Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

När Heavy Rain släpptes för ungefär tre och ett halvt år sedan delade de spelare i två lag. De som uppskattade den spännande mordgåtan och ambitionen att skapa en djupare relation till karaktärerna, och de som tyckte att det var mer en interaktiv film än ett spel.

Sedan dess har gränserna för vad som betraktas som spel luckrats upp. Titlar som Dear Esther och Thirty Flights of Loving erbjuder mycket mindre interaktivitet än Quantic Dreams kavalkader av quick time-events.

“När det är som bäst är det en oförglömligt stark spelupplevelse som lämnar sår i hjärtat.”

I Beyond: Two Souls tar regissören David Cage de prisbelönade skådisarna Ellen Page och Willem Dafoe till hjälp för att behandla ämnen som döden, livet efter detta och saknad. Spelet är ett av de mest välspelade äventyr jag upplevt och karaktärernas välanimerade ansiktsuttryck får mig att känna mycket mer än alla explosiva set pieces i valfri shooter tillsammans.

Läs mer

Det här är första delen av “GTA-dagboken” där Michael har valt att skriva av sig om hur det är att försöka hitta en mening med livet efter pensionen. Kan innehålla små GTA 5-spoilers.

Det här med att skriva ner sina tankar är verkligen inte min grej alltså, men eftersom doktor Friedlander påstår att det ska hjälpa mig så är det väl bara att köra på. Men vad fan ska jag skriva? Jag är inte ens 50 och har ett fett hus i Vinewood och har råd att ägna dagarna åt att dricka whiskey vid poolen. Amanda är fortfarande snygg, nya bröst och allt. Två ungar och en fet bil. Den amerikanska drömmen, eller hur?

Läs mer

Inte sällan tvekar jag in i det sista inför vilket betyg jag ska sätta ett spel. Ofta ligger de och pendlar precis på gränsen mellan två sifferbetyg. Aldrig har jag tvekat så länge som när jag tvingades bestämma hur många “C” GTA 5 skulle få i gårdagens City-tidningar. Som ni redan vet blev det en femma till slut, även om det finns saker jag verkligen avskyr med spelet. Jag skulle vilja brodera ut recensionen lite, och syna spelet utifrån två olika delar av mig själv.

Otroligt vackert spel

Gamern i mig älskar nästan allt i GTA 5. Att köra en mästerligt modellerad bil längs med Vinewoods boulevarder och se solen gå ner bakom “Hollywood”-skylten är lika vackert som spelets huvudkaraktärers öden är fängslande. Fokuset på större kupper – där platsen ska undersökas, förberedelser ska göras och medhjälpare ska väljas ut – är helt rätt riktning för serien, och uppdragen är mer varierade än någonsin tidigare. Rockstar har i GTA 5 lyckats att ta de galna “over the top”-delarna från min favorit San Andreas och blandat upp det med en lagom dos av det mer seriösa och karaktärsdrivna GTA 4. Något som passar mig – som gillar galenskaper lika mycket som välskrivna karaktärer – som handen i handsken.
Läs mer

Jag har spelat mycket GTA i mina dagar och ödslat oändligt med timmar på i princip alla spel i serien förutom fyran. Ändå har jag inte i närheten lika mycket erfarenhet av – eller är lika såld på – dem som Peter. Efter mina första stapplande timmar i GTA V är det inte svårt att förstå varför det är det dyraste spelet som någonsin utvecklats och även det största spelsläppet i historien. Själva spelet i sig är precis lika stort som dess budget och marknadsföringskampanj. Det är nästan svindlande.

Rockstar har under åren slipat förmågan att få en att aldrig vilja sluta spela till perfektion. “Tröttnat på story-uppdragen? Inga problem, här har du sidouppdrag!” “Jag är så jävla trött på hur min karaktär ser ut!” “Inga problem, här har du drivor av klädesplagg och massvis av skägg och frisyrer att välja mellan.” “Men nu är jag faktiskt trött på att köra bil.” “Inga problem, vi slängde in ett rätt kompetent golfspel som du kan underhålla dig med ett par timmar.”

Pimp my jacket

Los Santos är så stort att hälften vore nog. Och hälften vore nog ändå större än Liberty City i förra spelet. Men än viktigare än skillnaden i storlek är skillnaden i hur det ser ut. GTA V är ruggigt snyggt och Los Santos soldränkta stränder och SoCal-estetik tilltalar mig så mycket mer än den gritty New York-känslan i GTA 4.

“Usch vad trött jag är på att lära min hund nya trick och åka runt och bärga bilar.” “Inga problem! Här, ragga upp en hora, kör henne ut i ödemarken, betala henne för hennes tjänster och klubba sedan ner henne med en kofot och ta tillbaka dina pengar!” Just ja. Den delen av GTA finns fortfarande kvar. Glorifiering av våld är en av GTA:s säljpunkter, och den köper jag rakt av. Objektifiering av kvinnor och sexism, not so much. Jag har ännu inte stött på en enda kvinnlig karaktär som inte är där antingen för att förlöjligas eller vara ögongodis. Lapdance-scenerna på strippklubbarna är totalt meningslösa. Vill jag se någon talla på en naken brud i förstapersonsvy finns det massor av POV-porr bara några musklick bort som är så mycket bättre.

