Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Fyra vanliga knappar, fyra axelknappar, ett styrkors, två analoga spakar samt en start- och en selectknapp. Så har vi lärt oss att en vanlig handkontroll ser ut, ungefär sedan Playstation 2-eran. Eftersom våra händer och sinnen formats kring denna knappuppsättning i snart XX år är det inte så konstigt att vissa kontrollscheman standardiserats, oavsett vilken utvecklare som gjort spelet vi spelar.

Blir vi, som vana gamers, satta framför ett spel vi aldrig spelat tidigare har vi ändå en hum om hur kontrollerna kommer att fungera. Åtminstone om det gäller förstapersonsskjutare eller actionspel i tredje person. I de sistnämnda används ofta cirkel eller B, beroende på konsol, för att ta skydd bakom väggar eller smidigt utplacerade brösthöga betongblock och/eller lådor. Ofta “klistras” huvudpersonen fast vid dessa tills vi med ett knapptryck väljer att ta oss där ifrån.

Vi kan också vara i princip säkra på att en av de vänstra axelknapparna används för att sikta, och en av de högra för att skjuta. I de flesta fall laddar vi också om våra vapen med fyrkant eller X(?), samt utför närstridsnedtagningar genom att trycka ner en av styrspakarna.

“Snart hoppar jag fram!”

Så här enkelt har det inte alltid varit. Det blev jag smärtsamt påmind om när jag i helgen startade upp HD-utgåvan av Metal Gear Solid 2 på min Vita. När spelet först släpptes var de handkontroller som för oss i dag är standard fortfarande helt nya, och utvecklarna hade inte hittat de självklara kontrollmetoderna. För att vara ett spel med stort fokus på att smyga och gömma sig är det nästan skrattretande svårt att hålla sig bakom skydd. Den högra styrspaken måste hållas uppåt för att Snake ska ta skydd, och gång på gång för jag den liiiiiiite snett åt något håll, vilket får supersoldaten att med ett “Tadaaaaa!” hoppa rakt ut i fiendens synfält.

Men hav förtröstan! Skulle Snake (eller Raiden) bli upptäckt kan han ju alltid oskadliggöra sina motståndare med allehanda vapen. Bara sikta in och skjut… Eller nej, vänta nu, så enkelt är det faktiskt inte. Med hjälp av fyrkant plockar han upp sitt vapen och skjuter mot ondingarna, men att veta om man kommer att träffa eller inte är i princip omöjligt. Tur då att du med en av axelknapparna kan sikta i förstaperson, men det är först när du trycker på styrkorset som du får upp ett lasersikte så att man får en liten hum om vart man siktar. Innan dess har du oftast både nästan dött och lockat till dig ett mindre lands armé.

Fast, då blir det oftast en nacksving som inte alls knockar skurken i fråga, som sedan argt kallar på sina polare.

“Metal Gear Solid 2 är ju ett smygarspel, visst måste det gå att göra någon slags tysta nedtagningar?”, kanske du frågar dig själv. Javisst kan man det. Så länge du först kollar igenom din utrustning och byter vapen mot “none”, sedan smyger sig på fienden och trycker på fyrkant. Fast, då blir det oftast en nacksving som inte alls knockar skurken i fråga, som sedan argt kallar på sina polare. Men på något sätt ska det alltså gå att göra tysta nedtagningar. Hur vet jag det? Jo, jag var tvungen att googla mig till det. Visst förklaras vissa av kontrollerna i början av spelet, men det går så snabbt, så att när jag lyckats lista ut hur jag ska få Snake att gömma sig bakom skydd så är resten av genomgången över, och går inte att repetera.

Jag är helt säker på att kontrollerna kommer att sitta i ryggmärgen efter några timmar, men nu i början känns det helt hopplöst. Var det så här vi lärde oss alla spel förr, eller är det bara jag som är för dum för att fatta just Metal Gear-kontrollerna? Personligen är jag oerhört glad över att kontrollscheman standardiserats i dag, så att vi oftast slipper obehagliga överraskningar, och att vi slipper känna oss som idioter när vi tror att vi är vana gamers. Efter Metal Gear Solid 2 ska trean få sig en omgång, och sedan förhoppningsvis fyran. Jag hoppas innerligt att de har mer logiska kontroller, annars börjar jag misstänka att det är Kojima som trollat oss alla.

Ser man på, det blev ett avsnitt till när jag spelar Castlevania: Symphony of the Night och snackar skit. Det lär blir några avsnitt till, så häng jättegärna på och kom med tips och råd. Tänk på att jag valt att köra utan guider, FAQ:s eller kartor, så jag kan behöva en hel del hjälp!

