Uppmärksamma City-läsare lade kanske märke till att det inte blev någon spelsida förra torsdagen. Själv var jag i Portugal och representerade den blågula fanan på capoeira-em i Portugal och märkte ingenting. Det berodde hur som helst på en planeringsmiss, men nöjesredaktören Tali var snäll nog att lägga in både förra veckans och denna veckans i dag i stället.
Först ut har vi Kid Icarus: Uprising, som är riktigt bra på ett quirky och konstigt sätt. Marcus har lirat lite FIFA Street och Sanna körde Blades of Time. Den här veckan har Peter plågats i Ninja Gaiden 3, Chris bajsat på sig av rädsla i Silent Hill Downpour och Sanna har blivit superstjärna i The Sims 3 expansionen Showtime.
Pdf-versionen av sidan hittar du på sidan 41 i dagens City Malmö här.
Det känns som att det är dags att jag lägger upp de krönikor jag skriver för Ystads Allehanda, Kristianstadsbladet och Trelleborgs Allehanda här på bloggen. Det är ju inte direkt allihop av er som bor i sydskåne. Följande text publicerades i Ystads Allehanda den 3 april 2012. Läs den på YA:s webb här.
Det är med tungt gamerhjärta jag skriver dessa rader. I en hel vecka har min lilla lägenhet varit fullt belamrad med hantverkare som gör allt från att byta ut fönster till att totalrenovera balkongen. Inte förrän om någon vecka är de klara. Så där står alltså min tv och alla mina konsoler, under ett skyddande lager av byggplast och bara tynar bort.
Det kommer att ta tid innan jag får prova ”Street Fighter X Tekken”, som ska vara det ultimata fightingspelet. Det känns som evigheter tills jag får uppleva den magiska resan i ”Journey” igen. Jag får abstinens av att inte kunna fortsätta mitt episka rymdäventyr i ”Mass Effect 3”.
Under tunga perioder som den här finner jag glädje i att spel är så mycket mer än att sitta i soffan med en kontroll i handen.
Under tunga perioder som den här finner jag glädje i att spel är så mycket mer än att sitta i soffan med en kontroll i handen. Nästa generations bärbara konsoler är över oss. Uppföljaren till Nintendo DS, en av de bäst säljande konsolerna någonsin, heter 3DS. Den kom visserligen för något år sedan, men det är inte förrän på sistone som en prissänkning och de första riktigt tunga titlarna fått rejäl fart på försäljningen.
Min 3DS blev den första bärbara konsolen jag någonsin har ägt, och jag ångrar inte en sekund. Faktum är att jag undrar hur jag brukade klara tågresorna hem till västkusten tidigare. Det är ju bara att sätta igång spelet och vips, så har tre timmar gått och jag är hemma hos mor och far, där jag kan fortsätta spela, spela och spela.
För lite mer än en månad sedan släpptes även Sonys PSVita. Ett riktigt litet monster till bärbar konsol som påstås vara lika kraftfull som en Playstation 3. Med en stor pekskärm, två analoga spakar och till och med en rörelsekänslig baksida är den sannerligen en kraft att räkna med.
Men över de bärbara konsolernas till synes glada och bekymmerslösa liv ruvar en stor, äppelformad skugga.
Men över de bärbara konsolernas till synes glada och bekymmerslösa liv ruvar en stor, äppelformad skugga. Apples nya Ipad har nämligen även den nått butikshyllorna. Med en skärm som av någon anledning visar många fler färger och pixlar än vad det mänskliga ögat kan se och dessutom är många gånger större än både 3DS och PSVita tillsammans.
Det är lätt att förstå att Nintendo och Sony har anledning att skaka av rädsla för vad den kommer att göra med den bärbara spelmarknaden. Speciellt med tanke på att “paddan” är bättre än de två på det mesta som inte kräver fysiska knappar. Är det här slutet för de traditionella bärbara konsolerna?
Jag säger nej. 3DS och PSVita har något Ipad aldrig kommer ha, nämligen just fysiska knappar. Vi inbitna spelare vägrar tro att en pekskärm är lika responsiv som de knappar som gett oss blåsor på fingrarna sedan barnsben. Vad Apples vidunder också saknar är de stora utvecklare som de mer utpräglade spelföretagen har i ryggen.
De spel de släpper till paddan och dess kusin Iphone är oftast gravt förenklade kopior av originalen. Även om de skulle föra över sina stortitlar till det formatet kommer vi hardcore-gamers att stå där med armarna i kors och skaka på huvudet. Hur framtiden ser ut får vi se, men än så länge är vi ena konservativa jävlar, vi spelnördar.
Tips: tre nya bärbara spel som alla bör spela
Kid Icarus: Uprising
Nintendo 3DS.
