Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

“Welcome to the end of Curiosity”. I går hände det till slut. Någon pickade bort den sista kuben i Peter Molyneuxs experimentspel Curiosity. Den excentriske spelskaparen har tidigare lovat att det som finns allra längst in kommer att förändra en persons liv, och om du kollat in videon ovan så vet du redan vad det är.

Det kanske mest ironiska med det hela är att vinnaren, 18-årige Bryan Henderson från Edinburgh, inte suttit i timtal och pickat bort kuber. Han har inte förlorat sömn över vad som finns inne i kuben eller missat skolan för att spela. Han laddade nämligen hem spelet tidigare samma dag som han vann. Den här 18-årige grabben som halkade in på ett bananskal ska alltså ha makten att fatta viktiga beslut som påverkar spelarna i 22 Cans kommande spel Godus? I intervjun med Wired verkar han inte vara jätteintresserad av vad det innebär utan berättar att han förmodligen kommer att använda sig av sin makt då och då. Dock lär han inte bli besviken av pengarna han kommer att få varje gång någon spenderar pengar i spelet.

Frågan är väl bara hur mycket hans input kommer att spela in i det faktiska spelet.

Det verkar alltså som att Trollyneux har gjort det igen. Lovat något omvälvande och livsförbättrande, när det egentligen bara visade sig vara den längsta och mest ambitiösa trailern för ett kommande spel någonsin. Visst, priset i kuben kommer säkerligen att förändra Bryan Hendersons liv, åtminstone rent ekonomiskt. Frågan är väl bara hur mycket hans input kommer att spela in i det faktiska spelet.

Under åren har man fått lära sig att ta allt Peter Molyneux säger med en rejäl nypa salt. Han kommer aldrig att kunna göra spelen han lovar med alla dess funktioner, men han ska ha cred för att han åtminstone försöker. Han siktar mot stjärnorna gång på gång, men når åtminstone oftast hustaken. Jag ser fram emot Godus riktigt mycket, men är tveksam till att Curiosity-vinsten kommer att ha någon effekt alls på det.

Vecka 21, år 2013. Sällan har det hänt så mycket i min spelvärld som denna veckan. Microsoft har visat upp sin kommande Xbox One, Nordic Game-mässan lockar 2 000 spelutvecklare till Malmö och i helgen går Arabic Game Jam av stapeln för andra gången. Därför skippar vi alla recensioner den här veckan och utökar utrymmet i City-tidningarna. Det känns skönt att få använda mina nyhetsreporterskills på spelsidan för en gångs skull med en artikel om Xbox-visningen och en “hallåa” med Gustav Bok på spelutvecklarutbildningen på Malmö Högskola. Mycket nöje!

Ni som har hunnit lyssna på veckans avsnitt av vår podcast har nog knappast lyckats missa att jag börjat spela Super Metroid igen sedan det kostat ynka 3 kronor på Virtual Console till Wii U. Det är ett spel som ständigt pendlar mellan första, andra och tredje plats på min lista över favoritspel och jag har nästan tappat räkningen på hur många gånger jag spelat igenom det. Jag har flera gånger lyft fram hur mästerligt och stämningsfullt spelet inleds. I stället för att försöka förklara för er så föreslår jag att ni kollar in klippet nedan (ber om ursäkt för det smetiga emulatorfilter som videoskaparen använt).

Kollat klart? Bra! Efter den korta sekvensen fortsätter introt, fast spelbart, när Samus upptäcker att saker och ting gått käpprätt åt helvete på forskningsstationen Ceres. Efter det bär det av till planeten Zebes för att kicka lite rymdpiratröv. Inget tjafs, inga långa dialoger, och ändå säger ensamheten och utsattheten Samus ställs inför så mycket mer än en wall of text eller timslånga monologer över kommunikationsradio.

När jag i går startade Pokémon Mystery Dungeon: Gates to Infinity till 3DS blev jag smärtsamt påmind om hur viktigt det är med en bra inledning i spel. Hade det inte varit för att jag ska recensera spelet i City hade jag nog inte ens tagit mig förbi introt. Det börjar med en mystisk drömsekvens där jag via en i princip statisk skärm och lite text får reda på att jag förvandlats till en pokémon. När jag sedan fått välja min Snivy kastas jag ner på i Pokémon-land och hittas av en annan liten varelse.

Spelskaparna verkar helt okapabla till att berätta saker på något annat sätt än med text, text, text, text och mer text.

