Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Så löd min twitterrecension av Dishonored. Oftast vill jag veta så lite som möjligt om ett spel innan jag väl sätter mig ner och spelar det. Således hade jag inte fördjupat mig i vare sig vad spelet handlar om eller hur det fungerar rent mekaniskt. Jag hade mest en generell känsla för estetiken och vilken genre spelet placerar sig i men framförallt hade jag två namn kopplade till Dishonored: Bethesda och Arkane.

För mig är det namn som väger tungt, med spel som Fallout 3 och Fallout New Vegas under bältet har Bethesda en tydlig plats bland mina favoritutvecklare. Arkanes tyngd kommer från en annan favoritspelserie: Bioshock. Närmare bestämt Bioshock 2. Att Dishonored för mig kändes som en kombination av dessa två spelserier borde därför inte ha kommit som en överraskning. Läs mer

Någonstans i samma veva som Pirates of the Caribbean-filmerna dök upp fick samma genre inom spel ett rejält uppsving. Jag vet såklart inte hur det såg ut rent statistiskt sett men jag minns det som att det helt plötsligt dök upp massor av speltitlar som refererade till pirater på ett eller annat sätt. Eftersom jag alltid haft en förkärlek till just pirater, långt innan Captain Jack Sparrow dök upp, så spelade jag dem alla. Nåja, alla jag hörde talas om och fick tag på i alla fall. Bland dem fanns strategispelet Port Royale och nu har jag spelat det tredje spelet i serien.

Läs mer

Det är 3 år sedan The Sims 3 släpptes. Jag kommer ihåg hur naket spelet kändes i jämförelse med föregångaren som vid det laget hade 8 expansioner som var och en gjorde spelet mycket större och mer levande. Att The Sims 3 också fått ett antal expansioner förvånar ingen. Den senaste i det långa ledet av expansioner till The Sims 3 är Övernaturligt. Älvor, vampyrer, varulvar och andra ”monster” kommer ut ur kistan och etablerar sig i simsamhället med allt vad det innebär.

Läs mer

På ett loppis jag besökte förra helgen hittade jag ett bord där det låg en stor hög PC-spel. Många av dem hade överpriser vilket jag underrättade försäljaren om.

- Ja jag vet inte alls vad sånt där är värt. Det är min mans. Du kan få dem för 30 kronor!
- Men tänk om han vill ha dem då? Han får väl köpa nya i så fall antar jag.
- Nej det kommer han inte att göra. Han har lovat att inte spela mer nu. Han är ju ändå snart 40.

Ursäktavadå? Han har alltså lovat sin fru att sluta spela, vilket hon – enligt det korta samtalet jag hade med henne vilket jag inte citerat i sin helhet – bett honom att göra eftersom han är vuxen nu. Vem är hon att avgöra vad en vuxen människa får eller inte får göra?

Vem är hon att avgöra vad en vuxen människa får eller inte får göra?

Det börjar bli väldigt tröttsamt nu. Det ständiga nedvärderandet av spel som underhållningsform. Det är ju knappast någon som ber sin partner att lägga ner skönlitteratursläsandet. Ändå så fanns det faktiskt en tid då även läsning ansågs vara ett osunt tidsfördriv, precis som många anser dataspel vara idag.

Det är lätt att titta i backspegeln och skratta åt dåtidsmänniskan som såg läsandet som något så onyttigt, vi vet ju så mycket bättre idag. Varför är det då så onaturligt att tänka sig att man – gud förbjude – kanske har fel vad gäller en annan för människan ny företeelse? Vi måste inte ens öppna en tidsreva in i framtiden för att ha belägg för att dataspelandet faktiskt är utvecklande hjärngympa.

Jag väljer att tro att det här är en generationsfråga. Varje generation hämtar sin uppfattning om vad en vuxen människa är från generationen innan och försöker medvetet eller undermedvetet att anpassa sig efter den mallen när de börjar närma sig en “vuxen” ålder. De i våran generation som med hull och hår anammat mallen från generationen innan oss är förlorade. Så låt oss göra vårt bästa för att visa nästa generation hur att vara vuxen inte sitter i våra fritidsintressen.

Kvinnan på bilden heter Kathleen Connell. Kit, som hon också kallas, är 100 år gammal och spelar dagligen Nintendo DS. Besök The Telegraphs hemsida för att läsa mer om Kit.

För ett par veckor sedan fick jag en ny dator. Min gamla burk hade harvat på i 8-10 år och var mest en otymplig ordbehandlare. Det gick knappt att spela PC-spel från 90-talet på den längre. Åldern hade tagit ut sin rätt. Det innebär att jag har en stor backlog på PC-exklusiva spel att beta mig igenom. Mitt största misstag var nog att jag valde Minecraft som första spel att ta itu med för nu har det gått ett par veckor och jag har fortfarande inte släppt taget om hackan.

Jag har spelat Minecraft förut. När hypen började någonstans mitt i beta-stadiet så köpte jag det. Det gick att spela även på min dator, så länge jag inte försökte spela multiplayer. Jag blev förälskad men jag insåg fort att det var i multiplayer den stora glädjen låg så jag fick lägga det åt sidan i väntan på den dag jag skulle införskaffa en ny dator.

.. varför gör det en så stor skillnad att jag plötsligt spelar i samma värld som mina vänner?

