Bra, dåligt, bra, dålig, bra, dåligt. Det verkar vara mönstret i mitt Castlevania: Symphony of the Night-spelande. Den här gången levlar jag två gånger och piskar på två riktigt fula fiender samtidigt som jag blandar ihop Nils Karlsson pyssling och Nils Holgersson. Also, dubbelhopp! Aw yisssssss!
Vi här på Kraid kommer från olika ändar av det politiska spektrumet. Eftersom vi är såväl blodröda som djupblå kommer vi sällan överens om allt, och tur är väl det, något annat vore rätt trist. Men om det är något vi alla värnar om så är det alla människors lika värde. Därför är det självklart för oss att uppmärksamma den pågående pridefestivalen i Stockholm, särskilt när det anordnas events för oss nördar.
I dag, i morgon och på lördag anordnar ungdomsförbundet Sverok ett gäng olika roliga events under parollen Nörd på Pride. På fredag har man fixat ett gäng intressanta paneldebatter och diskussioner. I en av dem, “Vad gör spelmedia? Har spelmedia ett särskilt ansvar?” deltar dessutom vår alldeles egen Peter Ahonen tillsammans med representanter från bland annat SVT, Svampriket och Megazine. Alla diskussionerna kommer att live-streamas för oss som inte kan vara på plats. Om det går att se den här på Kraid är fortfarande oklart, men om inte annat ska det gå att se den på Sveroks hemsida.
På lördag är det dags för den stora prideparaden, och alla är inbjudna att delta i Proud and Nerdy. Dra på dig din bästa cosplay-outfit, eller bara häng på nördvagnen i tåget. Efteråt anordnas en nördpicknick på Östermalms IP.
Gå in på Facebook och gilla Nörd på Pride för all information och hålltider under helgen.
Undrar du varför just du ska delta i Stockholm Pride och Nörd på Pride? Låt Malin Söderberg på Svampriket förklara för dig!
Eftersom det gick så bra i förra avsnittet sparkar spelet självklart bakut och jävlas rejält med mig den här gången. Men jag kommer ändå en liten bit med min nya förmåga att öppna blå dörrar. Men en läskig boss gjord av svärd sätter rejält med käppar i hjulen. Hoppas på bättre lycka nästa gång!
Det börjar ta sig nu! Äntligen hittar jag smidiga sätt att ta sig runt i Draculas slott och vad man ska ha sina surt förvärvade pengar till. Jag kirrar också en finfin karta som kommer att hjälpa mig enormt, och jag får även fingra lite på bibliotikariens bajskorv. Behöver dock fortfarande hjälp och tips från er, kära tittare. Ni är ju ett gäng i alla fall, så hör av er!
Det är sommartorka bland spelen just nu, men vad passar då bättre än att spela ikapp det man missat under året, eller kanske återupptäcka gamla klassiker? Sanna tar med Niklas och Peter i en diskussion om vilka spel som lämpar sig allra bäst på sommaren, och tipsar dessutom om en hel drös mobilspel att ha med på semestern.
Som vanligt går det att prenumerera på oss genom att peta in den här feeden i din RSS-läsare eller via Itunes.
Nu börjar det minsann hända grejer i det här jäkla spelet! I det tredje avsnittet, och nu är jag ungefär en timme in i spelet, lyckas jag bland annat bryta spelet i en bossfight. Jag kan nu även förvandla mig till världens mesigaste “varg”. Vad jag ska ha den här vargen till, annat än att hoppa längre med, får ni gärna hojta till om. Känner fortfarande att jag har oerhört långt kvar innan saker och ting börjar klarna, och det börjar gå upp för mig att det här spelet inte är på när så linjärt som till exempel Super Metroid.
Jag vill även passa på att be om ursäkt för att bildkvalitén inte är lika bra som i de föregående avsnitten. Det är nämligen så att Playstation-spel automatiskt dras ut för att passa skärmen när man spelar dem på Playstation 3, och den här gången glömde jag gå in och ändra till normala proportioner. Lovar att det ska vara åtgärdat till nästa gång!