Spelcommunityt framställs ofta som ett ganska så ogästvänligt sådant. Folk kränker varandra till höger och vänster när de spelar online, kvinnor kan aldrig bli “riktiga” gamers och spelarna ställer löjligt orimliga krav på utvecklare och blir helt vansinniga när spelen inte blir EXAKT som de hade tänkt sig. Men ibland blir jag påmind om varför jag ändå sällar mig till detta community. Det finns tillfällen då allt annat glöms och gamers samlas runt något viktigt. I går var ett sådant tillfälle.

Ryan Davis, 1979–2013.

I går kväll nåddes vi av den hemska nyheten att Ryan Davis gått bort, blott 34 år gammal. För er som inte känner igen namnet så var han redaktör på Gamespot som senare kom att bli en av grundarna av den omåttligt populära sajten Giant Bomb. Han hade även en stående plats på sajtens podcast, Giant Bombcast. Han dog mindre än en vecka efter sitt eget bröllop av ännu okända orsaker. Ryan Davis hade en väldigt stor och hängiven skara fans, och utöver sina insatser i spelmediabranschen lär han bli ihågkommen för sin sköna humor. Med tanke på hur ung spelbranschen är, skulle hans död kunna jämföras med när filmkritikern Roger Ebert avled tidigare i år.

Varenda spelsajt och socialt medium fullkomligen exploderade när bomben släpptes, och ingen kunde riktigt fatta att det hade hänt. “Ryan” trendade på Twitter och nyhetsartikeln om det på Giant Bomb har i skrivan stund nästan 6000 kommentarer.

Det finaste i det hela är att så många ställer sig frågan “vad kan vi, som community, göra för att hedra Ryan Davis?”.

Det finaste i det hela är att så många ställer sig frågan “vad kan vi, som community, göra för att hedra Ryan Davis?”. På Giant Bombs forum har tråden 60 svar, och på flera andra ställen diskuteras det vilt om hur man bäst hedrar en av de mest omtyckta spelskribenterna vi haft. I en kommentar på tidigare nämnda nyhetsartikel frågar sig en användare vad communityt kan göra för att hjälpa Ryan Davis änka, Anna. Användaren säger sig vara villig att donera pengar eller vad som helst för att hjälpa till, och många sluter upp bakom henom.

Så det är inte alltid sexism och extrema krav som präglar spelcommunityt. Det är fint att så många sluter upp och vill hjälpa till på olika sätt efter en sådan här tragedi, och själv blir jag helt varm i hjärtat när jag läser vad folk är villiga att göra.Personligen kommer jag att minnas Ryan Davis som den absolut roligaste medlemmen i min absoluta favoritpodcast.

Tut i luren, vi har kommit fram till avsnitt 11! Och det är inte vilket avsnitt som helst. Denna vecka har vi nämligen vår allra första gäst med oss, i form av journalisten, illustratören och spelvideobloggaren Hanna Fridén! Avsnittet tillägnas helt och hållet Minecraft, och nyheterna i den senaste patchen, och vem passar då bättre än experten Hanna? Glöm inte att kolla in hennes proffsiga och populära Youtube-kanal Quite Frankly Frank.

Som vanligt går det att prenumerera på oss genom att peta in den här feeden i din RSS-läsare eller via Itunes.

Kraids podcast – 11 – Minecraft

Det här med att ge spel en ärlig chans är något jag under en ganska lång period var jävligt dålig på. Tilltalade inte spelet mig de första 15 minutrarna, så åkte det raka vägen tillbaka till hyllan. Och det fanns en ganska stor grund till det beteendet – Min såkallade “Piratperiod”. Det var jävligt lätt att hamna i fällan som utfattig student. Att ha ett obegränsat spelbibliotek var ju inget man nekade till när man fick chansen, för man brydde sig helt ärligt inte om konsekvenserna. Detta är något jag absolut inte är stolt över idag, och kommer aldrig att uppmuntra någon till att ladda hem upphovsrättsskyddat material. Att säga “Jag hade inte råd” är aldrig en godtagbar ursäkt. Har man inte råd, så får man helt enkelt vara utan.

Under Playstation 2-generationen spelade jag knappt någonting

Idag ångrar jag mig bittert, då man fick betala ett ganska så saftigt pris i utbyte: mitt spelintresse höll på att dö ut totalt. Under Playstation 2-generationen spelade jag knappt någonting för att jag de första månaderna med konsolen tankade hem allt som släpptes, provade sedan spelen i en kort stund för att sedan byta till nästa. Så man kan säga att jag påbörjade en sjuhelvetes massa spel, men några större upplevelser från den generationen var jag aldrig med om. Okej, det kan vara så att alkohol började bli spännande under denna perioden också, så det kan ju vara en liten faktor till varför man inte befann sig hemma alla kvällar framför tvn, men det är en helt annan historia.

