Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Folk har uppenbarligen inte fått nog av att finansiera Kickstarter-projekt ännu, och strömmen av coola spel som lovar guld och gröna skogar verkar aldrig sina. Men nu börjar det även dyka upp maffigare saker, som konsolen OUYA som utvecklas av ett gäng i Los Angeles.

Det tog inte lång tid innan deras uppsatta mål på 950 000 dollar nåddes, och nu ligger det uppe på i runda slängar två miljoner, med en månad kvar innan projektet finansieras.

Men varför ska då någon bry sig om en konsol som inte utvecklas av någon av de stora företagen om man har en Playstation 3, Wii eller Xbox 360 hemma? Jo, det som gör OUYA intressant är att den är open source. Utvecklarna tycker, enligt sin Kickstarter-sida, att det är tråkigt att det är så många som gör så intressanta spel som förpassas till smartphones och surfplattor för att de inte har råd att betala vad det kostar att utveckla till de stora konsolerna. De vill att fler ska kunna utveckla spel som kan spelas på en stor, fet tv.

Varje konsol är ett dev kit

Konsolen kör Android 4.0, så spelutvecklare behöver inte lära sig något nytt sätt att göra spel på. Det bör också vara enkelt att utveckla appar som till vilken smartphone som helst. Dessutom är varje konsol också ett dev kit, vilket innebär att ingen behöver köpa en licens för att tillverka spel till den. OUYA gör också en grej av att den är lätt att ta isär, och de uppmuntrar hackers till att modda den precis hur de vill, utan rädsla för repressalier. Kort och gott verkar ambitionen vara att göra det så enkelt och billigt som möjligt att utveckla spel som kan köras på tv:n i vardagsrummet. Det verkar som att OUYA vill sälja sin konsol billigt, för den som puttar in 95 dollar i projektet får ett exemplar av den. Dessutom vill de att alla som gör spel till den gör åtminstone delar av sina spel gratis att prova på.

Jag tror personligen att konsolen kan bli ett komplement till de stora och att den kan öppna för väldigt intressanta spel som inte behöver vara något man spelar på sin telefon på bussen. Jag tänker på alla de indieutvecklare som gör spel som Beat Sneak Bandit eller The Journey Down som har fantastiska visioner, men saknar kapitalet för att skapa till de stora konsolerna. Ett stort plus i min bok är att konceptbilderna på konsolen och kontrollen ser otroligt läckra ut, och jag är en sucker för att ha snygg elektronik i mina hyllor.

Vad tror du, finns det ett utrymme för en sådan här konsol, eller är vi nöjda med de tre stora?

I en dryg vecka har jag inte spelat. Inte alls. Inte ens ett parti Wordfeud har jag kunnat underhålla mig med. Det var dock inte frivilligt, inte på långa vägar. Jag var nämligen på Roskildefestivalen, som sig bör den här tiden på året. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om magiska festivalfyllor, hamburgarmissbruk och hur fantastiskt episka Bruce Springsteen och Refused var, men det här en spelblogg och därför vill jag skriva om att inte spela.

Det kan vara riktigt skönt att bara stänga av ibland och inte spela någonting alls. Speciellt när spelandet, som för mig, mer och mer förknippas med nästan lika mycket jobb som nöje. På tåget mot festivalen satt jag och tänkte på alla spelen som ligger på hög hemma i lägenheten som kommer förbli ospelade en vecka till, och hur mycket diskussioner om spel jag kommer att missa på Twitter. Men knappt hade jag sugit i mig min första Tuborg grøn och vant mina öron vid det danska språket innan jag totalt hade förträngt allt vad pixlar och analoga styrspakar heter.

Det bästa med att inte ha kunnat spela, eller kolla internet för den delen, på en hel vecka är att jag uppskattar det så mycket mer nu när jag väl kommit hem. Känslan av att först lägga sig i fosterställning i duschen för att tvätta bort festivalmisären för att sedan sjunka ner i soffan med kontrollen i handen var nästan obeskrivlig.

Så nu är jag riktigt pepp på att fortsätta på antigravitationsskjutaren Inversion för att sedan fortsätta sommaren med bland annat Spec Ops: The Line, Tony Hawk’s Pro Skater HD och Theatrhythm Final Fantasy.

Just ja, i första stycket ljög jag om att jag inte spelade någonting. På festivalområdet provade jag ju faktiskt det kommande Rocksmith, musikspelet där man spelar med riktig gitarr och bas. Det verkade riktigt lovande även om jag var på tok för bakfull för att kunna bilda mig en riktig uppfattning om det.

