Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Varning: Följande text innehåller spoilers i spelet Heavy Rain till Playstation 3. Har du inte spelat det föreslår jag att du gör det omedelbums!

Efter att ha skolat min vän Tya i Star Wars för ett par veckor sedan kom det fram att stackaren i princip aldrig har provat på att spela tv-spel. Hon ville dock väldigt gärna lära sig, och jag tog det som en ära att få bli den som förvandlar henne till en fullfjädrad spelnörd. Efter att ha dragit på mig labbrocken och visat Tya var knapparna sitter på Playstation 3-kontrollen startade vi hennes första tv-spel. “Playstation 3?”, tänker du kanske nu. “Ska hon inte spela Super Mario Bros. eller Ice Climber?”. Nej, jag har valt att börja i helt fel ände och tvingat in henne i ett riktigt svårtillgängligt spel, nämligen Heavy Rain. Med detta förkunnar jag starten på Kraids nya artikelserie: Tya gejmar. I första delen går jag in på hur en icke-gamer närmar sig något så komplext som Playstation 3s Dualshock 3 sixaxis-kontroll.

Ethan Mars ligger av någon okänd anledning på sin säng i bara underkläderna trots att det är mitt på dagen och han har ett födelsedagskalas att ordna med. Han ligger kvar. Han ligger kvar.

“Varför ligger han bara där? Va? Måste jag trycka på en knapp?”

Redan i spelets allra första scen visar sig olikheterna mellan gamers och icke-gamers. Det första jag hade gjort i en sådan situation är att trycka på alla knappar för att se vad som händer. Men inte Tya. Scenen fortsätter med att Ethan sätter sig upp på sängen och Tya promptas att långsamt föra R3 i en uppåtrörelse. Hon misslyckas en gång. Hon misslyckas två gånger. På tredje försöket lyckas hon få Ethan att ställa sig upp.

Problemen med kontrollen fortsätter och det blir för mig uppenbart att inte alla har växt upp med en tv-spelskontroll fastväxt i händerna.

“Vilken spak ska jag använda? Vilken är kryss? Vilken är cirkel?” är frågor jag gång på gång måste svara på, och det är ju egentligen inte så konstigt. Alla kan ju inte Playstation-konrollens knappar om vore det ettans multiplikationstabell.

“Sjukt att det där kan vara ett spel”, har Tya sagt när hon såg trailern till Heavy Rain.

I hennes värld, alltså den världen som de flesta icke-spelnördar lever i, är tv-spel lika med Super Mario eller kanske FIFA eller andra spel där man kastas rätt in i hetluften. Inte konstigt då att hon tycker det är lite udda att hon som spelare måste styra Ethan in i badrummet för att ta en dusch och raka sig. Tya tjuter till och skrattar när kontrollen för första gången vibrerar i hennes händer när Ethan rakar av sig tre dagars-stubben.

“Vad är det?”, frågar jag. “Jag var inte beredd på att kontrollen skulle skaka!”, får jag till svar.

Nej det är ju klart. Har det gått så långt att jag som spelar så mycket inte längre blir förvånad över rumble-funktioner? Hade jag kanske trott att det var fel på spelet om kontrollen INTE vibrerade när spelets huvudkaraktär rakade sig?

Efter att den första chocken av att behöva hjälpa Ethan klä på sig kläderna som en 2-åring fortsätter Tya med att leka med barnen, duka bordet och snacka med frugan, allt medan hon lär känna spelets karaktärer. I scenen på köpcentret när Ethan måste springa efter sin son Jason genom folkhavet gör kontrollen sig påmind igen. Hon kan för sitt liv inte navigera genom massorna av människor, trycka på knappar och samtidigt se vart ungjäveln tar vägen. Kan det vara så att navigering i tredjepersons-perspektiv är något man lär sig med alldeles för mycket spelande?

“Jag fattar inte vart han tog vägen?”, säger Tya. “Men följ bara ballongen?”, svarar jag som om det vore en självklarhet. “Men den försvann ju, jag hann inte se den!”

Spelet hoppar fram ungefär två år i storyn efter det att Jason dött i bilolyckan och Tya finner sig i den numera separerade Ethans hus. Hon vill ge sonen Shaun middag, leka med honom och hjälpa honom med läxorna, men komplicerade kontroller, trots lättaste svårighetsgraden, leder till att hon misslyckas och får höra av Shaun att han hatar sin far innan han somnar. Inte direkt vad hon hade planerat.

Det är ungefär här Tya börjar bli lite varm i kläderna och inte behöver stirra ner på kontrollen varje gång hon blir ombedd att trycka på en viss knapp. Hon kan därför nu koncentrera sig mer på spelets starkaste punkt, nämligen storyn och stämningen.

Därmed lämnar vi Tya och hennes spelande för den här gången. I nästa del i serien Tya gejmar fokuserar vi mer på hur en som aldrig spelar tv-spel förhåller sig till ett spel som mer liknar en film än något annat.

