Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

“Welcome to the end of Curiosity”. I går hände det till slut. Någon pickade bort den sista kuben i Peter Molyneuxs experimentspel Curiosity. Den excentriske spelskaparen har tidigare lovat att det som finns allra längst in kommer att förändra en persons liv, och om du kollat in videon ovan så vet du redan vad det är.

Det kanske mest ironiska med det hela är att vinnaren, 18-årige Bryan Henderson från Edinburgh, inte suttit i timtal och pickat bort kuber. Han har inte förlorat sömn över vad som finns inne i kuben eller missat skolan för att spela. Han laddade nämligen hem spelet tidigare samma dag som han vann. Den här 18-årige grabben som halkade in på ett bananskal ska alltså ha makten att fatta viktiga beslut som påverkar spelarna i 22 Cans kommande spel Godus? I intervjun med Wired verkar han inte vara jätteintresserad av vad det innebär utan berättar att han förmodligen kommer att använda sig av sin makt då och då. Dock lär han inte bli besviken av pengarna han kommer att få varje gång någon spenderar pengar i spelet.

Frågan är väl bara hur mycket hans input kommer att spela in i det faktiska spelet.

Det verkar alltså som att Trollyneux har gjort det igen. Lovat något omvälvande och livsförbättrande, när det egentligen bara visade sig vara den längsta och mest ambitiösa trailern för ett kommande spel någonsin. Visst, priset i kuben kommer säkerligen att förändra Bryan Hendersons liv, åtminstone rent ekonomiskt. Frågan är väl bara hur mycket hans input kommer att spela in i det faktiska spelet.

Under åren har man fått lära sig att ta allt Peter Molyneux säger med en rejäl nypa salt. Han kommer aldrig att kunna göra spelen han lovar med alla dess funktioner, men han ska ha cred för att han åtminstone försöker. Han siktar mot stjärnorna gång på gång, men når åtminstone oftast hustaken. Jag ser fram emot Godus riktigt mycket, men är tveksam till att Curiosity-vinsten kommer att ha någon effekt alls på det.

Min käre vän och redaktionskollega Henrik Häägg beklagar sig över konsoljättarnas brist på innovation och stela plattformar. Han säger att konsoler går på tomgång och att PC har kört om med ny hårdvara och affärsmodeller och… Ja ni kan läsa själva här om ni inte redan gjort det. Jag respekterar hans åsikter men håller jag inte riktigt med och har en annorlunda syn på saken. För även om jag tyckte att Microsofts Xbox One reveal, och Sonys PS4 reveal, inte var särskilt upphetsande så var det inget som jag inte förväntade mig.

De flesta vill ha något som funkar direkt utan komplikationer.

Att intresset ska vissna dag för dag tvivlar jag på då det i runda slängar har sålts 244 millioner konsoler i världen. (Räknat på Wii, PS3 och Xbox 360.) 244 millioner. Sen har vi PSP, PSVita, NDS och 3DS utöver det. Antalet PC maskiner är omöjligt att räkna men jag tvivlar på att majoriteten ens är i närheten av att vara rena spelvidunder eller för den delen speldugliga. Jag skulle säga att det inte är PC som är hotet mot konsolerna utan att PC och konsoler delar ett gemensamt hot: Smart-phones och tablets. Tittar vi på hur mycket stora titlar säljer är det inte jättestor skillnad. Diablo III (PC) – 12 millioner, Gran Turismo 5 (PS3) – 9 millioner, Halo 3 (Xbox 360) – 15 millioner. Wii ska ju som vanligt vara lite speciell och har 34 millioner sålda ex av Mario Kart Wii. Så tittar vi på ett rent affärsmässigt på siffrorna så är inte konsoler mindre intressanta för gemene man än PC. Och, tyvärr många gånger, är det pengar som styr. Och när vi endå är inne på gemene man, eller “medel-Svensson” om man nu så vill, så tror jag att det är en stor majoritet som inte orkar, eller har pengarna, till att bygga ihop en speldator som slår konsolerna på fingrarna. Eller en medelbra speldator för den delen. Man är nöjd med att betala en mindre summa för en konsol som håller i 8-10 år, betydligt mindre om man ska köpa en topp spel dator eller bara uppgradera till en. De flesta vill ha något som funkar direkt utan komplikationer. Och vi som har byggt våra super speldatorer vet att det är långt ifrån smärtfritt alla gånger.

