego Marvel Super Heroes som ska komma senare i år. Jag vill vara Lego-Wolverine! Hör ni det? Jag vill vara Lego-Wolverine!
En recension av Lego City Undercover kommer på nästa veckas spelsida i City.
Jag har alltid gillat underdogs. Den där personen som får kämpa lite extra hårt för att hen inte är den självklara hjälten. Luigi måste vara spelvärldens allra tydligaste exempel på det. I år var det 30 år sedan han dök upp i Marios skugga i Mario Bros. och ytterst sällan har han tillåtits lämna den. Den ständige andrespelaren. På senare år måste han ibland till och med låsas upp innan han blir spelbar, stackarn.
Snyggt? Nej.
Mina efterforskningar visar att Luigi bara spelat huvudrollen i tre spel än så länge, medan det skulle krävas en superdator för att räkna ut hur många gånger Mario stått i rampljuset. 1992 och 1993 släpptes spelet Mario is Missing! på NES, SNES och, tro det eller ej, pc. Mario kidnappas av Bowser, och det är upp till en yngre, längre och smalare brodern att resa jorden runt för att rädda honom. Mario is Missing! utvecklades av Mindscape och Radical Entertainment och lär barn om geografi samtidigt som de spelar. Spelet ser rent ut sagt för jävligt ut och låter inte mycket bättre. Inte direkt en tacksam titel för Luigi att börja.
Men sedan ser det bättre ut, och nu senast ser det jättebra ut. Luigi’s Mansion och Luigi’s Mansion 2 till Gamecube respektive Nintendo 3DS är två riktigt bra titlar. Det är väldigt uppfriskande att spela ett “Mario”-spel som inte innebär plattformshoppande och precision utan faktiskt premierar tänkande och utforskande. Som spökjägare beväpnad med en dammsugare tar sig Luigi genom det ena läskiga spökhuset efter det andra. Varför utvecklarna väljer att låta den räddhågsne lillebrorsan tampas med otäcka spöken är för mig oklart, men vad som är klart är att det blir jäkligt bra.
Jag hoppas att vi kommer att få se fler spel framöver med Luigi i huvudrollen. Han är lite yngre, coolare och känns som att han har mer personlighet. Han visar känslor på ett sätt i Luigi’s Mansion 2 som jag aldrig sett den slätstrukne storebrorsan göra och han skäms inte för att visa rädsla och oro när Mario ständigt är tummen upp och “Wahoo!”. Grönt är skönt, och Mario är mossig. Dags för Super Luigi att få visa framfötterna lite oftare!
Recension av Luigi’s Mansion 2 till 3DS kommer på nästa veckas spelsida i City Skåne-tidningarna!
Äntligen. Spelet jag längtat efter med varje fiber av min existens i vad som känns som en evighet är här: Bioshock Infinite. Det var med darrande hand jag öppnade det tunna plastfodralet och med andakt placerade skivan i min Playstation 3. Är det över huvudtaget möjligt för ett spel att leva upp till den sortens förväntningar? Det korta svaret, om du frågar mig, är ja.
Ojojoj, det är mycket kvalitetsspel i pipelinen just nu. I påskhelgen har Sanna kärat ner sig i Bioshock Infinite medan Henke äntligen blivit klar med Castlevania: Lords of Shadow: Mirror of Fate och Marcus har ninjat sig i Naruto Shippuden: Ultimate Ninja Storm 3. Vad är det med den här veckan och galet långa speltitlar?
Animen Naruto har nu spenderat mer än 10 år i de japanska hushållens tv-apparater, och många år även här i väst, i över 500 avsnitt har man kunnat följa den orangeklädda ninjan Uzumaki Narutos äventyr. I fjol kom Generations, som sammanfattade de senaste 10 åren i spelform, nu är det dags för nästa regelrätta uppföljare med det fantastiskt långa namnet Naruto: Shippudden: Ultimate Ninja Storm 3. Är det ett fightingspel för alla som suktar efter mer fighting, eller är det bara för hard core-fansen?
Påsken är över och på grund av att vi i princip allihop har varit i väg på olika ställen för att måla ägg och hänga med familjen blir det en liten specialare i stället för ett vanligt avsnitt den här veckan. Det är ingen annan än Joel som har knepat och knåpat ihop ett fint litet quiz med ett superfint pris i potten. Det bästa av två världar möts i priset i form av brädspelet Risk fast med Metal Gear-tema. Lycka till!
