Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Jag tycker om att hoppa från spel till spel. Ena dagen kan det vara bara jag och tamburinapan i Beat the Beat och nästa är jag Mario eller Ezio eller Shepard eller vem som helst. Omväxling förnöjer, helt enkelt. Men det verkar inte gälla för alla gamers. Jag har en del bekanta som snöar in på serier eller till och med ett enda spel helt och hållet. De spelar samma spel om och om igen, och slukar expansioner, fan fiction och moddar med hull och hår. Oftast gäller det stora rollspel med mycket substans och olika val.

Jag undrar vad det är som kan få en person att stanna kvar vid ett spel så länge. Som trots att hen redan spelat igenom Fallout, Dragon Age eller Mass Effect oräkneliga gånger ändå finner nöje i att göra det igen. Själv är jag, som jag klargjort flera gånger tidigare, så rastlös att det nästan känns omöjligt att spela om ett spel jag redan klarat, även om det finns olika val att göra under resans gång. Känslan av att jag missar ett nytt, spännande, spel gnager i mig varje gång jag försöker mig på att börja om på något.

Hur känner ni, ni som totalt kärat ner er i ett spel eller en spelserie? Är ni som jag fast tvärt om, att ni tycker det är jobbigt att behöva börja på något nytt när ni vet att det där ni redan spelat så många gånger ger en så grym spelupplevelse? Och framför allt: Var ligger behållningen i att spela ett spel så många gånger? Jag kan förstå att man spelar igenom exempelvis Mass Effect två gånger, en gång som paragon och en som renegade. Eller att köra Fallout ett par gånger för att prova de större faktionerna. Men jag har fått intrycket att vissa av er spelar igenom vissa spel många fler gånger än så. Hör gärna av er med era tankar!

OBS! Följande inlägg kan innehålla spoilers för Dark Souls.

Jag avskyr att bli bestraffad i spel och jag fullkomligt avskyr att behöva spela om långa partier när jag dör. Ändå har dagen då jag börjar spela Dark Souls kommit även för mig. Ända sedan spelet släpptes har det stått där i hyllan och hånat mig för att jag inte vågat ta mig an det. Det är nästan så jag har kunnat höra det viska till mig på natten. “Spela mig, jag vet att du vill, fegis!”

Att det är första gången jag provar det är inte helt sant, för jag har faktiskt tagit mig igenom tutorialen tidigare, men inte mer än så. Nu gav jag mig alltså ut som helt nybakad pyromancer i Undead Burg helt förberedd på att dö, dö och dö lite till. Faktum är att jag redan dött säkerligen tiotalet gånger redan i tutorialen även om det är lite pinsamt att erkänna.

Mina första stapplande steg upp för trapporna till den övergivna staden togs med adrenalitet pumpande i årdorna. Och shit, där kommer de, fienderna! Vad fan ska jag göra? Ska jag hugga dem med yxan eller kasta eldbollar? Jag får inte glömma att hålla upp skölden. Cirkulera runt fienderna! Hoppa undan när de attackerar! Hur låser man på en fiende? Snabba eller hårda slag? YOU DIED.

Jahapp, under tiden som jag försökte lista ut hur jag bäst skulle handskas med de tre första odöda fienderna hade de haft ihjäl mig. På det igen då. Upp för trappan, nu jävlar! Fan vad jag äger dem nu, jag är så jävla grym! En död, två döda, bara en kvar. Upp med skölden, stega åt sidan, måtta ett hu… NEJ! På väg ner för ett stup. YOU DIED.

En centimeter fel

I min extas över hur grym jag var lyckades jag sätta ena foten en centimeter för nära ett avgrund och föll ner. Fan också. Så här har det sett ut i nästan varenda nytt område jag kommit till. Inte sällan trycker jag på fel knapp vid fel tillfälle och blir bestraffad med döden, eller så springer jag runt ett hörn utan att se mig för och kutar med ansiktet först rakt in i en tvåhandsyxa.

