Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Beat ‘em up har alltid varit en av mina absoluta favoritgenres, särskilt när vankas co-op. River City Ransom, Final Fight, Golden Axe och såklart det fenomenala Teenage Mutant Ninja Turtles: Turtles in Time har alltid funnits där, och det sistnämnda spelar jag fortfarande regelbundet. Genren var som allra störst under SNES-eran men fick sig en rejäl revival i form av Castle Crashers, som är ett av de bäst säljande spelen på Xbox Live Arcade någonsin.

Jag blev väldigt glad när jag fick reda på att Malmöbaserade Southend Interactive höll på med just ett nedladdningsbart beat ‘em up i forma av Sacred Citadel. Jag har ingen som helst relation till Sacred-serien, men det behövs inte heller för att sparka röv i det här spelet. Det finns fyra spelbara karaktärer, men av någon anledning går det bara att spela upp till tre spelare samtidigt.

Jag får bra vibbar av Sacred Citadel, det är snyggt, musiken är skön med lite lagom opassande Hammond-orglar, och upplägget är simpelt. Knappt halvvägs igenom spelet är jag dock lite orolig för att det saknar djup. Jag finner mig allt som oftast spammandes lätt attack för att sedan avsluta med en stun-attack, något som hittills funkat väldigt bra på samtliga fiender. Jag saknar att behöva tänka om och klura på hur jag ska ta mig an nya fiender. Det verkar inte heller vara jättestor skillnad på de fyra karaktärerna, men det återstår att se ju längre in jag kommer.

Hoppas på fler onlinespelare

Över lag är dock intrycket av Sacred Citadel mycket positivt. Jag hoppas bara att fler inser att det är bra, så att det kanske också kommer att finnas lite onlinematcher att tillgå i framtiden. Som det är nu möts jag endast av “No matches found” så fort jag får ett co-op-sug.

Hur som helst är det kul att se att Southend fortsatt släpper spel efter det fina Ilomilo och verkar fortsätta satsa på kvalitet. Extra kul är också nyheten att man nyligen blev 100 procent oberoende genom att köpa sig fria från Tactel. Förhoppningsvis kan de nu satsa helhjärtat på de projekt de själva vill hålla på med. Jag ser med spänning fram emot vad de kan bjuda på framöver, tills dess hoppas jag på att få spela Sacred Citadel online.

Recension av Sacred Citadel hittar du i City-tidningarna nästa torsdag, och här på Kraid.se

När ni läser detta ska ni ha i åtanke att jag inte gjort lumpen och inte vet ett smack om krigföring eller hur man leder i krig. Men jag har insett att jag förmodligen skulle vara tidernas sämsta militära ledare. Jag är helt enkelt för blödig. Denna insikt har jag kommit till när jag den senaste veckan lirat min nya älskling på 3DS, Fire Emblem: Awakening.

Nej, du kommer bara dö! :,(

Det är ett ruggigt bra spel i de flesta avseenden, förutom att det nyligen fått mig att inse att jag aldrig kommer att kunna klara det. Fire Emblem-serien, för de som inte vet, är ett turordningsbaserat strategispel i fantasymiljö och har anor från NES-tiden. Du styr ett antal enheter på en spelplan och ska i tur och ordning ta dig an ett antal fiender. Jag älskar spelet, men det får mig också att må lite dåligt och lida av en enorm ångest. Varje gång en av dina enheter dör, försvinner den nämligen för evigt.

Jag gillar att bygga upp emotionella band till mina enheter, något som även fick mig på fall i XCOM: Enemy Unknown som kom i vintras. Men där man i XCOM på sin höjd förlorade en soldat med hög level och ett smeknamn blir du i Fire Emblem-spelen av med en del av storyn. Likt Heavy Rain försvinner helt enkelt den personens del i spelet. Du missar viktiga delar av storyn, mister just den karaktärens säregenheter i striderna samt alla interaktioner med andra karaktärer och de bonusar det tillför.

Tycker så synd om dem

Det här leder till att jag får ladda om uppdrag gång på gång på gång på gång, så fort jag klantar till det och lyckas ha ihjäl någon av mina stackars enheter. Jag tycker så synd om dem, och blir riktigt ledsen varje gång det händer. Jag lämnade en av karaktärerna död på slagfältet i ett av spelets absolut första uppdrag, och jag ångrar varje sekund jag spelar att jag inte laddade om och försökte igen. Hon är nu förlorad för alltid, och jag intalar mig att spelet hade varit HELT annorlunda, bara jag inte hade gått en ruta för långt.

