Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Bryce, du är bara värd en bajskorv på huvudet!

Ibland kommer spel med moment som låter som en bra idé, men som i själva verket aldrig borde ha fått se dagens ljus. När man spelar går det inte att undgå att fråga sig själv hur fan den här skiten kunde släppas. När så många, så länge, har jobbat på spelet och ingen verkar ha insett att det är det sämsta som gjorts på länge, då undrar jag ibland hur spelbranschen funkar.

Tidigt i år damp ett sådant spel ner på min hallmatta. Glad i hågen startade jag Neverdead. Det lilla jag hade sett i trailers skvallrade visserligen om att det skulle vara sexistiskt och jävligt ostigt, men det verkade i alla fall ha ett par roliga gameplay-moment. Att spela som den odödlige demonjägaren Bryce såg ut att kunna bli roligt, och jag såg lite fram emot att kunna attackera fiender genom att kasta hjältens egna kroppsdelar mot dem. Att det var Shinta Nojiri som låg bakom spelet tillsammans med Rebellion Developments gjorde att det verkar ännu mer lovande. Jag menar snubben har haft riktigt mycket att göra med Kojima-titlar som Policenauts samt Metal Gear Solid 2, 3 och 4.

Men ack så fel jag hade. Neverdead visade sig nämligen vara ett av de sämsta spelen jag någonsin har spelat. Visserligen är Rebellion Developments kanske inte kända för att ha krämat ur sig jättebra spel sedan Aliens vs. Predator och Tom Clancy’s Rainbow Six, men det här måste vara det sämsta. Ingenting funkar som det ska, kontrollen är helt åt helvete och aldrig tidigare har jag varit med om ett mer repetitivt gameplay. Manuset är helt värdelöst och toppas bara av röstskådisarna som är ännu sämre. De stackars hårdrockarna i Megadeth spelade till och med in en låt till spelet, som om deras karriär inte var knackig nog redan.

Jag har sällan haft sådan ångest över att behöva spela igenom ett spel, och inte blev det bättre av att skiten var både långt och svårt heller! När jag recenserade spelet kallade jag det en stor hög med skit, och därför utser jag härmed Neverdead till det sämsta jag spelat i år och Årets bajskorv.

Den här snubben alltså. Vilket jävla svin!

I eran av tysta protagonister som vi på något sätt ska relatera till är det ofta skurken som får stå för de starkaste rollprestationerna. Förra året var det Jokern i Batman: Arkham City som stod för fiolerna, med Mark Hamill som helt fantastisk galning. I år är det en för mig tidigare okänd skådis som står för den allra obehagligaste representationen av ondska. Jag snackar självklart om Michael Mando, bättre känd som ärkesvinet Vaas från Far Cry 3.

Vaas är head honcho för piraterna på öarna spelet utspelar sig på och även den som kidnappat Jason och hans vänner. Det intressanta med Far Cry 3 är att huvudkaraktären Jason och hans gäng framstår som ett gäng totalamerikanska collegeidioter vilket nästan gör det lättare att identifiera med den skvatt galne Vaas. Han är nästan lika oberäknelig som Jokern men med mer värme och mänsklighet, vilket gör honom lättare att ta till sig. Därför går priset till Årets kräk 2012 till Michael Mando a.k.a. Vaas.

Ubisoft är väl medvetna om att de lyckats med castingen och har satt ihop en liten video som visar hur de “hittade” Michael Mando för att spela in rösten. Kolla in!

Det här med att räkna i veckor känns så jäkla dumt och svårt att hålla koll på. Tur då att vi har en spelsida i City varje vecka som gör det lättare att hålla koll på dem! Årets nästnäst sista vecka bjuder vi på en barnspelsspecial lagom till jul. Sanna har blivit barn på nytt med Wonderbook till Playstation 3, jag förutspår att Skylanders-figurer kommer finnas i många paket även i år samt att man kunde gjort ett bättre jobb med att förvalta Pippi Långstrump-licensen.

Pdf-versionen av City hittar du på sidan 33 här.

