Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Det har varit ett mycket bra spelår och ögonblicken har varit många. Första matchen i Starcraft II och hur jag blev totalägd, vilket fick mig att ångra min stöddighet i att skippa de fem träningsmatcherna jag rekommenderades att köra först, är en god kandidat. Ett annat ögonblick var självklart när man insåg att Heavy Rain var så mycket mer än de halvkrystade quick time eventsen. När jag tillsammans med herr Häägg och hans kumpan André upplevde Khazan för första gången i Cataclysm-betan, är också en kandidat till årets ögonblick.

Men mitt absolut käraste spelögonblick från i år är någonting mycket större, mycket viktigare, mycket mer magiskt. Hur förbannat bra SCII, Heavy Rain och WoW: Cataclysm är, så kommer de inte i närheten av den nerdgasm Gamex var.

Visst, det fanns varken en spelbar version av Diablo III eller en 3DS att testa, men att en mässa som Gamex äger rum i vårt lilla Sverige föder känslor hos mig som är svåra att beskriva. Jag var skeptisk, tidigare försök till svensk/nordisk spelmässa har ju misslyckats kapitalt. Gamex lyckades dock kapitalt.

Vi fick kanske inte se och testa det absolut senaste, men anordnarna såg till att vi hade kul hela tiden, något som inte varit fallet på tidigare spelmässor.

Årets ögonblick är alltså när jag steg in på mässan och slogs av hur stor och välfylld lokalen var; att det inte var något halvtaskigt hopkrafs av skräputvecklare och ett par trötta representanter från Sony, Microsoft respektive Nintendo.

Det var på många sätt ett erkännande, både av Sverige som spelland och av Sveriges gamers. Det var inte helt perfekt, men man lade onekligen grunden för något som bara kommer att bli större och mer innehållsrikt. Att alla stora namn var där och att Kistamässan slog besöksrekord, talar för att vi kommer att få njuta av fler och ännu mer cutting edge.

Det var kanske inte världsklass, men nog fan var det klass!

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen “Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets ögonblick’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, Onlajn, Pixelviking, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar och Xboxflickan & Nikke.

2010 har bjudit på många spel med bra handling – Heavy Rain, Dragon Age Awakening och Sam and Max: The Devil’s Playhouse, bara för att nämna några.

Min favorit i år är dock Bioshock 2. Det finns tre olika slut, av vilka “the good ending” är den absolut vackraste. Kärlek, förlust och förlåtelse flätas samman i ett episkt klimax, som nästan fick en liten tår att rinna nedför kinden på en.

Det är inte bara själva dramaturgin som faller mig i smaken. Det som kan vara mest välregisserat är dess förhållande till gameplayet; i många andra FPS blir handlingen en boja, som tvingar spelaren att sitta av långa sessioner med dialoger, filmsekvenser eller textläsning. Inte Bioshock 2! Här upplevs handlingen alltsom oftast samtidigt som man sätter kulor i huvudet på sina fiender. Upplägget känns aldrig tvingande eller som en temposänkare och ger en starkare känsla av deltagande och närvaro än vad en story med samma upplägg som exempelvis Metal Gear Solid-serien har.

Årets story återfinns alltså i Bioshock 2, för att den är spännande, vacker och sorgsen, samtidigt som den aldrig någonsin kommer ivägen för gameplayet.

Eloge!

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen “Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets story’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar och Xboxflickan & Nicke.

Egentligen hade jag tänkt kalla Nintendo 3DS för årets innovation, men eftersom den bara utannonserades i år och inte släpps förrän 2011, går förstaplatsen till den nyskapande tvåan!

OnLive – en tjänst som streamar spel!

Att spela spel utan att behöva ha dem lokalt på datorn har vi kunnat göra i våra webbläsare sedan 90-talet. Det är inget som helst nytt med det. OnLive förser dock allmänheten med något vi inte fått ta del av tidigare; det enda som streamas är bilden från spelet, för all beräkning sker på OnLives datorer. Det enda som krävs för att spela de senaste spelen är en dator som kan spela upp video i 720p, vilket min gamla skräpburk från 2005 klarar galant.

