Jag tror inte att jag egentligen behöver förklara var Minecraft är. Med tanke på vilken gigantisk succé spelet har gjort är sannolikheten för att du som läser det här redan har spelet själv ganska stor. Om du inte har det själv har du med all säkerhet vänner som spelar aktivt. Jag är en av alla de som köpte Minecraft till PC långt innan det släpptes. Eftersom min PC börjat dra sina sista suckar kan jag inte spela det längre men när Minecraft dök upp på Xbox Live Arcade väcktes hoppet.
I måndags var det årets, om inte årtiondets, största releasefest. Jag menar naturligtvis releasefesten för Diablo 3. Klockan åtta öppnades portarna för press och branschfolk i en mysig källare nära Slussen i Stockholm. I lokalen väntade gott sällskap, tilltugg och dryck men det mysigaste av allt var de kåpbeklädda trubadurerna som spelade Tristrams Theme från Diablo 2. Tillsammans med en absurd mängd levande ljus och en ständigt puttrande rökmaskin blev det diaboliskt stämningsfullt.
Efter ett par timmars mingel och småtugg gick vi vidare till Webhallen där hundratals människor stod i kö för att hämta ut sina förhoppningsvis förhandsbokade exemplar av spelet. Kön var i runda slängar 2-3 personer bred och sträckte sig en bra bit runt byggnaden. Ryktet säger att det rör sig om runt 1800 personer och med mitt ögonmått mätt kan det väl stämma.
En del av mig önskar att jag inte hade spelat Fez ännu så att jag fortfarande hade kunnat ha den här upplevelsen framför mig. Jag hör inte till dem som väntat på spelet i flera år och som har hängt med i hypebyggandet kring titeln så kanske hade jag de allra bästa förutsättningarna för att älska det här spelet.
Det som först drog mig till Fez var grafiken. I kombination med den välkomponerade bitmusiken skapar det en upplevelse som värmer mitt 80-talisthjärta. Men det är inte därför jag stannade. Fez bjuder på pussel som får mig att med glädje ta till penna och papper för att dechiffrera hemliga koder för första gången sedan 90-talet och jag njuter av varje sekund.
För lite mer än en vecka sedan damp det här spelet ner genom brevinkastet. Klyschiga asiatiska actionspel med överdimensionerade vapen och knapptryckarhets är generellt inte min sorts spel. Om det är något i dygdväg jag saknar så är det tålamod. Lägg ihop det med en otroligt låg stresströskel och du har precis raka motsatsen till vad det här spelets målgrupp kan tänkas vara. Gissa om jag var förvånad när jag längst med vägen faktiskt började att tycka om spelet.
I onsdags lämnade jag lägenheten för att utföra mitt första uppdrag för Kraid. Namco Bandai bjöd in oss till Östasiatiska Museet för att prova ”Sleeping Dogs”, ett spel som släpps någon gång under 2012. Jag är inte den som tackar nej till mat, dataspel och umgänge med branschkollegor så jag var snabb att tacka ja.
Sleeping Dogs är det som från början skulle ha blivit True Crime: Hong Kong. När Activision släppte projektet var Square Enix snabb på att köpa det. I paketet ingick dock inte True Crime-franschisen vilket är varför det bär ett annat namn.
Jag har inte spelat True Crime-spelen, däremot har jag lagt enorma mängder tid på GTA-serien. Ur mitt perspektiv känns det här därför som ett slags GTA: Hong Kong. Det är inte en negativ sak, jag gillar den här sortens spel, men nytt är det inte.
Efter det varma välkomnandet Niklas gav mig häromdagen kände jag att det är på sin plats om jag presenterar mitt spelintresse lite närmare. Jag heter som sagt var Sanna och jag är lite ”all over the place”, som prins Daniel skulle ha sagt. Som ni vet så skriver jag för -STR/+CHA , LEVEL och ROBOT, men det ni kanske inte visste är att jag också är en av medlemmarna av gänget bakom den eminenta podcasten GoneGaming, också känd som Sveriges mest oregelbundna spel-podcast.
Mitt spelintresse har hängt med länge. Mina allra tidigaste spelminnen kretsar kring min morbrors vardagsrum och en Commodore 64 på golvet. Jag måste ha varit väldigt liten då för även om tangentbordet ser stort ut i mina ögon idag så minns jag det som helt gigantiskt. Några år senare köpte min pappa en C64 till oss och den blev genast min största kärlek. Jag vet att jag måste ha lekt med annat också, leksakerna i föräldrarnas förråd har ett slitage som bevisar att det är så, men mina starkaste minnen hänger ihop med Commodoren.
Det var ändå bara början. Jag hade turen att ha föräldrar som båda var ganska roade av TV-spel så vårat hem var aldrig konsol-löst. Det var jag som någonstans längst vägen övergav konsolen och blev en PC-spelare. Jag kunde då aldrig tänka mig att återgå till konsol igen av annat än nostalgiskäl.
Något motvilligt insåg jag att jag inte skulle ha råd med en riktig speldator så jag köpte en xbox 360 och ärligt talat är det ett av de bästa köpen jag någonsin gjort.
Det var inte förrän sommaren 2010 som jag tänkte om. Min PC orkade inte längre och om jag skulle kunna spela något av allt nytt som kom skulle jag behöva uppgradera. Något motvilligt insåg jag att jag inte skulle ha råd med en riktig speldator så jag köpte en xbox 360 och ärligt talat är det ett av de bästa köpen jag någonsin gjort.
Nu ser jag mig nog mer som en konsolspelare än en PC-spelare och jag sitter än idag med den dator som redan för två år sedan var uråldrig. Planer finns på att byta ut den men behovet känns inte så akut, inte när jag har en tv-bänk full av konsoler.
Men vad har jag spelat på alla dessa maskiner då? När jag blickar bakåt ser jag framförallt en lång rad rollspel bakom mig, ska jag tro mitt Raptr-konto spelar jag mest FPS och Action-RPGs. Jag vill inte gärna definiera min spelsmak efter genre, jag faller ofta för så olika saker i spel.
1 kommentar