Vad jag har förstått nu i efterhand så har jag gått miste om en massa guldspel som jag vet att jag skulle älskat idag, och jag ska när tillfälle ges, försöka gottgöra mitt dumma ungdomliga beteende med att köpa hem de spel som jag finner intressanta från generationen. Sony ger mig också en liten andra chans att hinna ikapp några nyckeltitlar till Playstation 2 som dom återutger till Playstation 3 och VITA.

Det har ju redan släppts en hel del titlar som Metal Gear Solid HD Collection, Shadow of the Colossus/ICO HD och God of War HD Collection. Men det finns ett spel jag grämer mig över att jag aldrig kommit till skott med, och det är Final Fantasy X. Många anser att det är det bästa FF-spelet, ja till och med bättre än sjuan OCH sexan, hur det nu är möjligt. Ny förbättrad grafik och 30 minuter extra slutscensmaterial är det man får med i plusmenyn och jag kan knappt vänta till jag äntligen ska få sätta tänderna i spelet. Om jag inte missminner mig, så ska det släppas väldigt snart, men något officiellt releasedatum har man inte sett röken av. Väl?

Ni som var lite mer aktiva än undertecknad under denna perioden, vilka spel är era favoriter till Playstation 2? Finns det något(som inte är släppt i HD) spel ni tror kommer hålla precis lika bra idag, som det gjorde då?

Så var vi då där till slut, den sista spelsidan i City för den här gången. I morgon kommer sista numret av tidningen innan den tar semester i fem veckor. City är tillbaka i augusti igen, men tills dess kan ni läsa om att Niklas lirat Fuse, Grid 2 och ett galet dåligt cykelspel. Henke var mindre nöjd med Game & Wario, och Joel tyckte väl att Rush Bros. var sådär.

Nu är det sommar, och äntligen finns det lite tid till att spela ikapp de där spelen som aldrig riktigt blivit av. Själv har jag grämt mig i många år över att inte ha spelat Castlevania: Symphony of the Night, så nu får det bli av! Flera av er uttryckte intresse av att se när jag spelar det i videoform, och inte kan väl jag neka våra älskade läsare det?

Jag skulle gärna vilja veta om det finns intresse för att jag fortsätter med fler delar ur spelet, eller om ni tröttnat på mig och mitt evinnerliga babbel redan efter 23 minuter. Hör av er i kommentarerna här, på klippet på Youtube. Jag är tacksam för alla tips jag kan få om det här knepiga spelet, det är ju inte direkt så att man får något berättat för sig.

Något som verkar har blivit mer populärt bland gamers på senare tid, är att hamstra på sig så mycket fyskiska spel man bara kan. Själv är jag något halvbesatt av att ha en mustig spelsamling som pryder mitt spelrum. Helst i form av de där äldre spelen man spelade när man var yngre, som man antingen tappat bort, sålt eller spelat hos sina vänner. Det började med en idé för kanske 4-5 år sedan, där jag kände att jag ville få tillbaka den där känslan man hade i sina unga dagar, när man satt på golvet med joysticken i handen och blicka upp mot tjock-tv:ns sken, och bara lirade. Det räcker inte med en emulator på PC:n eller att ladda hem Kid Icarus på Wii via Virtual Console, nej. Jag ville ha “the real deal”, och budade hem ett SNES på Tradera. Även ett NES fraktades hem till mig kort därpå, och så var samlandet igång.

Rekommenderas ej!

Fram till idag har man väl byggt på sig en hyfsad samling, men är långt ifrån nöjd, om jag någonsin kommer bli det. Det märks tydligt att den genuina känslan av en äkta NES-kontroll och blåsande i kassetten börjar bli en aning eftertraktad, då priserna bara det senaste året nästan dubblerats i vissa fall, samt att den årliga Retrospelsmässan bara får längre köer för varje år det arrangeras, hur stora lokaler dom än försöker att få tag på. Det är verkligen jättekul att intresset är så stort bland folket, men nackdelen är ju också att man som samlare få stå ut med prishöjningar efter prishöjningar på sina favoritspel man letat efter länge.

Tyvärr så får man nästan förlita sig helt på att “råka” snubbla över det där spelet på loppis eller via köpesannonser i lokaltidningen ifall man vill att det inte ska svida alldeles för mycket i plånboken, men det är väldigt sällsynt att det händer. Efter “Stadium Events”-hysterin för ett tag sedan har folk börjat fatta att äldre tv-spel är värdefullt, och var man än är så är det marknadsvärde eller mer som gäller.

