Ända sen barnsben har jag lekt krig. När jag var en skit hög så sprang vi runt med pinnar som gevär och skrek “PANG! Du är död!”. Vi lekte med plast- och tennfigurer av olika slag. Men grunden var densamma. Två sidor som krigade mot varandra. Varför var ovidkommande, det skulle bara pangas, explodera och låta mycket. Och idag leker jag fortfarande krig fast nu sitter jag (relativt) lugnt och stilla framför min dator med Battlefield 4.
Min käre vän och redaktionskollega Henrik Häägg beklagar sig över konsoljättarnas brist på innovation och stela plattformar. Han säger att konsoler går på tomgång och att PC har kört om med ny hårdvara och affärsmodeller och… Ja ni kan läsa själva här om ni inte redan gjort det. Jag respekterar hans åsikter men håller jag inte riktigt med och har en annorlunda syn på saken. För även om jag tyckte att Microsofts Xbox One reveal, och Sonys PS4 reveal, inte var särskilt upphetsande så var det inget som jag inte förväntade mig.
De flesta vill ha något som funkar direkt utan komplikationer.
Att intresset ska vissna dag för dag tvivlar jag på då det i runda slängar har sålts 244 millioner konsoler i världen. (Räknat på Wii, PS3 och Xbox 360.) 244 millioner. Sen har vi PSP, PSVita, NDS och 3DS utöver det. Antalet PC maskiner är omöjligt att räkna men jag tvivlar på att majoriteten ens är i närheten av att vara rena spelvidunder eller för den delen speldugliga. Jag skulle säga att det inte är PC som är hotet mot konsolerna utan att PC och konsoler delar ett gemensamt hot: Smart-phones och tablets. Tittar vi på hur mycket stora titlar säljer är det inte jättestor skillnad. Diablo III (PC) – 12 millioner, Gran Turismo 5 (PS3) – 9 millioner, Halo 3 (Xbox 360) – 15 millioner. Wii ska ju som vanligt vara lite speciell och har 34 millioner sålda ex av Mario Kart Wii. Så tittar vi på ett rent affärsmässigt på siffrorna så är inte konsoler mindre intressanta för gemene man än PC. Och, tyvärr många gånger, är det pengar som styr. Och när vi endå är inne på gemene man, eller “medel-Svensson” om man nu så vill, så tror jag att det är en stor majoritet som inte orkar, eller har pengarna, till att bygga ihop en speldator som slår konsolerna på fingrarna. Eller en medelbra speldator för den delen. Man är nöjd med att betala en mindre summa för en konsol som håller i 8-10 år, betydligt mindre om man ska köpa en topp spel dator eller bara uppgradera till en. De flesta vill ha något som funkar direkt utan komplikationer. Och vi som har byggt våra super speldatorer vet att det är långt ifrån smärtfritt alla gånger.
Och folk kommer öppna sina plånböcker i tid och otid.
Att varken Sony eller Microsoft ger oss hela bilden av respektive konsol eller utbud inte visas upp är väl inget oväntat med tanke på att E3 ligger runt knuten. Det vore som att onanera till orgasm precis innan man ska ha sex med någon. Det efterlyses också mer än ny snygg grafik och hårdvara. Och bättre affärsmodeller. Affärsmodellerna utvecklas hela tiden och jag är rätt säker på att de nya konsolerna kommer bidra med sina egna förändringar. Bra och dåliga. Företagen kommer alltid försöka få oss att öppna våra plånböcker i tid och otid. Det ligger i deras natur. Och folk kommer öppna sina plånböcker i tid och otid. Och det var väl ingen högoddsare att avtäckandet skulle vara väldigt riktat mot den amerikanska marknaden. Microsoft är ett amerikanskt företag som ser Amerika som sin främsta marknad. Att tv-streaming skulle bli ett stort focus inte heller någon större överraskning med tanke på hur 360:n har utvecklats de senaste åren. Och, framförallt, med tanke på hur streamingtjänstererna håller på att växa och sprida sig över allt. Vi har inte ESPN idag precis som vi inte hade Netflix för ett par år sen. Att Raspberry PI samt OUYA ska kunna vara fanbärarna för det nya stora har jag också svårt att tro, då de inriktar sig på en nischad marknad. Dom kommer missa den stora marknaden som inte förstår, eller inte sätter sig in i vad som gör dom speciella.
