Nu är det bara en vecka kvar tills City tar semester i fem veckor, och då får ni klara er utan vår spelsidan. Men vi har jobbat hårt sedan i augusti med att leverera recensioner varje vecka, så det ska bli rätt skönt att kunna ta det lite lugnt och kanske spela lite gamla spel som vi missat. Den här näst sista veckan har Niklas fastnat helt i Animal Crossing: New Leaf, Niclas har charmats av The Night of the Rabbit och Sanna gillar den interaktiva historieboken Diggs Nightcrawler.
Jag minns hur jag i mitten av 90-talet så gärna ville ha Sim City till SNES. Det var det enda spelet jag ville ha under en väldigt lång period, och jag tjatade och tjatade på mina föräldrar. Vi hade det inte superfett på den tiden, så spel fick jag bara om jag hade tur på min födelsedag och på julafton. Vi ska komma ihåg att ett SNES-spel kunde kosta upp emot 800 kronor om man hade otur. Det var mycket mer än dagens 600 spänn, speciellt om man räknar med kronans högre värde för 20 år sedan.
Förra veckan var det tänkt att vi skulle publicera det bästa podcastavsnittet som någonsin spelats in, men det försvann och nu får varken ni eller vi höra det. Men misströsta icke, Niklas, Sanna och Peter tog mod till sig och spelade in ett nytt avsnitt där vi ger vår intryck från årets E3-mässsa, förmodligen den mest intressanta på många år. Håll i hatten, för nu går det i ett rasande tempo!
Som vanligt går det att prenumerera på oss genom att peta in den här feeden i din RSS-läsare eller via Itunes.
Nu är det bara två veckor kvar tills City tar sommaruppehåll, och spelsidan återvänder i augusti. Men fram tills dess har vi några godbitar kvar att bjuda på. Den här veckan har Joel kört “stora” versionen av Resident Evil: Revelations, Sanna har lirat Call of Juarez: Gunslinger och jag har spelat spelet med världens längsta namn, Pokémon Mystery Dungeon: Gates to Infinity.
Glad midsommar på er, alla små tomtar!
96 000. Fattar ni hur mycket pengar det är? Vet ni hur jävla många päron jag måste sälja för att skrapa ihop till 96 000? 96 000 är vad jag är skyldig det giriga aset Tom Nook för tillfället. Pengar han lånat mig utan att jag ens bett om det. Vem är det som säger att man automatiskt vill ha ett större hus för att får plats med mer prylar? Själv bor jag i en etta på 33 kvadratmeter och försöker ständigt effektivisera mitt boende och göra mig av med så mycket saker som möjligt.
År 2013 skulle man kunna tänka sig att teknikstrul var något som hör forntiden till. Men icke. Onda teknologidemoner var framme och tuggade sönder några av våra ljudfiler till veckans podcast, och därför uteblir tyvärr E3-avsnittet. Vi jobbar hårt med att dels ställa de ansvariga hårddiskarna till svars, men också för att på något sätt gottgöra er för det uteblivna avsnittet. Förhoppningsvis kan vi erbjuda någon slags kompensation senare i veckan.
Tills dess kan ni lyssna på två underbara grejer. Dels vill Niklas meddela att ni MÅSTE lyssna på soundtracket till The Last of Us, som letat sig upp på Spotify. Det är helt underbart, och förtjänar att lyssnas på. Efter det bör du även lyssna in dig på a capella-vikingen Smooth McGroove, om du inte redan gjort det. Förslagsvis börjar du med hans tolkning av Guile’s Theme. För du vet, den funkar till allt.
Så efter att Spookening enbart skrämt mig måttligt (främst genom att vara olidligt enformigt) tyckte min Androidplatta att det var dags för lite riktig skräck; ni vet, sådana där spel som har skrämmande element. Så, jag har sovrat bland alla skräckspel som finns tillgängliga för formatet och listar nu de tre bästa. Jag vaskar fram guldkornen ur septiktanken!
Mitt i den hysteri som är E3-veckan har vi ändå hunnit med att spela lite spel som faktiskt har släppts. Sanna verkar verkligen ha gillar Remember Me, och Henke är rätt nöjd med Donkey Kong Country Returns 3D. Sedan kunde Niklas inte hålla sig och flikade in en liten krönika om svenskar på E3.
De stora presskonferenserna på årets E3-mässa är över och de som är på plats är nu i full färd med att klämma, titta på, vända upp och ner och ut och in på, och slicka på såväl Playstation 4 som Xbox One. Vi bittra jävlar som sitter fast på den här sidan Atlanten kan bara spekulera i hur konsolerna känns och utifrån vad vi sett från ständigt buffrande livestreams bestämma vem som “vann” E3. För det är viktigt att veta vem som vann. Hur ska vi annars veta hur vi ska rikta vår onyanserade kritik respektive fanatiska hyllningar fram till slutet av året då konsolerna släpps? Nu kör vi.
