Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Det är aldrig lätt att etablera ett nytt kanon och slå stort inom nördkulturen. I en postmodern tidsera är ingenting nytt och allt är redan gjort, vilket vi inte ser i bara spel utan också film och musik. Häromsistens hörde vi en stor och omhuldad artist släppa en singel med snudd på kopierat gitarr-riff från en kanske 4-5 år gammal hit. Låten är bra, men det är ack så svårt att vara helt originell.

Svårt är det dock att kritisera Trion Games för att inte försöka. Defiance är ett väldigt ambitiöst projekt att binda samman en ny storsatsning inom TV-serier med en stor onlineshooter. Allt medan spelarna slåss i den stora digitala världen så får de också världens nyanser och kanon levererat till sig via kanalen Syfy:s nya slagskepp med samma namn. Redan i spelets intro möter man TV-seriens två hjältar Jeb Nolan och Irisa, varpå en utan vidare slängs ut i en postapokalyptisk vildmark komplett med mutanter och utomjordisk teknologi.

Nischade nördkanalen Syfy är inblandad

Problemet i mina ögon är att de saluför TV-serie + spel i samma värld som ett slags novum. Visst, att serien är hyfsad om än tråkig samt att spelet inte känns som en kackig licenspjäs är ju anmärkningsvärt, men det känns ändå inte som något revolutionerande. Vi som lever i en sammanbunden, ironiserande, intertextuell och flytande internetvärld blir knappast imponerade av att en kan spela ett spel som utspelar sig i en värld vi kan se på TV. Det enda egentligen nya är att den nischade nördkanalen Syfy är inblandad och att både spel och serie utvecklats tillsammans.

Vill en vara riktigt grinig går det så klart att kritisera beslutet. För att kunna fördjupa sig i spelvärldens historia, teknik och karaktärer ska jag alltså helst också se på TV-serien?  Så långt jag har spelat har världen i alla fall känts väldigt platt och oinspirerande, så det är väl där vi hamnar om vi kommer från spelnördens håll istället för tv-tittaren? Om konsumenten istället invigs via serien blir det en annan femma. Då finns allt hen förväntar sig där, både action, drama, berättelse och spänning. Eller ja, så pass spännande och actionfyllt det nu kan bli eftersom inte heller serien känns särskilt lovande. Vad jag försöker säga är helt enkelt att jag rekommenderar alla som vill spela att börja med serien. Om ni som jag börjar med spelet så finns risken att serien känns mer som ett tvång. Jag är en sån som älskar välgjort “fluff” där jag får veta bakgrund och logik bakom en påhittad världs olika företeelser och varelser. Däremot får jag det gärna serverat på samma fat. Spelet är en bättre krydda till serien än serien en krydda till spelet helt enkelt.

Det kan ha funnits en god tanke i att separera spelet och fluffet.

Som sagt så ska Trion ha all beröm för ett försök på en ny lanseringsidé. Det kan ha funnits en god tanke i att separera spelet och fluffet. TV-mediet kunde fokusera mer på vad det gör bäst och ge oss konsumenter en värld att fantisera kring medan spelet ger oss ett gediget verktyg att utforska världen med. I mitt fall blev det dock lite pannkaka av det hela då jag är sugen på nya shooters, men har alldeles för många serier att titta på för att orka engagera mig i ännu en halvpajig Syfy-serie. Därför blir det min åsikt att Defiance faller på eget grepp.

Tänk om HBO gått ihop med typ Mythic och släppt ett Game of Thrones-MMO med samma motsvarande kvalité som serien och lanserat det samtidigt som säsong 1.

Äntligen är det vår i luften och det går att vistas utomhus igen, åtminstone här i de södra delarna av landet. Men för den som ändå gärna sitter i soffan bjuder vi på tre nya recensioner i City den här veckan. Chris gästspelar återigen och har kört Cities in Motion 2, Niclas har spelat svenska mobilspelet The Spookening och Joel har plågat sig igenom Army of Two: The Devil’s Cartel.

