Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Ända sedan det släpptes i slutet av oktober har det tisslats och tasslats på nätet om spelet som kallas Frog Fractions, som utvecklats av Twin Beard Studios som även ligger bakom spel med namn som The Asshole Game och Prodly the Puffin. Frog Fractions är ett litet webbläsarbaserat flashspel som vid första anblicken verkar vara ett slags spel som används för att lära ut matematik. Men jag blev ständigt lockad av att folk menade på att det fanns något helt annat bakom den fasaden som var den lilla grodan som lärde ut matte med hjälp av att slicka i sig insekter. När sedan Tobias Andersson på Svampriket tog upp det i ett inlägg om vad han hade spelat i jul kände jag mig tvungen att prova. Frog Fractions visade sig vara något helt annat än vad jag hade förväntat mig.

OBS! Jag föreslår att du spelar Frog Fractions innan du läser vidare, annars riskerar du rejäla spoilers! Det tar mindre än en timme, om man inte är dum som jag och fastnar. Du hittar spelet här.

Spoilers i ett flashspel säger du? Absolut, säger jag! Som någon nämner i kommentarerna under spelet så är Frog Fractions lite som om någon tog Liftarens guide till galaxen och gjorde ett spel av det. Det är helt omöjligt att på förhand säga vad som kommer hända härnäst.

Jag brukar ofta säga att jag inte är speciellt förtjust i realism i spel. Mitt argument brukar vara att jag inte förstår varför man skulle vilja efterlikna den verkliga världen så mycket som möjligt när man har chansen att göra precis vad som helst. Jag har nog aldrig stött på en utvecklare som tar vara på det lika mycket som Twin Beard Studios.

Tar det hundra gånger längre

Där de lika gärna kunde nöja sig med att skapa ett spel som visserligen inte lär någon att räkna, men som är lite quirky och med skön humor tar Twin Beard det minst hundra gånger längre. Jag skulle ge mycket för att kunna se mitt ansiktsuttryck när jag med hjälp av draken svävade ner under vattenytan för att sedan skjutas ut i rymden ackompanjerad av skitfet musik.

“Matematikövningar”, rymdshooter, dialogval, textäventyr och presidentsimulator. Allt döljer sig under ytan i Frog Fractions och den bisarra humorn är något av det sjukaste jag varit med om. En av årets, om inte bästa, så åtminstone konstigaste spelupplevelser. Jag hoppas att fler utvecklare framöver tar sig den galna friheten att göra precis vad fan de vill i sina spel. Det finns ingen skam i att blanda genres hej vilt! Kort och gott: spela Frog Fractions!

Vad tycker du om Frog Fractions? Är du lika frälst som jag, eller går de över gränsen till “för mycket”?

Spel har en förmåga att framkalla så många känslor. Om det så är den ohämmade glädje som ett bra dansspel eller Warioware tar fram, eller den känsla av hjälplöshet och uppgivenhet som ständigt finns närvarande i The Walking Dead eller XCOM: Enemy Unknown. Men om det är en känsla som slår det mesta så är det den av att vara totalt fucking jävla badass. Jag har rannsakat mig själv, och jag tror att det är just den känslan jag allra helst får när jag spelar.

Du ska dö, korv me brö’!

Badass-känslan framkallas allra bäst av spel som får mig att tro att det är jag själv som lyckas med det där svincoola lönnmordet, eller att det är jag själv som kommer på hur jag ska ta mig runt mina fiender utan att bli upptäckt. Spel där det är upp till mig att välja hur jag tacklar en given situation är något av det bästa jag vet. Deus Ex ligger på min topplista över bästa spel någonsin, och jag hade också ruggigt kul med Deus Ex: Human Revolution när det kom. Anledningen är just att jag får välja precis själv hur jag ska spela.

Om det är något spel som klarat det bra på sistone är det Hitman: Absolution. När jag under mitt första lönnmördaruppdrag får veta att det finns minst 12 olika unika sätt att ha ihjäl mitt mål är det nästan så att jag kissar på mig lite av glädje. Just den banan klarade jag genom sno åt mig en kock-dräkt, stjäla lite giftig blåsfisk och sedan hitta mitt måls hemliga knarkgömma. Sedan var det bara en fråga om att luta sig tillbaka och njuta av att se på när målets personliga droglangare plockar upp paketet och går upp till lägenheten för att bjuda på en förgiftad lina. Känslan av komplett badassery var enorm! Men det bästa av allt: det kändes som att jag kom på allt helt själv.

