Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Japanska rollspel. Åh vad jag älskar er! Och vad jag älskar att hata er! Bortser man från anime-estetiken som ofta genomsyrar dem finns där ofta ett fantastiskt äventyr med en medryckande story och välskrivna karaktärer. Så också i Tales of Graces F. Tror jag i alla fall. Det är nämligen lite svårt att urskilja om story och karaktärer är bra ur den fullständiga lavin av spelmoment som jag begravs i från första stund. Håll i er nu, för det här blir en långkörare!

Förvirrande är bara förnamnet

Striderna: I de flesta japanska rollspel förväntar jag mig ett mer eller mindre turordningsbaserat stridssystem, som på sin höjd kräver lite tajming eller strategisk placering av karaktärer. I Tales of Graces F har jag fler knappkombinationer att hålla reda på än i valfritt God of War-spel. I ett rollspel! Lägg där till att det finns fler element och annat fienderna kan vara svaga mot än någon någonsin kan räkna till. Addera sedan en tre, fyra mätare av olika slag som fylls på och töms av olika anledningar under stridens gång. Hur mycket erfarenhet en strid ger beror helt på hur snabbt du klarat av den, hur många träffar du lyckas få in i en kombo och om du exempelvis lyckas ha ihjäl två flera fiender med ett slag. Just ja, glömde jag nämna att man måste tänka på att kombinera sina kombos med de andra karaktärernas kombos för extra starka kombos?

Levelsystemet: Trött på vanliga levlar och skills? Tales of Graces F bjuder, utöver de vanliga levlarna på titles. Varje strid ger ett visst antal skill points (SP) som används för att levla upp olika titles, som funkar ungefär som jobb i mer välkända rollspel. Inga konstigheter där, förutom att det finns 80+ titlar att låsa upp för varje karaktär, och varje titel har fem levlar. Att specialisera sina karaktärer är minsann inte lätt här inte!

Världskartan: Du kanske trodde att en världskarta bara var där du tar dig från punkt A till punkt B, slåss med fiender och hittar några gömda platser? Fel! Här hittar du ett oändligt antal kistor och föremål som ligger och skräpar. Dessutom finns det så kallade discovery locations att samla på som triggar ett litet storymoment och ger dig diverse prylar. Självklart kan du se i en meny hur många procent av ställena du besökt så att du alltid känner dig dålig för att du inte hittat alla. På tal om böcker har du både en enemy book och en collector’s book som snällt påminner dig om att du inte hittat alla fiender och föremål ännu. Gotta catch ‘em all!

Jag. Orkar. Inte. Mer.

Städer: Förutom att discovery locations gör storstilad comeback även i städerna kan man ju självklart handla grejer. Inte nog med det, det finns såklat ett crafting-system. I Tales of Graces F heter det dualizing. Det innebär att du kan kombinera två grejer för att skapa en tredje. Det går att göra med alla grejer i hela spelet. Alla. Vapen kan kombineras med kristaller för att göra nya vapen som sedan kan kombineras med shards för att de ska bli bättre, för att sedan härdas i strid så att du senare kan kombinera vapnen med varandra för att få ut kristaller som du sedan kan använda som accessories. Ingredienser kan kombineras med maträtter som kombineras med andra maträtter för att göra bättre maträtter. Skräp går bra ihop med annat skräp för att skapa mer skräp som kan säljas för pengar. Och just ja, man får stämplar på ett kort i varje stad beroende på hur mycket du handlar, som leder till belöningar.

Mixern: Du trodde väl inte att du kommer undan med crafting bara i städerna? Nej då, med dig har du också en så kallad eleth mixer. Det är ett krus där du kan slänga i lite vad du vill och se om de dubbleras när du springer runt på kartan eller klarar strider med olika kriterier. Du kan dessutom mata den med böcker som ger olika effekter som att springa snabbare på kartan eller få bättre grejer efter strider för att i städerna kunna kombinera dem med bättre grejer för att kunna göra… Bättre grejer!

Det här var bara ett smakprov på alla features som Tales of Graces F bjuder på. Jag får, efter 22 timmars spelande, fortfarande upp små tutorials som berättar nya grejer för mig jag inte visste sedan innan. Allvarligt talat, efter 22 timmar vill jag ha lärt mig hur jag ska spela ett jävla spel, tack! Som om det inte vore nog har utvecklarna kommit på att det finns alldeles för lite att tänka på och slängt in minispel lite här och där.