Fast riktigt så bra fungerar inte OnLive. Än. Det största problemet är fördröjningen mellan datorerna. Fördröjningen ligger i snitt på 150 millisekunder, vilket kanske inte låter så farligt, men det lilla ögonblicket är skillnaden mellan liv och död i spel med högt tempo. Dessutom varierar bildkvaliteten för mycket. Ju långsammare linan man sitter på är, ju mer komprimeras videon och ju höge latency får man. Notera att de här klagomålen kommer från USA, där bredbandshastigheterna är lägre än i Sverige.

Trots sina fel, ser jag det som en tjänst med stor potential. Eftersom jag är för snål för att alltid ha den senaste hårdvaran följer jag denna tjänsts utveckling mycket noggrant och ser mycket fram emot att få testa den. Sverige har inget eget släppdatum, men för Storbritannien är det satt till fjärde kvartalet 2011. Om det inte kommer till Sverige just då, kommer det i alla fall någon gång snart därefter.

Det fungerar inte optimalt just nu, men jag tror, på riktigt, att det här är framtiden för spelandet. Kanske inte idag, kanske inte imorgon, men åtminstone i övermorgon.

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen “Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets innovation’: Aftonstjaerna, BitGarden, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, Onlajn, Pixelviking, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.

Årets trend enligt Niclas är…

*trumvirvel*

RETROMANTIK!

Av årets trender är den ökande nyproduktionen av retro och återupplivandet av urgamla spelserier helt klart min favorit. Earth Worm Jim HD, Rocket Knight och Donkey Kong Country Returns är goda exempel på nya delar av gamla serier i retrostil; Monkey Island 2: Le Chuck’s Revenge och Goldeneye 007 är trevliga remakes; 3D Dot Game Heroes är ett sjukligt charmigt spel, som trots att ha fötts i år på alla områden utom den högupplösta HD-grafiken verkar härstamma direkt från 1980-talet.

Även om denna trend inte är ny för i år, så har den växt sig starkare. Låt oss hoppas utvecklingen fortsätter!

Mer retromantik åt folket!

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen “Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets trend’: Aftonstjaerna, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, Onlajn, Pixelviking, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.

Idag gick Sega ut med att de har Binary Domain, en ny shooter, under utveckling och beskriver den som:

An original squad-based shooter by Toshihiro Nagoshi, the creator behind some of SEGA’s most well-known video game franchises, including the critically acclaimed Yakuza series. Binary Domain puts players in the middle of a fast-paced and intense battle for humanity in robot-invaded 2080 Tokyo. Fighting through the derelict lower levels of the city, players control an international peace-keeping squad that soon starts to question their surroundings and the choices they made. Are the robots becoming more human, or are humans becoming more like machines?

I mina öron låter det som Gears of War fast med en Hideo “Hej, jag är militärfetischist och pacifist på en och samma gång!” Kojima-twist, men vem vet? Det kan vara riktigt bra, trots att det ser rätt ordinärt ut. Enligt Sega ska det ha en väldigt avancerad AI som “will make the battlefield a more compelling experience than ever before and players will have to plan their moves strategically and carefully in order to progress through the hostile environments of the game.”.

Vi på Kraid är nyfikna och kommer att hålla ögonen på Binary Domain med stort intresse!

I övrigt ber jag om ursäkt för bristen på pressmaterial. Jag har tagit över efter Henrik “Ölguden” Häägg som presschef på Kraid (sjukt pretto, men så blir det när man har en liten perestrojka på bloggen) och eftersom han inte orkar vara online och ge mig vår press-login på sega.com, kan jag tyvärr inte visa några häftiga HD-bilder just nu.

Men kolla på videon så länge och njut, förfasas eller vad ni nu vill!

Jag har spelat en del Bioshock 2 och Borderlands under veckan som gått. De är två ypperliga spel, som jag kan rekommendera de flesta att spela. Kanske inte på PS3 dock, för av någon idiotisk anledning har de förlagt skjutknapparna till L2 och/eller R2.