Jag kommer fråga efter en bokstav från varje svar som tillsammans bildar ett kodord. Om det finns ett eller flera mellanslag i svaret så räknas mellanslaget som en bokstav när man räknar. Siffror skrivs ut med bokstäver. Kodord och rätta svar skickas till info@kraid.se med “Kraidquiz” som ämne. Om flera har lyckats lista ut kodordet utan alla svaren så vinner den med flest rätt. Skulle flera ligga lika ändå så lottas en vinnare fram. Senast kl 23:59 onsdagen 10/4 skall svaren och kodordet vara mailat till oss. Skulle ni ha frågor angående reglerna så tveka inte att twittra till Joel.
Om två veckor är vi tillbaka med ett helt vanligt avsnitt av vår podcast, och då slipper Joel sitta själv.
Som vanligt går det att prenumerera på oss genom att peta in den här feeden i din RSS-läsare eller via Itunes.
Mars är lite av “mini-november” när det gäller spelsläpp och vi försöker så gott det går beta av alla nya spel på Citys spelsidor. Den här veckan avhandlas Starcraft 2: Heart of the Swarm av Henke, jag har hoppat och smugit mig igenom Sly Cooper: Thieves in Time och Joel har hängt med Kratos i God of War: Ascension.
Skandiateatern, Drottninggatan 82, Stockholm, klockan 17:30 den 26:e Mars 2013.
Dramatisk inledning va? Äh, det var inget bombdrama eller ministermord, men stora nyheter var det i alla fall.
Kraid (Sanna och Peter) var lyckliga nog att vara på plats tillsammans med förväntansfull europeisk spelpress när Battlefield 4 avtäcktes för allmänheten. I skrivande stund är det lite mer än en timme innan amerikansk spelmedia får se det som visades i Stockholm. Vi kan ju lugnt säga att tidszonerna är med oss när vi smörjer kråset åt att vi sett saker innan både Giant Bomb och Destructoid. Däremot tar inte det världsomspännande embargot slut förrän 07:00, så… Oh gosh, look at the time. Its Battlefield 4 time!
Jag spelade Monster Hunter för första gången när tredje spelet kom till Wii. Men krångliga kontroller och en nästan total brist på tutourial gjorde att jag lade net det väldigt snabbt och aldrig plockade upp det igen. Förra veckan kom ett recensionsexemplar av Monster Hunter 3 Ultimate till Wii U, alltså HD-versionen av det spel jag redan gett upp på en gång tidigare. Problemet var att jag nu ska recensera det och således inte kan lägga ner när det känns motigt.
Grilla dinosaurier – med dinosaurier!
Monster Hunter-serien har varit jättestor i Japan ända sedan första spelet till Playstation 2, och jag har hört om hängivna fans som ligger på 900+ timmar i ett enda av spelen. Här i väst har det däremot aldrig blivit någon grej alls, och det har nog med att göra att det är så jäkla otillgängligt. Även om man sätter sig ner och ger det en ärlig chans tar det många timmar innan man ens fattat vad grejen med Monster Hunter är. Kontrollerna är svåra, UI:t känns inte speciellt intuitivt och ingenting förklaras tillräckligt. Learning by doing är Monster Hunters devis, och vi som är varna vid handhållning och tutourials känner oss snabbt helt väck. Den som tycker att Dark Souls är svårt att komma in i har en ännu större utmaning i att lära sig Monster Hunter
Men misströsta inte. Om du bara ger Monster Hunter den tid och dedikation det behöver för att öppna upp sig finns där oerhört mycket att hämta. Den där kontrollen som verkade så dålig visar sig till slut vara galet finslipad och perfekt avvägd för spelets ändamål. Bristen på förklaringar som till en början känns frustrerande bidrar efter ett tag till en galen utforskarglädje då man ger sig fan på att hitta varenda liten sak för att kunna tillverka bättre utrustning.
På andra sidan den där skyhöga tröskeln finns en riktig guldgruva.
Monster Hunter 3 Ultimate skulle lika gärna kunna heta Boss Fight: The Game. Allt handlar om monstren, och någon story är inte att tala om. Jag rekommenderar alla som funderar på spelet att gå in i det med vetskapen att det handlar om en jäkla massa grinding och ett fåtal stora fighter som kräver massor med förberedelser. Kasta ut idén om att det skulle vara ett episkt äventyr med en logisk story och gripande narrativ, för då kommer du bara bli besviken. Men bejakar du vad spelet är och är villig att lägga massor av tid på att komma in i det är Monster Hunter 3 Ultimate ett spel som fortsätter att ge, förmodligen även flera hundra timmar in. På andra sidan den där skyhöga tröskeln finns en riktig guldgruva för den som tilltalas av den sortens spel.
Recension av Monster Hunter 3 Ultimate kommer i City nästa vecka. Texten läggs självklart upp här på Kraid.se också.
Inga kommentarer