Tvingas jag lära mig en endaste ny grej i det här spelet så skriker jag.

Missförstå mig rätt, Tales of Graces F är ett bra spel. Om du orkar kämpa sig förbi den tio timmar långa prologen och springer runt med skygglappar för att över huvud taget komma någon vart alls. Jag är för många features i spel, men någon gång skulle Namco stannat upp och tänkt: “Vänta, börjar det inte bli lite väl mycket nu?”. Men icke. Jag vill så gärna veta hur det går för Asbel, Cheria, Malik och de andra, men tvingas jag lära mig en endaste ny grej i det här spelet så skriker jag.

Nu är det inte ens två månader kvar till årets upplaga av Gamex. Vi på Kraid har varit på plats de båda första åren och vi hoppas att tredje gången gillt ska bli ännu större och bättre än tidigare. Vi hoppas slippa dåligt pålästa SVT-reportrar och 12-åringar som tillåts spela spel med 18-årsgräns, men mest av allt hoppas vi på mer av den härliga stämning som genomsyrat mässan hittills.

I veckan lanserade Gamex sin nya sajt där allt nytt inför mässan kommer att läggas upp. Kikar ni under “Bloggare” så ser ni också vår logga tillsammans med några av de allra bästa spelbloggarna i Sverige. Vi ser det som en skyldighet att rapportera om mässan och vill självklart göra det så bra vi bara kan.

Tävlingen

Till det behöver vi er hjälp, kära läsare. Vi har lagt vantarna på tio stycken endagsbiljetter till Gamex 2012 som vi gärna vill dela med oss av. För att vinna en biljett vill vi att ni i kommentarsfältet helt enkelt skriver vad ni vill att vi ska göra på mässan. Det kan vara förslag på vad vi ska granska närmare, på videobloggar, vad ni vill se bilder på, eller bara knasiga saker som ni vill att vi hittar på. De tio bästa förslagen vinner varsin endagsbiljett. Ni har hela två veckor på er att fundera, alltså fram till fredagen den 21 september.

OBS! Glöm inte att fylla i en giltig mejladress i rätt fält så att vi kan kontakta er som vinner!

Den här gången ser spelsidan lite annorlunda ut mot vad den brukar göra. Det tycker både vi och City är roligt, och vi satsar på att ha ett mer dynamiskt upplägg på sidan framöver. Den här veckan har Peter spelat Darksiders 2 och jag har lirat Spelunky. Hideo Kojima får också plats på sidan med tanke på all rabalder som varit kring Metal Gear senaste veckorna.

ALSO! Vi vill ha feedback av er läsare! Gärna i form av frågor. Vi tänkte köra en sida någon gång snart där vi svarar på frågor om allt som har med spel att göra. Så har du något du undrar över som du vill ha svar på i City, hör av dig!

Pdf-tidningen hittar du som vanligt här.

I måndags satte jag mig på min cykel och rullade bort till Gamecores chefredaktör Alexander Cederholm för att vara gäst i det senaste avsnittet av deras anrika podcast Radio Format. Jag kände mig lite som Bilbo när jag fick äran att gästa program nummer 111! Vi snackar om allt möjligt, men temat på programmet är “Att följa John med stil” och det handlar om spel som inspirerats av, kopierat eller till och med stulit från andra spel. Var går gränsen, och vilka exempel är värst?

Det var en kul och lärorik upplevelse då det här faktiskt var mitt första podcast-framträdande. Bra träning inför framtiden, om man säger så *hint hint*.

Du kan lyssna på avsnittet inbäddat här nedan, eller på massor av olika sätt via Gamecore.se.

Sådär ja, det var ett tag sedan jag lade upp mina krönikor i Skånemedia-tidningarna (Ystads Allehanda, Kristianstadsbladet och Trelleborgs Allehanda) här, men nu är det dags igen. Den här gången bränner jag av lite på EA:s samarbete med vapentillverkare  och deras “fan vad coolt det är”-inställning till maskingevär och dylikt. Har du svårt att läsa den lilla texten i min skärmdump är det bara att hoppa över till Ystads Allehanda och läsa den på deras webb.

Så var det dags för spelsidan i City igen! Peter har sparkat röv i coola Sleeping Dogs och jag har styrt både söta Pokémons och ganska så anonyma bollar.