Vad spelar du i sommar?

Så var det alltså dags för säsongens sista spelsida i City som tar semester fram till den 13 augusti. Det har varit ett intensivt år, och det ska bli både skönt och tråkigt att ta en liten paus. Sista spelsidan bjuder på Lollipop Chainsaw, spelat av Sanna och Heroes of Ruin och LEGO Batman 2, spelade av ingen annan än undertecknad. Anledningen till att det här inlägget kommer först veckan efter är att jag hängt med Bruce Springsteen på Roskildefestivalen och high five:at Björk!

Pdf-versionen hittar du här.

Nu är det bara en vecka kvar tills City stänger redaktionen och tar semester i några veckor. Men fram tills dess har vi veckans och en spelsida till att bjuda på. Den här veckan har Joel blivit besviken på Dragon’s Dogma som han varit så pepp på. Marcus har råkat ut för detsamma, fast med Sniper Elite V2. Niclas däremot är helt lyrisk över första kapitlet av svenskutvecklade The Journey Down.

Pdf-versionen av veckans spelsida hittar du på sidan 27 här.

EDIT: Vissa ordval och uttryck i inlägget har ändrats sedan faktafel påpekats. Rätt ska vara rätt! 

I dag släpptes det äntligen, Mass Effect 3 – Extended cut. För er som inte håller koll är det alltså ett utökat slut på spelet som är både längre och ska fylla i de plotholes som fanns i det ursprungliga slutet. En stor skara spelare var så oerhört vansinniga på det originalslutet och överöste Bioware med så mycket näthat att de inte såg någon annan utväg än att helt enkelt knåpa ihop utökade slut på 1,9 gb och släppa det som ett gratis DLC. Jag är i skrivande stund på väg hem från jobbet och har inte hunnit kolla in de längre sluten ännu, men frågan är om det kommer att lyckas med att tillfredsställa alla vansinniga Mass Effect-fans.

Mig veterligen är det här första gången någonsin spelfansen lyckas få igenom ett sådan förändring. Jag tillhör en av de som vid spelets slut muttrade om att det där var minsann ett jäkligt fattigt slut på en av spelhistoriens fetaste serier. Men för den sakens skull har jag inte stått på barrikaderna och skrikit glåpord över, vad jag antar är, hårt arbetande spelutvecklare. Jag är glad över att Bioware tar åt sig av kritiken och självklart också över att jag får ett helt gäng mycket längre och fetare slut att kolla igenom. Men det är inte utan att jag känner att det är lite av ett misslyckande för spelbranschen att tillräckligt mycket gnäll fick Bioware att ändra sig.

Vi som skriver om spel gnäller ofta om hur vi vill att spel ska ses som en kulturyttring med samma status som film, musik eller litteratur, men faktum är att spel har helt andra spelregler. Nerdrage lyckades få Bioware att förlänga slutet på en av de största spelserierna någonsin, men inte fan skulle en musiker släppa en gratis, extra lång version av sitt album för att fansen inte var nöjda. Hur skulle det se ut om George Orwell förlängde 1984, som är kort med naggande god, för att hans läsare inte gillade det de läste?

Så min fråga den här tisdagskvällen på pendeltåget är följande: Är vi världens mäktigaste fanbase som lyckas få utvecklarna att dansa efter vår pipa? Eller är vi helt enkelt världens gnälligaste?

Det kan vara ren otur, eller en planerad strategi, men Heroes of Ruin släpptes ungefär när Diablo 3-hypen var som allra störst. Därför är det svårt att inte jämföra de två, när 3DS-titeln försöker göra så mycket som PC och Mac-monstret redan gör mästerligt. Det är nog ingen som lever i illusionen att en liten bärbar titel skulle kunna stå upp mot det monster som är en Blizzard-kreation, men hur bra är egentligen Heroes of Ruin?

Läs mer

Nu är det bara några få veckor kvar tills City, och således också spelsidan, tar sommarlov fram till augusti. Den här veckan har Sanna kört Game of Thrones, Marcus har pangat Ghost Recon: Future Soldier, och Henke har sparkat röv i Mortal Kombat till Vita.

Pdf-versionen finns på sidan 25 här.

I helgen spelades det massor av e-sportmatcher på Dreamhack Summer i Jönköping. DOTA 2 och Starcraft 2-proffsen avlöste varandra i någon slags kvasikändis-kavalkad och vi fick se ett gäng riktigt feta matcher. I Starcraft 2, som är det jag helst kollar på inom e-sporten, var det till slut Mana som stod som segrare i Dreamhack Eizo Open och kunde åka hem till Polen med en fet check.

