Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Det finns vissa spelskapare som åtnjuter samma upphöjda stjärnstatus som popstjärnor. Vi har en tro på att allt de tar i blir till guld och våra peppmätare slår i taket så fort de öppnar munnen om kommande projekt. Det finns folk som avgudar Gabe Newell, mannen bakom Half-Life. Det räcker med att han i en video slår med en hammare på en kofot och säger “sånt här tar tid” för att halva internet ska bajsa på sig av lycka i tron om att Half-Life 3 äntligen är på väg.

Andra menar att Ken Levine är spelskaparen med stort S och tror sig veta på förhand att Bioshock Infinite som släpps i mars kommer bli Guds (Kens) gåva till mänskligheten. I Japan har vi gubbar som Shigeru Miyamoto och Hideo Kojima vars fisar bara behöver lukta lite som Link eller Snake för att vi ska bli hel till oss. Här i Europa finns Peter Molyneux, som visserligen har tappat avsevärt hos de allra flesta de senaste tio åren, men vars namn ändå var synonymt med galet bra spel en gång i tiden.

Det finns så många fanboys och -girls där ute som med helt utan att kritisera sväljer allt dessa spelmakare säger med hull och hår. Vem kan egentligen säga att gamers är bättre än Justin Beiber-fans när det gäller idolisering?

Det här måste vara bra!

Men innan ni rullar mig i tjära och fjädrar för att sedan spöa skiten ur mig för att jag sitter och moraliserar på mina höga hästar måste jag berättat att jag inte är bättre själv. Men mina stora idoler är bara lite mindre kända för den stora massan. Det är framför allt två, tätt sammanlänkade, namn som får mig att tindra lite extra med ögonen. Tom Schafer och Ron Gilbert. Snubbarna som ligger bakom bland annat Monkey Island-spelen, Full Throttle, Grim Fandango samt min favorit, Day of the Tentacle.

Båda är verkligen i ropet just nu med studion Double Fine som inte bara släppt framgångsrika titlar som Psychonauts och Brütal Legends. De var också en bidragande orsak till att Kickstarter blev en sajt alla kände till när de sökte pengar för sitt kommande Double Fine Adventure, som för övrigt är det enda jag backat på Kickstarter.

Hur skulle mina hjältar göra spel som är “ganska bra”?

Jag brukar älska de här snubbarnas spel, och i helgen tänkte jag ta mig an Gilberts senaste kreation, The Cave. Det har sett så jäkla lovande och, framför allt, snyggt ut, och den gamla Lucasarts-stilen verkar genomsyra spelet. Därför blir jag orolig när jag ser recensenter jag respekterar och tycker om “bara” ger spelet tre av fem i betyg. Hur går det här ihop? Hur skulle mina hjältar göra spel som är “ganska bra”? Det är med en konstig känsla i magen jag sätter mig och lirar The Cave. Hur det gick och om mina idoler fortfarande består får ni höra nästa vecka.

Även om spelåret inte riktigt kickat igång ännu har vi börjat lire lite smått här på Kraid.se. Det har lett till att jag har våndats över svårighetsgraden i det ganska dåliga Ninja Gaiden 3: Razor’s Edge till Wii U. Några som inte ligger på latsidan i år är Arabic Game Jam här nere i Malmö. De håller en 15 veckor lång grundkurs i spelutveckling inför årets jam. Jag tog ett snack med kursledaren Marie Ehrndal.

2013 verkar bli året då vi går utanför vår comfort zone och testar nya grejer. Förra veckan spelade vi in podcast, och i går kom det första “riktiga” avsnittet. Jag fortsätter vårt testande med en inspelningsutrustning som jag fått låna av Henke. Förra veckan fick jag hem Anarchy Reigns som jag nu spelar parallellt med Ni No Kuni, och det är arkad-brawlern som är först ut i “Kraid kollar in”. Mycket nöje!

Bra karta!

Det hände något med japanska rollspel och Final Fantasy-serien i synnerhet efter den första Playstation-konsolen. I och med Final Fantasy X var den traditionella världskartan som bortblåst. En av de härligaste känslorna i ett JRPG är när man för första gången släpps ut i den vidsträckta världen. När man lämnar Narshe och ska ta sig mot öknen i Final Fantasy VI eller när man, efter vad som känns som en evighet, får se att det finns en värld utanför Midgar i Final Fantasy VII. Det var alltid så härligt att få en hel världskarta att utforska varje skrymsle och vrå av. Och glädjen i att komma tillbaka med nya färdmedel för att kunna ta sig till områden som tidigare varit onåbara.

I helgen fick jag äntligen sätta tänderna i Ni No Kuni och även om det ser ut och låter helt fantastiskt är det nästan världskartan jag gläds över mest. Inte sedan Final Fantasy IX har jag fått en riktigt bra sådan, och jag trodde inte att jag hade saknat det så mycket. Jag har varit okej med att de flesta JRPG:s på sistone gått ifrån kartan och i stället låtit oss väljda destinationer ur en lista. Men nu är frågan om jag kan gå tillbaka igen.