Gamern i mig kommer att fortsätta spela timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka, och ha galet roligt med GTA V. Jämställdhetsivraren och feministen i mig vill helst skrika rakt ut i frustration. Men mer om det i min recension som du kan läsa här nästa vecka.

En gång i månaden frångår vi vårt traditionella format med recensioner och nyheter och satsar på en spelspecial i City. Jag har snackat med Year Walk-utvecklarna Simogo om framgångarna, hur de ser på spel och deras kommande spel, DEVICE 6. Jag måste säga att jag är väldigt nöjd med hur denna första lite större spelsida blev, och både fotograf-Mårten och redigerar-Cilla ska ha en eloge för att det blev så snyggt.

Jag tar mer än gärna emot feedback på spelsidan, och det hade varit kul att veta vad ni skulle vilja se mig fördjupa mig i framöver.

Skulle det vara krångligt att läsa skärmdumpen så finns artikeln på sidorna 21-22 i pdf-tidningen här. Du kan också följa den här länken till skärmdumpen i större format om du inte vill bläddra igenom pdf-tidningen.

Förra sommaren samlades i princip hela Kraid-redaktionen i Malmö för samkväm, planering, fest och kramar. Vi kallade det för Kraidival. Under den gångna helgen gjorde vi det igen. Efter två års Kraidivalande har det blivit något jag ser fram emot oerhört mycket.

Kraidival 2013 hölls i Falkenberg av alla ställen. Ni kanske undrar varför? Det är helt enkelt för att Henke är den som är mest vuxen av oss och har såväl bilar som hus till förfogande, och till på köpet en riktigt gedigen spelsamling.

Enda avbrottet i hetsdrickande av öl och tv-spelande var för en liten avstickare till bowlinghallen.

Tidigt i fredags morse satte jag mig på tåget från Malmö till Falkenberg efter att ha packat ner det nödvändigaste: tandborste, underkläder, en flaska sprit och en hel tygkasse med spel. På Stortorget sammanstrålar jag med en sprudlande glad Peter och ölen börjar flöda redan vid lunchtid.

Efter bastu, Sveriges godaste kebabpizza och ytterligare några öl var det dags för det stora spelbytet. Vi hade alla tagit med oss de recensionsexemplar vi kunde tänka oss att bli av med, och i tur och ordning valde vi nya spel i högen att ta med hem. Rätt snabbt kunde vi konstatera att vi spelat mycket skit det senaste året, och kvar blev en hel hög som ingen ville ta i ens med tång.

Helgen förflöt som sig bör. Enda avbrottet i hetsdrickande av öl och tv-spelande var för en liten avstickare till bowlinghallen. Där visade det sig att bowling inte är den starkaste grenen för någon av oss, även om Niclas var strået vassare än oss andra.

Det blev en helt fantastisk helg, och den bästa Kraidivalen hittills! Vi har gäspat oss igenom Amnesia – A Machine for Pigs och kört Super Mario Bros. på NES och SNES samtidigt, bredvid varandra, för att se om något var snabbare än det andra. Det enda vi fick reda på var dock att vi var så berusade att det tog tre liv att klara bana 1-1. Det har även lirats Ice Climber, Pocky & Rocky, Super SWIV och Street Fighter 4. Kort och gott, en toppenhelg!

Medan ni förbannar er själva för att ni inte är en del av Kraid-redaktionen och därför inte var bjudna kan ni kolla in hur kul vi hade i bildspelet här nedan. De bilder som uppenbarligen är tagna med en halvkass mobilkamera är mina, de som är systemkamerafina har vår vän Emil tagit. Rörliga bilder dyker upp vid ett senare tillfälle, då utlovas än mer nonsens, galenskap och derpness.

Den här veckan blir det minsann en aaaaaavlång spelsida, och jag ber återigen om ursäkt för den kassa kvaliteten på skärmdumpen. Hur som helst kör vi tre recensioner denna vecka. Marcus har plöjt igenom Tales of Xilia, Joel har lirat Steamworld Dig och Niclas har erövrat Europa i Europa Universalis IV.

Vår kollektiva semester/ledighet/crunchperiod eller vad ni nu vill kalla det är nu officiellt över. Jag är tillbaka i Sverige igen, och sugnare än någonsin på att sätta tänderna i spelhösten. I morgon träffas närapå hela Kraid-redaktionen i Falkenberg för samkväm, öldrickande, tv-spelande och planerande. Vi hoppas på att ha massor av intressanta godsaker och nyheter att komma med framöver, så håll ögonen öppna!