Pdf-versionen av sidan hittar du på sidan 22 här.

Efter att ha legat på latsidan halva sommaren har vi nu fått lite eld i röven och lite gött initiativ att göra en riktigt bra spelsida. Den här veckan “sågar” jag New Super Mario Bros. 2, och har inte lika kul med Tony Hawk-spelen som jag hade back in the day, samt att Sanna haft mindre roligt när hon brottats med Ice Age 4: Continental drift.

Pdf-versionen av sidan har du på sida 27 här.

”Vi gör ett New Super Mario Bros. till varje plattform”, har Satoru Iwata sagt i dagarna och menar att ingen kommer att blanda ihop New Super Mario Bros. med New Super Mario Bros. Wii, New Super Mario Bros. 2 eller New Super Mario Bros. U. Där tror jag att han har fel, men inte kan vi väl få för mycket Mario? Han är väl alltid bra? Nja, faktum är att det tredje spelet i ordningen, men den förvirrande siffran 2 efter namnet, förmodligen är det sämsta plattformsspelet med Mario i huvudrollen. Jag kommer att återkomma till varför.

Läs mer

Sommaren lider mot sitt slut, och äntligen är vår spelsida i City tillbaka! Den här första veckan efter semestern kör vi på en helsida för att kunna beta av en del av de spelen som kommit i sommar. Det är massor kvar, men det får vi portionera ut under kommande veckor.

Pdf-versionen av sidan hittar du här.

Det här med kvinnor är problematiskt för spelutvecklare. De är liksom någon slags mystisk varelse som verkar vara väldigt svåra att förstå. Den senaste veckan har det snackats en del om både bra och dåliga sätt att tackla frågan med att det är några konstiga människor med bröst som vill spela spel.

Det (väldigt) dåliga sättet kommer från Gearbox där en utvecklare i en intervju med Eurogamer snackar om en karaktär i Borderlands 2 som ska vara lättare att spela än de andra. En av karaktärens skill trees heter Best Friends Forever, med skills som bland annat gör det lättare att träffa. Problemet är att spelets lead designer, John Hemingway, flera gånger har kallat trädet för “girlfriend mode”. I efterhand har påståendet dementerats av Gearbox, och det påpekas att det inte finns något girlfriend mode. Men lagt kort ligger, och att någon av spelets designers sagt så är illa nog. Vad många kvinnliga gamers tycker om girlfriend mode har Malin Söderberg på Svampriket skrivit en fantastiskt rolig text om.

Vad som är desto roligare att läsa om för oss som gillar konstiga saker som jämlikhet och att alla ska få spela på lika villkor är hur Firaxis tänkt kring kvinnliga karaktärer i det kommande XCOM: Enemy Unknown. I intervjun med Kotaku berättar spelets art director, Greg Foertsch, om hur man gjort de olika karaktärsmodellerna. Att ha samma, manliga, modell med olika hudfärg är inte trovärdigt, och de har jobbat med olika benstruktur för att få fram karaktärer med olika etnisk bakgrund. Han säger även att de försökt ge de kvinnliga modellerna andra animationer för att det helt enkelt oftast inte ser likadant ut när en kvinna springer som när en man gör det.

XCOMs kvinnor kommer kort och gott att se ut som riktiga kvinnor

Borta är den stereotypa tv-spelskvinnan med toksmal midja och gigantiska bröst som vickar ländryggen ur led när hon går. XCOMs kvinnor kommer kort och gott att se ut som riktiga kvinnor, inte den översexualiserade bilden av kvinnan som är idealet. Visst, som någon också kommenterat på Kotaku-artikeln så finns det faktiskt kvinnor i verkligheten som ser ut sådär, med de supersmala midjorna och de stora silikonbrösten. Men om jag får låta fördomarna tala, är det verkligen de kvinnorna som skulle gå med i armén, plocka upp ett automatvapen och skjuta utomjordingar? Tror inte det, va?

Personligen tycker jag att Firaxis sätt att se på kvinnor och personer av olika etnicitet känns jäkligt fräscht. Kanske är det ett steg i riktningen mot att spelkaraktärer inte måste vara en steroidpumpad vit man för att vara hjälten. Summa summarum så blir det dagens ris till John Hemingway och dagens ros till Greg Foertsch.