I februari kom så äntligen Sonys hypeade bärbara konsol Playstation Vita. Både Joel och Henke här på Kraid hade provat den på Gamex-mässan i december och var sjukt peppade. Det här skulle bli så bra! Ett riktigt litet kraftpaket med en ruggigt fin skärm och både gyro- och touchkontroller för att komplettera de analoga spakarna och de sedvanliga knapparna. Nästan som en Playstation 3 i bärbart format. Det här skulle bli så bra!

Precis i början fick vi både Uncharted och WipeOut och jag tänkte att nu jävlar kör Sony all in på den här konsolen! Sedan kom ingenting, och sedan ingenting, och sedan fortfarande ingenting intressant. I somras tog jag mod till mig och köpte en egen Vita. Begagnad, till ett riktigt bra pris. Det var inte svårt att hitta för en billig slant och det verkade som att väldigt många redan hade tröttnat på den. Inte så konstigt, det fanns ju knappt några vettiga spel! Jag väntade och väntade, och till slut kom Little Big Planet Vita som är ett av de charmigaste plattformsspelen jag spelat i år.

Äntligen, tänkte jag, nu börjar det ta fart! Men sedan blev det tyst igen, och jag har fortfarande bara spelat ett enda riktigt bra spel till Playstation Vita. Om inga intressanta titlar börjar dyka upp snart, och om Sony inte kommer att ha ett riktigt fett Vita-stöd i nästa Playstation-konsol tror jag inte att det kommer bli så mycket mer med den. därför får Playstation Vita utnämningen Årets “jaha, och nu då?”.

Årets spelkaraktär 2012!

Commander Shepard, Master Chief, Mario, och Alex Mason. Alla har de gjort comeback i år och all är de starka karaktärer som många älskar. Men det är en karaktär i år som gjort ett extra starkt intryck på i princip alla oss här på Kraid. Och det är såklart ingen mindre än Tamburinapan från Beat the Beat: Rhythm Heaven. Vad apan heter, var den kommer ifrån eller ens vad det är för kön på den har vi ingen aning om. Den lille gynnaren fick våra hjärtan att smälta och det är tack vare apan vi i princip inte spelade något annat spel under vår sommarträff tidigare i år.

Oavsett om hen är glad med blommor runt omkring sig eller sur med en groda på huvudet är Tamburinapan alltid lika söt. Det gör den lilla apan till årets spelkaraktär!

Senhösten och början av vintern är en stressig tid för både utgivare men också för oss som ska recensera spelen. Vissa veckor dimper det ner fem-sex spel på min hallmatta, om inte fler. Även om vi är så många som sju personer som kan recensera är det ingen av oss som gör det på heltid. Det blir helt enkelt så att vi under sådana här intensiva perioder får fokusera på de större spelen. Inte heller får vi plats med allt vi vill på vårt begränsade utrymme i City.

Men vi vill för den sakens skull inte helt lägga de spel som inte är Assassin’s Creed 3 eller Black Ops 2 åt sidan. Därför samlar jag här ett gäng “snabbisar”. Jag har inte klarat dem, men spelat dem tillräckligt mycket för att kunna ge ett kort utlåtande och ge er ett hum om huruvida de är värda ett köp eller inte.

Läs mer

Nu är den värsta spelhösten över och vi börjar gräva oss fram under högarna av spel som ska recenseras. Den här veckan i City har Peter spelat både Far Cry 3 och Hitman: Absolution, och gillat båda. Själv var jag på besök hos självaste Ubisoft Massive på releasedagen av Far Cry 3 och tog mig ett snack med en av utvecklarna, Daniel Berlin. Utöver spelet i allmänhet snackade vi en hel del om tatueringar i spel. Mer om det i ett senare inlägg här på Kraid.

Pdf-versionen av sidan hittar du på sidan 26 i City Malmö här.

Så var det då dags för första inlägget i Kraids lista över Årets spel 2012. I stället för ett väldigt uppstyrt upplägg som många andra sajter kör, med inlägg varje dag och omröstningar och liknande kör vi här på total anarki! En person kommer att enväldigt bestämma över en specifik kategori, och sedan ska årets spel koras. Inläggen kan droppa när som helst, ett om dagen, två om dagen eller inget alls. Ingen vet när nästa slår till. Nu kör vi!