Sämre karta.

För i samma sekund som världen rullades ut framför mina fötter i Ni No Kuni tillsammans med den pampiga musiken infann sig känslan av att jag var på väg ut på ett stort äventyr. Att fritt kunna navigera runt på kartan ger en direkt känsla av att det finns en stor och öppen värld. Jag känner mycket mer för världen när jag får utforska den själv i stället för att placeras på ett antal förutbestämda platser i den. Min vilja att rädda den blir så mycket starkare.

Dagen ros går till Ni Nu Kuni som tar tillbaka världskartan och samtidigt gör den vackrare än någonsin. Det återstår att se om den lyckas ta över platsen som min favoritvärld som nu innehas av Final Fantasi VI.

Dagens ris går till merparten av alla japanska rollspel sedan Final Fantaxi IX för att ni av någon outgrundlig anledning valde att plocka bort en stor del av vad som gjorde de äldre spelen så bra.

I dag är det fredag, och då vill vi passa på att bjuda er kära läsare på en unik inblick i hur vi här på Kraid.se arbetar. I går skeppades recensionsexemplar av det efterlängtade Ni No Kuni ut till de flesta svenska spelrecensenter, och så även till oss. Ni kanske tycker att vi ska vara helt oberoende spelskribenter som inte faller för hype, men det är en omöjlighet. Ni No Kuni var vi många som var ruggigt sugna på att få sätta tänderna i så här en halv månad innan release.

Hur skulle vi då lösa problemet med att bestämma vem som skulle få spelet? En demokratisk omröstning kanske? Eller skulle vi gå på vems “tur” det var att recensera ett efterlängtad storspel? Nej, så jobbar vi inte här. Redan i november lät vi Marcus hund Artur bestämma vem som skulle få spela Dishonored och nu var det åter dags för Kraids fauna att stjäla rampljuset. Nedan kan ni se den vetenskapligt underbyggda undersökning som visade vem som var bäst lämpad att recensera just Ni No Kuni.

Så var det då dags för årets första recensioner. Dock har spelåret inte riktigt börjat än så vi kickar igång med tre spel från slutet av förra året. Marcus tycker inte att Playstation All-star Battle Royale är lika bra som Super Smash Bros. Henke var peppad på Tank! Tank! Tank! men blev gruvligt besviken och jag har myst ner mig med Knytt Underground på PS Vita.

Nästa vecka kan vi äntligen bjuda på de första recensionerna av spel som släppts 2013!

I går fick jag ett mejl från en utgivare om en specialutgåva av det kommande Dead Island – Riptide. Samlarutgåvor av spel är något jag aldrig varit speciellt intresserad av, och jag har aldrig heller köpt någon. Jag har inte heller spelat det första spelet och skulle precis klicka bort mejlet när jag såg vad utgåvan innehåll, nämligen det här:

Ett fodral i metall, lite artwork från spelet, ett DLC med lite extra vapen och, va? En jävla bikiniklädd, silikonpumpad och lemlästad torso?! Ganska snabbt inser jag att det brunnit rejält i huvudet på någon marknadsavdelning någonstans. Den första frågan som kommer upp i mitt huvud är vem fan som vill ha en köttig, blödande kvinnokropp med avhugget huvud och armar stående i sin bokhylla. Den andra frågan är: “Vad fan håller ni på med egentligen?”.

Zombie bait-utgåvan av Dead Island Riptide är ett slag i ansiktet inte bara på dem som tycker att kvinnokroppen redan sexualiseras tillräckligt mycket i spelsammanhang, utan på alla gamers. Är det verkligen sånt här marknadsavdelningar tror vi tycker är coolt och vill ha i våra specialutgåvor? Tanken att denna utgåva gått igenom så många instanser innan den blev verklighet utan att någon stannat upp och sagt “Vänta nu, det här är ju helt jävla absurt!” är skrämmande.

Teh Interwebz™ var såklart inte sena på att totalt rata den groteska bysten och utvecklaren Deep Silver var näst intill ännu snabbare med att be om förlåtelse.

“We deeply apologize for any offense caused by the Dead Island Riptide “Zombie Bait Edition”, the collector’s edition announced for Europe and Australia.”

Så löd en del av ursäkten som publicerades bara någon timma efter det att utgåvan utannonserats. Om den fortfarande kommer att säljas eller inte sades det dock ingenting om.

Zombie bait-fadäsen får mig att tänka på Square Enix hjärnsläpp när de skulle marknadsföra det lysande spelet Hitman Absolution med hjälp av en Facebook-app som uppmanade folk till att virtuellt avrätta någon annan på grund av deras små bröst eller lilla penis.

“We were wide off the mark with the app and following feedback from the community we decided the best thing to do was remove it completely and quickly. This we’ve now done.”