Dark Souls är verkligen ingen promenad i parken, utan är precis lika oförlåtande svårt som alla säger. Men där jag i vilket annat spel som helst hade gett upp efter att ha dött fem gånger på samma ställe är det något med det här som gör att jag bara vill fortsätta och fortsätta. Små uppmuntrande meddelanden lämnade av andra spelare och känslan när jag lyckas komma till nästa lägereld utan att förlora alla mina ihopsamlade själar är sådana där yttepyttesmå belöningar som gör spelet så roligt.

Jag är nu ungefär tre timmar in och har haft ihjäl min första boss, samt fått tag på übermäktiga Drake sword genom att skjuta svansen av en drake med min pilbåge. Men jag är fortfarande ganska lost när det gäller vilka stats man ska lägga sina surt förvärvade poäng på som pyromancer. Någon av er där ute måste vara Dark Souls-expert som kan hjälpa en stackars nybörjare. Var börjar jag? Vilka stats måste jag fokusera på? Hur tung rustning kan jag köra? Var hittar jag fler magier? Det här känns verkligen som ett spel där det är helt okej att använda sig av guider och vänners goda råd.

Förhoppningsvis kommer mitt psyke och stackars hjärta att klara av att fortsätta med Dark Souls, och då kommer jag ge er uppdateringar i hur det går, men framför allt kommer jag att vädja om hjälp i levlande och svåra situationer.

Det finns en fråga som delar oss gamers i två läger. Antingen är man med, eller så är man mot, och ibland måste två gamers från de olika lägren slåss till döden för att bevisa att just deras sida är den bästa. Jag snackar självklart om kamerakontrollens inverterande eller icke-inverterande. Spelare som Tommy och Malin på Svampriket är militanta inverterare, medan jag själv oftast spelar “regular”, flygspel undantaget.

Inverterad styrning är för vissa lika självklart som icke-inverterad är för andra.

Inverterad styrning är för vissa lika självklart som icke-inverterad är för andra. En del hävdar att man måste tänka på vilket håll man vinklar huvudet för att titta upp eller ner, men personligen för jag helst spaken uppåt när jag vill se uppåt. Hur som helst är spel där inställningen inte går att ändra förkastliga.

När jag här om dagen började på första spelet i Ratchet & Clank Trilogy HD fick jag en smärre chock. Där var nämligen styrningen inverterad från början, och jag var tvungen att ändra det första jag gjorde. Vad jag också lade märke till var att även x-axeln var inverterad, alltså att höger blev vänster och vice versa. Det känns väl kanske naturligt att den är inverterad när även y-axeln är det. Men vad jag undrar är varför man ofta kan välja att ändra båda axlarna individuellt av varandra. Finns det någon där ute som spelar med “vanlig” y-axel och inverterad x-axel eller tvärt om? Hur funkar den personens sinne för riktning och rörelse, och vad rör sig i dennes hjärna?

Spelar du, eller någon du känner med “fel” inställning på x-axeln, alltså i sidled? Hör av dig, för jag vill gärna se vad det är för knasiga människor som spelar så.

För inte längesedan släpptes Tony Hawk’s Pro Skater HD, en upphottad version av den klassiska serien med det bästa ur båda spelen samlat i fin HD-grafik. Allt finns där, banorna är sig lika, kontrollen är precis som den ska och musiken är till stora delar intakt (men var är Know Your Enemy?!). Alla ingredienser för att göra det till det ultimata nostalgispelet för mig som under gymnasietiden i det närmaste knarkade framför allt andra och tredje spelet. Det fanns inga challenges jag inte klarade, inga gaps jag inte ollat över och inga rails jag inte grindat. Mina trickkombinationer skördade astronomiska poängsummor. Men när jag sitter och spelar Xbox-spelet, som är ett av årets Summer of Arcade-spel, märker jag att jag inte spelar mer än ett par vändor på någon bana innan jag tröttnar och spelar något annat. Jag kan inte annat än undra varför, när det är i princip samma spel som tidigare, fast bättre.

När jag förr kunde sitta och nöta ett och samma spel i veckor, månader eller till och med år (Civilization, jag tittar på dig), rör jag mig nu ofta snabbt från spel till spel och gärna spelar fler spel parallellt.