Och nu sitter jag här. Varje ledig stund jag kan hitta spenderas i Minecraft, med en hacka i handen. Fullkomligt uppslukad. Xbox-versionen i all ära, den var ett bra substitut under en tid, men ingenting går upp mot det här. Jag försöker att förstå vad det är som gör att jag blivit så beroende av det här spelet. Jag har haft spelet länge och har alltid kunnat spela det i singleplayerläget utan större svårigheter, varför gör det en så stor skillnad att jag plötsligt spelar i samma värld som mina vänner? Merparten av tiden är vi inte ens online samtidigt så jag kan ju inte påstå att jag spelar med dem egentligen.

Jag har aldrig gillat att spela tillsammans med andra, jag är inte en social gamer på det viset, men jag är en social människa. Sedan jag började jobba här i Enköping där jag bor har jag förlorat mycket av mitt sociala liv som tidigare utspelade sig i Stockholm. Här, i Minecraft, får jag chansen att tillsammans med mina vänner skapa någonting. Trots att vi kanske inte är där samtidigt så får jag en känsla av att vi befinner oss på samma plats när jag ser hur de påverkat miljön vi alla vistas i. Samma värld, samma server, samma sociala sammanhang.

Jag föreställer mig att de som spelar mycket MMORPGs upplever samma sak. Den stora skillnaden där ligger i att de spelen ofta är designade efter att man ska arbeta tillsammans medans ett spel som Minecraft låter oss bygga byar, inte gillen. Samexistens snarare än obligatoriskt samarbete och det passar mig så mycket bättre.

Det finns med all säkerhet fler där ute som är som jag, sociala som människor men inte som gamers. Om du är en av dem spelar mycket Minecraft, upplever du samma sak som det jag beskriver? Om du är som jag men inte ens har provat Minecraft på grund av den sociala biten, ge det ett försök. Kanske upptäcker du precis som jag en perfekt balans mellan socialt sammanhang och singleplayeräventyr.

Så här års är nog de flesta ute och flänger en hel del. Eftersom jag inte har körkort spenderas merparten av min restid med att peta på min telefon och till följd av det har jag upptäckt flera trevliga små spel till Android den senaste tiden.

Läs mer

Jag måste börja med att bekänna att jag inte har läst böckerna. Jag påbörjade den första boken för några år sedan men blev nervös när jag såg hur lång väntan blivit mellan böcker för somliga läsare att jag lade den åt sidan och bestämde mig för att vänta tills bokserien är avslutad. TV-serien däremot slukar jag avsnitt för avsnitt med en hunger som aldrig riktigt blir stillad. Därför ville jag verkligen gilla Game of Thrones-spelet.

Läs mer

Jag har en stark känsla av att jag inte kommer att hitta ett annat spel i år som ger mig en spelupplevelse som ens är i närheten av den Fez berikade mitt liv med. Ni kanske minns hur blixtförälskad jag blev i det? Jag blev så tagen av spelet att jag inte kunde motstå frestelsen att virka Gomez och nu tänkte jag dela med mig av virkmönstret till er. Det är ni värda.

Du behöver: vitt garn, rött garn, svart filt, stoppning, textillim, en virknål i lämplig storlek och en stoppnål.

Läs mer

För en vecka sedan gick det tolfte och sista UppCon av stapeln. Konventet, som de senaste åren hållit hus i Uppsala Konsert och Kongresscenter, lockade nära 3000 besökare, och stämningen var fenomenal. Det är säkert många av er som aldrig hört talas om UppCon så en liten förklaring vore nog på sin plats. UppCon var ett årligt konvent med fokuspå östasiatisk populärkultur. Det inkluderar bland annat mode, musik, manga, anime och självklart en himla massa tvspel.

Jag åkte på mitt första UppCon 2009. Jag var aldrig på konventet som vanlig besökare utan kastade mig genast in som personal i det kaos som döljer sig bakom kulisserna. Det var det första året konventet hölls i UKK och mycket var nytt även för veteranerna i personalstyrkan. Jag minns det som otroligt hektiskt, glädjefyllt och helt galet på det mest positiva vis jag kan mena det, framförallt de långa nätterna och den bristande radiodisciplinen. Samma ord gäller för de UppCon jag jobbat på sedan dess.

Min tid med UppCon har varit förhållandevis kort men intensiv och jag blev lite överraskad av de känslor som väcktes i mig under det sista konventet. Efter den stora avslutningsshowen strömmade besökarna ut, rakt förbi den informationsdisk där jag arbetade och när jag såg hur många av dem som kramades och torkade tårar så brast mina sköldar. Den största smällen kom när mina kollegor kramade om mig. Det var liksom då det verkligen slog mig att det här var sista gången vi skulle vara där tillsammans.

Tack för den tiden vi fick tillsammans, UppCon. Tack för alla minnen, nya vänner, och för att jag fick provspela Ni No Kuni.

För 2 veckor  sedan var det premiär för GamersGates nya storsatsning: Void. Void som i det tomrum som finns där priset skulle ha varit. Grundidén är väldigt snarlik Spotifys koncept där man får ta del av media i utbyte mot att man ser på reklam. Att en liknande tjänst skulle dyka upp förr eller senare fanns det ingen tvekan om, den stora frågan nu är hur lång tid dröjer det innan de stora utgivarna vågar kasta sig in i leken?
Läs mer