Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Nu är det ju inget veckoslut jag sitter och jämrar mig i. Det skiter jag fullständigt i. Jag har dock rätt ont i korsryggen, vilket jag faktiskt sitter här och jämrar mig över.

Därav rubriken.

Jag snackade spel med en tjej på jobbet idag och det kom fram att hon spelat en del spel och ansåg sig vara en gamer. Efter att jag fick mundiarré om Azeroth, Cyrodiil och Hyrule, visade det sig att hennes enda besök i spelvärlden var till Wii Sports Resort, bortsett från någon enstaka svängom i Mario Kart på 90-talet.

Hennes syn på min konsumtion av Call of Duty, Starcraft och Fallout uttrycktes i “Oh, so you’re a hardcore gamer!” (jag bor utomlands och all kommunikation på min arbetsplats sker på engelska).

Hon trodde inte riktigt på mig när svarade att jag var en “hardcore pornstar” och samtalet flöt över i annat.

Samtalet lämnade mig med funderingar. Inte fan är väl jag en hardcorespelare?

Hardcore i spelsammanhang har för mig alltid betytt att man kan klara Contra utan att dö en enda gång. För mig har hardcore alltid betytt att man svultit ihjäl av för mycket Everquest-spelande. Hardcore har alltid betytt att man heter Billy Mitchell för mig.

Hardcore har aldrig betytt att man föredrar spel med klassisk handkontroll/tangentbord framför spasmiskt viftande i partyspel utan djup. I alla fall inte i min värld.

Men det kanske är så spelvärlden ser ut nu, sedan Wii, Nintendo DS och Angry Birds vunnit allmänhetens hjärtan. Nuförtiden är causal gaming att spela Wii Sports eller Guitar Hero på en förfest ibland, medan det är hardcore att köra Half-Life och Assassin’s Creed. Idag verkar det vara själva genrerna som avgör vad som är hardcore och casual. När dessa begrepp formades i mitt huvud för mer än ett decennium sedan var det snarare inställningen till och omfattningen av spelandet som skiljde casual från hardcore.

Jag har aldrig någonsin betraktat mig själv som hardcore, men det kanske är dags att omvärdera saken. Jag kommer dock aldrig att uppskatta att klumpas ihop med dem som har lika många speltimmar i WoW som det gått sedan spelet släpptes. Inte ens när begreppsförvirringen och utbredningen av spelmediet gått så långt att dagens casualspelare får höra “Oh, so you’re a hardcore gamer!”.

Jag klarade just Portal 2. Det är ett förbannat bra spel och en värdig uppföljare till 2007 års spel med samma namn (bortsett från 2:an, då). Visst, det där med portaler börjar bli lite uttjatat framåt slutet på spelet, men det är ändock ett förbannat bra spel. Något som däremot inte är förbannat bra över huvud taget är slutet. Inte hur det slutar eller det dramaturgiska i det (inga spoilers här inte, pusta ut), utan själva visningen av slutet:

EN FÖRRENDERAD JÄVLA SEKVENS!

Första gången jag såg en sådan var i Theme Park till min gamla Mac i mitten på 90-talet. Det var outsägligt häftigt att åka förrenderad berg-och-dalbana och om jag minns det rätt summerade mitt yngre jag det med “Wow! Det ser ju ut precis som Toy Story!”. Och ja, det var nog värt ett “Wow!”.

Där och då.

Nu och här är jag en förbittrad gammal gubbe och tycker helt annorlunda. Nu när jag sedan många år kommit över det tekniskt och estetiskt upphetsande i sådana sekvenser har jag kommit att hata dem. Jag tror det var när jag körde Final Fantasy IX som mitt hat mot dem föddes. Kanske för att kontrasten mellan in-game-grafiken och de undersköna förrenderade sekvenserna var så påtaglig. Sedan dess har jag alltid tyckt att de förstör mer än de tillför. Visst, man får se karaktärer och omgivning mer detaljerat i dem, men själva övergången distraherar, bryter illusionen och formligen skriker “DET ÄR BARA ETT SPEL!”. De förstör inlevelsen, helt enkelt.