Det var 19 år sedan sist vi stiftade bekantskap med ängeln Pit. Nu är han äntligen tillbaka i ett riktigt skruvat äventyr som för mycket nytt till bordet och kan vara det snyggaste 3DS-spelet hittills. Massor av godsaker att låsa upp gör att ”Kid Icarus: Uprising” räcker riktigt länge.
Uncharted: Golden Abyss
PSVita.
Trodde ni verkligen att Sonys bärbara kraftpaket skulle bli utan ett äventyr med Nathan Drake? Större fokus på pussel och mindre på att skjuta skurkar i huvudet.
I ”Golden Abyss” får vi ta del av vad som hände Indiana Jones-kopian innan händelserna i första spelet. Djungel, vattenfall och ruiner en masse utlovas.
Resident Evil: Revelations
Nintendo 3DS.
Återigen är det dags att ladda pistolerna och gå på zombiejakt. ”Revelations” är en av de bästa delarna i ”Resident Evil”-serien och blandar de tidiga spelens krypande skräck med de senares adrenalinpumpande action.
Spelet säljs med tillägget circle pad pro som förenklar 3DS ergonomi avsevärt.
Run & gun är en kär gammal spelgenre, som jag gärna ser mer av. Men sedan SNK satte standarden med Metal Slug redan 1996 har det varit svårt för andra att nå samma nivå av coolt. Demiurge studios är den senaste i raden av utvecklare att försöka återuppliva genren, och de lyckas. Till viss del.
Målet i Shoot Many Robots hittar du i titeln. Skjut många robotar. Spelet är run & gun i sin renaste form och visar att fler finesser än att kunna springa, skjuta, hoppa, slå och slajda inte behövs för att göra ett fullt dugligt spel. I Shoot Many Robots gör man det i någon slags amerikansk söder-setting med allt vad rednecks och pickup trucks heter. Det är din uppgift att med din husbil ta dig från bana till bana och skjuta sönder alla robotar som av någon anledning invaderar södern.
Mörda Rikligt med Maskiner är inte direkt någon pärla, vare sig grafiskt eller ljudmässigt, men det funkar. Din huvudkaraktär saknar helt och hållet personlighet, men desto mer har de olika robotar du ska ha ihjäl. Synd då att fiendetyperna är alldeles för få, och banorna likaså. Att köra samma bana om och om igen och bara slänga in fler och svårare fiender blir rätt trögt i längden.
Högt återspelarvärde
Det tunna karatärs- och bangalleriet vägs till viss del upp av en oerhörd mängd utrustning och vapen att låsa upp. Det ger spelet en anledning att ge det en chans till efter att du klarat det första gången. För vem vill inte samla ihop tillräckligt för att kunna köpa den där allra fetaste bössan?
Ett run & gun bör egentligen aldrig spelas själv. Tänk på Contra och Metal Slug. Hur kul har du egentligen när du spelar dem ensam? Samma sak gäller för Shoot Many Robots. Du kan ta dig igenom de flesta banorna utan några större problem, men vill du ha kul på vägen rekommenderas att du och upp till tre polare slår era påsar ihop. “The more the merrier” passar verkligen in på den här skjutaren, och i multiplayer är det riktigt kul att skrota horder av robotar. Men själv känns det ganska… Meh.
… jag kan lura dig vart jag vill! I dag är det första april, och då ska det såklart luras hit och dit. Lättlurad som jag är brukar jag gå på det allra mesta. Men i år var jag faktiskt förberedd, och har inte heller gått utanför dörren i rädsla för att bli grundlurad och utskrattad. Vad jag dock har gjort är att jag gjort en sammanställning av några av årets bästa luringar. Ni vet sådär som tidningarna gör, fast för spelsajter.
Det är nu lite drygt två år sedan jag började skriva om spel på riktigt. Vad som började som en kompisblogg där jag och Henke skrev uteslutande om retrospelande har växt exponentiellt sedan dess. I dag är jag yrkesutövande journalist. Jag kan titulera mig som spelredaktör i tidningen City, som varje dag når över 200 000 läsare. Jag har en regelbunden spelsida med krönika och speltips i Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda och Kristianstadsbladet. Jag tjänar, om än mycket lite, pengar på att skriva om det jag tycker allra mest om, spel. Living the dream, kort och gott. Men allt är inte en dans på rosor för spelskribenten.
Någonstans mitt i allt det där ska man dessutom finna tid till att faktiskt spela spelen.