Och folk kommer öppna sina plånböcker i tid och otid.

Att varken Sony eller Microsoft ger oss hela bilden av respektive konsol eller utbud inte visas upp är väl inget oväntat med tanke på att E3 ligger runt knuten. Det vore som att onanera till orgasm precis innan man ska ha sex med någon. Det efterlyses också mer än ny snygg grafik och hårdvara. Och bättre affärsmodeller. Affärsmodellerna utvecklas hela tiden och jag är rätt säker på att de nya konsolerna kommer bidra med sina egna förändringar. Bra och dåliga. Företagen kommer alltid försöka få oss att öppna våra plånböcker i tid och otid. Det ligger i deras natur. Och folk kommer öppna sina plånböcker i tid och otid. Och det var väl ingen högoddsare att avtäckandet skulle vara väldigt riktat mot den amerikanska marknaden. Microsoft är ett amerikanskt företag som ser Amerika som sin främsta marknad. Att tv-streaming skulle bli ett stort focus inte heller någon större överraskning med tanke på hur 360:n har utvecklats de senaste åren. Och, framförallt, med tanke på hur streamingtjänstererna håller på att växa och sprida sig över allt. Vi har inte ESPN idag precis som vi inte hade Netflix för ett par år sen. Att Raspberry PI samt OUYA ska kunna vara fanbärarna för det nya stora har jag också svårt att tro, då de inriktar sig på en nischad marknad. Dom kommer missa den stora marknaden som inte förstår, eller inte sätter sig in i vad som gör dom speciella.

Jag tror inte att Sony och Microsoft har haft slut på idéer. Det är mer det att nuvarande generation har pågått så länge att mycket redan har bakats in mycket i nuvarande konsoler, streaming, social media mm. Jag tror och hoppas att det kommer komma mer roliga idéer under och efter E3. Men jag förstår att man håller på det också, för internet är snabbt på att klanka ner på nya idéer och planer. Det känns ibland som att många är lite som mina föräldrar när första telefonen med kamera, och sedermera smart-phones, kom: “Vad ska vi med det här till? Man ska väl ändå bara ringa med den?”

Vecka 21, år 2013. Sällan har det hänt så mycket i min spelvärld som denna veckan. Microsoft har visat upp sin kommande Xbox One, Nordic Game-mässan lockar 2 000 spelutvecklare till Malmö och i helgen går Arabic Game Jam av stapeln för andra gången. Därför skippar vi alla recensioner den här veckan och utökar utrymmet i City-tidningarna. Det känns skönt att få använda mina nyhetsreporterskills på spelsidan för en gångs skull med en artikel om Xbox-visningen och en “hallåa” med Gustav Bok på spelutvecklarutbildningen på Malmö Högskola. Mycket nöje!

Det har snart gått 8 år sedan PS3 och 360 såg dagens ljus, vilket är såpass lång tid att det har resulterat i att folks intresse för tv-spel vissnar allt mer för varje dag som går. Någonting måste göras, för samtidigt som konsolen gått på tomgång i antalet år, har PC blåst förbi i 220 kilometer i timmen, med en plattform, hårdvara och affärsmodell som ständigt utvecklas och förbättras till konsumentens fördel och frågan är ifall det går att syna dess framfart.

Det känns som att tv-spelsjättarna Sony och Microsoft har slut på idéer, och hade dom själv fått välja, så skulle dom säkerligen mjölkat ur nuvarande generation några år till istället för att spendera miljontals kronor på att forska fram en hårdvara som ska vara såpass kraftfull att den golvar den befintliga PC:n samtidigt som priset måste vara lågt.