På 90-talet och tidigt 00-tal var de nog lite av en kukmätartävling. Eftersom den processorkraft pöbeln hade tillgång till var ytterst begränsad, ville man väl i spelföretagens grafiska team visa vad man egentligen var kapabel att utforma. De inkrystade förrenderade sekvenserna i Playstation-utgåvan av Final Fantasy VI känns vittnar i mitt tycke om det. Man får intrycket att spelutvecklaren ville säga “Titta inte på de där fula pixlarna, det är såhär det borde ha sett ut!”. Jag kan förstå dem. Hade jag i mitt yrke begränsats av tekniken hade jag gjort allt för att visa vad jag skulle kunna åstadkomma med fria tyglar.

Men varför envisas spelutvecklare med sådana sekvenser nuförtiden? I ovannämnda Portal 2 är slutsekvensen bara marginellt snyggare än in-game-grafiken och det hade säkert varit mer kostnadseffektivt på alla sätt att inte ha den där förrenderade sekvensen där. Nuförtiden tillför det inget över huvudtaget, allt det gör är att bryta illusionen, som en bulldozer mot fjärde väggen. Visst är Portal 2 och Source-motorn inte det hetaste just nu rent grafiskt, men hade de bara visat den där sista minuten i spelmotorn hade denna text inte blivit skriven idag.

Jag kan inte sluta förundras över varför denna uråldriga snoppmätarrelik lever kvar.

…

Nu skiter jag i det här och går och köper mig ett par nya Converse.

Vissa spel återkommer man till gång på gång på gång (på gång). De är som riktigt goda vänner – oavsett hur länge sedan det var man sågs sist är det som att man aldrig skiljdes åt. De är som ditt gamla favoritband från högstadiet – när du stöter på det kan du bara inte sluta njuta av fornstora dagar. Alla har vi titlar vi inte riktigt kan släppa, spel som vi gräver fram ur garderoben då och då och spelar för miljonte gången och älskar det lika mycket, eller kanske mer, än den gången vi först spelade det.

När man är en gammal, äcklig gubbe som jag känner man sig ibland främmande för de nya spelen. En jävla massa viftande med en fjärrkontroll, gestikulerande framför någon sorts sensor och svingande av ett icke-heteronormativt trollspö faller en inte riktigt i smaken på samma sätt som en single malt, argt hyttande med näven och gamla spelklassiker. När viftandet får en att tappa flåset som värst, tar man fram de där gamla klassikerna och hälsar dem som de gamla vänner de är. De där spelen man alltid återvänder till.

Här är tre av de spel jag återvänt till några gånger per år sedan de släpptes.

Grim Fandango, PC, 1998

Jag har hyllat det här spelet sönder och samman i fruktanvärt många andra sammanhang att det känns löjligt att återigen besjunga dess storhet. Det här är svanesången för den gamla skolans äventyrsspel, det blev aldrig bättre och kommer aldrig att överträffas. Mannys episka resa genom dödsriket kommer aldrig att sluta vara underhållande, komisk och gripande, trots att jag efter 13 år med denna klassiker kan snart sagt varenda replik utantill. All utmaning är som försvunnen, eftersom vartenda pussel sitter i ryggmärgen vid det här laget. Det är atmosfären, berättandet och den undersköna blandningen mellan aztekiskt och art deco som gör att jag år efter år, ibland månad efter månad, återvänder till Grim Fandango.

Duck Tales, NES, 1990

Nog sagt.

Heroes of Might and Magic III, PC, 1999

Hade jag lagt alla de timmar jag lagt på Heroes III på något vettigt hade jag haft en dubbelexamen i juridik och medicin vid det här laget. Nu har jag däremot sjukt omfattande erfarenhet av världens bästa turbaserade strategispel. Jag spelar en match minst någon gång i månaden och har gjort det sedan spelet släpptes för över tio år sedan. Att spela hot-seat med en polare är en av de bästa upplevelserna du kan få i denna värld. Att jag har geekat Heroes III sönder och samman märks; jag kan den optimala build-ordern för de flesta av lagen. Jag vet precis vilken hjälte jag ska välja och när tiden är mogen för att expandera. Det gör man efter 12 års besatthet av ett spel.

Slutsatsen är (bortsett från att jag borde skaffa mig ett riktigt liv) att Heroes of Might and Magic III är ett otroligt hållbart spel, som jag troligen kommer att spela resten av livet. Speciellt om jag blir lika besviken på seriens kommande sjätte del som jag blev på femman och *ryser* fyran.
Jag och en kompis sitter och kör Heroes III på krogen här i Lettland där jag numer bor. Anledningen till att vi satt på krogen var inte att vi trodde att vi skulle få ligga med hjälp av hans sprillans nya MacBook Pro, utan för att vi inte kunde komma överens om vem som skulle pallra sig hem till vem och därför kom fram till att det enda rätta var att hitta en krog halvvägs.