Jag har aldrig varit så stressad i hela mitt liv som under det senaste året. Jag har haft tre jobb, varav ett som redaktör på mer än krävande heltid. Efter jobbet har jag utökat mina timmar som capoeiratränare och kämpat hårt med bandet, som får fler och fler spelningar. Som om det inte vore nog har jag även skaffat en liten, krävande katt och lever i ett förhållande, samtidigt som spel ska spelas, recensioner ska skrivas och blogginlägg ska produceras.

Det är helt enkelt dags för en semester.

På söndag tar jag mitt pick och pack och sätter mig på ett plan till andra sidan jorden. Det blir min tredje resa till Brasilien, och jag kommer att varva strandhäng, vila och fest med capoeiraträningar och –tävlingar.

Här på bloggen kommer uppdateringsfrekvensen förmodligen vara något lägre i nästan en månad framöver. Internetåtkomsten är minst sagt begränsad på vita stränder, fuktiga djungler och charmiga kåkstäder. Dessutom är flera av oss andra också upptagna med resor, jobb och annat viktigt.

Ha en riktigt skön avslutning på sommaren och början på hösten, så hörs vi igen i mitten av september.

Men misströsta icke! Åtminstone någon gång i veckan dyker det upp något skoj här på Kraid.se, så håll ögonen öppna!

Ha en riktigt skön avslutning på sommaren och början på hösten, så hörs vi igen i mitten av september. Då lär jag vara brun som en pannkaka, blond som en lintott och ha fulladdade batterier.

Peace, love and styrketräning!

“You say it best when you say nothing at all”, sjöng en snygg irländare en gång, även om jag inte tror att han anspelade på tv-spel. I en tid där vi mer och mer går mot att varenda liten karaktär i ett spel ska vara både mocappad och ha en åtminstone Emmy-nominerad röst tycker jag det är väldigt skönt när mina spelhjältar inte säger något alls, eller pratar ett språk som ingen förstår.

I dessa fall är det inte vad karaktären säger, utan hur hen säger det, som spelar roll. I dagens samhälle, där varenda kotte, smart eller korkad, ska ha en åsikt, är det väldigt uppfriskande. Det går alldeles utmärkt att förmedla känsla utan att säga någonting alls, egentligen. Hur många av oss har inte knutit emotionella band till Link trots att han enbart uttrycker sig medelst pubertala tillrop? Och visst är det med hjärtat i halsgropen vi följer den lille varelsen i Journeys resa mot den där bergstoppen långt bort i fjärran? När det där tragiska i Shadow of the Colossus inträffar, visst behöver Wander inte uttala sin sorg för att vi ska förstå?

Säger inte mycket, men är charmiga ändå.

Ibland vill spelskapare att deras karaktärer ska tala, men inte att spelaren ska förstå vad de säger. Då kommer ett påhittat språk väl till pass. Ett av de mest kända är troligen simlish, som pratas av de digitala marionetterna i The Sims. Ett språk som från början ska ha varit ett exeperiment med att blanda ukrainska med tagalog, men som sedan blev helt improviserat. Nonsens-språket kombinerat med symboler i pratbubblor gör det glasklart vad ens simmar tycker och tänker.

I sommar har jag spelat inte mindre än tre spel där karaktärerna talar språk som vi inte kan förstå: Animal Crossing: New Leaf, Pikmin 3 och Brothers: A Tale of Two Sons. Alla tre spelen har språk som låter som att de passar in i den världen de talas. Det förstnämnda låter sådär knäppt och gulligt som man förväntar sig, och i Pikmin 3 är det passande mystiskt och utomjordiskt. Brothers är det spel av de tre som är mest lik får värld, och karaktärerna är mer lika riktiga människor än i de andra. Bröderna kommunicerar dock mer med kroppspråk och tillrop än med ett regelrätt språk. När de talar låter det som en blandning mellan olika nordiska språk, men jag anar också influenser från språk från Mellanöstern. Kanske har det med mannen bakom spelet, regissören Josef Fares, att göra?

I många fall blir jag mer emotionellt engagerad än om det är Nolan North eller Jennifer Hale som gör alla röster.

Jag blir glad när jag spelar spel där karaktärerna inte talar. I många fall blir jag mer emotionellt engagerad än om det är Nolan North eller Jennifer Hale som gör alla röster. Jag hoppas att vi får se fler, och större, spel där utvecklarna valt att ha stumma protagonister, eller hjältar som talar ett språk som vi inte förstår.

Det har varit lika torrt på spelfronten som i våra gräsmattor den här sommaren, men nu börjar det släppa. Saints Row IV, GTA V och andra godbitar lurar runt knuten, men jag firar spelens återtåg i våra liv med en titt på plattformsspelet Cloudberry Kingdom. Det som skulle bli en väldigt kort video blev lite längre än vad jag trott. Spelet väcker helt enkelt ett slags jävlar anamma i mig, och jag ger mig fan på att klara de slumpgenererade banorna. Jag har med allra största säkerhet aldrig svurit så här mycket i offentliga mediala sammanhang tidigare. Mycket nöje!