Jag hade tänkt skriva en krönika om huruvida det går att ge ett spel maximalt betyg utan att blanda in sina egna känslor och värderingar. Tyvärr blir resonemang om betyg i recensioner ofta otroligt snåriga då olika betygsskalor har olika tillämpning och graden av subjektivitet kontra objektivitet är en diskussion som aldrig kommer att vara klar.
Däremot kan jag berätta om hur jag kom fram till att Tomb Raider skulle få fem av fem möjliga, och vad jag lärde mig i processen.
I vintras öppnade Tekniska Museet portarna till en konstutställning som ligger oss gamers väldigt nära hjärtat. Sedan den andra februari har nämligen internationell spelkonst insamlad av Datamuseet IT-Ceum funnits att beskåda på utställningen Hjärta spel.
Nu när våren närmar sig expanderar utställningen till en angränsande sal på 600 kvm. Ateljé Dataspel som tillskottet heter är en plats dit spelintresserade runt om i Sverige kunnat skicka sina konstverk för allmän beskådan.
Nya prylar, nya recensionsmöjligheter. Efter att ha streckspelat Dead Space 3 har jag satt ihop min första videorecension. Dead Space 3 varken överväldigar eller gör en besviken, ta reda på varför genom att kika på recensionen nedanför!
Med HD-PVR införskaffad, komponentkablar dragna till förbannelse och SNES-spel inramlande i brevinkastet har det äntligen blivit dags att dra igång det här tåget.
Eftersom jag aldrig ägt ett Super Nintendo och det här med videomaterial är något varje självrespekterande bloggare verkar syssla med nu för tiden så uppenbarade sig idén att spela in mina första spelsessioner med varje nytt spel. Dels för att det kan bli lite småroligt bloggmaterial men också för min egen skull. Flera flugor i samma smäll är alltid eftertraktat, så att vara produktiv samtidigt som jag förevigar spelstunder och lär mig videoredigera är klart värt besväret.
Den här gången är det dags för actionplattformaren B.O.B. Mina enda minnen av spelet är att ha sett skärmdumpar och kanske ett fodral i den lokala videobutiken. Utöver detta är det här alltså helt färska intryck.
Jag kämpar fortfarande lite med redigeringen, men bildkvalitén är som dag och natt från pilotavsnittet. Hoppas detta förgyller er fredag lite, så ses vi snart igen!
Det är något både magiskt och nybörjaraktigt över Kraid så här i början på året. Vi har spelat in pilotavsnitt av vår podcast, Niklas har fått sin egen inspelningsutrustning och jag väntar på att köpa min egen Hauppauge HD PVR.
Eftersom de enda två konsoler jag någonsin ägt är NES och PS3, så har jag på äldre dagar bestämt mig att det finns mycket jag har missat. För mycket. Så jag köpte mig en SNES-enhet här om månaden med två handkontroller och två spel. Idén som föddes kort därefter var att jag borde spela in tillfällena när jag spelar vissa spel för absolut första gången. Att helt enkelt göra en Lets Play-video samtidigt som jag ger mina intryck av spelet live! Så tanken är att serien ska heta “Peter har aldrig spelat” och kommer i första hand att gälla spel till Super Nintendo. Som det brukar vara med mig när jag får en rolig idé, så har jag svårt att hålla mig från att sätta igång. Så vad jag gjorde var att jag ställde min filmkamera framför TV:n, kalibrerade in skärmen så gott jag kunde, och satte igång en testinspelning. Mest för att känna på formatet och hur det är att klippa, men också lite för att höra med våra läsare om det är en bra idé eller inte. Retrospelande görs ju på så många håll och kanter, men jag tycker det känns viktigt att föra en dagbok över en 30-årings helt färska upplevelser av spel som kom för 20 år sedan.
Utan att gå in längre på vad jag tänkt göra och när det kommer, så vill jag bjuda er på den här testinspelningen. Vi har som sagt testat massa nytt här på Kraid sen årskiftet, så det känns som att jag ändå kan slänga upp det här utan att skämmas för mycket. Det märks väl att det är en s.k “screener” då ljuset inte alltid hänger med, men man hör och ser väl vad som händer.
Så varsågoda! Peter svär, misslyckas, missförstår, stönar och svamlar sig igenom första banan till sitt första Game Over i Donkey Kong Country!
Okej, okej. GTA lyser som en fullmåne på spelhimmelen när jag ser framåt mot 2013, men det har ju Niklas redan skrivit om när han för andra veckan i rad håller hov på City-sidorna. Det, och Watch Dogs. Och The Last Of Us. Och de andra två. Så vad ska jag skriva om då? Har Niklas nämnt allt som är värt att nämnas inför 2013?