Slender: The 8 Pages såg ut och lät som skit, men det hade något som fick oss att helt bortse från det och istället förpassa nämnda skit till våra byxor. Spelet lyckades med något som jag ofta efterlyser i spel – stämning. Oftast skapas stämningen i spel av utseende, musik och story. I Fallout-serien, framförallt de två första, skapas en otrolig stämning genom atmosfärisk grafik, inlevelsefulla ljudspår och otroligt rikt och välskrivet bakgrundsmaterial. Man får verkligen känslan av att man vandrar runt i en totalförstörd värld, bland ruinerna av något uråldrigt och storslaget. I Bioshock-serien är det Raptures respektive Columbias magnifika ariktektur, och djupa och tankeväckande stories, som skapar stämningen. Slender: The 8 Pages hade inget av det där, men lyckades ändå skapa en stämning som på alla sätt var tätare och mer påtaglig än något annat spel jag någonsin satt tänderna i.

Den nya upplagan av Slender-sagan i spelform är i princip en grafisk uppdatering av originalet; det är lite längre och nu har en riktig handling. Men allt det där gör i slutändan ganska lite för att göra Slender: The Arrival bättre än föregångaren. Originalets styrka var spelmekaniken.

Trots att Slender: The 8 pages såg ut som en alfa-version av första Call of Duty och stundvis lät rätt burkigt lyckades det genom att slänga fram Slender Man, till synes ganska slumpmässigt, skapa en otrolig känsla av att vara jagad. Att aldrig veta var, när eller riktigt varför Slender Man plötsligt står framför en och stirrar (vilket i sig är en bragd om man lider brist på både ögon och ansikte) gör att man aldrig känner sig trygg – det finns inga safe zones.

Något som gör ännu mer för stämningen är Slender Man som karaktär. Som karaktär är han ändå fruktansvärt innehållslös – han säger inget, rör sig inte och har inte ens ett ansikte. Man får ingenting veta om var han kommer ifrån eller vad det är han vill. Och det är det som gör honom så otroligt effektiv. Det sägs att det okända är det som skrämmer oss mest och Slender Man är om något ett bevis på det.

När man står inför Slender Man är man helt försvarslös. Det har vi sett tidigare i skräckspel, men skillnaden här är att man inte ens kan gömma sig, för Slender Man hittar en alltid. Allt man kan göra är att springa, springa och springa. Men ju mer man springer, desto närmare kommer han. Ser man sig över ryggen trappar han upp sin stalkning. Det är riktigt effektivt.

Allt detta gör Slender, både originalet och uppföljaren, till det absolut läskigaste jag spelat. Min gamle trotjänare Amnesia får se sig slagen, för även om det skrämde skiten ur mig, är Slender: The Arrival och dess föregångare helt klart det mest obehagliga jag spelat i hela mitt liv. Även om The Arrival har sina dåliga sidor i form av att det blir repetitivt ganska snabbt och att det är väldigt kort, är det väldigt bra skräck. Slender-konceptet är och förblir väldigt effektfullt och har stulit mitt hjärta.

…Och många, många timmar sömn.

En gång i tiden spelade jag tvspel för att jag tyckte det var roligt. Ett underhållande sätt att spendera min lediga tid. Men idag finns det inget utrymme för att ha kul medan jag spelar. Det är en kraftansträngning, något jag måste göra för att inte halka efter. Tack och lov finns det genvägar. 

Att spela tv- och dataspel liknar i många fall allt mer utövandet av en sport, och bland oss spelare börjar det utkristalliserats motsvarigheter till sportvärldens utövare.

Vi har blåbären; casualspelarna som vill ha avkoppling och spelar en stund innan läggdags. Korpenspelarna; de som lirar några timmar i veckan – delvis på skoj, delvis på allvar. Proffsen i de lägre divisionerna; hardcorespelarna som lägger all sin lediga tid på tvspel. Och såklart superstjärnorna som lever på sitt spelande, vinner tävlingar och reser världen runt för att visa upp sig.

Men vi har även baksidorna. Skumraskfigurer som tjänar pengar på steroider, som gör ditt jobb enklare så du kan göra annat medan substanserna verkar i din avatar.

Spelskaparna har blivit fångvaktare

Varför grinda själv när man kan köpa guld?

För ett antal år sedan rapporterades att kinesiska fångar tvingades spela World of Warcraft för att utvinna resurser, som fångvaktarna sedan sålde vidare för riktiga pengar till andra spelare. De som köpte resurserna gjorde det för att själva slippa spendera tid på de delar i WoW de inte uppskattade, och på så vis få fördelar gentemot andra spelare

Fallet med de kinesiska fångarna är på inget sätt unikt, även om det är ett av de mer extrema fallen som kommit i dager. För fem dollar – knappa 40 kronor – kan du via Fiverr.com hyra en person som spelar dina spel åt dig, låser upp achivements eller levlar dina karaktärer. Du behöver med andra ord inte ens sätta igång datorn för att spela.