De här är inte alla spel jag återspelar någon eller flera gånger per år, listan kan göras mycket längre. De här är dock de mest frekvent återbesökta. Vilka spel har ni läsare samma förhållande till?

2027: Nordkorea är numer en supermakt som tagit sig an en storskalig invasion av den försvagade, utmattade och splittrade supermakten USA. Allt hopp verkar vara ute när en tystlåten pilot räddas ur koreanernas klor av Colorados motståndsrörelse. För att uttrycka sig äckligt Hollywood-pampigt: One nation, one man, one *konstpaus* destiny.

Läs mer

Duke Nukem, den ultimata parodin på Hollywood-hjältar, är snart tillbaka. Huruvida Forever i titeln på det senaste spelet syftar på utvecklingstiden, kan man tvista om och jag kommer personligen inte att tro på att det är släppt på riktigt förrän jag håller ett fysiskt och spelbart exemplar i min hand. Snart är det dags för den digitala blandningen av Dolph Lundgren och Kjell Bergqvist att återvända med sina klockrena kommentarer, mjukporr och stenhårda action och därför är det nog på sin plats med en liten historielektion.

I motsats till vad många verkar tro, var inte Duke Nukem 3D det första spelet om mannen med solglasögon, muskler och grisfiender. Redan 1991 fick vi bekanta oss med den överlägsne slusken, visserligen utan de karaktäristiska solglasögonen, men likförbannat var det han. De populärkulturreferenser och den satir om dessa som de flesta av oss först bekantade oss med i Duke Nukem 3D. Sanningen att säga, så var det mesta på plats, även om det inte var lika finslipat och höll samma kvalitet som Doom-klonen från 1996.

Det första spelet, kort och gott kallat Duke Nukem (en tid Duke Nukum till följd av copyright-strul) släpptes till PC och kan bäst beskrivas som en ganska tam blandning av Turrican och Mega Man. Det var ryckigt, ganska sterilt och oslipat. Det håller knappt för en genomspelning idag. Som de flesta plattformare till MS-DOS från den tiden, fanns ingen musik och grafiken var mycket, mycket enformig. Det var dock uppskattat när det kom; PC-spelarna var svältfödda på sidoscrollare och kunde ta nästan vad som helst till sina hjärtan, trots att de flesta plattformspelen till PC låg långt efter sina genrefränder till konsol. Det kan vara kul en stund, men bara några minuter efter det komiska introt där Oprah omnämns börjar man tröttna. Kul som historielektion, men inte som spelupplevelse. Handlingen är – som vi vant oss vid i Duke Nukem-sammanhang – nästintill obefintlig. Galningen Dr Proton försöker ta över världen och det är Dukes uppgift att förhindra det. Äventyret tar oss genom både Los Angeles och själva tiden. Notera att det inte var handlingen i korta ordalag, utan ett snarast detaljerat återberättande av den ofattbart oinvecklade handlingen.

1993 återvände Duke, lika självgod och överlägsen som tidigare, och även denna gång utan solglasögon. Denna gång var det ganska snyggt och tidsenligt, vilket föregångaren verkligen inte var. Tonvikten låg denna gång mer på action än på plattformshoppande och det är ett fungerande recept. Jag skulle bara testa det som snabbast tidigare idag och blev sittande ett par timmar med det. Det är ett helt godkänt spel, även om det inte sticker ut och på intet sätt är bäst på vad det gör. Det ser ut som ett spel som kunnat släppas till Mega Drive under 90-talets första år och känns rakt igenom som ett sådant. Denna gång har det faktiskt musik! Detta äventyr med den mest urspårade av actionhjältar utspelar sig år 1998 (den avlägsna framtiden!) och handlar om hur Duke måste rädda världen, efter att ha blivit kidnappad av utomjordingar när han promotar sin självbiografi, som föga förvånande heter Why I’m so great!. Kolla in det här spelet om ni vill ha både en historielektion och en fullt acceptabel spelupplevelse.

Det var dock först tre år senare som den så charmigt grabbiga manschauvinisten Duke fucking Nukem sparkade in spelvärldens dörr på riktigt och tvingade sig in i våra hjärtan. 1996 var året han sköt alla grisar, slukade all doping och dricksade alla strippor, ständigt med ett stenhårt hånleende. Det var då han kom för att sparka röv och tugga tuggummi, men hade helt slut på tuggummi.