Det är här det jobbiga börjar. Spelskaparna verkar helt okapabla till att berätta saker på något annat sätt än med text, text, text, text och mer text. Allt ska förklaras in i minsta detalj innan jag får prova, och det finns ingen smart speldesign som visar vad det hela handlar om medan jag spelar. Min första session med spelet klockade in på knappt en och en halv timme, och jag skulle inte bli förvånad om 45 minuter av det spenderades åt att trycka mig förbi oinspirerade och dåligt skrivna dialoger.

Att jämföra Pokémon Mystery Dungeon: Gates to Infinity (det får fan vara nog med undertitlar nu, spelbranschen!) med Super Metroid är som att jämföra Queens magiska Bohemian Rhapsody med Das Kleine Küken Piept. Men det förändrar inte det faktum att inledningen i ett spel är helt avgörande för det fortsatta intresset. Som det är nu är  jag mest sur över min första runda i Pokémon och vill inte alls spela vidare. Hade det gjorts bättre hade jag kanske tvärt om suttit som på nålar tills jag har tid att fortsätta för att se om resten av spelet är något att ha.

Vilket spel tycker du börjar absolut bäst? Hör av dig i kommentarerna!

Det är inte riktigt lika stort tryck på spelsläppen längre, något som är väldigt skönt för oss stackars recensenter. Denna vecka, där City i övrigt domineras totalt av Eurovision i Malmö har Peter spelat vad som skulle kunna vara en sleeper hit i fightingcommunityt, Injustice: Gods Among Us. Niklas har låtit sin nostalgi ta överhanden i Far Cry 3: Blood Dragon och Henke har lirat The Croods.

Det är bland oss som var unga på 80-talet som de allra flesta som något nedlåtande kallas för hipsters finns. Vi som är så oerhört kräsna och ska göra allting innan det var coolt, för att när det sedan blir coolt kunna säga “det där gjorde jag innan det var coolt”. Vi ska vara svåra så in i helvete och inget som är mainstream är bra. Det bästa vi kan göra är att hitta någon obskyr taiwanesisk transvestit som spelar klassisk musik på såg samtidigt som hen reciterar Shakespeare baklänges.

Det här är allt som är coolt och lite till.

Men det finns ett sätt att få de flesta av oss att bajsa på oss av lycka och svälja i princip vad som helst. Jag snackar såklart om 80-talet. Mer specifikt ostig 80-talsaction. Sällan har väl våra nostalgihjärtan klappat så hårt och vi blivit så arga när SF först bestämde sig för att inte visa The Expendables i Sverige? Även om varken första eller andra filmen var särskilt bra har jag sett dem båda på bio och kommer definitivt att se nästa, och nästa, och nästa, och nästa (så länge Dolph Lundgren är med då, obviously).

Den senaste hysterin har gällt Far Cry 3: Blood Dragon. Egentligen skulle man väl kunna kalla det ett fristående DLC till det kompetenta Far Cry 3, som man lagt ett 80-tals-filter ovanpå. Piraterna är utbytta mot cybersoldater, hundarna har blivit robodogs och hajarna robosharks. Den enda egentliga nyheten rent gameplaymässigt är de livsfarliga drakarna som skjuter laser ur ögonen och kan luras iväg genom att kasta cybersoldaternas utslitna hjärtan mot dem.

Storyn är ostig och blir lite för mycket 80-talsaction när referenserna haglar tätare än kulorna i Rambo 4. Framåt slutet (spoilervarning på länken) blir det så löjligt att man bara skakar på huvudet och tänker att det kanske är lite charmigt ändå att man valt att gå “full retard” även om alla förutom Ben Stiller vet att man aldrig ska göra det. Det enda som egentligen är riktigt bra och inte tas för långt är den fantastiska musiken.

Storyn är ostig och blir lite för mycket 80-tals-action när referenserna haglar tätare än kulorna i Rambo 4.

Vad jag försöker säga är att det går att sälja oss otroligt mycket bara genom att spela på nostalgi. Det vore intressant att se vad någon helt utan koppling till 80-talets over-the-top-action tycker om Far Cry 3: Blood Dragon. Själv hade jag svårt att se förbi det rosa nostalgiskimret när jag skulle recensera spelet. Det är inte så konstigt, med tanke på att det spelar på allt jag tyckte var coolt i min barndom.

Är man riktigt cynisk skulle man kunna säga att man medvetet valt 80-talstemat eftersom de flesta spelrecensenter var unga då. Men det tror jag inte, utan det beror nog snarare på att även de flesta spelutvecklare var unga då och att man helt enkelt bara ville göra en hyllning till sin barndom.

