Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Ett enda ord återkommer som beskrivande för vad Batman: Arkham Origins är. Mot sig själv, sina utvecklare, sina föregångare och mot Batman. Ett litet ord som går att stoppa in i så många delar av spelet och för den delen också dess spelare. Självklart önskar jag att ordet var “underbart” eller “genomtänkt” eller annat. Så det känns tungt att behöva kalla spelet för just “orättvist”.

Arkham Asylum och Arkham City är spel som i alla fall för mig har satt ribban för hur serietidningars superhjältar bör behandlas i spel. Utvecklarna av dessa två, Rocksteady, kände Batman väl och visste vilka spelmoment som var nycklar för att öppna upp karaktären, världen och känslan av DC:s caped crusader. De andades liv i precis varenda skurk och hjälte i Gotham.

Läs mer

Den 25:e oktober öppnade utställningen GameOn 2.0 på Tekniska Museet. Detta firades med GameNight där branschfolk och spelfanatiker umgicks på ett nattöppet museum med livemusik och bar.

Kraid var självklart på plats, inte bara en utan två gånger då vi fick en guidad tur av projektledaren dagen innan Gamex. Vi är minst sagt imponerade av utställningen som lämnar oss med en känsla av att spelmediet verkligen har fått rot i vår kultur.

Läs mer

Kommer ni ihåg CJ? Legenden från Grove Street och hans brorsa Sweet gjorde mig stolt att bära de gröna färgerna när jag växte upp. Hur de gick från crackhus till casinopalats i Las Venturas, deras lojalitet och hur de handskades med förrädarna Big Smoke och Ryder. Önskar att jag visste vart CJ befann sig så jag kunde söka upp honom nu när jag är en businessman i min egen rätt. Sanna förebilder, både han och Sweet.

Så det får verkligen min röv att svida när jag ibland tar en sväng i kvarteren och ser lila tröjor överallt på gatan som gav våra färger ett namn. Saker hinner förändras på över 20 år. Både på gatan och i våra liv. Jag lever ett annat liv nu, precis som CJ och Sweet. Jag har gjort ett namn för mig nu när jag rullar med Michael som är något av en legend han med. Så eftersom jag inte flyger några färger längre, är en oberoende kraft, så borde jag väl kunna mäkla lite fred?

Det var en solig fredagsförmiddag jag stack ner till Grove Street för att se om jag inte kunde föra samman lite Ballers och Grove Streets, låta oss prata om saken. Vad som följer är 16 bilder tagna mellan 10:35 och 11:20. Det börjar med att jag träffar lite Ballers, öppnar en försiktig dialog och slutar med att jag sprang tillbaka över motorleden till min familjs sida av stan. Där möttes jag av ropen “Stay Green, Franklin!” samtidigt som de öppnade eld mot mina förföljare i lila basketlinnen.

Det är inte särskilt lätt att anpassa sig till sina nya levnadsförhållanden. Ända sedan jag stal Michaels grabbs bil har saker gått utför, eller uppför, i en fucked up jävla hastighet. Och mest märks det i hur jag bor nu för tiden. Och vilket slags folk jag omger mig med.

Ta det här som ett exempel bara. I min hood, när en granne har en fest, är det bara att kliva på. Alla är glada, känner igen varandra och gästfriheten flödar. Det visade sig att man gör saker annorlunda här uppe.

Rastar hunden

En solig eftermiddag hör jag musik, glättig och banal men ändå lite svängig, från ett hus en bit bort. Chop har fått sin promenad, jag har packat upp lite grejer och det mesta känns bra i livet, så jag går ut på gatan för att kika lite. När jag närmar mig hör jag hur det plaskas i poolen och känner lukten av en grill. Om det här var Strawberry skulle det vara ett solklart tillfälle att introducera sig för sina nya grannar. Så jag klev på, in på bakgården med ett avväpnande leende, klädd i mina finaste Suburban-kläder. Kritvita sneakers och allt.

Jag borde ha vänt på klacken. Så fort jag såg dem knöt det sig i magen av en intensiv känsla av att inte höra hemma. Lättklädda, solande, badande och grillande människor lika vita som den italienska marmor de pissar i varje morgon. Ändå tog jag ett par steg till in. Deras huvuden vändes mot mig och deras munnar öppnades som i slowmotion likt tysta, rasistiska garagedörrar.