Och precis som i sportvärlden erbjuder även spelskaparna numer prestationshöjande medel. Genom mikrotransaktioner kan du i många spel köpa dig fördelar som för dig snabbare framåt i handlingen eller ger din karaktär nya förmågor. Ingen har väl glömt smurfbärsskandalen, där familjer fick räkningar på tiotusentalskronor från iTunes efter att deras barn köpt bär i iPhonespelet Smurf’s Village. Helt lagligt.

Motsvarighet saknas i annan nöjesmedia

Att någon tar betalat för att uppfylla ett behov är inget konstigt i sig. Tvärtom, det är en naturlig del i en marknadsekonomi. Det som förvånar mig är att behovet ens har uppstått. Att jag idag är villig att betala för att få en uppgift utförd, som jag en gång har betalat för att själv få utföra.

En motsvarighet till den här typen av speldoping saknas i all annan form av nöjesmedia. Jag skulle aldrig få för mig att betala en vän att se första timmen av en film, så jag slapp se karaktärsutvecklingen och bara fick de rafflande slutsekvenserna. Jag skulle aldrig betala extra för att HBO skulle sammanfatta halva första säsongen av The Wire så jag slapp titta på de långsamma partierna i de inledande avsnitten. Däremot betalar jag gladeligen för proteinpulver, personliga tränare och energidrycker för prestera mer och se snabbare resultat av min aktivitet på gymmet.

Och jag betalar för smurfbär. Spelare börjar allt mer likna idrottsutövare.

Eller har vi helt enkelt på blivit för lata för att orka roa oss själva?

Lucas Kolping pluggar till webbkommunikatör på Medieinstitutet i Stockholm. Han spenderar fritiden med att spela trummor, träna och driva spelbloggen Tvspeloteket. Om han tvingades välja ett spel att spela resten av livet skulle det bli Fallout 2. Vill du höra av dig till honom gör du det lättast på lucaskolping@gmail.com.

Äntligen är Daniel “Trazh” Westerlund tillbaka igen, och den här gången står superhjältar på menyn. The Amazing Spider-Man vs. The Kingpin eller kort och gott Spider-Man till Sega Mega Drive ska klaras av och skurkar som Dr. Octopus och Sandman ska få spö.

Avsnittet hittar du i vanlig ordning även på Daniels blogg, som dock bytt namn till det passande D-pad.

Äntligen börjar Wii U komma igång. Med Monster Hunter 3 Ultimate för ett tag sedan och LEGO City Undercover nu är biblioteket inte riktigt lika pinsamt längre, bara lite. Denna vecka recenserar jag även det tokcharmiga Luigi’s Mansion 2 och Marcus är mindre nöjd med Sniper: Ghost Warrior 2.

Nog för att jag normalt sett är för lat för att länka saker vidare, men när man bestämmer sig för att göra ett spel av detta kan jag inte låta bli! Jag noterar dessutom att mitt livs hatkärlek Paradox är inblandat!

Nu kommer jag faktiskt på mig själv med att ha blivit lite hypad inför Leviathan: Warships …

Under en lång tid nu har indiescenen fullkomligen blomstrat och växer sig allt större och mäktigare. Fez har sålt 200 000 exemplar på Xbox Live Arcade på ett år och kommer nu till PC, Antichamber hyllas som det smartaste spelet någonsin och Proteus suger in spelaren i sin vackra värld. Men “with great power comes great responsibility”, som den gamla Spindelmannen-flosklen lyder. Indiespelen, som i många fall står utan utgivare som ställer en massa krav på lättillgänglighet och är rädda för att stöta sig med spelaren, har här en ypperlig chans att göra något viktigt. Om vi vill att spelen ska tas på allvar som en vuxen kulturyttring är det indieutvecklarna som får vara pionjärerna.

Cart Life.