De har maskerat det så jäkla bra att det känns som att jag själv hittade på det.

Självklart var så inte fallet. Det scenario jag spelade är bara ett av de som danskarna på IO Interactive har bestämt att jag kan spela. Men grejen är att de har maskerat det så jäkla bra att det känns som att jag själv hittade på det. Ett tecken på riktigt bra speldesign är att få spelaren att tro att det är en själv som styr när man egentligen blir mer eller mindre handhållen genom en story. Där lyckas danskarna med bravur. Bra jobbat!

Vilken är din favoritkänsla att få i spel? Är det badass-känslan i spel som Hitman eller Deus Ex eller något helt annat?

Förra veckan var det återigen dags för Terebi Ge-mus årliga nyårsträff, Level up. Under sex dagar har nördar från hela landet spelat sig igenom tre decennier, från 80- till 00-tal. Jag ska inte bli långrandig om vad som hände på träffen, det blir mer av det på veckans spelsida i City som kommer på torsdag. Jag tänkte i stället dela med mig av ett litet bildgalleri från helgen. Alla bilder är oredigerade, men om någon av er som var där vill ha någon av dem så hojta till så fixar jag till dem och skickar den till dig!

Ett stort tack till Terebi Ge-mu och alla härliga nördar som bjöd på en för mig oförglömlig helg! Nästa gång ska jag försöka vara med alla dagarna.

Medan ni andra har svullat i julmat för att sedan gått över till skumpa och snittar har en annan i sitt anletes svett knåpat ihop spelsidor åt City. Årets första vecka blickar vi framåt och jag listar de fem spel jag ser mest fram emot 2013. Håller du med eller har jag missat något? Vad ser du mest fram emot?

Bor du inte i Skåne men vill läsa City ändå? Då hittar du tidningen i pdf-format här.

Våren 2010 skapade jag mitt twitter-konto. Det var i samband med en kurs i webbjournalistik på journalistutbildningen i Lund och jag tänkte att det kunde vara bra att få lite insikt i vad “the hubub was all about” så att säga. Det tog mitt intresse för internetkultur till oanade proportioner med allt vad Reddit, 9gag och sociala medier heter.

Plötsligt var de precis överallt. Katterna. Det är något speciellt med internet och katter. Efter porr måste katter vara det folk kollar på mest på nätet. Jag har själv alltid varit en kattälskare, och hemma hos mina föräldrar bor min älskade Sickan som jag mest sett som min egen katt sedan 13 år tillbaka. Efter att ha hängt på twitter nästan ohälsosamt mycket i nästan tre år har jag kommit till insikt att jag är långt ifrån den enda spelnörden som gillar katter. Faktum är att det verkar vara så att vi som grupp verkar gilla katter liiiiite mer än de flesta andra, och svenska spelprofiler som Angelica Norgren, Victor Leijonhufvud och Kerstin Alex lägger med jämna mellanrum upp bilder på sina fyrfota vänner.

Är det detta som kallas co-op?

Men det var inte förrän i fredags som jag förstod varför alla gamers gillar pälsbollarna så jäkla mycket. Då flyttade nämligen 12 veckor gamla Ordförande Mjau in hos mig och alla bitarna föll på plats. Även om hon rumlar runt en hel del, leker ständigt och trycker ur sig ett och annat pip är hon det perfekta spelpartnern!

Faktum är att livet som spelrecensent kan bli ganska ensamt ibland. Att gå och fika med vänner får helt enkelt inte plats på schemat när man har några få dagar på sig att spela igenom ett 40+ timmar långt spel. Och det är knappast någon av polarna som är sugen på att komma och hålla en sällskap under de där långa single player-sessionerna. Då är lille Mjau perfekt. Ofta sitter jag still och spelar lite för länge och kan bli både stel och få ont i ryggen. Nu får man dock en ursäkt att ställa sig upp då och då när katten känner att hon vill leka av sig lite. När hon sedan är trött kommer hon och lägger sig snällt i knäet och vill mysa. Då låter hon mig spela precis så mycket jag vill utan att störa. Jag kommer aldrig mer känna mig ensam när jag spelar.

En hund kräver så mycket att jag tror att det hade varit direkt dåligt för mitt spelande att ha en. De ska gås ut med stup i kvarten, inget som direkt främjar soffsittande. En katt däremot sköter sig själv ganska bra och blir glad av en ren låda, lite mat och vatten samt lite mys. Det sägs att hunden är människans bästa vän, men jag säger att katten är spelarens bästa vän!

Stämmer det att alla gamers är kattmänniskor, eller finns ni hundälskande nördar där ute också?