Jag är så urbota trött på allt vad militärshooters heter. Jag brukar sträcka mig till att spela en om året, nämligen Call of Duty. Årets upplaga, Black Ops 2 var visserligen en rätt så positiv upplevelse, men militärtugget är ändå tröttsamt. Därför var det inte många ögonbryn jag höjde på när folk började tissla och tassla om något spel som hette Spec Ops: The Line. Jaha, ännu en militärshooter med dude bro-attityd, tänkte jag och ignorerade det. Men när fler och fler började snacka om att det var riktigt bra sneglade jag åt min spelhylla. Där låg nämligen ett inplastat recensionsexemplar och bara väntade. Ändå tog det flera månader innan jag fick tid till att spela det.

Men så, en dag, tog jag mitt förnuft till fånga och tryckte i skivan. Lättaste svårighetsgraden var det som gällde, jag var inte här för att behöva spela om actionpartier. Grejen med Spec Ops: The Line är nämligen storyn och narrativet. Aldrig tidigare har jag spelat ett spel som skildrar det helvete som är krigssituationer på ett bättre sätt. De psykiska påfrestningarna som spelets karaktärer utsätts för är påtagliga och manifesteras på de mest ohyggliga sätt. Som spelare tvingas du fatta svåra beslut, och det finns aldrig något “rätt” eller “fel” val. Jag är glad att jag tog mitt förnuft till fånga och tog mig igenom det, för det är ett av de spel som fått mig att känna och tänka efter allra mest i år.

Om du spelat spelet och är intresserad av att veta mer om storyn och symboliken rekommenderar jag IGN:s analys och intervju med utvecklarna. OBS! Innehåller tonvis med spoilers.

Redan en vecka innan det europeiska släppet fick jag tillgång till Wii U, men inte förrän i fredags hade jag tillåtelse att skriva om något annat än spelen. Jag fick inte ens koppla upp konsolen mot nätet, och har således kunnat testa Miiverse och allt annat skoj precis lika länge som alla andra. Hur som helst tänkte jag att vi skulle gå igenom lite hur konsolen känns, och inte bara spelen.

Hårdvaran

Vad som försiggår inuti den där lilla svarta (eller vita, beroende på modell) lådan är för mig ett mysterium. Jag är ungefär lika intresserad av antalet kärnor och hur många beräkningar som kan göras i sekunden som en sengångare är av huruvida det finns liv på Mars eller inte. Visst håller jag till fullo med om att tekniken i Wii inte håller i dag, men jag har svårt att inte bli lite irriterad på folk som gnäller över att den “bara är lika kraftfull som Playstation 3”. Ärligt talat, får jag mina spel i HD är jag nöjd.

Vad som är desto mer intressant är Wii U Gamepad. Det är uppenbart att hårdvaran i själva konsolen inte är tänkt att vara revolutionerande, utan att Nintendo satsat all innovation på kontrollen. Skärmen är ruggigt responsiv och jag har hittills inte haft några problem med att träffa saker jag velat peta på eller skriva på den. Det kan vara för att jag bara spelat Nintendos spel än så länge, kanske har tredjepartstillverkarna problem med det. Jag vill dock ge kontrollen två små minus. Det första är för batteritiden. Många var oroliga redan långt innan releasen att den skulle vara dålig, men den är ännu sämre än jag trodde. Men egentligen gör det inte så mycket eftersom man sällan tar med sig kontrollen speciellt långt ändå, eftersom den då tappar kontakt med konsolen. Det andra lilla minuset är för skärpan på skärmen. Jag hade inte förväntat mig någon superskarp retina-display, men tittar man väääldigt noga känns det inte som att den håller samma standard som vi är vana vid att se i våra telefoner och plattor.

Ett stort plus för att det väldigt enkelt går att använda gamepad som fjärrkontroll till tv:n!