Läs mer

Gud vet att jag har spelat GTA-spelen i mina dagar. Jag blir som förbytt vid varje nytt släpp från Rockstar. Så det var med en stor känsla av stolt ansvarstagande jag kontaktade redaktionen på Kraid och sa: “Gänget… Jag vill inte recensera GTA V. För spelet är redan 5 av 5 i mitt huvud om de bara gör som de gjort tidigare”. Och mina första intryck är att det är precis vad de har gjort. Som vanligt. Bara att de kryddat lite extra. Vissa tycker att en är lättlurad här som fortsätter spela samma spel med ett par små förändringar. För mig är det som att säga att en är dum i huvudet som fortsätter dricka öl för att det är så gott. Det är ju bara malt, humle, jäst och vatten ju.

Tennis, någon?

Jag har loggat kanske 15 timmar speltid än så länge men inte tagit mig särskilt långt alls procentuellt. För mig är det som att ha bråttom hem när en kommit fram till resemålet. Nu ska jag njuta, förstår ni. Jag ska cruisa runt långsamt och titta på staden, bara göra det som faller mig in. Köpa kläder, styla om min bil, tatuera mig, leka med hunden, spela tennis, kolla på TV, kasta mig över uteserveringsbord, sparka kroppsbyggare i röven, stjäla strandvakternas fyrhjulingar, åka karusell, råna bensinmackar. Ja, ni fattar. Det heter sandlådespel av en anledning. Och det är mitt Eldorado, detta. Den gyllene staden av skoj.

Men det är inte bara ett digitalt nöjesfält för vuxna, utan verkar också vara ett otroligt kompetent actionspel fullt av ödesmättade scener med synthslingor, tunga automatvapen och tjutande sirener där vinna-eller-försvinna är det enda som gäller. Många säger att det är en briljant kommentar på det kapitalistiska samhällets inverkan på psyket, karriärsstressen och djungelns lag. 99% av dessa verkar dock oförmögna att se bristerna i spelet tack vare kombinationen av den extrema fröjd spelet verkar vara på så många plan. Rockstar visar en värld med rutten kvinnosyn, rasism och homofobi. Här går det dock inte att hävda ett dokumentärt syfte tycker jag. De har skapat varje bildruta, polygon och textrad i spelet och själva gjort valet att högaktningsfullt skita i att ha en spelbar kvinnlig karaktär och så långt jag spelat bara visat kvinnor som idioter, slampor eller knarkare. De borde vara mer begåvade eller ha mod att stå upp mot företagspamparna som vill spela säkra kort. Det går att göra dessa samhällskritiska poänger med starka och välskrivna karaktärer som inte är heterosexuella vapenföra män. Så fantastiskt som GTA V verkar vara så förtjänar det bättre.

I dagarna släppte en grupp som kallar sig Area 5 en inom scenen efterlängtad dokumentär om spelserien de alla älskar: Street Fighter.

Eftersom vi på Kraid också älskar Street Fighter vill vi tipsa om den här straxt över en timme långa dokumentären om en spelserie som kommit att definiera en hel genre.

Vi får möta profiler inom spelföretag som exempelvis Seth Killian, Yoshinori Ono på Capcom samt Katsuhiro Harada som är mannen bakom den stora konkurrenten Tekken. Vi får även möta fans, samlare, musiker och så klart de professionella spelarna som exempelvis Justin Wong, Daigo Umehara och Alex Valle.

Dokumentären i sig fokuserar på varför en älskar Street Fighter och är väldigt lätt att titta på för gamers från alla håll och kanter. Det är varken insnöat eller avancerat, utan bara en film om en av Capcoms mest älskade spelserier, gjord av fans.

Gör er själva en tjänst och lägg ner tiden till att titta på detta, ni kommer inte bli besvikna.

I helgen som gick samlades professionella League of Legends-spelare i Shanghai, Kina för ett väldigt efterlängtat specialevent. De fem bästa spelarna från olika delar av världen hade samlats i drömlag för att göra upp i både lagtävlingar och individuella prövningar. Eftersom jag själv blivit en inbiten League-spelare de senaste månaderna känns detta stora event som en bra utgångspunkt för framtida rapportering om League of Legends som e-sport. Det blir en kort sammanfattning av resultaten, lite bilder och lite filmer medan jag också försöker förklara spelet för er som inte är helt bekanta med det eller MOBA som genre. En varning utfärdas också för spoilers nedanför om ni som är intresserade ännu inte har sett klart på eventet.

Läs mer

Hej läsare!

Som ni kanske märker är det ett ganska dåligt flöde just nu på inlägg från min sida. Jag har den senaste tiden inte haft tid att göra så mycket annat än recensionerna i City, och mina andra projekt har blivit lidande.