Först ut av de stora tre vad Microsoft, som på senare tid inte direkt haft det lätt. Med all rätt, eftersom de varit så luddiga med var som gäller med deras always online och DRM-skydd att de inte ens själva vet vad de snackar om. Vi blev inte mycket klokare under årets mässa, men vi fick åtminstone reda på att Xbox One kommer att kosta 499 euro, något som översatts till lite mer överkomliga 4 495 kronor. Det kan tyckas vara dyrt, men med tanke på att så många av oss gladeligen kastar över fem lax på en lite tunnare, lite längre Iphone vartannat år är det en spottstyver.
Spelmässigt gick det väldigt mycket upp och ner. Ryse: Son of Rome ser så lökigt ut att jag inte vet var jag ska börja medan Quantum Break fortsätter att se riktigt intressant ut. Jag har just insett att jag kanske tycker bättre om bilspel än jag gjort tidigare, men Forza 5 är för mig inget mer än en gäspning och lite grafikporr, samma med Halo som jag aldrig varit särskilt intresserad av. Faktum är att Den enda Xbox-exklusiva spelserie jag brytt mig om under åren är Fable, men där fick vi inte se något nytt.
Det visades dock några intressanta grejer, som dock inte var mycket mer än teasers. Bland annat blev jag pepp på stilen i Insomniac Games Sunset Overdrive och dessutom ryckte det lite i fightingtarmen när jag fick se det nya Killer Instinct.
Sony trollade oss stackars européer med en presskonferens mitt i mörkaste natten. Antingen det, eller så ville de bara köra på eftermiddagen så att folk skulle hinna supa till det lite extra och jubla mer än på Microsofts morgonvisning. Sin senare tid utnyttjade Sony maximalt och tog på sig douchebagkepsen när det snackades om att låna ut spel till polarna. Maken till självgoda leenden när de meddelade att Playstation 4 dessutom blir billigare än Xbox One har jag nog aldrig sett. Kul för Sony att få retas med Microsoft ett tag, men jag hoppas att de inte låter det stiga dem åt huvudet.
InFAMOUS Second Son har sett rätt ballt ut sedan det visades i februari, men genom att spela Nirvanas Heart Shaped Box i slutet av trailern sålde man in spelet hos mig direkt. Knack ser fortfarande charmigt ut på ett Dreamworks-aktigt sätt, men det återstår att se om det bara är ett okej spel riktat till en yngre målgrupp. Jag vet inte riktigt vad The Order: 1886 är, men ser så JÄVLA FETT ut!
Sony drog även stora växlar på att vara det indie-vänliga företaget, något som jag personligen ser fram emot riktigt mycket. De har knutit en hel drös intressanta utvecklare till sig, inte minst Supergiant Games som visade upp sitt kommande spel Transistor som fick mig riktigt våt i byxan. Sonys exklusiva titlar tilltalar mig helt enkelt mycket mer än Microsofts.
Visst ja, sedan valsade Square Enix in på scenen, visade Final Fantasy XV, och droppade micken.
Min älskling Nintendo blir mer och mer speciell. Och då menar jag “måste ha på sig cykelhjälm på promenad”-speciell. I år valde man bort en show på stora scenen helt och hållet, i stället stod herr Iwata i ett tomt konferensrum i Japan och snackade och visade trailers. Jag gillar Nintendo Direct-visningarna. De är rakt på sak, inga konstigheter, och Iwatas dåliga engelska och stela framtoning skär sig så mycket med allt som är Nintendo att det blir putslustigt. Man valde att köra på säkra kort, lite väl säkra kort. Det “nya Mario i 3D” vi lovats blir inte Mario Universe som många trodde, utan Super Mario 3D World. Inte så fett som vi kunde hoppats, men… KATT-MARIO!!!
Vi fick även en magisk gameplay-trailer från Rayman Legends, som bara ser bättre och bättre ut. Vi fick mer kött på benen gällande både The Wonderful 101 och HD-versionen av Zelda: Wind Waker. Men grädden på moset och löken på laxen var spelet som fortfarande bara heter X, ett nytt Donkey Kong Country samt trailern till Super Smash Bros. där en viss barndomshjälte kommer in som ny spelbar karaktär. Det här var bara Wii U-spelen.
På tidigare Nintendo Directs har man utannonserat ett gäng lovande 3DS-titlar, men det är på Wii U man verkligen behöver biffa till spelbiblioteket. Iwata bugade och bad om ursäkt för att det är så skralt med titlar just nu, men tyvärr verkar det inte hinna komma ut speciellt många innan julhandeln i år heller.
Ubisoft bara växer och växer och blir mer och mer intressanta för varje år som går och har en hel del spännande titlar på g. Jag vill ge dem ett hedersomnämnande här, och det är nästan uteslutande på grund av Aisha Tyler som gör en riktigt bra insats som värd, även om hon kan vara lite mycket vid vissa tillfällen. Hela Ubisofts presskonferens är sevärd, och inte riktigt lika krystad som de andras.
Inga kommentarer