Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Jag misstänker att veckans speltrisstema har att göra med att det snart är dags för EmmyZ att gänga sig. Temat är alltså självklart kärlek, och här kommer tre av spelhistoriens bästa kärlekspar.

Kid Icarus är förmodligen ett av de spelen som väntat absolut längst på en efterföljare, men snart är den här! Här ser vi vår hjälte Pit med kärlekens gudinna Palutena.

När Link lyckas återuppväcka Zelda från hennes sömn i Zelda 2 till NES får han typ… Hålla henne i handen? Nåja, kära är de iaf!

Efter att Mario blivit upphånglad av Toad i en hel rad slott får han till slut sin Peach. Om lilla Mario är hans originalstorlek är hon dessutom någon slags groteskt stor amazonkvinna.

Som bekant spelar jag för tillfället det fantastiska Red Dead Redemption. Ja, förutom en liten paus för att spela igenom Thor: God of Thunder. Ett spel som ni för övrigt inte under några omständigheter bör spela! Anyway, jag blev glatt överraskad när man i ett uppdrag i RDR fick köra en så kallad mine cart, eller kanske gruvvagn på svenska?

Gruvvagnen måste vara alla spelkaraktärers favoritfordon, se bara på i hur många spel den figurerar! Det kanske tydligaste, bästa, och SVÅRASTE exemplet är Donkey Kong Country. Här snackar vi reflexspelande på hög nivå! Det här spelet har gruvbanornas gruvbanor, och mitt retrohjärta vill både göra volter och skjuta sig själv varje gång jag börjar på en av dem. Att senaste instansen i serien har ännu svårare gruvvagnsbanor är helt tokigt!
För mig fortsatte sedan gruvodysséen i Final Fantasy VI. När spelens hjältar ska fly från Magitekfabriken i Vector hoppar de helt sonika ner i en gruvvagn och en asfet (nåja) mode 7-sekvens inleds. Här får man ju dock tyvärr inte styra vagnen själv utan det är bara att följa med på turen och hugga ihjäl de fiender som kommer och attackerar.

Ännu ett minnesvärt gruvvagnsögonblick är från Resident Evil 4. I detta fantastiska spel, som blir väldigt mycket mindre fantastiskt så fort man måste ha med sig den presidentens sjukt irriterande dotter, är man nere i gruvorna i ett parti. Här får vi inte bara hoppa mellan vagnar utan även skjuta zombies (nåja) som hoppar mot en i full fart. Helfräckt!

Sedan har vi ju då Red Dead Redemption. Här får man putta vagnen själv, hänga på där bak, hoppa i OCH skjuta skurkar samtidigt! Men var har vi då ursprunget? Själv får jag intrycket av att Indiana Jones och de fördömdas tempel är filmen som satte gruvvagnen på kartan. Han Solo och Short Round bidrog till att jag får härliga vibbar från barndomen när jag ser en sådan vagn.

Vilka spel har jag missat? Minecraft känns ju som en självklarhet, men det har jag inte spelat själv.

Blue. Det är veckans tema på EmmyZs speltriss. Som vanligt är det öppet för tolkning, men när jag hör ordet blått och tv-spel tänker jag bara på en sak, den Blå Bombaren, aka Mega Man. Alltså är veckans speltriss tre bilder på tre underbara karaktärer.

Air man är blå och gul, men inte svensk. Han är en riktigt elak robot med en mycket mycket MYCKET elakare bana om man som japanerna spelar på hard.

I och med Mega Man 9 fick vi också den första kvinnliga bossen, nämligen Splash Woman. Det var fanimej på tiden, och hon är riktigt tuff. Och blå!

Här har vi honom då, mannen (nåja), myten, legenden. Den Blå Bombaren i egen hög person. En spelkaraktär jag uppskattar såpass mycket att jag låtit honom pryda min handled i form av en tatuering. Bra, bättre, bäst!

Det är och har ett tag varit den allmänna uppfattningen att licensspel i regel är lika med skitspel. Med licensspel menar jag alltså spel som görs på film. Exempelvis måste varje ny Disney- eller superhjältefilm ackompanjeras av ett spel, som ofta på grund av tidsbrist blir så dåligt att ingen förutom de allra yngsta eller hardcorefansen vill ta i det med tång.

Men det fanns en tid då licensspel ofta var något bra, och jag tänker då framförallt på spelen som gjordes på Disneys filmer och tv-serier. Så här på fredagseftermiddagen vill jag lista mina tre favoriter bland Disneylicensspel.

Duck Tales (NES, 1990)

Förutom att vara ett av de bästa licensspelen genom tiderna är Duck Tales även ett av de absolut bästa spelen till NES över huvud taget enligt mig. Grafiken är spot on, banorna är väldigt varierande, och likt i Mega Man får man välja i vilken ordning man ska ta banorna vilket kändes riktigt häftigt när jag var sex år gammal. Alla de klassiska Duck Tales karaktärerna är med, till och med min favorit, Gizmo Quack. Men det allra allra allra bästa med Duck Tales till NES är såklart musiken! Behöver jag säga något mer än The Moon?

