Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

För en tid sedan förde jag en twitterdiskussion med Aftonbladets Kerstin Alex. Vi hissade och dissade spelsajter och dess recensionstexter och kom fram till att det var svårare att skriva kort än långt, både när det gäller texter och meningar. Vi skämtade om att vissa recensioner verkar vara skrivna i en enda lång mening, och i ett svagt ögonblick råkade jag nog lova att jag skulle skriva en hel recension – i just en enda mening. Jag är inte sen att backa för en utmaning, så nu kör vi!

*Djupt andetag*

Läs mer

 Tre eller fler vänner, en lördagskväll och ett stort antal öl. Det är för mig det enda sättet att spela Mario Party. Även om målgruppen kanske är något yngre och rumsrenare har jag och mina vänner haft oerhört skoj med serien genom åren. Det förra Mario Party-spelet var ett riktigt bottennapp och på tog för långsamt. Har Nd Cube ryckt upp sig, eller har de kört fast i gamla hjulspår?

Innan jag flyttade från Falkenberg tillbringades mången förfest hemma på Kraid-Henkes pojkrum spelandes just Mario Party

Medan andra följer serier som Battlefield, Call of Duty eller Gears of War slaviskt har jag spelat varenda del i Mario Party-serien sedan det fjärde spelet till Gamecube. Innan jag flyttade från Falkenberg tillbringades mången förfest hemma på Kraid-Henkes pojkrum spelandes just Mario Party. På den tiden vill jag minnas att det inte spenderades speciellt mycket tid på själva spelbrädet, utan att man ständigt mätte sina förmågor i de till synes oändligt många minispelen.

Läs mer

Efter lite betänketid gav hon sitt besked. Likt Ash med sin Pikachu utbrast hon “I choose you!” I dag är det alltså vårt stora nöje att kunna presentera en helt ny kompis här på Kraid, nämligen Sanna Valapuro! Hon kommer att vara lite utav en praktikant här till att börja med för att se om vi lever upp till hennes höga krav.

Sanna blir förmodligen den mest välkände av vännerna här då hon regelbundet figurerar i speltidningarna LEVEL och ROBOT med artiklar om spelrelaterat pyssel. Förutom det har vi även kunnat hitta henne på den eminenta bloggen -STR/+CHA.

Nog svamlat, över till Sanna som väljer att presentera sig på följande vis:

“Biblioteksanställd allroundnörd med en 3-årings tålamod och en 93-årings nerver. Jag har en förkärlek till postapokalyps och dystopier men jag är inte den som tackar nej till episka fantasyäventyr. Ibland byts handkontrollen i min näve ut mot en handfull tärningar och ibland skriver jag till och med pysselartiklar för LEVEL och ROBOT. Det är egentligen bara en sak som är konstant: mitt tvångsmässiga twittrande.”

Henne tvångsmässiga twittrande hittar ni på @MissDeliana. Sannas första text hittar du här på bloggen inom kort, och snart börjar hon även recensera spel med oss på Citys spelsidor. Nu återstår bara för oss alla här på Kraid att hälsa henne varmt välkommen! Gör det i kommentarerna du också, vetja!

Då och då släpps spel som är mer konst och upplevelser än vad de är spel. Då och då är alldeles för sällan. I Thatgamecompanys sista spel i den Playstation-exklusiva sviten (de två första är Flower och Fl0w) påminns jag om hur mycket spelupplevelser kan variera. För att inte nämna hur fantastiskt magiska de kan vara.

Läs mer

I dag ser spelsidan lite annorlunda ut. Vi slopade nämligen nyheterna till förmån för en hands on-text om PSVita som Joel svängde ihop. Han har även spelat The Darkness 2. Henke har upptäckt en jättevärld i Kingdoms of Amalur: Reckoning och jag undrar vart fan storyläget är i Tekken 3D.

Pdf-versionen hittar du på sidan 26 här.

Hironobu Sakaguchi har tidigare regisserat några av historiens bästa japanska rpgs, som Final Fantasy V och VI, och hade även fler än ett finger med i skapandet av Chrono Trigger. The Last Story är hans senaste claim to fame som vi äntligen, ett år efter japanerna får ta del av här i väst. Har Final Fantasy-pappan fortfarande alla bestick i kökslådan eller rasslar det av lösa skruvar i hans äventyrsskapar-hjärna? Följ med i The Last Story.

Läs mer

Ni som brukar läsa vad jag skriver här och på andra ställen har nog vid det här laget fattat att jag älskar rpg. Det är något magiskt över de där spelen som ger mig möjligheten att tillsammans med min huvudkaraktärs kompanjoner ge mig ut på en lång resa, både i världen och i det inre. Men vad vore resan i ett rpg om det inte vore för motgångar? De mest basala motgångarna består av strider som måste vinnas. I vissa spel är striderna slumpmässiga och i andra är de scriptade. Vad de har gemensamt är att de gör att spelet kräver ett stridssystem.

Den senaste veckan har jag ömsom brottats med och ömsom njutit av The Last Story. Det lär vara det sista stora rollspelet till Wii, och en utförligare recension av det kommer senare i veckan här på Kraid. Grejen med The Last Story är att det har ett jäkligt knepigt stridssystem som fick mig att tänka till. På senare tid har spel blivit mer och mer strömlinjeformade och saker och ting ska gärna gå automatiskt utan några som helst krav på tankeverksamhet. I The Last Story är kontrollen över mina lagkamraters agerande ytterst begränsat, och det känns ofta som att jag spelar halvtaskig tredjepersons-action och inte rpg.