Jag har helt enkelt förändrats som gamer. Det är väl inte så konstigt med tanke på att jag är tio år äldre och lever ett helt annat liv där jag till viss del jobbar med att spela spel. När jag förr kunde sitta och nöta ett och samma spel i veckor, månader eller till och med år (Civilization, jag tittar på dig), rör jag mig nu ofta snabbt från spel till spel och gärna spelar fler spel parallellt. Jag har även upptäckt att jag blivit både rastlös och blasé gent emot spelen, och mina krav för att ens spela klart ett spel jag inte måste recensera har blivit skyhöga.

Det är få saker jag saknar med den Niklas jag var för tio år sedan, men förmågan att enklare kunna hitta njutning i spel, bortse från brister och inte känna att jag hela tiden måste ha något nytt hade jag gärna fått tillbaka. Jag var helt enkelt en bättre gamer förr i vissa avseenden. Kanske är det bara jag som person som känner såhär, och att det har att göra med att jag har en väldigt stor tillgång till spel, och ofta ”tvingas” spela spel under tidspress, men jag föreställer mig att gamers över lag är mer rast lösa i dag än för tio år sedan.

Hur känner ni för ert spelande i dag jämfört med för, säg tio år sedan? Har ni lätt för att bara sjunka in i ett spel och nöta det eller är ni, liksom jag, rastlösa och allt för benägna att hitta brister och fel?

I dag blev jag tipsad om den här tråden på Gameplayers forum. Om du inte är sugen på att läsa handlar den om retrospelbutiken.se och att man på butikens sajt kan skicka in sina egna recensioner av spel, precis som man kan göra på många andra sajter. Till skillnad från andra sajter får användaren ett så kallat Retro-point. Varje Retro-point är värt tio kronor i sajtens spelshop. Enkelt förklarat får du alltså tio kronor i pröjs för recension du publicerar på retrospelbutiken.se.

Det kan låta hur bra som helst, folk får betalt för sina recensioner OCH får en chans att öva sig i spelkritik.

Trådskaparen på Gameplayer tycker att det är ett jättebra sätt att tjäna pengar på, och att det “belönar gamers som drömmer om att skriva för en speltidning i framtiden”. Det kan låta hur bra som helst, folk får betalt för sina recensioner OCH får en chans att öva sig i spelkritik.

Varför tycker jag detta är dåligt? Jo, kvantitet före kvalitet helt enkelt. Flertalet Gameplayer-medlemmar har svarat i tråden att de tycker det är en skitbra grej, och att tio spänn för en recension minsann inte alls är så illa pinkat. Trådskaparen skriver också att hen “satt igår och skrev ihop ett trettiotal kortare recensioner”. Really? 30 recensioner på en kväll? Gör det mig till en ond människa om jag tar för givet att det inte är 30 lysande recensioner?

Att skriva recensioner för spel på sajter är ett jättebra sätt att öva sitt skrivande och sitt kritiska tänkande. Det är en chans att få sina texter lästa av andra och kanske till och med få feedback på dem. Men att hetsskriva recensioner av alla spel man spelat utan att tänka igenom, utan bara sätta en femma på det man gillar, en etta på det man inte gillar och en trea på spel som är sådär, för att spara några kronor på nästa spel är ingen bra idé. En bra spelkritiker skriver inte för att få gratis spel, eller ens för att få betalt. En bra spelkritiker skriver för att hen älskar spel och vill dela med sig av sina spelupplevelser till andra. Om man sedan får gratis spel eller betalt är det en ren bonus, och något av en dröm.

Mitt råd till dig som vill bli spelrecensent är som följer. Skriv för att du själv tycker det är roligt, inte för att samla poäng för att få billigare spel. Och framför allt: blir du så duktig att någon vill betala dig för en recension, se för guds skull till att få bra mycket mer betalt än tio spänn för den!