Jag tror inte att Sony och Microsoft har haft slut på idéer. Det är mer det att nuvarande generation har pågått så länge att mycket redan har bakats in mycket i nuvarande konsoler, streaming, social media mm. Jag tror och hoppas att det kommer komma mer roliga idéer under och efter E3. Men jag förstår att man håller på det också, för internet är snabbt på att klanka ner på nya idéer och planer. Det känns ibland som att många är lite som mina föräldrar när första telefonen med kamera, och sedermera smart-phones, kom: “Vad ska vi med det här till? Man ska väl ändå bara ringa med den?”
Efter att teknikgudarna förbannat mig när jag och Niclas försökte göra en “Kraid kollar in” på spelet Path of Exile så har vi nu tagit nya tag. Och den här gången gick det vägen. SurGubben och GammelGubben har nu lyckats spela Star Trek tillsammans och spelat in det. Niclas säger könsord, jag berättar om när jag gick i högklackat och Gorbatjov vodka nämns. Vi ger självklart också våra högt professionella åsikter om spelet Star Trek. Visst låter det spännande?
Med ryktena om Microsofts och Sonys kommande konsoler så har det blossat upp en del diskussioner angående begagnatmarknadens vara eller inte vara. Då det ryktas att man inte ska kunna spela begagnade spel på de nya konsolerna så är inte ramaskrien långt borta. “Dealbreaker” hävdar många högljudda internettyckare som absolut inte kommer köpa om ryktena stämmer. Microsoft och Sony är bovar som bara vill tjäna ännu mer pengar på oss sägs det. Det kommer bli döden för hela spelindustrin! Stora ord och modiga löften. Men vem tjänar på begagnat marknaden egentligen? Vi spelare? Butikskedjor som Game och GameStop? Spelutvecklarna?
Mass Effect 3 slog ner som en bomb i spelvärlden. Ja, kanske var det mer slutet på spelet som satte igång explosionerna. Den något korta avslutningen på spelet lämnade en hel del människor otillfredställda och internet var inte sen med att släppa lös The Nerd Rage™! Folk runt om i världen blev som skogstokiga över slutet. Det bölades på facebook, gnälldes på twitter och floder gräts på forum. Och det slutade inte. Överallt hördes samma människor säga samma saker om och om och om igen. Till slut blev det så mycket att BioWare gav med sig och gjorde om slutet.
Så årets känga får alla dom som bölade, gnällde och grät på Mass Effect 3′s slut. Helt plötsligt var alla timmar som folk suttit och njutit och hyllat spelserien som bortblåsta. Väldigt få personer kunde fortfarande uppskatta Shepards långa resa, valen som gjorts, relationerna som byggts upp och alla strider som utkämpats. Vips var hela spelserien inte värd mer än hundbajs på gatan. Ja herre jävlar vad Mass Effect fick utstå spott och spä. Folk krävde ändring på slutet till deras spel. Deras spel? Ja, det var ju trotts allt dom som hade spelat igenom spelen. Att BioWare slitit i flera år med spelen verkade likgiltigt. Att man sen betalat ynka 5-600:- per spel för åtminstone 15-20 timmar per spel. Om man köpte det nytt.
Personligen tyckte jag att slutet varken var jättebra eller jättedåligt. Det var en destination. Och destinationen var inte i närheten så viktigt som resan dit. Och för mig var slutet inte direkt oväntat. Redan i slutet av Mass Effect 2 kände jag på mig hur det skulle sluta för min Shepard. Vilket för mig gjorde min resa genom 3:an ännu mer intensiv.
En liten känga i förbifarten vill jag ge till BioWare som lät sig bli mobbade till att ändra slutet på Mass Effect 3. Personligen tycker jag att dom skulle stått fast vid deras spel, deras slut och deras vision.