Haha, skojar bara! Det tycks drälla av tuffa speltitlar redan i det första kvartalet, varav minst tre skulle platsa i top fem-listan Niklas gjort. Kolla bara!
När jag läser de GOTY-listor som börjat dyka upp i spel-Sverige förnimmer jag en bubblande känsla av utanförskap i mig. Zombiefantast som jag är så har jag inte tagit mig tiden att spela The Walking Dead ännu, eftersom jag väntat på att få köpa ett fysiskt exemplar. Alla med Xbox 360 svärmar kring lille Gomez äventyr i Fez, som jag bara hunnit undersöka i en veckas tid då jag lånade en konsol av min redaktionskollegas pojkvän. Har alltså aldrig ägt en 360, och har således missat både det ena och det andra det här året. Mass Effect 3 var så in i helvete i ropet på grund av det usla slutet, som ännu ligger säkert trettio timmar speltid in i framtiden för mig. Många är alltså GOTY-spelen jag enligt konstens regler egentligen inte får sätta på min lista. Men äh, vi försöker se det från den ljusa sidan. När jag missat så många storspel i år så slipper jag komma ut med en lista som ser ut som alla andras. Nästan.
När jag tittar på 2012 i speltermer så blir det sammanfattade intrycket något fattigt. De stora titlarna blev årets besvikelser på många håll och de ljusglimtar vi såg var istället indietitlar och underdogs. Mycket av det här resonemanget går igen när man också lyssnar på spelåret 2012. Diablo 3 lät som förväntat, Mists of Pandaria och Guild Wars 2 var pampiga och stämningsfyllda men inte något anmärkningsvärt. Årets shooterspel hade samma Zimmerliknande ljuddramatik och Neverdead lev… Nä, jag bara skojar. Kort sagt så stack inte någon stortitel ut som ett musikaliskt mästerverk. Det kan förstås bero på att de fick storstryk av inte bara ett utan två indiespel.
Jag hade nyligen nöjet att äntligen få testa Fez på riktigt, och trots de enorma förväntningarna så gick spelet i sin helhet rakt in i hjärtat. Det finns ett beundransvärt samspel mellan utseende och ljud i det här supercharmiga spelet som rakt upp och ner måste upplevas för att kunna beskrivas. Det har en krispig ljuddesign och musik som nästan har en textur när den går in genom öronen, vilket gör att Fez når… nästan hela vägen fram.
Många gamerhjärtan lämnades med ny ärrvävnad
Vi är nog ganska många spelfantaster som är överens om det här i år. Journey var sin titel trogen en av de mest intima resor vi genomlevt i digitalt format. Många gamerhjärtan lämnades med ny ärrvävnad under genuina stunder av sorg och lycka ackompanjerat av vad jag anser överlägset vara årets bästa spelmusik. Det är jag heller inte ensam om, då kompositören Austin Wintory är nominerad till en Grammy i kategorin “Best Score Soundtrack For Visual Media” där han tävlar mot bland annat både John Williams och Hans Zimmer. Ord är som sagt ganska överflödiga i den här kategorin, så även om ni gjort det hundra gånger tidigare; lyssna en gång till.
I intresse att ta reda på vem som egentligen framställt spelhistoriens mest begåvade och resultatrika mördare så har jag utformat ett vetenskapligt ramverk som tillåter en objektiv analys av deras förmågor mätt efter åtta olika historiska mord genom tiderna. Då ramverket kräver obegränsat resande genom tid och rum har jag introducerat en lämplig tidsmaskin i form av en blå telefonkiosk, vars förmåga att transportera Agent 47 och Connor mellan olika historiska händelser utgör stommen i min metod. Därefter utvärderar vi de olika morden i en sönderdelning av dess beståndsdelar varpå vi väger dessa mot de två yrkesmördarnas distinkta strategier och metoder. Alla med? Då åker vi.
Titeln till trots så finns det gott om fart i Need For Speed: Most Wanted. När jag vrålar ner längst Fairhavens motorvägar i en superbil av märket Bugatti känner jag mig som allt annat än en sensibel trafikant, så spelet lyckas framföra vad som alltid varit seriens främsta säljargument. Däremot är racingspel för mig mycket mer än att köra dyra bilar i vansinnig hastighet genom ännu vansinnigare trafiksituationer. Det behövs mer än fart.
3 kommentarer