Summa summarum: Fire Emblem: Awakening är ruggigt bra på de allra flesta sätt och riktigt beroendeframkallande. Samtidigt är det en aldrig sinande källa till ångest och frustration. Så någon lysande militär ledare blir jag nog aldrig, då jag helt saknar förmågan att kunna offra en för att rädda tusen.

Recension av Fire Emblem: Awakening hittar du i City-tidningarna på torsdag nästa vecka!

Äntligen börjar Wii U komma igång. Med Monster Hunter 3 Ultimate för ett tag sedan och LEGO City Undercover nu är biblioteket inte riktigt lika pinsamt längre, bara lite. Denna vecka recenserar jag även det tokcharmiga Luigi’s Mansion 2 och Marcus är mindre nöjd med Sniper: Ghost Warrior 2.

Under en lång tid nu har indiescenen fullkomligen blomstrat och växer sig allt större och mäktigare. Fez har sålt 200 000 exemplar på Xbox Live Arcade på ett år och kommer nu till PC, Antichamber hyllas som det smartaste spelet någonsin och Proteus suger in spelaren i sin vackra värld. Men “with great power comes great responsibility”, som den gamla Spindelmannen-flosklen lyder. Indiespelen, som i många fall står utan utgivare som ställer en massa krav på lättillgänglighet och är rädda för att stöta sig med spelaren, har här en ypperlig chans att göra något viktigt. Om vi vill att spelen ska tas på allvar som en vuxen kulturyttring är det indieutvecklarna som får vara pionjärerna.

Cart Life.

Jag fick för inte så länge sedan upp ögonen för Papers Please. Det utspelar sig i en odefinierad öststat mitt under 80-talets kalla krig. Du jobbar som gränsvakt och det är upp till dig att se till att alla som vill in i ditt land har rätt pass och andra dokument med sig och att inget är konstigt med dem. Till en början är det ganska enkelt. Har folket som dyker upp vid din lilla gränsövergång ett giltigt pass får de komma in, annars inte. Men allt problematiseras under spelets gång. Efter ett tag dyker det upp personer som kanske har felaktiga eller förfalskade dokument, men som berättar historier om sjuka barn eller hur de bara vill arbeta för att ge sin familj mat på bordet. Det är upp till dig om du vill släppa in dessa personer i ditt land eller inte, men samtidigt dras varje fel av på din lön och du får efter varje dag se hur din egen familj mår, och hur de klarar sig på de pengar du tjänat in.

Det här blir en riktigt jobbig upplevelse efter ett tag, inte minst när du får se att folk bryter sig ur kön och försöker smita över gränsen, bara för att bli nerskjutna av gränsvakter. Papers Please känns extra aktuellt nu när Reva är i full gång här i Sverige och polisen godtyckligt kräver att få se pass av folk med “icke svenskt” utseende. Jag själv, som föddes blond och blåögd, behöver aldrig ha mitt pass med mig, och därför kan ett spel som Papers Please hjälpa mig att försöka sätta mig in i känslan av att ständigt vara rädd för att en polis ska knacka mig på axeln och be om identitetshandlingar.

Få vardagen att gå ihop

I Cart Life tas viktiga frågor av ett annat slag upp. Vi får följa tidningsförsäljaren Andrus, som just kommit till USA från Ukraina, den fattige bagelförsäljaren Vinny och den frånskilda mamman Melanie som säljer kaffe och går igenom en vårdnadstvist. På ytan är Cart Life en försäljarsimulator där det gäller att tjäna så mycket pengar som möjligt, men bakom det finns ett ovanligt djup. Kommer Andrus lyckas hitta lyckan i USA? Väljer du att han spenderar sina sista pengar på mat till sig själv eller sin katt? Kan du sälja tillräckligt många bagels för att Vinny ska kunna betala hyran, och kommer Melanie att få vårdnaden om sin dotter? Många beslut ska fattas, och väljer Melanie till exempel att jobba över för att tjäna några dollar extra kanske dottern får ta bussen hem från skolan. Det kan sedan ligga henne i fatet i nästa del av vårdnadstvisten.

Att få vardagen att gå ihop är något de flesta av oss kämpar med varje dag, och att sätta sig in i andra personers livsöden kan ibland vara nödvändigt, även om de är pixlar på en datorskärm. Som sagt har indieutvecklarna, med dagens enkla distributionsmetoder, en unik chans att få oss att tänka till lite extra när vi spelar. Det ser åtminstone jag som något väldigt positivt, även om jag ibland helst av allt bara vill ha en verklighetsflykt i Zelda eller Bioshock.

Jag är säker på att det finns många fler spel som tar upp viktiga frågor och verkligen får en att tänka till. Har du några exempel?