Jag gillar PS3-kontrollen, den är skön att hålla i och jag gillar styrspakarnas placering, men jag hatar innerligt L2 och R2! Man glider av dem så förbannat lätt och det faktum att de är helt analoga gör att det tar längre tid att avlossa sina skott än det gör med L1 och R1.

I Bioshock 2 går det visserligen att ändra, men däremot inte i Borderlands. Eller visst, man kan få R1 till skjutknapp, men enbart om man samtidigt går med på att ha cirkel som granatknapp, vilket knappast är det hela värt.

Jag har ärligt talat svårt att förstå varför vissa spelutvecklare tvunget måste lägga skjutknappen/-arna till L2 och R2 på PS3-kontrollen. De måste väl ha betatestare som kan påpeka att det är en ganska tafflig buttonmapping? De två knapparna fungerar bra som skjutknappar på 360:ns kontroll, eftersom dess L2- och R2-knappar är lite sladdrigare och går att trycka in mycket längre, fungerar det inte lika bra.

Sony må vara skyldig detta idiotiska konstruktionsval, men är ändå inte spelutvecklarna bovarna i dramat, eftersom de väljer att ha L2 och R2 som skjutknappar, istället för de välgjorda L1 och L2?

Som vår namne kämpar mot surkärringen Samus Aran, tampas vi just nu med en lättare omdesign, en emigrerande Niklas Sintorn, spelbloggsveriges julkalender och alldeles för många bra spel på en gång (några dåliga också).

Av den anledningen brinner själva bloggandet på sparlåga just nu, men ni kan vara säkra på att vårt engagemang och kärlek till spel är densamma och att vi snart spyr ur oss lika mycket material som vanligt igen!

För att ni inte ska behöva sitta framför datorn med tom blick och maniskt spamma uppdatera-knappen under tiden, så förser jag er med något att göra under tiden.

Säg hej till Sonic Fan Remix, ett spel gjort av Sonic-älskare, som likt många andra är besvikna på att Sega gång på gång förgriper sig på den åldrande igelkotten. Bättre än Sonic the Hedgehog 4? Helt klart!

Schabraket finner ni här.

Super Play lades ned för lite drygt ett år sedan. Då hade den i 16 år funnits där för oss svenska spelare, som vår tv-spelsbibel. Den kom till då tv-spel var någonting för nördar, innan spelutveckling började kosta tiotals miljoner dollar, innan polygoner var den självklara vägen att gå.

Det här är mina minnen av tidningen.

Denna text är på många sätt inaktuell. Den borde ha skrivits i augusti förra året när Super Plays nedläggning blev känd för allmänheten. Jag känner ändå att jag måste skriva den, för idag när jag letade efter en bok om protogermansk fonologi i min alltmer kaotiska bokhylla, började jag bläddra i mina årgångar av Super Play. Några nummer av föregångaren Super Power hade jag också, men min samling består mest av kompletta årgångar från 1999-2006. Jag bläddrade igenom många utav dem och mindes varför jag en gång älskade tidningen och varför jag kom att förakta den.

1995
Jag var 9 år gammal och köpte mitt första nummer av Super Power. Jag blev mållös. Här fanns information om kommande spel, humor och en mycket mer objektiv förhållning till spel än vad Nintendo-magasinet kunde erbjuda. Jag älskade den, trots att den inte skrev speciellt mycket om någon av de konsoler jag hade; ett Gameboy och min brors gamla Atari ST.

1999
Efter några år utomlands flyttade min familj tillbaks till Sverige och jag började se mig om efter en speltidning som kunde tillfredställa mina behov. Jag hade Nintendo 64 och drömde om Dreamcast. Super Power fanns inte längre, den hade flera år tidigare bytt namn till Super Play. Jag köpte ett nummer, mestadels för att jag hört att de hade många bilder på lättklädda kvinnor (det visade sig att det var det var en annan speltidning, som jag inte minns namnet på, som alltmer börjat utvecklas till en mjukporrtidning).