Det är så att det har hänt något ganska allvarligt i mitt liv som jag helst inte berättar om, men tänkte ändå att jag är skyldig er det. So, here goes. Info efter hoppet: Läs mer

Det är aldrig lätt att etablera ett nytt kanon och slå stort inom nördkulturen. I en postmodern tidsera är ingenting nytt och allt är redan gjort, vilket vi inte ser i bara spel utan också film och musik. Häromsistens hörde vi en stor och omhuldad artist släppa en singel med snudd på kopierat gitarr-riff från en kanske 4-5 år gammal hit. Låten är bra, men det är ack så svårt att vara helt originell.

Svårt är det dock att kritisera Trion Games för att inte försöka. Defiance är ett väldigt ambitiöst projekt att binda samman en ny storsatsning inom TV-serier med en stor onlineshooter. Allt medan spelarna slåss i den stora digitala världen så får de också världens nyanser och kanon levererat till sig via kanalen Syfy:s nya slagskepp med samma namn. Redan i spelets intro möter man TV-seriens två hjältar Jeb Nolan och Irisa, varpå en utan vidare slängs ut i en postapokalyptisk vildmark komplett med mutanter och utomjordisk teknologi.

Nischade nördkanalen Syfy är inblandad

Problemet i mina ögon är att de saluför TV-serie + spel i samma värld som ett slags novum. Visst, att serien är hyfsad om än tråkig samt att spelet inte känns som en kackig licenspjäs är ju anmärkningsvärt, men det känns ändå inte som något revolutionerande. Vi som lever i en sammanbunden, ironiserande, intertextuell och flytande internetvärld blir knappast imponerade av att en kan spela ett spel som utspelar sig i en värld vi kan se på TV. Det enda egentligen nya är att den nischade nördkanalen Syfy är inblandad och att både spel och serie utvecklats tillsammans.

Vill en vara riktigt grinig går det så klart att kritisera beslutet. För att kunna fördjupa sig i spelvärldens historia, teknik och karaktärer ska jag alltså helst också se på TV-serien?  Så långt jag har spelat har världen i alla fall känts väldigt platt och oinspirerande, så det är väl där vi hamnar om vi kommer från spelnördens håll istället för tv-tittaren? Om konsumenten istället invigs via serien blir det en annan femma. Då finns allt hen förväntar sig där, både action, drama, berättelse och spänning. Eller ja, så pass spännande och actionfyllt det nu kan bli eftersom inte heller serien känns särskilt lovande. Vad jag försöker säga är helt enkelt att jag rekommenderar alla som vill spela att börja med serien. Om ni som jag börjar med spelet så finns risken att serien känns mer som ett tvång. Jag är en sån som älskar välgjort “fluff” där jag får veta bakgrund och logik bakom en påhittad världs olika företeelser och varelser. Däremot får jag det gärna serverat på samma fat. Spelet är en bättre krydda till serien än serien en krydda till spelet helt enkelt.

Det kan ha funnits en god tanke i att separera spelet och fluffet.

Som sagt så ska Trion ha all beröm för ett försök på en ny lanseringsidé. Det kan ha funnits en god tanke i att separera spelet och fluffet. TV-mediet kunde fokusera mer på vad det gör bäst och ge oss konsumenter en värld att fantisera kring medan spelet ger oss ett gediget verktyg att utforska världen med. I mitt fall blev det dock lite pannkaka av det hela då jag är sugen på nya shooters, men har alldeles för många serier att titta på för att orka engagera mig i ännu en halvpajig Syfy-serie. Därför blir det min åsikt att Defiance faller på eget grepp.

Tänk om HBO gått ihop med typ Mythic och släppt ett Game of Thrones-MMO med samma motsvarande kvalité som serien och lanserat det samtidigt som säsong 1.

Skandiateatern, Drottninggatan 82, Stockholm, klockan 17:30 den 26:e Mars 2013.

Dramatisk inledning va? Äh, det var inget bombdrama eller ministermord, men stora nyheter var det i alla fall.

Kraid (Sanna och Peter) var lyckliga nog att vara på plats tillsammans med förväntansfull europeisk spelpress när Battlefield 4 avtäcktes för allmänheten. I skrivande stund är det lite mer än en timme innan amerikansk spelmedia får se det som visades i Stockholm. Vi kan ju lugnt säga att tidszonerna är med oss när vi smörjer kråset åt att vi sett saker innan både Giant Bomb och Destructoid. Däremot tar inte det världsomspännande embargot slut förrän 07:00, så… Oh gosh, look at the time. Its Battlefield 4 time!

Läs mer