I onsdags kom första avsnittet av den andra säsongen av P3 Spels lite nördigare fördjupningspod Add On. Nytt för den här säsongen är att programledaren Angelica Norgren flankeras av Tobias “Tejbz” Öjerfalk i stället för Samson Wiklund (som dock fortfarande har ett quizsegment). Det här ledde till het debatt på Twitter i går och såväl Angelica som P3 Spels producent fick försvara sitt program med näbbar och klor. Den enkla anledningen är att Tejbz kommer från en helt annan del av spelvärlden än vi spelskribenter med en radikalt annorlunda jargong och syn på vad som är okej att kalla folk och inte.

Låt mig förklara: I samband med en telefonintervju i programmet undrar Angelica Norgren vad grejen med “bros” är. Bland dem som spenderar mycket tid med first person shooters som Call of Duty och Battlefield och som är en del av Youtube-communityt  med videos från dessa spel benämns folk, mestadels killar, ofta som “bros”. Ett amerikanskt uttryck som betyder “polare” eller “brorsa”. Inget konstigt i det, och Tejbz medger att även Angelica kan vara en “bro”. Men sedan föreslår han att hon kanske ska vara en “hoe” i stället, eftersom hon är tjej.

Här det blir olyckligt. I den jargong Tejbz använder sig av, och som återfinns på många ställen inom internetkulturen, verkar “hoe” användas synonymt med “bro”, fast för tjejer. Jag tror inte att Tejbz i intervjun reflekterade över att “hoe” översätts till “hora” och inte alls till “polare” eller något annat icke kränknande. Det var nog inte Tejbz avsikt att föreslå att Angelica startar en “hoe-channel” i stället för att vara en “bro”, men det är helt enkelt så han snackar.

I hans kretsar är det inget konstigt att kalla en tjej för “hoe” eller att använda ord som “rape”.

Tejbz har över en halv miljon följare på Youtube, och det är här det blir problem. Jag förstår att P3 Spel genom att ha med Tejbz i poden vill sammanföra olika sorters gamers, så väl vi som spelar allt vi kommer över, som hard core Call of Duty-dudebros och casual-gamern hemma i soffan. Men då bör Tejbz tänka över sitt sätt att snacka och sitt ordval. I hans kretsar är det inget konstigt att kalla en tjej för “hoe” eller att använda ord som “rape” för att berätta hur hårt man ägde någon i gårdagens Call of Duty-match. Men för oss andra, och kanske i synnerhet för dem som är lite mer vardagsspelare, blir det väldigt olyckligt när ord som “hora” och “våldtäkt” trivialiseras och blir ett sätt att uttrycka sig till vardags.

Jag skulle vilja berömma P3 Spel-redaktionen för att ha modet att ta in någon som Tejbz och visa en vilja att riva ner murar mellan olika sorters spelare, och Angelica ska ha en eloge för att hon tacklar honom så bra som hon gör i första avsnittet av Add On. Däremot så hoppas jag att Tejbz tar till sig av kritiken och i framtiden tänker på hur han uttrycker sig när publiken inte enbart består av hans lojala Youtube-fans som själva använder sig av samma uttryck till vardags. Det ska bli intressant att se vad resten av AddOn-säsongen har att bjuda på efter att första avsnittet lämnade en minst sagt bitter eftersmak.

Här kan du lyssna på första avsnittet av P3 Spel Add On. Cirka 12.50 in snackas det om “bros” och “hoes”.

Det är tjockt med spel just nu, och vi betar av dem bäst vi kan. Det har varit en väldigt angenäm vår än så länge, med många bra releaser. Denna vecka gör Chris comeback på spelsidan och har spelat Gears of War: Judgment. Själv har jag kastat boll i MLB 13: The Show samt kört beroendeframkallande monsterjakt i Monster Hunter 3 Ultimate.

Mitt kärleksförhållande började när jag av en slump blev satt framför det första Lego Harry Potter-spelet för några år sedan. Innan dess hade jag inte fattat grejen. “Bra filmserier som förstörs av att göra dem till Lego-spel för barn?” Ungefär så tänkte jag. Men ack så fel jag hade. Sedan dess har jag med stort intresse följt utvecklingen av spelen och nu senast var det fantastiska Lego Batman 2: DC Super Heroes jag spelade. Där öppnade man upp Gotham City och lät allsköns superhjältar och skurkar härja fritt, GTA eller Saints Row-style.

Galet kul öppen värld!

Det öppna har man tagit till vara på i nya Lego City Undercover till Wii U också, och med all rätt. Upptäckarglädjen har alltid varit i fokus i Lego-spelen och när vi ges en hel stad att utforska dras det hela till en helt ny nivå. Det är en fröjd att köra runt och leta upp saker att slå sönder bara för att sedan bygga ihop till andra saker igen som leder till att man hittar en massa godsaker. Samlarmanin skruvas upp till tusen.