Chip ‘n’ Dale: Rescue Rangers (NES, 1991)

Det här spelet släpptes på min sjuårsdag! Inte för att jag spelade det då, jag har aldrig ägt ett NES själv, utan det blev först några månader senare hemma hos en kompis. Räddningspatrullen var en av mina favoritserier på Disney dags som gick på den här tiden och jag kan fortfarande temalåten utantill och tar ton ibland. Chip ‘n Dale: Rescue Rangers var ett av de första co-op spelen jag någonsin spelade, och här var det verkligen tvåspelarkärlek på hög nivå. Istället för att spela vartannat liv eller spela mot varandra hjälptes man åt, det var ju helt sjukt coolt! I dag ses de som en självklarhet.

Alladin  (SNES, 1994)

SNES var den första egna konsol jag ägde, och tidigare hade jag bara haft PC hemma, även om jag spelat sjukt mycket konsol hemma hos kompisarna. Det var väl ungefär här det började skita sig med licensspel, och sedan dess har de flesta helt enkelt varit kassa. Alladin är dock ett härligt undantag. Filmen är ju en av Disneys bästa någonsin, och spelet är också ett av de bästa Disneylicensspelen någonsin. Ett riktigt kul plattformsspel som är filmen trogen, och framför allt jäkligt snyggt!

Denna veckas tema i EmmyZs Speltriss är GOD, och det är som vanligt helt öppet tolkning. God som i en snäll och rättvis människa? God som i engelskans ord för gud? Eller helt enkelt bara god som i smaskens? Jag har valt det senaste, och här kommer mitt bidrag till veckans speltriss.

Godis från Secret of Mana till SNES. Väldans gott, och bra för hälsan av någon anledning.

Det här smaskiga äpplet återfinns i SNES-spelet Alladin som baseras på Disneyfilmen med samma namn.

Här har vi min favorit, nämligen Hyper kabob från Chrono Trigger till SNES. Jag har ingen aning om hur den smakar, men bara namnet får det att vattnas i munnen på mig!

I dagarna har jag börjat spela Red Dead Redemption, som förutom att verka vara ett väldigt lovande spel också har fått mig att omvärdera en del grejer. Det jag först och främst tänker på är vad man som spelar bör uppfatta som farligt här i världen.

John Marston, skäggig, ärrad, stenhård och allmänt manlig är hjälten i spelet och är van vid tuffa förhållanden. Att bli kastad av en häst i full fart ner bland vassa stenar, bli skjuten i huvudet av ett hagelgevär eller bli överkörd av en droska dragen av två hästar är vardagsmat för John.

Gatling gun – inte så farlig.

Vad som dock inte är helt ofarligt är djurlivet ute i den vidsträckta vilda västern. Glad i hågen strosar herr Marston runt bland vidderna, skjuter bältdjur och flår ormar för att dryga ut dagskassan när ett *RAAAWR* bryter tystnaden, John vänder sig om och hinner precis skrika till innan en ilsken puma sliter ansiktet av honom i ett enda slag.

Puma – helt jävla livsfarlig!

Kontentan av detta är att många av dagens tv-spel inte är optimala i utbildningssyfte. Jag har hittills i Red Dead Redemption lärt mig att “Lasermannen” som härjade här i Malmö för ett tag sedan och sköt genom grannens fönster var helt ofarlig. Dock har jag också fått lära mig att jag aldrig mer kan åka och hälsa på mina föräldrar eftersom katten säkerligen kommer skära av mig halsen när jag ligger och sover.

Nu är jag hemma från min tränings/tävlingsresa igen, helt söndertränad, sluttävlar och lätt bonnabränd. I dag kommer även Henke hem, så snart är vi uppe på full styrka igen, med allt vad det innebär. Eftersom jag varit bortrest kommer veckans speltriss väldigt sent denna vecka, men nu kör vi!

Veckans tema som EmmyZ knåpat ihop är På G, och det är som vanligt helt öppet för tolkning.

Först ut är Glass Joe från Punch Out! Spelets första motståndare är löjligt lätt, och det är oftast såhär vi brukar se honom.

Superpumpade airforcekillen Guile från Street Fighterserien är självklart med, här från Street Fighter 2, som är det spel i serien jag spelat mest. Sonic Boom!

En lista med karaktärer på G vore ingenting utan snubben med bästa namnet, nämligen Guybrush Threepwood från Monkey Islandspelen. Alla tre här på Kraid älskar honom och spelen han är med i gränslöst, och han är helt enkelt bäst på G.

Bubblare: Egentligen ville jag ha med Glottis från Grim Fandango, men eftersom jag redan har med en LucasArtskaraktär och Niclas har honom på bild i inlägget nedanför detta fick han stryka på foten.