Men det fetaste med helgen var att mycket av tävlingarna visades på tv, och inte vilken tv som helst, utan vår kära public service-finansierade SVT. Inte nog med det, vi behövde inte ens streama det via SVT Play eller ens hänvisas till SVT 24, utan de stora finalerna visades på den prestigefyllda kanalplats två. Landets mesta e-sports-vurmare, Ina Bäckström gjorde ett riktigt stort jobb med att göra sporten tillgänglig också för dem som kanske inte har full koll på vad det handlar om.

Dock finns det ändå problem med att visa e-sport på de stora kanalerna och försöka få det att tilltala den stora massan. Det är helt enkelt för svårt att förstå. För mig blev det uppenbart när jag försökte kolla på DOTA 2-finalen. Jag, som spelat i hela mitt liv och arbetar med datorer och konsoler varje dag förstod ingenting av vad som hände på min tv-skärm. Hur ska det då gå för de som knappt ens vet hur en dator fungerar, än mindre har spelat några datorspel?

Starcraft 2 lider av samma problematik. Det är så oerhört mycket man måste kunna för att fatta ens lite av vad som försiggår och jag tror inte att den breda massan är redo att behöva lära in ett helt nytt spel för varje e-sportsgren. Fysiska sporter är mycket lättare att ta till sig. Jag har till exempel aldrig spelat tennis, och det är knappt så att jag kan reglerna, men ändå förstår jag vad som händer och kan ta till mig det eftersom jag förstår den fysiska ansträngningen. Den fysiska prestation som krävs inom e-sporten, och den är inte liten, är så svår att ta på eftersom det oftast handlar om reflexer, precision och hand-öga-koordination.

Så hur ska vi göra för att allmänheten ska ta till sig vår älskade e-sport? Ska alla kidsen gå obligatorisk Starcraft-skola, ungefär som att de tvingas spela fotboll på gympan?

Så hur ska vi göra för att allmänheten ska ta till sig vår älskade e-sport? Ska alla kidsen gå obligatorisk Starcraft-skola, ungefär som att de tvingas spela fotboll på gympan? Eller ska man helt enkelt börja visa folk grenar som kanske är lättare att njuta av utan förkunskaper, som fightingspel som Street Fighter? Jag hoppas, och vill verkligen tro, att e-sporten är här inte bara för att stanna, men också för att växa och jag ser verkligen upp till alla er som jobbar, oftast ideellt, så hårt för att den ska synas.

Anita Sarkeesian gillar spel. Hon gillar också jämlikhet mellan könen. Hon ogillar, liksom jag, stereotyper och förminskning av kvinnor i spel. Därför var det kul när hennes Kickstarterprojekt drog in över 100 000 dollar när hon vad om 6 000. Projektet går ut på att kartlägga och granska hur kvinnor porträtteras i vissa spel, och göra videobloggar om detta.

Men kritiskt granskande och videobloggande gillas visst inte av alla. Ett gäng internetanvändare ogillar det så till den milda grad att Anita Sarkeesian har fått utstå personliga påhopp, förolämpningar och till och med hot om våldtäkt och mord. Koordinerade attacker mot henne har först på bland annat Wikipedia och Youtube. Vissa så grova att det förmodligen kunnat ge fängelsestraff om det inte varit på ”anything goes-internet”.

Det har skrivits spaltmeter om det här på olika sajter, som till exempel Level7, av skribenter mer insatta, och duktigare än mig. Jag tänker därför inte avhandla detta jämställdhetshaveri på något större djup, utan har helt enkelt en fråga: Varför?

Varför är vissa människor så fyllda av hat?

Varför blir en del personer så upprörda av att vissa bara vill ha samma rättigheter som andra och vill slippa bli objektifierade och stereotypiserade? Varför tar en del sig tiden att koordinera sådana här hatattacker mot personer de inte känner, och vars arbete aldrig någonsin kommer påverka dem personligen? Varför är de så arga? Det är ju knappast deras pengar som Anita Sarkeesian använder i sitt projekt. Och nej, som hon själv skriver, argumenten ”Troll kommer alltid trolla” och ”Sådant får man stå ut med på Youtube” håller inte.

Varför är vissa människor så fyllda av hat?

Where is the love?

Den här veckan blir det lite speciellt upplägg på spelsidan. De två recensionerna och nyheterna får stryka på foten till förmån för mitt stora ego i form av en krönika om E3. Men lite Mario Tennis Open har jag pillat in också, minsann.

Pdf-versionen hittar du på sidan 23  här.