Denna vecka har jag valt att tolka EmmyZs speltriss med temat I See You väldigt fritt. I See You blir ju även bokstäverna ICU på engelska, vilket betyder intensive care unit, eller intensivvårdsavdelning på svenska. Här kommer alltså tre bilder på folk som behöver lite läkarvård.

Snubben som faller till marken är visserligen nazist, men han är ändå i behov av lite läkarvård efter att ha fått en välriktad kula genom skallen.

The Amazon ser ut att förlora den här matchen i Pro Wrestling till NES, och kan mycket väl hamna på intensiven efter den här rundsparken mitt i plytet.

När vår gode vän Mario ser ut så här har han råkat ut för något otrevligt. Bäst då att ringa Toad-ambulansen och skeppa iväg honom till Svamprikets lasarett.

Även om e-sport har funnits och varit stort inom vissa kretsar länge nu så vill jag ändå påstå att 2011 är året då e-sportandet på allvar tar klivet in i gemene mans hjärtan. Med satsningar från både Aftonbladet och SVT Play är det lättare än någonsin att njuta av idrotter där den vanligaste skadan är karpaltunnelsyndrom.

I dag upptäckte även jag och min vän Lucas att öl fungerar precis lika bra till e-sport som till exempelvis fotboll eller hockey! I dag har det varit Starcraft 2-gruppspelen i DreamHack Sapphire AMD Championship på Dreamhack Summer 2011 som rullat på skärmen samtidigt som maltdrycker kylt våra törstiga strupar. Med några av världens bästa spelare i täta, actionfyllda matcher ackompanjerat av fantastiska kommentatorerna Shaun och Sean (Apollo och min favorit Day[9]) blev det hela riktigt lyckat, som bilden ovan är bevis på.

Följande krönika finns även publicerad på Gameplayer.se

Årets E3-mässa är över. De stora utvecklarna ställde sig på scen en efter en för att spänna sina muskler och sälja in kommande spel och konsoller. Vad fick vi då lära oss för nytt och spännande under presskonferenserna? I princip ingenting. Nyhetens behag uteblir nämligen helt och hållet på dagens spelmässor. Åtminstone om man ser till “the big three”, Nintendo, Sony och Microsoft. I år var jag så pepp på konferenserna att jag såg till att lyssna på dem strömmade samtidigt som jag satt på jobbet. Nu jäklar smäller det, drömde jag; Nytt Xbox, Nintendos triumfanta återkomst och en hel drös sjukt coola spel. Men nej, jag fick nöja mig med längre trailers av spel jag redan hade sett. 

Nyheter är år 2011 så snabbare än någonsin. I dag köper vi inte tidningen för att läsa rena nyheter, de har vi redan läst kvällen innan på nätet. Detsamma gäller spelnyheter, för inte fan köper vi speltidningarna för att läsa nyheter en gång i månaden som vi kan läsa varje dag på sidor på nätet (*host* som Gameplayer *host*). Ändå satt jag där, hållandes mina tummar, och hoppade på att få se något nytt, något unikt, något skithäftigt.

Men nej, mässans största titlar var inget annat än uppföljare. Del tre i en hel massa serier, som Modern Warfare, Battlefield, Assassin’s Creed och Mass Effect visades upp. Oavsett hur peppad jag är på allihop förutom Battlefield börjar jag blimäkta trött på uppföljare. Uppföljare, som dessutom alla redan vet mer än utvecklarna själva om, bör inte få ta så mycket tid i anspråk på de stora konferenserna på en mässa som E3. Det borde införas någon slags regel i stil med “max tre uppföljare per presskonferens”. Jag vill ju se något nytt, något unik och något skithäftigt sa jag! 

Inte ens mässans bäst bevarade hemlighet fick vara hemlig ända fram till presskonferensen. Jag menar självklart Halo 4 som “råkade” komma upp som en nyhet långt innan konferensen började. Antingen har de ansvariga för Xbox Lives hemsida världshistoriens klantigaste anställda som råkade trycka på publicera-knappen för tidigt, eller så var det en jäkligt cheesy marknadsföringsstrategi. Hur det än ligger till så dödade de spänningen inför konferensen ännu mer.

Det fanns dock ljusglimtar. Även om det läckts information om Nintendos Project Café, som blev Wii U, länge och väl visste vi ju faktiskt inte hur den såg ut eller hur den skulle fungera. Det gjorde att jag faktiskt kunde sitta och vänta på att se VAD som skulle tillkännages och inte bara NÄR det jag redan visste skulle visas faktiskt skulle visas. 

Alltså, jag vill uppmana alla er stora spelutvecklare som läser detta att skaffa lojalare medarbetare som inte läcker allt de kommer över. Men det är inte det som är det viktigaste, lär er för sjutton att hålla lite på grejer! Blow me away, liksom, visa mig något jag varken hört eller sett något av tidigare. Det säger en del om årets E3-presskonferenser att en reboot av Rayman var det som fick mig att bli salig.

Sommar, sommar och sol, havet och vinden, och doft av kaprifol! Veckans tema i EmmyZ:s speltriss är sommar. På sommaren är det gött att hänga på stranden, och inga spelkaraktär hänger väl mer på stranden än Mario och hans polare??