Dock så har en jag gång lyckats riktigt jävla bra med en affär. Minns inte exakt hur många år sedan detta var, men jag satt i vilket fall och surfade runt på Playing.se en natt, och såg en intressant sälj-annons någon snubbe precis hade lagt ut. “Diverse SNES-spel säljes, snabb affär”. Något i den stilen löd rubriken, och jag klickade mig vidare in i annonsen. Killen sålde dessa spel, till ett fast pris på 1200 riksdaler, om man kunde betala inom 12 timmar. Jag högg tag i dom direkt, och sa att jag kunde betala när jag kom hem från jobbet! Bara minuter efter att jag “paxat” spelen så började det hagla in högre bud direkt, och jag förstod att det var kört direkt. Men så svarade säljaren med att “ett löfte är ett löfte”, och sålde spelen till mig ändå, till utsatt pris. Och bara för att “jävlas” med alla andra som la bud, så fick jag med detta spelet på köpet.

Känns fortfarande helt surrealistiskt att säljaren verkligen nekade alla högre buden som kom in, för han hade kunnat få mer än det dubbla om han hade låtit buden fortgå. Jag sitter än idag och beskådar spelen då och då, och skakar på huvudet åt hur jävla tur jag hade den natten.

Har du gjort någon liknande affär under ditt samlande? Kanske köpt eller ägt ett spel från tidig ålder som idag tiodubblats i pris? Dela gärna med dig av dina fynd!

Igår kväll blev jag klar The Last Of Us, ett spel jag innan det släpptes inte alls kände så stor hype inför. Det gick helt enkelt inte att ignorera alla toppbetyg, hyllningar och lovord om spelet som “var det bästa på väldigt länge”. Att låna hem min fars Ps3:a och lägga en beställning på spelet bara hände per automatik. Rätt som det var så satt jag där med Xbox-kontrollen i handen vars jag kopplat in i Ps3:an via en adapter, och stod inför ett äventyr jag sent kommer att glömma.

Naughty Dog har gått ifrån en av de bättre, till en av de bästa spelutvecklarna i min bok. Sättet man berättar historien om Joel och Ellie’s kamratskap och framfart genom ett postapokalyptisk USA på går knappt att förklara i ord. Spelet förmedlar en berg- och dalbana av känslor, där man från ena sekunden fäller en tår av sorg och förtvivlan till att man fäller tårar av glädje och hopp. Man knyter verkligen an till dessa två karaktärer som egentligen inte är mer än en söndrig far och en uppnosig liten skitunge.

Efter en sisådär 10-14 timmar lång spelsession, sida vid sida med min sambo, så kom eftertexterna. Vi satt bara där med öppna salivrinnande munnar, och tittade på varandra. Vad har vi precis varit med om? Och varför tog det slut nu? Vi ville ju veta vad som händer härnäst! Direkt kände jag hur mycket jag ville ha en uppföljare för att kunna fortsätta äventyret och släppte inte tanken förrän nu, ett dygn efter. Desto mer man hunnit smälta allt jag, min sambo, Ellie och Joel har gått igenom så känner jag mig så jävla nöjd. Jag behöver inte mer. Ni vet den där känslan när man äter en så jävla god maträtt på sin favoritresturang, och man blir sådär perfekt mätt. När inget illamående eller dåsighet framkommer efter måltiden.

Att spelet har blivit en säljsuccé är ju inget att orda om, och det skrämmer mig lite samtidigt. Ska dom mjölka ur den serien lika mycket som man gjorde med Uncharted? Där första delen var skitbra, andra delen fantasisk och en tredje del som bara kändes framkrystad och blev den så kallade “spelseriedödaren” i mina ögon. Iom att man blev så känslomässigt bunden till The Last of Us, så känns spelet lite som ens egna lilla husdjur man vill skydda från omvärldens onda ting. Nu tror jag ju inte att en uppföljare hade varit så destruktiv som jag får det att låta, dock så får gärna Naughty Dock berätta nya berättelser i små portioner i form av EN skiva istället för långa och tröttsamma trilogier.

Vad tycker du? Vill du ha en “The Last of Us AGAIN”, eller räcker det med en del?

Hur många spel finns det inte där ute som börjar med att låta oss skapa vår egen karaktär? En eget virtuellt jag. Bethesda och Bioware tar det till sin spets när man i de senare Fallout- och Elder Scrollsspelen, samt i Mass Effect kan bestämma allt ifrån ögonfärg till bredd på näsryggen och huruvida ens karaktär förmodligen blivit mobbad i skolan på grund av sina vingmutter-öron. I Dragon’s Dogma går det till och med så långt att längden och tjockleken på dina kroppsdelar avgör hur start, snabb och smidigt du är. Något som gärna kunde ha fått förklarats för mig innan jag gjorde min första karaktär.

Läs mer