Det märks att båda har grova problem med att få fram en produkt de är nöjda med. Förstår inte riktigt varför de har haft så bråttom med att visa upp två halvfärdiga maskiner, då det har skapat mer tvivel än hype. Från Sony fick man inte se den färdiga produkten i huvud taget medan man hos Microsoft inte fick reda på något intressant, mer än att den hårdvarumässigt verkar vara identisk med Playstation 4 och att den ser ut som en Minecraftifierad Playstaton 3. Men det är väl inte förrän E3 som vi kommer att få ta del av vad båda går för, på riktigt.

PS4 har imponerat på mig mest hittills, och jag tror att nästan alla är redo att hålla med mig. Men någon “NEXTGEN”-stämpel är jag nog inte redo att ge någon av konsolerna. För mig betyder inte “nextgen” endast ny förbättrad grafik, utan även förbättrade affärsmodeller till konsumentens fördel, samt en öppnare och förbättrad plattform. Tyvärr verkar det som att just den förbättrade grafiken i nästa generations konsoler kommer att paralysera den fördelsaktiga affärsmodellen för oss konsumenter, då maskinvaran kommer att vara så dyr, att de måste komma på nya sliriga vägar för att vi skall öppna våra plånböcker ännu mer för att kunna ta del av deras spel.

Något jag hellre kallar NEXTGEN är apparater som Raspberry PI samt OUYA. Detta är modeller som gynnar konsumenten lika mycket som utvecklarna, och det är just denna romans jag tror kommer att ta över mer och mer i framtiden.

En vis spelskribent skrev för ett tag sedan – “Nästa konsolgeneration kommer att bli den sista”, vilket skapade en smärre skitstorm med folk som absolut inte höll med honom, inklusive mig själv. Men nu tror jag att han har rätt.

Ni som har hunnit lyssna på veckans avsnitt av vår podcast har nog knappast lyckats missa att jag börjat spela Super Metroid igen sedan det kostat ynka 3 kronor på Virtual Console till Wii U. Det är ett spel som ständigt pendlar mellan första, andra och tredje plats på min lista över favoritspel och jag har nästan tappat räkningen på hur många gånger jag spelat igenom det. Jag har flera gånger lyft fram hur mästerligt och stämningsfullt spelet inleds. I stället för att försöka förklara för er så föreslår jag att ni kollar in klippet nedan (ber om ursäkt för det smetiga emulatorfilter som videoskaparen använt).

Kollat klart? Bra! Efter den korta sekvensen fortsätter introt, fast spelbart, när Samus upptäcker att saker och ting gått käpprätt åt helvete på forskningsstationen Ceres. Efter det bär det av till planeten Zebes för att kicka lite rymdpiratröv. Inget tjafs, inga långa dialoger, och ändå säger ensamheten och utsattheten Samus ställs inför så mycket mer än en wall of text eller timslånga monologer över kommunikationsradio.

När jag i går startade Pokémon Mystery Dungeon: Gates to Infinity till 3DS blev jag smärtsamt påmind om hur viktigt det är med en bra inledning i spel. Hade det inte varit för att jag ska recensera spelet i City hade jag nog inte ens tagit mig förbi introt. Det börjar med en mystisk drömsekvens där jag via en i princip statisk skärm och lite text får reda på att jag förvandlats till en pokémon. När jag sedan fått välja min Snivy kastas jag ner på i Pokémon-land och hittas av en annan liten varelse.

Spelskaparna verkar helt okapabla till att berätta saker på något annat sätt än med text, text, text, text och mer text.

Det är här det jobbiga börjar. Spelskaparna verkar helt okapabla till att berätta saker på något annat sätt än med text, text, text, text och mer text. Allt ska förklaras in i minsta detalj innan jag får prova, och det finns ingen smart speldesign som visar vad det hela handlar om medan jag spelar. Min första session med spelet klockade in på knappt en och en halv timme, och jag skulle inte bli förvånad om 45 minuter av det spenderades åt att trycka mig förbi oinspirerade och dåligt skrivna dialoger.