Mina allt starkare pubertala lustar tillfredsställdes inte det minsta av Super Play, men den talade till mig på ett sätt som ingen annan speltidning gjorde, inte ens min favorit The Official Nintendo Magazine från mina år i England. Den utstrålade kompetens, god journalistik och en trendighet som ingen annan speltidning på den tiden gjorde. Även om jag saknade humorn från Super Power, så blev den min heliga skrift. Tobias Bjarneby var min profet.

2000-2002
Så fort jag läst klart ett nummer av Super Play väntade jag otåligt på nästa. Jag kunde kolla brevlådan flera gånger per dag kring det utlovade publiceringsdatumet. Super Play var skiten. För mig var detta tidningens gyllene ålder. Jag var lyrisk i flera dagar efter att jag fick ett brev publicerat i frågedelen. Det kändes som en stor ära. Trots att jag nu inser att det nog bara är jag i hela världen som minns den lilla insändaren, är det ändå ett kärt minne. Jag började hänga på Superplay.nets forum och slukade varje tidning så fort jag lagt vantarna på den. För mig, just då, var tidningen inget annat än magisk.

2003-2004
Jag prenumererade fortfarande på tidningen och läste det som intresserade mig i varje nummer. Jag läste den inte längre från pärm till pärm eller tillbringade timtal på forumet, men tidningen hade fortfarande en speciell plats i mitt hjärta. Mitt minskade intresse hängde nog inte så mycket samman med tidningen i sig, utan mer med att jag blivit äldre och ägnade mig alltmer åt att festa och att försöka få tjejer.

Att jag börjat spela gitarr i ett band och hade rockstjärnedrömmar spelade nog också in. Jag lät mitt hår växa, började dricka öl och dyrkade Jimi Hendrix. Profeten Tobias Bjarneby tappade mark till rockens gud, men Super Play var fortfarande världens bästa speltidning.

2005
Samma år som jag tog studenten hade någonting hänt med tidningen. Bjarneby och de andra veteranerna hade slutat på tidningen för att starta Reset och med dem försvann allt det som gjorde Super Play magisk. Djuplodande analyser av handlingen i det senaste Final Fantasy ersattes av blödiga utläggningar om sexism i Metal Gear Solid 3. Misstolka mig inte, jag är inte för sexism, men att en spelrecensent lägger mer tid på att analysera det “kvinnoförnedrande” i spelets humor än på att säga något som helst om spelets kvalitet, ter sig väldigt märkligt i mina ögon. Jag började läsa tidningen allt mindre.

2006
Jag jobbade, pluggade och var mitt uppe i ett seriöst förhållande. Jag fick allt mindre tid för att spela, för att inte tala om att läsa speltidningar. Sommaren det året jobbade jag i Italien. Livet var härligt att leva, men Super Play var inte längre härlig att läsa. När jag kom tillbaka på hösten såg tidningen fördjävlig ut. Den förut så stilrena layouten hade bytts ut till en kitschig, rörig och skitful design.

Av någon anledning hade de dessutom slängt in recensioner huller om buller med nyheter, krönikor, beta-tester m m. Den var ett helvete att läsa. Det som fick mig att få nog var en efterbliven artikel där de anklagade Nintendo för att vara rasister, efter en reklamfilm för Gamecube där svarta spelade spel. Super Play tyckte att de svarta framställdes som apor. Jag upplevde knappast någon rasism i den reklamfilmen. Det var helt enkelt bara svarta människor som spelade Gamecube och hade det trevligt. De framställdes kanske som aningen gapiga, men knappast apiga. Super Play hade gått från att vara spelvärldens definitiva tidskrift, till att försöka plocka billiga poäng på sensationsjournalistik. Den började alltmer likna Aftonbladet. Jag hade fått nog. Min uppväxts bibel hade förvandlats till dyrt toalettpapper. Jag slutade prenumerera lagom till årsskiftet (jag ville ha en sista komplett årgång) och började sporadiskt köpa Level istället. Level var på många sätt det Super Play en gång var. Det berodde helt på att Bjarneby och det gamla goda gänget stod bakom den.