Min största oro inför Lego City Undercover var hur serien skulle klara sig utan en filmlicens. Vi har lotsats genom filmserier som Star Wars, Indiana Jones, Batman och nu senast Sagan om Ringen, och vi har fått följa dess historier kryddade med populärkulturella referenser. Skulle det funka att göra ett Lego-spel som inte har filmerna att falla tillbaka på?

Svaret är ja, tveklöst! En sak som hjälper är att TT Fusion inte behöver rätta sig efter färdiga karaktärer, utan kan ta sig större friheter. Visst, City-serien finns redan i fysisk Lego-form, men där är Chase McCain och de andra stumma och egentligen är det bara deras utseende som är bestämt. Lego City Undercover har, serien trogen, ganska kass kontroll och tillför inte så mycket banbrytande utöver den öppna världen, men den som uppskattar Lego-spelens sedvanliga kavalkader i populärkulturreferenser lär inte bli besviken. Humorn är dum, fånig, löjlig och väldigt rolig för den som gillar det.

Men även om jag tror att Lego-spelen inte behöver några licenser för att bära som bra spel måste jag ju erkänna att jag är barnsligt sugen på det kommande Lego Marvel Super Heroes som ska komma senare i år. Jag vill vara Lego-Wolverine! Hör ni det? Jag vill vara Lego-Wolverine!

En recension av Lego City Undercover kommer på nästa veckas spelsida i City.

Jag har alltid gillat underdogs. Den där personen som får kämpa lite extra hårt för att hen inte är den självklara hjälten. Luigi måste vara spelvärldens allra tydligaste exempel på det. I år var det 30 år sedan han dök upp i Marios skugga i Mario Bros. och ytterst sällan har han tillåtits lämna den. Den ständige andrespelaren. På senare år måste han ibland till och med låsas upp innan han blir spelbar, stackarn.

Snyggt? Nej.

Mina efterforskningar visar att Luigi bara spelat huvudrollen i tre spel än så länge, medan det skulle krävas en superdator för att räkna ut hur många gånger Mario stått i rampljuset. 1992 och 1993 släpptes spelet Mario is Missing! på NES, SNES och, tro det eller ej, pc. Mario kidnappas av Bowser, och det är upp till en yngre, längre och smalare brodern att resa jorden runt för att rädda honom. Mario is Missing! utvecklades av Mindscape och Radical Entertainment och lär barn om geografi samtidigt som de spelar. Spelet ser rent ut sagt för jävligt ut och låter inte mycket bättre. Inte direkt en tacksam titel för Luigi att börja.

Men sedan ser det bättre ut, och nu senast ser det jättebra ut. Luigi’s Mansion och Luigi’s Mansion 2 till Gamecube respektive Nintendo 3DS är två riktigt bra titlar. Det är väldigt uppfriskande att spela ett “Mario”-spel som inte innebär plattformshoppande och precision utan faktiskt premierar tänkande och utforskande. Som spökjägare beväpnad med en dammsugare tar sig Luigi genom det ena läskiga spökhuset efter det andra. Varför utvecklarna väljer att låta den räddhågsne lillebrorsan tampas med otäcka spöken är för mig oklart, men vad som är klart är att det blir jäkligt bra.

Jag hoppas att vi kommer att få se fler spel framöver med Luigi i huvudrollen. Han är lite yngre, coolare och känns som att han har mer personlighet. Han visar känslor på ett sätt i Luigi’s Mansion 2 som jag aldrig sett den slätstrukne storebrorsan göra och han skäms inte för att visa rädsla och oro när Mario ständigt är tummen upp och “Wahoo!”. Grönt är skönt, och Mario är mossig. Dags för Super Luigi att få visa framfötterna lite oftare!

Recension av Luigi’s Mansion 2 till 3DS kommer på nästa veckas spelsida i City Skåne-tidningarna!

Ojojoj, det är mycket kvalitetsspel i pipelinen just nu. I påskhelgen har Sanna kärat ner sig i Bioshock Infinite medan Henke äntligen blivit klar med Castlevania: Lords of Shadow: Mirror of Fate och Marcus har ninjat sig i Naruto Shippuden: Ultimate Ninja Storm 3. Vad är det med den här veckan och galet långa speltitlar?

Mars är lite av “mini-november” när det gäller spelsläpp och vi försöker så gott det går beta av alla nya spel på Citys spelsidor. Den här veckan avhandlas Starcraft 2: Heart of the Swarm av Henke, jag har hoppat och smugit mig igenom Sly Cooper: Thieves in Time och Joel har hängt med Kratos i God of War: Ascension.