Är du född på 90-talet eller saknar du i övrigt en nostalgisk koppling till 80-talsaction och har spelat Far Cry 3: Blood Dragon? Kommentera gärna med dina intryck!

Recension av Far Cry 3: Blood Dragon går att läsa här och i City-tidningarna på torsdag.

I lördags gick återigen den berömda Retrospelsmässan i Göteborg av stapeln. Efter att jag hade så oerhört trevligt i fjol var jag såklart där i år igen och det var skönt att vara vanlig besökare och inte ha någon artikelskrivarpress hängandes över mig. Det verkar inte finnas någon hejd på hur populär mässan kan bli. Trots att man i år flyttat till mycket större lokaler i Eriksbergshallen ringlade kön sig lång i princip hela dagen. Stackars Joel fick stå i kö i tre timmar innan han och hans vännerfick komma in.

En annan hade det lite bättre, tack vare att jag kom så sent. Sista timmen hann jag med, men behövde bara köa i drygt tio minuter innan jag fick komma in och klämma på alla gamla spel och härliga människor. Även om det mattats av rejält när jag väl kom in var lokalen full med folk. Det är tydligt att den här sortens mässor blir mycket mer intressanta om man faktiskt samlar på spel, då det är svårt att tänka sig något retrospelsrelaterat som inte går att köpa här. Gamers i horder fyllde sina påsar med både dyrgripar och fynd.

Men det fanns såklart lite att pyssla med för mig som inte stoltserar med någon retrosamling också. I princip varenda konsol som anses vara retro gick att provspela och i år hade man även en hel avdelning bara för arkad- och flipperspel. Men mest skruvat var nog ändå att de fått för sig att sätta ihop ett Doom-LAN. Helt galet!

Jag fick som sig bör också chansen att mysa med massor av härliga gamers som man merparten av året bara “träffar” på Twitter och Facebook. Sammanhållningen och kamratskapen svenska spelnördar emellan ska inte underskattas och är helt underbar. Snart tar vi över världen!

En bild säger mer än tusen ord, och eftersom jag har tagit massor med bilder från mässan så låter jag dem tala för upplevelsen.

Tack för den här gången, Retrospelsmässan, vi ses nästa år!

Just nu släpps det en hel del spel på skiva som lika gärna kunde ha varit DLC. Inga direkta uppföljare utan mer 1.5-versionen av spel. Dragon’s Dogma: Dark Arisen, Far Cry 3: Blood Dragon och Dead Island: Riptide är exempel på sådana spel. Det sistnämnda har Sanna spelat den här veckan och blev inte direkt road. Niklas har lirat Malmöutvecklade Sacred Citadel och kände att det var ett helt okej beat ‘em up. Peter däremot har haft riktigt jäkla roligt med onlineskjutaren Shootmania.

För snart två och ett halvt år sedan flyttade jag från studentstaden Lund till Malmö. Innan dess har jag växt upp i “den lilla staden vid havet” Falkenberg med avstickare i San Diego och Peking. Malmö är Sveriges tredje största stad, eller Tredje rikets största stad, som den också kallats, med strax över 300 000 invånare. Staden kallas även för Sveriges Chicago och har fått ett oförtjänt dåligt rykte på senare år som en helt livsfarlig plats där folk skjuter varandra till höger och vänster. Det är självklart inte sant. Peter Mangs sitter bakom lås och bom och Malmöborna kämpar stenhårt för att tvätta bort stämpeln av staden som farlig.

Läs mer

Nu har jag äntligen fått tummen ur och spelat in lite nytt videomaterial. Egentligen var det tänkt att ni skulle fått lite gameplay från Far Cry 3: Blood Dragon förra veckan, men dum som jag är spelade jag in i i ett format som mitt redigeringsprogram inte ville veta av.

Hur som helst, här får ni en lite längre titt på ett uppdrag i Far Cry 3: Blood Dragon. Det är mycket mer gameplay och mycket mindre snack den här gången. Hur tycker ni det funkar? Vill ni ha mer fakta om det jag spelar, eller ska jag bara hålla käft och låta gameplay tala för sig? Kommentera gärna här under eller på YouTube.

Det här med permadeath och brutalt oförlåtande spel verkar vara en trend som håller i sig och som många omfamnar nu för tiden. I City den här veckan recenserar jag Fire Emblem: Awakening som ligger helt rätt i tiden. Jag har även klämt på The Behemoths senaste lir BattleBlock Theater och konstaterar att humorn är intakt. Peter har onlineskjutit utomjordingar i Defiance och är väl måttligt imponerad.