Fyra vanliga knappar, fyra axelknappar, ett styrkors, två analoga spakar samt en start- och en selectknapp. Så har vi lärt oss att en vanlig handkontroll ser ut, ungefär sedan Playstation 2-eran. Eftersom våra händer och sinnen formats kring denna knappuppsättning i snart XX år är det inte så konstigt att vissa kontrollscheman standardiserats, oavsett vilken utvecklare som gjort spelet vi spelar.
Blir vi, som vana gamers, satta framför ett spel vi aldrig spelat tidigare har vi ändå en hum om hur kontrollerna kommer att fungera. Åtminstone om det gäller förstapersonsskjutare eller actionspel i tredje person. I de sistnämnda används ofta cirkel eller B, beroende på konsol, för att ta skydd bakom väggar eller smidigt utplacerade brösthöga betongblock och/eller lådor. Ofta “klistras” huvudpersonen fast vid dessa tills vi med ett knapptryck väljer att ta oss där ifrån.
Vi kan också vara i princip säkra på att en av de vänstra axelknapparna används för att sikta, och en av de högra för att skjuta. I de flesta fall laddar vi också om våra vapen med fyrkant eller X(?), samt utför närstridsnedtagningar genom att trycka ner en av styrspakarna.
“Snart hoppar jag fram!”
Så här enkelt har det inte alltid varit. Det blev jag smärtsamt påmind om när jag i helgen startade upp HD-utgåvan av Metal Gear Solid 2 på min Vita. När spelet först släpptes var de handkontroller som för oss i dag är standard fortfarande helt nya, och utvecklarna hade inte hittat de självklara kontrollmetoderna. För att vara ett spel med stort fokus på att smyga och gömma sig är det nästan skrattretande svårt att hålla sig bakom skydd. Den högra styrspaken måste hållas uppåt för att Snake ska ta skydd, och gång på gång för jag den liiiiiiite snett åt något håll, vilket får supersoldaten att med ett “Tadaaaaa!” hoppa rakt ut i fiendens synfält.
Men hav förtröstan! Skulle Snake (eller Raiden) bli upptäckt kan han ju alltid oskadliggöra sina motståndare med allehanda vapen. Bara sikta in och skjut… Eller nej, vänta nu, så enkelt är det faktiskt inte. Med hjälp av fyrkant plockar han upp sitt vapen och skjuter mot ondingarna, men att veta om man kommer att träffa eller inte är i princip omöjligt. Tur då att du med en av axelknapparna kan sikta i förstaperson, men det är först när du trycker på styrkorset som du får upp ett lasersikte så att man får en liten hum om vart man siktar. Innan dess har du oftast både nästan dött och lockat till dig ett mindre lands armé.
Fast, då blir det oftast en nacksving som inte alls knockar skurken i fråga, som sedan argt kallar på sina polare.
“Metal Gear Solid 2 är ju ett smygarspel, visst måste det gå att göra någon slags tysta nedtagningar?”, kanske du frågar dig själv. Javisst kan man det. Så länge du först kollar igenom din utrustning och byter vapen mot “none”, sedan smyger sig på fienden och trycker på fyrkant. Fast, då blir det oftast en nacksving som inte alls knockar skurken i fråga, som sedan argt kallar på sina polare. Men på något sätt ska det alltså gå att göra tysta nedtagningar. Hur vet jag det? Jo, jag var tvungen att googla mig till det. Visst förklaras vissa av kontrollerna i början av spelet, men det går så snabbt, så att när jag lyckats lista ut hur jag ska få Snake att gömma sig bakom skydd så är resten av genomgången över, och går inte att repetera.