Jag fick för inte så länge sedan upp ögonen för Papers Please. Det utspelar sig i en odefinierad öststat mitt under 80-talets kalla krig. Du jobbar som gränsvakt och det är upp till dig att se till att alla som vill in i ditt land har rätt pass och andra dokument med sig och att inget är konstigt med dem. Till en början är det ganska enkelt. Har folket som dyker upp vid din lilla gränsövergång ett giltigt pass får de komma in, annars inte. Men allt problematiseras under spelets gång. Efter ett tag dyker det upp personer som kanske har felaktiga eller förfalskade dokument, men som berättar historier om sjuka barn eller hur de bara vill arbeta för att ge sin familj mat på bordet. Det är upp till dig om du vill släppa in dessa personer i ditt land eller inte, men samtidigt dras varje fel av på din lön och du får efter varje dag se hur din egen familj mår, och hur de klarar sig på de pengar du tjänat in.

Det här blir en riktigt jobbig upplevelse efter ett tag, inte minst när du får se att folk bryter sig ur kön och försöker smita över gränsen, bara för att bli nerskjutna av gränsvakter. Papers Please känns extra aktuellt nu när Reva är i full gång här i Sverige och polisen godtyckligt kräver att få se pass av folk med “icke svenskt” utseende. Jag själv, som föddes blond och blåögd, behöver aldrig ha mitt pass med mig, och därför kan ett spel som Papers Please hjälpa mig att försöka sätta mig in i känslan av att ständigt vara rädd för att en polis ska knacka mig på axeln och be om identitetshandlingar.

Få vardagen att gå ihop

I Cart Life tas viktiga frågor av ett annat slag upp. Vi får följa tidningsförsäljaren Andrus, som just kommit till USA från Ukraina, den fattige bagelförsäljaren Vinny och den frånskilda mamman Melanie som säljer kaffe och går igenom en vårdnadstvist. På ytan är Cart Life en försäljarsimulator där det gäller att tjäna så mycket pengar som möjligt, men bakom det finns ett ovanligt djup. Kommer Andrus lyckas hitta lyckan i USA? Väljer du att han spenderar sina sista pengar på mat till sig själv eller sin katt? Kan du sälja tillräckligt många bagels för att Vinny ska kunna betala hyran, och kommer Melanie att få vårdnaden om sin dotter? Många beslut ska fattas, och väljer Melanie till exempel att jobba över för att tjäna några dollar extra kanske dottern får ta bussen hem från skolan. Det kan sedan ligga henne i fatet i nästa del av vårdnadstvisten.

Att få vardagen att gå ihop är något de flesta av oss kämpar med varje dag, och att sätta sig in i andra personers livsöden kan ibland vara nödvändigt, även om de är pixlar på en datorskärm. Som sagt har indieutvecklarna, med dagens enkla distributionsmetoder, en unik chans att få oss att tänka till lite extra när vi spelar. Det ser åtminstone jag som något väldigt positivt, även om jag ibland helst av allt bara vill ha en verklighetsflykt i Zelda eller Bioshock.

Jag är säker på att det finns många fler spel som tar upp viktiga frågor och verkligen får en att tänka till. Har du några exempel?

Efter påsk och specialavsnitt är vi nu tillbaka med ett ordinarie fullt avsnitt av Kraids podcast! Tumblr är bra till mycket, och denna vecka har det gett oss inspiration till vår tema. Vi hittade nämligen en pitch för ett Zelda-spel med Zelda i huvudrollen som fick oss att fundera på vilka andra spel som kunde bli intressanta om man byter kön på en eller flera karaktärer.

Som vanligt går det att prenumerera på oss genom att peta in den här feeden i din RSS-läsare eller via Itunes.

Kraids podcast – 06 – Genderswap

Joel avrundar sitt spelquiz

Det var 2 personer som hade lyckats klura ut alla svaren och fått fram rätt kodord. Daniel Quid Andersson och Peter Toggeth Karlsson. Jag slog en sexsidig tärning, 1-3 Daniel och 4-6 Peter, och ett stort grattis till Peter! (Jag slog en femma.) Vi hör av oss så vi kan få en adress vi kan skicka Risk Metal Gear Solid till.

Här kommer de rätta svaren samt kodordet till quizet i förra avsnittet.

1: Charles Martinet gjorde rösten till Paarthurnax i Skyrim. Men vilken känd Nintendo figur gör han även rösten till? 1:a bokstaven i karaktärens namn.

Svar: Mario

2: Stewart Copeland har gjort musiken till de 4 första Spyro The Dragon spelen. I vilket känt band är han även trummis i? Jag söker den sista bokstaven i bandets namn.

Svar: The Police

3: I Deus Ex: Human Revolution kan man hitta en poster för det 27 spelet i en serie. Vilken är serien? Den 10:e bokstaven i seriens titel.