Jaha, då var det dags för mig att ta en veckas uppehåll från Kraid. Vad är det då som har hänt? Har jag blivit sjuk? Ska jag åka på ett hemligt agentuppdrag? Nejdå, jag ska åka till Portugal i en vecka för att träna och delta i europeiska spelen i capoeira. För att ni inte ska bli helt hispiga lämnar jag en länk till flashspeletspelet Capoeira Fighter 3. Det är en Street Fighter-klon där alla karaktärerna är capoeiristas. Kvalitén på spelet kan väl diskuteras, och det kan definitivt kvalitén på capoeiran i spelet också.

Mycket nöje!

Play Capoeira Fighter 3: Ultimate World Tournament at Shockwave

Det är måndag, och dags för veckans speltriss! Denna vecka har EmmyZ valt motsatsen till förra veckans färglösa tema, och slagit till med temat Färgstarkt. Det kan ju såklart tolkas fritt, men jag har valt att tolka det väldigt bokstavligt och valt ut bilder från tre härligt färgstarka spel.

Av någon anledning spenderade jag sjukt mycket tid med Mario Paint på SNES när det begav sig. Resultaten av mina konstnärliga eskapader blev oftast ungefär så här.

Grönt, blått, rött, orange och lila. Törtlarna är som ni vet några av mina absoluta favoriter, och självklart ska de vara med när vi snackar färg! NES-varianten är det som syns ovan.

Innan The Sims kom och förstörde allt spenderade jag sinnessjuka mängder tid med olika sim:ar. Mest tid lade jag utan tvekan på Sim City, Sim City 2000 och Theme Park som kan ses ovan. Det är ett av de få spel jag ägt till två plattformar samtidigt, nämligen PC och SNES.

Nyligen fick jag tillgång till en Xbox 360 för första gången och spelar nu igenom en del Xbox-exklusiva titlar jag missat. Nu har turen kommit till det überhyllade Alan Wake. Att kalla det ett skräckspel är väl kanske att ta i, då det epitetet oftast förknippas med de äldre spelen i Resident Evil-serien, Silent Hill och indiespelet Amnesia: The Dark Descent. Nä, Alan Wake är väl mer av en rysare i still med klassiska Stephen King-filmer.

Jag har alltid varit den som drar mig för att titta på rysare/skräck eller spela spel i samma genre in i det sista, för att till slut ta modet till mig och bara älska upplevelsen. Vad jag dock har upptäckt är att skräck i spel ger mig en mycket större tillfredsställelse än den i film och har med att göra att det faktiskt är jag själv som styr vad som ska hända härnäst.

Läskigt då.

Det hela grundar sig nog, som för så många andra, i hundscenen från Resident Evil. Helt oskyldigt spatserar man ner för en korridor, och helt plötsligt så BLAM KLIRR hoppas ett antal helt livsfarliga zombiehundar in genom fönstren och börjar äta på en! Jag minns hur jag och Shari, en av mina bästa barndomspolare kastade kontrollen i ren panik för att vi blev så rädda. Så inte nog med skräckupplevelsen, man var ju tvungen att ta sig över halva rummet för att få tag på kontrollen igen för att sedan skjuta ihjäl zombiehundjävlarna, och således hölls känslan av ren och skär skräck kvar långt efter själva överraskningsmomentet.

Nu, ganska precis 15 år senare sitter jag själv och spelar Alan Wake. Även om spelet är långt ifrån liga “skräckigt” som Resident Evil är det ändå jäkligt läskigt att ta sig genom en kolmörk skog i den amerikanska vildmarken, med skuggfigurer lurandes runt omkring skrikandes osammanhängande meningar med hotfulla röster. Med endast en ficklampa med jäkligt dåligt batteri som enda ljuskälla smyger jag mig igenom buskaget och långt där borta ser jag ett välkomnande gatuljus. Om jag bara kan ta mig dit, tänker jag och smyger lite till när, WOOOOOOOSH!, en yxa kommer svingandes precis i huvudhöjd ur den buske jag har till vänster om mig och en galen yxmördare hoppar fram skrikandes. Jag håller på att bajsa på mig och snurrar runt flera varv innan jag inser var snubben är och att hans tre kompisar är på väg mot mig med rasande fart.

Läskigt nu.

I en film hade skräckmomentet varit över här. Huvudkaraktären hade blivit rädd, men sedan fixat biffen medan jag satt och pillade mig i naveln. Men här tvingas jag, i rollen som spelets huvudkaraktär att efter att den initiala skräcken lagt sig dessutom hålla huvudet kallt och lösa situationen själv, trots adrenalinet som pumpar genom mina vener. Slutresultatet blir dessutom så mycket bättre och mer tillfredsställande när man själv är mästaren över sin egen situation.

Alltså, därför är skräck och rysare bättre i spel än på film. ‘Nuff said.

Hur känner du? Dela gärna med dig av dina bästa spelskräckminnen. Kommentarerna står till erat förfogande.