Att jämföra Pokémon Mystery Dungeon: Gates to Infinity (det får fan vara nog med undertitlar nu, spelbranschen!) med Super Metroid är som att jämföra Queens magiska Bohemian Rhapsody med Das Kleine Küken Piept. Men det förändrar inte det faktum att inledningen i ett spel är helt avgörande för det fortsatta intresset. Som det är nu är  jag mest sur över min första runda i Pokémon och vill inte alls spela vidare. Hade det gjorts bättre hade jag kanske tvärt om suttit som på nålar tills jag har tid att fortsätta för att se om resten av spelet är något att ha.

Vilket spel tycker du börjar absolut bäst? Hör av dig i kommentarerna!

Den här veckan är Joel tillbaka och flankeras av Peter och Niklas. Den sistnämnda avslöjar vilket som kanske är hans absoluta favoritspel, och det snackas även mer om Dragon’s Dogma, samt League of Legends, Star Trek (Tråk?) och Metro: Last Light.

Denna veckas ämne är moral och val, och vi går in på djupet på vad som får oss att välja goda eller onda val i spel. Peter och Niklas har till och med grävt ner sig i vetenskapliga artiklar i ämnet. Som nämns i programmet vill vi gärna höra om era tankar på moraliska val i spel. Dessutom fiskar vi fortfarande efter vår första Itunes-recension *wink wink*.

Vi har fått kommentarer av folk som har svårt att ladda ner avsnitten via RSS-läsare, men inte lyckats luska ut vad det beror på. Om du har problem, hör gärna av dig med en så detaljerad beskrivning som möjligt så ska vi kika vidare på det!

Kraids podcast – 08 – Moral och val

Som vanligt går det att prenumerera på oss genom att peta in den här feeden i din RSS-läsare eller via Itunes.

Efter att teknikgudarna förbannat mig när jag och Niclas försökte göra en “Kraid kollar in” på spelet Path of Exile så har vi nu tagit nya tag. Och den här gången gick det vägen. SurGubben och GammelGubben har nu lyckats spela Star Trek tillsammans och spelat in det. Niclas säger könsord, jag berättar om när jag gick i högklackat och Gorbatjov vodka nämns. Vi ger självklart också våra högt professionella åsikter om spelet Star Trek. Visst låter det spännande?

Att spel skulle vara konst är något som upprepas ofta och mycket. Redan på den tiden då konsolers hårdvarukraft mättes i bitar och FPS styrdes med piltangenterna påstod folk att spel var konst. Därefter har det upprepats gång på gång på gång. Jag skulle vilja ställa motfrågan “vad är inte konst?”.

Förra veckan hamnade jag, efter olika yttre påtryckningar snarare än av egen fri vilja, på Yoko Onos utställning i Frankfurt. På piedestaler stod allehanda burkar och husgeråd utplacerade och på golvet låg en blöja. Tydligen konst. Ni kanske minns konstfackstudenten som låtsades vara sinnessjuk och som genom sitt skamlösa slöseri med allmänna medel ansågs ha skapat konst? Konst har blivit ett så diffust begrepp att det kan inbegripa vad som helst. Om jag skiter på mig är det konst, bara jag påstår att byxkrämandet var en konstinstallation. Läs mer

Det är inte riktigt lika stort tryck på spelsläppen längre, något som är väldigt skönt för oss stackars recensenter. Denna vecka, där City i övrigt domineras totalt av Eurovision i Malmö har Peter spelat vad som skulle kunna vara en sleeper hit i fightingcommunityt, Injustice: Gods Among Us. Niklas har låtit sin nostalgi ta överhanden i Far Cry 3: Blood Dragon och Henke har lirat The Croods.

Hej läsare!

Som ni kanske märker är det ett ganska dåligt flöde just nu på inlägg från min sida. Jag har den senaste tiden inte haft tid att göra så mycket annat än recensionerna i City, och mina andra projekt har blivit lidande.

Det är så att det har hänt något ganska allvarligt i mitt liv som jag helst inte berättar om, men tänkte ändå att jag är skyldig er det. So, here goes. Info efter hoppet: Läs mer