Gammelgubben har talat. Och inga hårda karameller får ni!
Wii U hyllas och prisas till höger och vänster. Inte minst min egen redaktör Niklas stämmer in i lyckosångerna om Wii U. Wii U hälsas som början på den nya konsolgenerationen. Ja vad ska man säga? Jo, som Kraids äldste, och därmed mest kunniga medlem, ska jag nu ställa saker och ting till rätta och berätta hur landet ligger. På riktigt. Så samla er nu barn, så ska Gammelgubben berätta ett och annat och hytta kraftlöst med näven. Har ni tur så bjuder jag kanske på en hård karamell.
När nyheten att Dead Space 3 skulle få co-op kom satte många, mig själv inkluderat, fulölen i vrångstrupen. Inte kan dom mena att det ska klistras på en ny karaktär, som om man inte har någon att spela med kommer styras av en halvt hjärndöd AI? Kommer inte det totalt förstöra Dead Space känslan? Så beredd på att få mina värsta farhågor besannade gick jag, tillsammans med Peter, in i ett litet rum på Gamex för en lite närmare titt på Dead Space 3′s co-op.
The cirle of Dead Space
Vi hälsar på snubben* som ska leda oss igenom “hands-on” titten och sätter oss ner vid två stora skärmar. Först förklarar han att han först ska spela igenom en liten bit av spelet i singleplayer för att visa vissa saker för att vi ska kunna se hur det kommer skilja sig i co-op. Isaac Clark springer runt i en snötung miljö, blir jagad av ett stort skepp som försöker döda honom, Unitologer som försöker döda honom men som i slutändan blir dödade av Necromorphs som sen försöker döda Isaac. The cirle of Dead Space. Isaac hittar ingången till en övergiven bas som snabbt äntras. Väl inne visas vi en dörr som inte går att öppna. Vi får förklarat för oss att i co-op hade denna dörr varit öppen och att det finns flera andra ställen genom spelet med liknande ställen.
Nu börjar det klia lite i mina händer och som tur är är singleplayer-delen klar och nu ska vi köra samma sak fast i co-op. Vi får förklarat att co-op är helt frivilligt och att man inte behöver dras med en dum AI-karaktär om man spelar själv. Tanken är att co-op ska utveckla och ge ett annat perspektiv historien utöver Isaacs eskapader. Så får vi möta John Carver. Han är övertygad om att The Marker är anledningen till att hans familj är död, och nu vill han ha hämnd. Vi får förklarat att John inte riktigt har alla hästar hemma. Han ser syner och hör röster, oftast knutna till sin döda familj. Så kör vi igång. Jag får styra John och snubben styr Isaac. Vi plöjer igenom samma sak som vi fick visat i singleplayerläget innan och vi kommer fram till dörren som nu är öppen. Det är nu det börjar bli intressant. John börjar se konstiga saker och får ett halvt tokbryt när han ser sin döda fru istället för Isaac. På den andra skärmen (den som “spelar” Isaac) ser allt ut som “vanligt”. Vi går in genom den nu öppna dörren och John ser ännu mer syner. Vi hittar en audio-logg som för Isaac bara brusar, men John hör sin döda frus röst prata direkt till honom. Och det går bara utför efter det.
Personligen blev jag imponerad av sättet att implementeringen av co-op på det här sättet. Inte bara att man slipper en oslipad smörkniv till AI om man spelar själv, utan att John Carver inte bara känns påklistrad, att han har en egen historia som tillför något, men som man klarar sig utan om man kör solo. Och greppet att John ser och hör saker som Isaac inte gör, gör att man, i alla fall första genomspelningen, håller sig på spänn och att det lägger till spänningen. Ja, jag är imponerad. Och ja, jag känner att jag faktiskt vill spela Dead Space 3 i co-op.
*Jag kommer verkligen inte ihåg namnet på snubben. Hemskt ledsen herr Snubbe.