Varför spela beachvolley när man kan köra go-kart? Yoshi laddar inför ett hopp med guldsvampen.

Super Mario Sunshine börjar med att Mario har tänkt att ta en lugn semester. Så blir det ju inte, men han hittar ändå lite tid att chillaxa.

Varför de här pingvinerna i Super Mario Galaxy 2 befinner sig på en tropisk strandplanet kan man fråga sig, men Mario är inte sen att simma lite tillsammans med dem. Men Mario, var har du badbrallorna?

Veckans tema för speltriss är något EmmyZ påstår att hon funderat på länge, och det är Bevingad. I de allra flesta rollspel är det väldigt viktigt att kunna flyga. Därför kommer här tre av mina absoluta favoritflyg från några av de bästa rollspelen någonsin.

Först ut är flygskeppet Highwind från Final Fantasy VII. Inte nog med att det ser riktigt tufft ut, det har också den hårdaste kaptenen någonsin, Cid.

Här ser vi draken Flammie från Secret of Mana i full färd att transportera våra hjältar till valfri destination. Varför ta flyget när man kan ha en helt egen drake?

Tuffare farkost än Epoch från Chrono Trigger är riktigt svårt att hitta. Inte nog med att det är en flygfarkost som kan ta Chrono och hans vänner vart de vill, det är också en tidsmaskin som kan ta dem till NÄR de vill. Awesomesauce!

Förra veckan missade vi speltriss på grund av att… Ja, egentligen har jag ingen bra anledning, jag glömde det helt enkelt. MEN! Denna vecka är vi tillbaka igen. Temat EmmyZ satt denna veckan är Tillsammans, och jag misstänker att även detta har att göra med hennes stundande bröllop. På Kraid bjuder vi på lite bromance, lite turtlemance och lite droidmance.

Först ut har vi bröderna brothers, The Mario Brothers. Bromance på hög nivå!

Droidmance i form av Mega Man, Rush, Beat och Eddie.

Turtlemance och bromance hos turtlarna Leonardo, Michelangelo, Donatello och Raphael.

Vi skriver väldigt sällan om rena spelnyheter här på Kraid. Men när något såhär stort händer går det inte att ignorera! Det är nämligen så att en tysk indiegrupp som heter Edison Interactive håller på med en remake av det klassiska äventyrsspelet Maniac Mansion. Som ni kan se i trailern ovan gör de hela spelet i samma stil som uppföljaren Day of the Tentacle, ett av mina absoluta favoritspel. Det bästa av allt är att spelet kommer att släppas gratis när det väl är färdig, då under namnet Night of the Meteor. Jag kan knappt bärga mig!

Så hände det som aldrig händer mig, jag gick och vann något i en tävling! Visserligen vann jag inte första pris, men ändå, helt sjukt! Det var i EmmyZs tävling som gick ut på att gissa hur lång speltid hon hade i WoW som jag vann spelet Rango till PS3. Spelet ska tydligen vara rätt bra, så ser fram emot att spela det efter jag är färdig med LA Noire. Så här glad blir man i alla fall när man vinner i EmmyZs tävlingar:

Tack till Emmy för en bra tävling och för att du spelat ungefär så mycket WoW som jag gissade!

Ja det kan man verkligen fråga sig. Varför snittar Kraid.se nu för tiden tre inlägg i veckan? Varför håller de tveksam kvalitet? Och varför recenserar vi knappt några spel längre? Jo, det beror på ett par olika anledningar som jag tänkte förklara.

För det första har Niclas (med c, reds. anm.) flyttat till baltikum, närmare bestämt Riga, för att jobba som översättare. Det betyder inte på något sätt att han lämnat bloggen, men en flytt utomlands och ett nytt jobb tar en hel del tid i anspråk. Niclas hälsar att han kommer tillbaka i full styrka så fort saker och ting lugnat ner sig.

För det andra har även jag, Niklas (med k, reds. anm.), börjat på en ny arbetsplats som jag håller på att acklimatisera mig på. Som om inte det vore nog har jag även som bekant börjat som skribent för Gameplayer.se. Det betyder alltså att jag har två sidor att lägga min kärlek till spel på. Men också jag lovar att lägga mer energi på Kraid när jag kommit in lite bättre både på jobbet och på gameplayer.

För det tredje och också det viktigaste har Henrik, bloggens grundare och allsmäktige diktator jobbat oerhört mycket med det som kommer att bli den tredje versionen av Kraid.se. Till vår hjälp har vi en mycket duktig programmerare som hjälper oss att skapa en helt ny sajt med ett nytt, modernt utseende och massor av nya funktioner.

Alltså, vi ber er hålla ut, för snart är nya versionen av Kraid här, och då kör vi all in! Kanske kan det till och med tillkomma någon skribent på sidan som tillför massor av ny energi. Tills dess ber jag att få säga: Ursäkta röran och inläggsfrekvensen, vi bygger om.