Så var det då äntligen dags för mig att kora mina fem favoritspel från året som gott, och jag gör det i form av spelsidan i City så att hela Skåne får veta vad jag tycker. Dessutom har jag fått den största bylinebilden någonsin! Så håll till godo, efter den här veckan blickar vi återigen framåt, mot 2013 och hoppas på ett fantastiskt spelår.

Dan före dopparedagen återvänder Daniel “Trazh” Westerlund med ett nytt avsnitt av Re-Play. I avsnitt fem berättar han om sitt första möte med Playstation och spelet Mickey Mania. Titta och njut!

Videon och inlägget hittar ni också på Trazhs egen blogg, Trazhed Pixels.

“Frobisher Says, deliver my pudding!”

Gratis är gott brukar man ju säga, men när det gäller spel brukar det vara en sanning med modifikation. Allt som oftast innebär “gratis” att du måste betala småsummor hela tiden för att kunna njuta av spelet i någon större utsträckning. Men då och då dyker det upp gratisspel som är fantastiskt roliga även om du inte vill betala för extrainnehållet. Ett sådant spel är det heltokiga Frobisher Says till Playstation Vita.

Frobisher Says är en samling minispel som närmast kan jämföras med Wario Ware. Det går snabbt som bara den, och man vet aldrig vad som kommer härnäst. Det kan vara att stanna ett lekakståg med en tårta på precis framför en hungrig gubbe, att med en jättestor monsterklo klia någon på ryggen eller att helt enkelt fotografera något blått. Frobisher Says använder sig av samtliga funktioner som Vitan kan frambringa, som gyro, kamera, mikrofon, pekskärm och den tryckkänsliga baksidan. Och de vanliga knapparna då såklart. Det gör att man lätt låter och ser ganska knasig ut om man sitter och spelar på allmän plats.

Humorn i spelet är helt makalöst rolig, och den läskiga rösten som säger “Frobisher Says” inför varje nytt minispel kryper under skinnet på en. Mer än en gång kom jag på mig själv med att tänka “What is this? I don’t even… What?!” åt de knasiga minispelen. Ja, det är faktiskt ännu konstigare än Wii Ware och ett bra substitut till vi får ett i den serien till Wii U. Frobisher Says är helt enkelt Årets gratisspel du förmodligen inte spelat.

När jag och flickvännen kom hem till henne på fyllan för någon vecka sedan fick vi för oss att kolla igenom hennes gamla tidningar och seriealbum. Medan hon fastnade i någon gammal Marsupilami bläddrade jag igenom hennes Kamratposten. Jag vet inte hur utbredd läsningen av KP är bland kidsen nu för tiden, men på det tidigare 90-talet läste varenda unge tidningen flitigt.

Det var även på den här tiden jag blev en gamer på allvar. Visst hade jag spelat hela min uppväxt, men någonstans där kring 1994, när jag var 10 år gammal började jag söka upp spel själv via kompisar. Tidigare hade de nästan uteslutande kommit från farsan.

Hur som haver så snubblade jag över ett riktigt kul reportage från när den svenska spelbranschen fortfarande var i sin linda. Det var inget mindre än berättelsen om några tonåriga “data-fantaster” som gjort sitt eget spel, Pinball Dreams. Jag har själv goda minnen från spelet i min barndom och blev helt varm inombords när jag läste texten. Om ni inte redan visste det så är det här förlagan till vad som senare blev Digital Illusions och sedan DICE, förmodligen Sveriges största och mest framgångsrika spelutvecklare med bland annat Battlefield 3 på sitt CV. Jag kände mig tvungen att scanna in reportaget och dela med mig av det till er.

Då, 1994, var det fyra snubbar i en källare. 2010 hade DICE, enligt Dataspelsbranschen, 250 anställda och omsatte 359 miljoner kronor. Rätt bra utveckling på 16 år måste jag säga. Så klicka upp bilden för att göra den större för lite härlig läsning om hur “det svenska spelundret” började.

Så var det alltså dags för årets näst sista spelsida i City, och den sista “ordinarie” så att säga. Nästa vecka kommer jag nämligen att summera spelåret som gått och lista mina personliga favoriter från 2012. Men den här veckan har Marcus lirat lite LEGO Lord of the Rings, Joel har kört racing i Little Big Planet Karting och jag har tvingats ta till guider för att spela Paper Mario: Sticker Star.

Pdf-versionen av spelsidan finns på sidan 31 här, bredvid fantastiska Tara Moshizis trendsida.