2009
En novembermorgon befann jag mig på Pressbyrån på Uppsala centralstation. Jag behövde reslektyr för en tågresa till Alingsås, där jag skulle hälsa på min mormor, som då var mycket sjuk. Jag plockade upp Super Play, för första gången på nästan tre år och för sista gången någonsin. Jag hade ju hört att tidningen skulle läggas ned och att det sista numret precis hade kommit ut. Jag köpte den för gamla tiders skull. Hela numret bestod i princip av en lång intervju med, eller snarare diskussion mellan, Tommy Rydling, Tobias Bjarneby och några andra som var tongivande i Super Plays utveckling.

Det var en enda lång promenad nedför nostalgins gyllenskrimande gata. De olika layouterna och betygssystemen som använts genom åren gjorde gästspel i de få recensioner som tidningen innehöll. De hade till och med en del gamla reklamsidor med. Jag riktigt myste när jag läste igenom en gammal Nordic Games-annons från mitten på 90-talet. Mitt i symfonin av nostalgi, ljöd en röst fylld av vemod. En era var förbi. Jag kände samma sak som jag tror att de som växte upp med Beatles kände 1970.

Det var ett mycket bra nummer av tidningen. En värdig död för en fallen hjälte.

Super Play gick från att vara min bibel till att bli mitt hatobjekt, men mina minnen av tidskriften är mestadels varma sådana. Den har påverkat mig mycket och format min syn på spel. Det var den som fick upp mina ögon för retro och visade mig att spel var ett medium av samma rang som film, musik och litteratur och en konstform i sin egen rätt. Visst gick det utför på de sista åren, men tidningen fick dock ett mycket passande avslut, en storslagen begravning, som avslut på en alldeles för lång och smärtsam död.

Även om det sista numret kom ut 2009, så dog Super Play 2005.

I alla fall i mina ögon.

Ars Technica (och fler därtill) rapporterar att Blizzard anställer folk för att anpassa Diablo III till konsol. Som vi vet har Blizzard äckliga mängder pengar att spendera, så det är troligt att de arbetar på en konsolversion. Passerar den deras ökända kvalitetskontroll, blir det ett släpp.

Jag ser det som positivt, för då slipper min skrala ekonomi anpassas för ett inköp av ny speldator. Men, jag skuldsätter mig hellre upp över öronen för att köpa en överdriven monsterdator än att spela en handikappad version av den senaste delen i en av mina favoritspelserier. Därför har jag två krav på Blizzard:

1. Mus och tangentbord
Vi såg hur det gick för Dragon Age på konsol. Visst fungerade det, men i jämförelse med PC-versionen var det ett fördummat system som gjorde att man tappade det strategiska i krigandet. Undvik detta genom att utnyttja USB-portarna på konsolerna och låt oss, för i helvete, koppla in tangentbord och mus! Alla andra lösningar kommer att vara undermåliga i jämförelse med PC.

2. Spela med PC- och Mac-spelare
Utan mina PC-insnöade kompisar kommer Diablo III inte bli vad det har potential till i multiplayer. Som tur är verkar Blizzard vara inne på det spåret, men det är ju också upp till Sony och Microsoft, i form av ägare till PSN respektive XBLA, som kan sätta stopp för denna möjlighet. Denna punkt hänger dock ihop med den föregående; om kontrollen inte är lika funktionell till konsol som till PC blir det ändå värdelöst att spela mot PC- och Mac-spelare.

För i helvete Blizzard, fixa till det här nu!

Smäll till frugan, svep en liter hembränt och rätta till sydstatsflaggan på jeansjackan, för här kommer årets upplaga av white trash-eposet WWE Smackdown vs. Raw! Detta spel är en mycket träffsäker och trovärdig tolkning av den anrika teaterformen wrestling.

På gott och ont.

Läs mer