Jag älskar att spela spel, och att skriva om dem. Jag är oerhört stolt och tacksam över att jag fått chansen att syssla med det professionellt, om än på en väldigt liten skala. Men det är med att spela spel och sedan skriva om det är inte så glamouröst som jag tyckte det lät i min ungdoms glada dagar. Jag, och andra spelredaktörer, lägger ner oräkneliga timmar på att hålla kontakt med utgivare, fixa hem spel, skicka ut hemfixade spel, organisera recensionsscheman, sätta upp dokument, samlas ihop bildmaterial, skicka text och bild till tidningen och skriva och skicka fakturor. Någonstans mitt i allt det där ska man dessutom finna tid till att faktiskt spela spelen, och skriva om dem.
Men det är inte arbetsuppgifterna som är det som frustrerar. Jag har jäkligt roligt när jag sysslar med allt ovanstående, även om jag tvekar på att någon frilansande spelskribent har en vettig lön för de timmars arbete de faktiskt lägger ner. Det tråkigaste är att det är så svårt att hitta tid till att spela de där spelen man själv verkligen vill spela.
Den här vintern och våren har varit allt annat än lugn när det kommer till spelsläpp. De senaste veckorna har jag skakat på huvudet och skrattat för mig själv när det nästan varje dag ramlat in recensionsexemplar genom brevinkastet. Självklart är det ju inte min uppgift att spela precis allt själv, då jag har några av Sveriges absolut bästa recensenter och skribenter till hjälp. Men som redaktör blir det mitt jobb att administrera allt. Och ju fler spel, desto mer jobb. När spel som Pac Man Party 3D och Neverdead ska klaras med samma entusiasm som Kid Icarus: Uprising och Resident Evil: Revelations får de där måste-spelen snällt vänta.
Redan har jag lyckats få mycket av det kontroversiella slutet spoilat för mig.
Det tydligaste exemplet på sistone har varit Mass Effect 3. Det har snällt fått stå i hyllan och viska till mig om nätterna. Åh, som jag har velat kasta ut alla andra recensionsexemplar och bara sjunka ner i Shepards senaste äventyr, men icke! Deadlines ska mötas, framtida spelsidor ska planeras. Vad jag har förstått har 99 procent av mitt twitterflöde redan klarat spelet, och vissa har gjort det det fler än en gång. Det är inte utan att man känner sig lite utanför, och redan har jag lyckats få mycket av det kontroversiella slutet spoilat för mig.
Anyway, nog med gnällande från min sida. Jag har ju som sagt faktiskt fått chansen att jobba deltid med det jag drömde om när jag satt och läste Nintendomagasinet på det glada 90-talet. Just nu har allt gått sjukt fort, och det är bara det senaste halvåret som jag landat mina två speljobb som frilansare, och det tar nog ett tag att landa. Ni som tycker att jag ömsom skryter ömsom gnäller i detta inlägg kan helt enkelt välja att se det som ett försök till att handskas med min egen stress över allt detta nya.
Har du läst så här långt? Imponerande! Då bjuder jag på den obligatoriska fredagsunderhållningen, courtesy of Peter Ahonen och Malin Söderberg:
Sådär ja, två fullpottar den här veckan, men det är väl inte så konstigt när det gäller Street Fighter X Tekken och Journey? Sedan fick bottennappet Pac Man Party 3D lite plats också.
Nintendo är mästarna på att mjölka serier. Punkt. Mario, Zelda och Metroid har fått fler uppföljare än vad jag har kromosomer (och det är fan många!). Men vad hände egentligen med Kid Icarus? Det där löjligt svåra musiken med den episka musiken. Sedan 1992 års Kid Icarus: Of Myths and Monsters har det varit tyst. Tills nu. Kid Icarus: Uprising trodde de flesta skulle vara 3DS stora releasetitel, men icke. Nu är det dock här, och det är allt annat än vad jag förväntade mig.
Den här veckan blandar vi friskt. Joel har kört galet snabba svävare i Wipeout 2048, jag har button-mashat i Mario Party 9 och Marcus har blivit hänförd av Asuras vrede.
Pdf-versionen ligger denna vecka på sidan 34 i City Malmö här.
Buffalo-skor och Adidasbrallor var high fashion. Free like a flying demon och Killing me softly spelades på radion och Millencolin släppte Life on a Plate. Vi gick och såg Independence day och Scream på bio. Vi citerade Nile City och glodde på Detta har hänt på tv. I tv-spelsvärlden var ingenting coolare än att köra glassbil och skjuta missiler i Twisted Metal. Var sak har sin tid. Är bilskjutarspel fortfarande lika coolt i dag som på högstadiets glada dagar?
Den här veckan fullkomligt regnar det poäng över spelen. Och det är inte så konstigt när Joel har spelat Mass Effect 3, Peter Jak & Daxter och Chris Binary Domain. Ett säkert kort och två glada överraskningar. Femshep fick även äran att pryda både framsidan i alla editionerna och löpsedeln i Malmö
Pdf-versionen av recensionerna hittar du på sidan 24 i City Malmö här.
Inga kommentarer