I helgen har det varit Kraidival i Malmö. Hela redaktionen var på plats, förutom vår utrikeskorrespondent, Niclas de Faire, som hölls som gisslan av ondskefulla arbetsgivare. Vi roade oss kungligt med att käka fantastiska hamburgare, dricka oheliga mängder öl och spela, även om det inte blev så mycket som vi tänkt av det sistnämnda. Vi passade som bekant även på att kidnappa en viss Linus från Svampriket och ställde ågra väl valda krav till sajten som kallar sig Sveriges bästa.

Något som kom på tal under helgen var vad som hände med alla spelbloggar. Kraid var en av de bloggar som kom till för ungefär samtidigt som alla andra ploppade upp som svampar för ett par år sedan. Av dessa finns enbart ett fåtal kvar. Och av dem är det bara några stycken som uppdateras särskilt regelbundet. Kraid har sedan Den stora bloggdöden sakta men säkert växt sig större och starkare tack vare några av de fetaste nyförvärven man kan tänka sig. Andra bloggar är lite nyare fast ändå gamla eftersom de består av bloggare som gått samman i nya projekt. Jag tänker då främst på Spelkriget och Megazine som fortfarande håller fanan högt och brinner för det de gör.

Det är knappats möjligt att snacka om spelbloggar utan att nämna elefanten i rummet, Svampriket, som gjort en närmast osannolik resa och samlat några av de allra mest edgy skribenterna under storsvampens hatt.

Andra skribenter har helt enkelt valt att gå till större sajter som Skillpoint (SpeLinnea), Feber (EmmyZ) eller rent utav blivit proffs på P3 (Angelica Norgren)

En naturlig utveckling för skickliga skribenter kan tyckas, men var är den nya generationen? Borde det inte komma nya, unga, hungriga bloggare? Eller finns det, och har jag helt enkelt missat dem? I så fall, ge mig gärna tips på var jag hittar dessa nya förmågor då jag gärna läser något texter skrivna av någon som är ny för mig.

Och vad tror du? Vilken funktion fyller de svenska spelbloggarna, om vi fyller någon över huvud taget?

En intet ont anande Linus från Svampriket fick i helgen för sig att hänga på Kraidivalen och festa lite med de sköna människorna på Kraid. Det skulle han aldrig gjort. Plötsligt mindes Kraidredaktionen alla oförrätter som Svampriket utsatt oss för, och kvällen slutade inte riktigt som Linus hade tänkt.

Svampriket, your move!

Nu är det dags, Kraidivalen är officiellt igång! Alla (förutom Niclas), jag, Henke, Peter, Sanna, Joel och Chris är på plats, och vi väntar bara på Marcus som kommer med tåget senare i kväll. Någonstans har vi även lyckats gräva fram en liten Linus från Svampriket som tvingas hänga med oss. I skrivande stund har vi just satt oss på Terebi Gemus sommarträff PowerUp, och det vankas för tillfället ultramegaawesomedeathmatch i Halo Reach.

Men som om inte det vore nog så sitter sex fullvuxna bronies och kollar på My Little Pony. Vad kan man säga? Världsklass!

Längre än så här räcker varken mitt batteri i datorn eller mina bloggskills, och nu bär det snart hem till Chris för mer gejmande, och stora mängder alkohol.

Disclaimer: Förvänta er inga stordåd i form av djupa texter här på Kraid i helgen. Förvänta er i stället korta uppdateringar, störda bilder och allmänt fylleraljerande!

Om det är något jag gillar så är det att kunna visa upp ett bra spel för mina vänner. Något jag gillar ännu mer är att kunna visa upp ett roligt och knasigt spel. Även om upplägget i Beat the Beat: Rhythm Paradise är något så simpelt som att trycka på en eller två knappar i takt med musiken är det ett spel jag känner att alla bara måste prova.

Läs mer

Att innovera och skapa något som aldrig gjorts tidigare i ett spel är svårt i dag. Det vet Saber Interactive om, men de kände ändå att de ville sticka ut från mängden med Inversion. Förstörbara miljöer och lekar med gravitationen är kanske inte helt nytt, men det är åtminstone något vi inte ser varje dag. Men blir det någonsin mer än en kul grej, och riskerar det att viktigare element som ett tilltalande gameplay och en välskriven story kommer i andra hand?

Läs mer