Problemet här är att jag inte känner att jag har full kontroll. I ett rpg vill jag veta att det är jag som styr mina karaktärer och vad de gör, att det är min slughet som gör att jag lyckas lista ut hur bossarna ska bekämpas och att det är min timing som är perfekt. Visst, det ligger kanske i tiden med mer automatisering i strider, men med tanke på att spelet är skapat av Hironobu Sakaguchi, mannen bakom Final Fantasy och Chrono Trigger undrar jag vad det är som händer. Var det så fel med mätare som fylldes innan man fick agera? Är det vi otåliga spelare som drivit utvecklare till att skapa system med ständig action där man omöjligt kan få en bra överblick?

Men en sak ska sägas, det går att göra system där man inte kontrollerar alla karaktärer och som går mer eller mindre på automatik på ett bra sätt. Ett bra exempel är Final Fantasy XIII-2, där strategiska val av roller hela tiden håller mig på tårna, och jag känner ständigt att det är jag som har kontrollen, inte spelet.

För mig får ett rpg hellre likna ett parti schack än en match i paintball.

Så, när jag återigen ger mig in i stiderna i The Last Story är det inte utan att jag någonstans där långt inne längtar tillbaka till då man snällt fick vänta på sin tur medan fienderna pucklade på en, hur ologiskt det än låter. För mig får ett rpg hellre likna ett parti schack än en match i paintball. Eller vad säger du?

The Last Story är ett rätt gammalt Wii-spel, om man bor i Japan. Äntligen har det översatts och skickats hit till oss stackars européer som tyvärr ofta är rätt svältfödda när det gäller japanska rollspel nu för tiden. Men vilken översättning sen. Riktigt grova brittiska dialekter? Really? Jag är kluven, alltså. Och inga japanska röster har man lämnat kvar på den europeiska utgåvan heller.

Det känns konstigt att efter 10 timmars spelande bara kunna skriva om sin första intryck, men spel av den här sorten brukar ju kunna dra ut på tiden. Hittills har det varit en berg-och-dalbana utan dess like med skyhöga toppar och till synes bottenlösa dalar.

Första timmen: “Action direkt, fan vad gött! Men vilket knepigt stridssystem. Är det rollspel? Eller action? Eller strategi? Hjälp mig, jag fattar inte! Hur många karaktärer har jag i mitt party egentligen? 5? 7? 53? Vilka är de?”

Andra och tredje timmen: “Åh vilken fin stad! Musiken är ju helt underbar! Vad levande det känns, och vad mycket det finns att göra! Va? Belönas jag för att utforska varje litet hörn i staden? HURRA!”

Timme fyra till sju: “Jaha, ut på äventyr ja. Vad handlar det om egentligen? Hur beter sig karaktärerna mot varandra? Det måste vara något absurt japanskt berättarknep, för inte fan beter sig människor på det här sättet! Men okej, jag har åtminstone lärt känna en del av karaktärerna nu, och de verkar ju faktiskt rätt så sympatiska. Men va? Varför är jag här? Varför ska jag döda de här? Bara för att de är fula och gillar lava? Lite mer kontext hade varit fint, tack.”

Timme åtta till tio: “Okej, tillbaka på familiär mark igen, skönt! Massor med valfria sidequests, schyssta uppgraderingssystem för vapen och äntligen har jag börjat förstå mig på stridssystemet som faktiskt inte känns så simpelt som det gjorde till en början. Spökhus, skumma barer, arenor, handla med varor. Hjälp vad mycket det verkar finnas att göra! Men vänta nu, vad hände med huvudstoryn? Vart ska jag egentligen? Jahaaaaa, är det det här spelet handlar om? Ska det behöva ta tio timmar att komma in i vad det egentligen handlar om? Nåväl, nu bär det av på spännande äventyr. Och musiken, den är fortfarande helt fantastisk!

Den här veckan har Marcus spelat en uppföljare till del 13 i en serie, med andra ord Final Fantasy XIII-2. Jag har viftat med Move-kontrollerna i Grand Slam Tennis 2 och Peter har slagits blodig i UFC Undisputed 3. Något verkar ha blivit knas med bildvalet till FFXIII-2 under redigeringen, och fel bild har kommit in.

PDF-versionen av sidan hittar du på sidan 26 i City Malmö här.

Kraid.se har blivit nominerad till årets spelblogg 2011 på Level7.nu! Det är så jävla fett att jag kände mig tvingad att bränna hela bloggens budget på en riktigt fet och välproducerad video! Så, om du tycker att vi förtjänar det, gå in på Level7.nu och rösta fram Kraid.se som årets spelblogg! Om inte finns där 24 andra svingrymma bloggar att rösta på, bland andra Svampriket och GamingGrannar som inspirerat mig till den här videon. Och glöm för all del inte att rösta på årets spelskribent (två heta tips är Malin Söderberg och Kerstin Alex), årets speltidning (Fienden, behöver inte säga mer) och årets spelpodcast (var det någon som sa Retroresan?)

Omröstningen är öppen till den 6 mars, och den som röstar har chansen att vinna finfina priser!

Gå in och rösta här!