Jag är helt säker på att kontrollerna kommer att sitta i ryggmärgen efter några timmar, men nu i början känns det helt hopplöst. Var det så här vi lärde oss alla spel förr, eller är det bara jag som är för dum för att fatta just Metal Gear-kontrollerna? Personligen är jag oerhört glad över att kontrollscheman standardiserats i dag, så att vi oftast slipper obehagliga överraskningar, och att vi slipper känna oss som idioter när vi tror att vi är vana gamers. Efter Metal Gear Solid 2 ska trean få sig en omgång, och sedan förhoppningsvis fyran. Jag hoppas innerligt att de har mer logiska kontroller, annars börjar jag misstänka att det är Kojima som trollat oss alla.
Ser man på, det blev ett avsnitt till när jag spelar Castlevania: Symphony of the Night och snackar skit. Det lär blir några avsnitt till, så häng jättegärna på och kom med tips och råd. Tänk på att jag valt att köra utan guider, FAQ:s eller kartor, så jag kan behöva en hel del hjälp!
Spelcommunityt framställs ofta som ett ganska så ogästvänligt sådant. Folk kränker varandra till höger och vänster när de spelar online, kvinnor kan aldrig bli “riktiga” gamers och spelarna ställer löjligt orimliga krav på utvecklare och blir helt vansinniga när spelen inte blir EXAKT som de hade tänkt sig. Men ibland blir jag påmind om varför jag ändå sällar mig till detta community. Det finns tillfällen då allt annat glöms och gamers samlas runt något viktigt. I går var ett sådant tillfälle.
Ryan Davis, 1979–2013.
I går kväll nåddes vi av den hemska nyheten att Ryan Davis gått bort, blott 34 år gammal. För er som inte känner igen namnet så var han redaktör på Gamespot som senare kom att bli en av grundarna av den omåttligt populära sajten Giant Bomb. Han hade även en stående plats på sajtens podcast, Giant Bombcast. Han dog mindre än en vecka efter sitt eget bröllop av ännu okända orsaker. Ryan Davis hade en väldigt stor och hängiven skara fans, och utöver sina insatser i spelmediabranschen lär han bli ihågkommen för sin sköna humor. Med tanke på hur ung spelbranschen är, skulle hans död kunna jämföras med när filmkritikern Roger Ebert avled tidigare i år.
Varenda spelsajt och socialt medium fullkomligen exploderade när bomben släpptes, och ingen kunde riktigt fatta att det hade hänt. “Ryan” trendade på Twitter och nyhetsartikeln om det på Giant Bomb har i skrivan stund nästan 6000 kommentarer.
Det finaste i det hela är att så många ställer sig frågan “vad kan vi, som community, göra för att hedra Ryan Davis?”.
Det finaste i det hela är att så många ställer sig frågan “vad kan vi, som community, göra för att hedra Ryan Davis?”. På Giant Bombs forum har tråden 60 svar, och på flera andra ställen diskuteras det vilt om hur man bäst hedrar en av de mest omtyckta spelskribenterna vi haft. I en kommentar på tidigare nämnda nyhetsartikel frågar sig en användare vad communityt kan göra för att hjälpa Ryan Davis änka, Anna. Användaren säger sig vara villig att donera pengar eller vad som helst för att hjälpa till, och många sluter upp bakom henom.
Så det är inte alltid sexism och extrema krav som präglar spelcommunityt. Det är fint att så många sluter upp och vill hjälpa till på olika sätt efter en sådan här tragedi, och själv blir jag helt varm i hjärtat när jag läser vad folk är villiga att göra.Personligen kommer jag att minnas Ryan Davis som den absolut roligaste medlemmen i min absoluta favoritpodcast.
Så var vi då där till slut, den sista spelsidan i City för den här gången. I morgon kommer sista numret av tidningen innan den tar semester i fem veckor. City är tillbaka i augusti igen, men tills dess kan ni läsa om att Niklas lirat Fuse, Grid 2 och ett galet dåligt cykelspel. Henke var mindre nöjd med Game & Wario, och Joel tyckte väl att Rush Bros. var sådär.
3 kommentarer