Mjukvaran

Operativsystemet i Wii U påminner om det till Wii. Appar eller kanaler läggs till i ett rutnät och är enkla att nå. Ett plus för den trevliga hissmusiken som plinkar i bakgrunden när man pillar runt på de två skärmarna. Wii U skiljer sig dock på den av skärmarna man inte valt att visa rutnätet på. På den andra visas nämligen något som liknar Wiis Mii Plaza. Ett torg där massor av Miis samlas kring ikoner. Dessa ikoner byts ut allt eftersom, och kan ibland vara ett spel, ibland en app. Ibland är det spel du äger, ibland inte. Jag antar att det har med att göra vilka communitys i Miiverse folk publicerar innehåll i mest.

Sämst med Wii U:s operativsystem är utan tvekan laddningstiderna. Jag har inte en aning om varför de är så långa, men jäklar vad jag bara vill slita mitt hår ibland!

Onlinefunktioner

Vad man än gör på Wii U glider det någon gång in på Miiverse, som är Nintendos nya motsvarighet till Xbox Live eller Playstation Network. I Miiverse samlas spelare och deras Miis i olika communitys som tillhör olika spel. Där kan de sedan posta kortare meddelande, twitter-style, eller varför inte rita en fin liten bild att lägga upp? Miiverse går att komma åt inifrån spelen, och är ett riktigt bra hjälpmedel om man kör fast och behöver fråga någon om hjälp. Som tur är går det att sätta spoilervarningar på alla inlägg. Miiverse är kanske inte jätteavancerat och djupt, men det är väldigt trevligt och mysigt. Det går att sitta i timmar och bara kolla igenom alla fina bilder folk ritar på sina gamepads.

Appar som Youtube och Netflix finns installerade från start och funkar hur fint som helst. Faktum är att Wii U blivit min go to-spelare för Netflix eftersom det är så himla smidigt att spola fram och tillbaka och ändra språk på undertexter på gamepaden. Det går även att kolla direkt på pekskärmen om någon annan skulle behöva tv:n.

Den inbyggda webbläsaren funkar riktigt bra och har en av de smartaste funktionerna jag sett på länge. Genom att trycka på X-knappen kan man dra för ett skynke på tv:n så att ingen ser vilka sidor man tar upp. Flickvännen blev helt till sig när jag hittat det jag letade efter, öppnade skynket och vips, så var där en bild på en kattunge på skärmen! Misstänker att det kan leda till en hel del roliga, läskiga och äckliga saker på fester framöver.

Känslan

Jag skulle vilja beskriva Wii U med ett ord – mysig.

Jag skulle vilja beskriva Wii U med ett ord – mysig. Det är mysigt att sitta i soffan och använda den lilla skärmen på kontrollen. Det är mysigt att leta upp bilder på kattungar och visa för flickvännen. Det är mysigt att rita bilder i Miiverse och titta på andras, och hela konsolen känns som ett mysigt community.

Men allt är inte mys och rosa fluff. Som sagt är laddningstiderna ofta horribla och om ett år eller så när Sony och Microsoft släpper sina nya konsoler kommer Nintendo återigen stå där med undermålig hårdvara. Men fram tills dess har de lite tid på sig att etablera sig i hemmen, precis som Wii gjorde för sex år sedan.

Du ska skaffa dig ett Wii U om du gillar innovation, roliga sätt att spela spel på tillsammans med dina vänner och inte tycker att spelglädje nödvändigtvis måste innebära den absolut fetaste grafiken. Wii U har grymt mycket potential för riktigt intressanta spel, inte minst Nintendos egna serier. Jag misstänker att tredjepartsutvecklarna kommer att svika konsolen när Sonys och Microsofts väl släppts, men jag hoppas och tror att Nintendo själva kommer att äga upp för det med kvaliteten på sina egna spel.

Den här veckan är det Wii U, Wii U och bara Wii U som gäller på veckans spelsida i City. Jag har skrivit en krönika om huruvida jag tror att den kommer bli en succé eller inte, och dessutom recenserat både Nintendoland och New Super Mario Bros. U. Dessutom mycket stilig redigering av min kollega Peter Sjöberg måste jag säga!

Om det är svårt att läsa på min sunkiga skärmdump så hittar du pdf-versionen på sidan 31 i City Malmö, mitt emot ett reportage om Mikael Wiehe.