Svar: Final Fantasy

4: I en intervju berättar Yoshio Sakamoto att Samus Aran i Super Metroid var starkt inspirerad av en amerikansk skådespelerska. Vem? Jag vill ha 8:e bokstaven i skådespelerskans efternamn.

Svar: Kim Basinger

5: I Silent Hill 1 hittar man en förteckning med tre lärares namn på, K. Gordon, T. Moore och L. Ranaldo. Dessa tre namn refererar till medlemmarna i ett amerikanskt band.

Svar: Sonic Youth

6: Det har gjorts två porrfilmer som parodiserar på Super Mario Bros. Vad heter den första filmen? Jag söker den 11:e bokstaven i “filmens” titel.

Svar: Super Hornio Brothers

7: Hur många pixlar är lilla Mario i Super Mario bros till NES? Den 7:e bokstaven är vad som ger den 7:e och sista bokstaven i kodordet.

Svar: Etthundrafyrtiotre

Kodord: METROID

I onsdags kom första avsnittet av den andra säsongen av P3 Spels lite nördigare fördjupningspod Add On. Nytt för den här säsongen är att programledaren Angelica Norgren flankeras av Tobias “Tejbz” Öjerfalk i stället för Samson Wiklund (som dock fortfarande har ett quizsegment). Det här ledde till het debatt på Twitter i går och såväl Angelica som P3 Spels producent fick försvara sitt program med näbbar och klor. Den enkla anledningen är att Tejbz kommer från en helt annan del av spelvärlden än vi spelskribenter med en radikalt annorlunda jargong och syn på vad som är okej att kalla folk och inte.

Låt mig förklara: I samband med en telefonintervju i programmet undrar Angelica Norgren vad grejen med “bros” är. Bland dem som spenderar mycket tid med first person shooters som Call of Duty och Battlefield och som är en del av Youtube-communityt  med videos från dessa spel benämns folk, mestadels killar, ofta som “bros”. Ett amerikanskt uttryck som betyder “polare” eller “brorsa”. Inget konstigt i det, och Tejbz medger att även Angelica kan vara en “bro”. Men sedan föreslår han att hon kanske ska vara en “hoe” i stället, eftersom hon är tjej.

Här det blir olyckligt. I den jargong Tejbz använder sig av, och som återfinns på många ställen inom internetkulturen, verkar “hoe” användas synonymt med “bro”, fast för tjejer. Jag tror inte att Tejbz i intervjun reflekterade över att “hoe” översätts till “hora” och inte alls till “polare” eller något annat icke kränknande. Det var nog inte Tejbz avsikt att föreslå att Angelica startar en “hoe-channel” i stället för att vara en “bro”, men det är helt enkelt så han snackar.

I hans kretsar är det inget konstigt att kalla en tjej för “hoe” eller att använda ord som “rape”.

Tejbz har över en halv miljon följare på Youtube, och det är här det blir problem. Jag förstår att P3 Spel genom att ha med Tejbz i poden vill sammanföra olika sorters gamers, så väl vi som spelar allt vi kommer över, som hard core Call of Duty-dudebros och casual-gamern hemma i soffan. Men då bör Tejbz tänka över sitt sätt att snacka och sitt ordval. I hans kretsar är det inget konstigt att kalla en tjej för “hoe” eller att använda ord som “rape” för att berätta hur hårt man ägde någon i gårdagens Call of Duty-match. Men för oss andra, och kanske i synnerhet för dem som är lite mer vardagsspelare, blir det väldigt olyckligt när ord som “hora” och “våldtäkt” trivialiseras och blir ett sätt att uttrycka sig till vardags.

Jag skulle vilja berömma P3 Spel-redaktionen för att ha modet att ta in någon som Tejbz och visa en vilja att riva ner murar mellan olika sorters spelare, och Angelica ska ha en eloge för att hon tacklar honom så bra som hon gör i första avsnittet av Add On. Däremot så hoppas jag att Tejbz tar till sig av kritiken och i framtiden tänker på hur han uttrycker sig när publiken inte enbart består av hans lojala Youtube-fans som själva använder sig av samma uttryck till vardags. Det ska bli intressant att se vad resten av AddOn-säsongen har att bjuda på efter att första avsnittet lämnade en minst sagt bitter eftersmak.

Här kan du lyssna på första avsnittet av P3 Spel Add On. Cirka 12.50 in snackas det om “bros” och “hoes”.