Ursäkten kom lika snabbt som Deep Silvers och jag vet inte om någon faktiskt hann använda sig av appen. Det som är helt jävla bananas är att marknadsföringsknep som den slaktade torson och mobbningskampanjen på Facebook faktiskt kommer så långt att de presenteras för spelarna. Det här är idéer som borde ha dödats redan i planeringsstadiet.

Pr-folk! Nästa gång ni ska komma på en “kul grej” för att marknadsföra era spel, tänk då på att vi gamers är, till största delen, vuxna människor. Vi tänker och fungerar ungefär som ni, för ni kan väl inte rimligtvis själva tycka att det här var bra idéer?

Så var det äntligen dags. Vi har planerat länge och äntligen har vi fått tummarna ur och spelat in vårt allra första avsnitt av vår podcast. Fast egentligen kan man inte kalla det avsnitt 1. Vi har ju inte ens ett namn än. Vi väljer att kalla det avsnitt 0, eller piloten. Tänk på det här som “the unaired pilot” där vi testar utrustning, lär oss podcastandets grunder och känner lite på varandra. Det här har vi spelat in för att vi vill ha input från er. Vad tycker ni? Kan vi det här? Är vi för långdragna? Är vi intressanta? Ska vi fortsätta? Vad ska vi heta?

Håll även i dina tankar när du lyssnar att det är ett test på alla sätt och vis. Vi hade lite problem med läckande hörlurar så ett litet eko kommer in då och då, men det blir lite bättre efter ett tag.

Vi har planer på att spela in med jämna mellanrum, men allt beror såklart på om folk vill lyssna, så hör av dig! Du behöver inte ens lyssna färdigt om du inte känner för det, bara du säger vad du tycker.

Så luta dig tillbaka, eller hur du nu nu lyssnar på podcasts, och njut.

Vill du prenumerera på oss gör du det genom den här feeden.

Om du föredrar Itunes så hittar du oss där genom den här länken.

Kraids podcast – Pilotavsnittet

Mario och Luigi, Sonic och Tails, Bub och Bob. Spelhistorien är full av dynamiska duos som mer eller mindre aktivt hjälper varandra att nå sina mål. Oftast agerar det var för sig, antingen samtidigt som i Bubble Bobble, eller att de turas om som Mario och Luigi. Men när jag var på Level up fick jag mer inblick i en annan sorts spel med två hjältar, nämligen den med en huvudkaraktär och en sidekick.

Under en stor del av min uppväxt missade jag det mesta förutom det allra största som hände i konsolvärlden. Jag var nämligen en sådan där pc-spelare. Det innebar att jag spelade det mesta som var stort och precis alls om var pc-exklusivt. Vad jag dock missade var de spel som inte var de allra största på Playstation, Playstation 2, Nintendo 64 och Gamecube. Mario och Final Fantasy gick ju såklart inte att undgå, men plattformsspelen i tredjeperson gick mig helt förbi. På Level up ställde jag mig frågan varför så många plattformarshjältar på den tiden skulle ha en sidekick.

Ratchet och Clank, Jak och Daxter, Banjo och Kazooie. Alla är de par där den ena är hjälten och den andra en sidekick. Vi snackar inte om att spela först som den ena och sen den andra, utan att båda är närvarande på skärmen i princip hela tiden. Alla tre är huvudkaraktärer serier som på sin tid var väldigt populära. Både Jak and Daxter och Ratchet & Clank finns fortfarande kvar, medan Banjo Kazooie dog med Nintendo 64.

Jag fick uppfattningen att de som är lite yngre än mig, i 20-års åldern, gärna hade en favorit bland dessa dynamiska duos.

När jag snackade med Linus på Level up visade det sig att han älskar Jak and Daxter. Han tillhör en yngre generation gamers än mig och har växt upp med tredjepersons-plattformare snarare än de sidscrollande Mario och Mega Man. Jag fick uppfattningen att de som är lite yngre än mig, i 20-års åldern, gärna hade en favorit bland dessa dynamiska duos. Själv har jag bara som hastigast nosat på Ratchet & Clank HD Trilogy.  Men jag undrar varför de var just två. Det var ju inte så att man kunde spela två spelare samtidigt, utan det var strikt single-player som gällde. Var det för att kunna ha en dynamik mellan två välskrivna karaktärer under spelets gång och inte bara i interaktionen med andra NPC:s? Och när startade trenden? Med Donkey Kong Country? Där går det visserligen att spela två samtidigt, men den andra karaktären finns med och hjälper till även om du spelar själv.

Om du tror dig ha svaret på mina funderingar får du gärna höra av dig. Jag skulle också gärna vilja veta vilket radarpar som var just din favorit under min förlorade konsolgeneration.

Vilka är dina favoriter?

Som bekant var jag på Terebi Ge-mus nyårsträff Level up förra veckan. Jag tror det var Samson Wiklund om beskrev träffen lite som ett scoutläger för nördar. Det var en riktigt angenäm upplevelse som även mynnade ut i en liten text på spelsidan i City-tidningarna. Ser redan fram emot nästa träff!