Förra veckan så gnällde allas vår favorit gnällgubbe Niclas om Collectors Edition utgåvor. Som något av en CE samlar vill jag försvara CE-utgåvans existens. Niclas undrar varför jag är villig att betala x antal hundralappar mer för ett spel om det släpps en CE-utgåva? Det finns olika anledningar så låt mig ta dom en i taget i ordning från starkast till svagast.
Figurer. Snyggt gjorda figurer på antingen spelets hjälte eller annan framstående karaktär. Ett praktexempel är Big Daddy från BioShock, ett annat är statyn av Geralt of Rivia från The Witcher 2. En annan snygg, om än lite plastig, är TES V: Skyrim draken. Och ja dom med flera andra figurer står alla framme i en eller annan hylla, var av ingen heter Billy, och tro det eller ej men ingen av dom är neonfärgade.
Prylar. Roliga, fyndiga prylar och pinaler som på något sätt knyter an till spelvärlden i fråga. Fallout är kungen i denna kategori med sin lunchlåda i metall och bobble head och pokermarker samt kortlek färdig att spela “Caravan” med, från Fallout 3 respektive Fallout: New Vegas. Även många av dessa pinaler står i hyllorna.
Artbooks och Soundtracks. Kan vara hit or miss. Dom pyttesmå häftena med 50-60 sidor är inte så mycket att hänga i granen nej. Men dom “riktiga” som är A4+ storlek och som har en 150-300 sidor med all typ av konceptbilder från början till slut är riktigt fina. Ja jag bläddrar igenom dom lite då och då. Särskilt boken som följde med Skyrim. Soundtrack-skivor känns väl smått överflödigt så är i mp3-tider. Den enda skivan som jag fått med en CE utgåva som spelas regelbundet är vinylskivan man fick med BioShock 2.
Boxar. Inte så hög prio, men det finns endå ett par som sticker ut. Min favorit är Catherine som kom packad i en pizzakartong. Sen har vi Diablo III lådan som jag tycker är riktigt stilren och snygg.
De saker och figurer, inte alla från CE-utgåvor, som jag har stående framme i diverse hyllor är mer för min egen skull än att skryta för nära och kära, vänner och bekanta. Min sambo spelar knappt tv-spel och det är inte direkt någon i min bekantskapskrets som samlar på spel på samma sätt som jag. När jag ser en figur, eller bläddrar i en artbook så tänker jag gärna tillbaka på spelet ifråga. Av mina 170+ timmar i Skyrim har jag en del “digitala” minnen att se tillbaka på. För att inte tala om minst 300 timmar i Fallout 3 och snart 250 timmar i Diablo III.
Jag är på inget sätt minimalistisk, men praktiskt ser jag inte vad problemet är. Jag har stenkoll på hur och var allting står och rör min sambo eller någon annan till det blir jag tjinkig. Allting har sin plats och sin ordning. Visst kan jag hålla med om att vissa CE-utgåvor är för dyra och/eller små för att leva upp till namnet och priset. Ett mynt och en tygkarta är inte värt 300:- extra. Men det finns många CE-utgåvor som jag tycker är värda pengarna.
Ps. Niclas, om du vill kan jag köpa loss tygkartan och myntet för 150:- från dig som plåster på såren. ;) Ds.
Jag har nu spenderat 40+ timmar, kanske närmare 50, i Saint’s Row the Third. Många galna upptåg har utspelat sig i Steelport och invånarna har fått stå ut med mycket. Men nu är det dags att lämna Steelport, i alla fall för den här gången. Här är en liten video som visar lite av resultaten av min galna resa. Tack Volition för galenskaperna!
Pan Vision Playground är ett event där utgivare visar upp höstens och vinterns releaser för butiker och press. Folk från hela Norden och Baltikum hade samlats för att visa och se vad vi har att vänta. Det hela började med föredrag och visningar av trailers, statistik på förhandsbokningar och andra saker som man smågäspar åt. Så det tänkte jag helt sonika hoppa över och gå på det göttiga direkt: När visningsdelen av lokalen öppnades upp och man fick prova på alla spel som vi längtar efter.
Inga kommentarer