Mer våld, sex och one-liners i nästa del om Hertig Atombomba’rom!

Det är med stolthet vi på Kraid tillkännager att vi har blivit nominerade till årets spelblogg på Level7.nu!

Det är en stor ära för en blogg som är lite drygt ett år gammal och som haft sin nuvarande form i mindre än ett halvår. Vi är medvetna om att vi är underdogs i denna omröstning och vi väntar oss inte vinna, men det hindrar dig inte det minsta från att tvinga dig själv och alla du känner att rösta på oss här!

För nästan exakt ett år sedan, när jag först kom i kontakt med Henrik och började skriva för Kraid, skojade han och lite löst om att bli nominerade 2011. Inte trodde vi att vi faktiskt skulle bli det! Otroligt kul!

Tack kära läsare för att ni läser det vi krafsar ihop mellan spelsessionerna och tack Level7 för nomineringen. För vår lilla spelblogg är det verkligen en hedersbetygelse.

Efter att nyligen ha införskaffat ny PC efter åratal av Mac-nördande (och visst nördande på en sunkburk från 2005), har jag blivit varse en av de jobbigaste och mest enerverande sakerna i PC-världen. Det är inte virus, det är inte Micro$oft och det är inte att de sanslöst irriterande rättigheterna och behörigheterna i Windows 7. Denna veckas irritationsmoment är det sataniska påfundet som kallas installationsmusik, men mer korrekt kan kallas “HELVETES JÄVLA FASCISTFASONER”!

Efter att ha lagt någon timme på att rensa datorn från bloatware (envisare program än Norton får man leta efter), installerade jag ivrigt både PC-spel jag missat under åren och gamla favoriter. Jag klickade mig igenom installationsprogrammet, såg hur den drog igång och lutade mig tillbaka i stolen för att njuta av en bra film i väntan på att spelet äntligen skulle kunna spelas. Mitt under förtexterna till Napoleon Dynamite (världens bästa film) drar pampig orkestermusik igång.

- Vad fan? Såhär brukar inte Napoleon Dynamite låta! tänkte jag och pausade filmen. Jag insåg direkt att stråkarna och bleckblåset ingalunda emanerade från den högkulturella filmklassikern, utan snarare från installationen av den högklassiga mästerverket Oblivion. Jag tilläts icke stänga av musiken, utan fick gott vänta ut installationen, ofrivilligt lyssnande på en symfoniorkester.

När förloppsmätaren i installationen äntligen nått högerkanten drog jag en lättnadens suck, petade i Disciples III-skivan, satte igång installationen och tänkte:
- I såpass nya spel borde de väl ha tagit bort det där avgrundsinfernaliska musiktvånget?

Så fort autorun gick igång möttes jag av vedervärdig fantasy-musik, med en påtaglig bismak av klyscha.

Gick det att stänga av?

Döm av min reaktion:

- FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN!

Efter en evighetslång installation påbörjade jag installationen av Heroes of Might and Magic V.

Inte fan fick jag kolla på min favoritfilm ostörd nu heller!

De enda spel som lämnade mig ifred var World of Warcraft och Starcraft II, eftersom de hade vett nog att låta en stänga av musiken! (Vi på Kraid kanske låter som världens största Blizzard-fanboys, men det är svårt att inte bli lyrisk av hur de nästan alltid träffar precis rätt!)

Vad jag inte kan bli klok på är varför vissa utvecklare lägger in obligatorisk musik i installationerna. Tror de att vi spelare sitter och stirrar med förväntansfull blick på installationsfönstret och lägger därför in musik för att vi ska ha någon sorts underhållning medan vi låter värdefull tid av våra liv upptas av en mätare som sakta går från vänster till höger?

Seriöst, varför finns installationsmusik!?

Vinnarna i Europa Universalis III-tävlingen är:

Stor-Blutten (galleribild nr 1) ställde upp med en inte alltför smickrande bild på Sveriges rikaste bidragstagare, Carl XVI Gustav. Tyvärr skymtas inga kaffeflickor på denna bild, men detta till trots belönas Stor-Blutten med ett nedladdningsbart exemplar av EUIII och dess expansioner!

Robert (galleribild nr 2) bidrog med en ganska enkel och ytterst minimalistisk frisyr, som ändå lyckas se helt kromosomskadad ut. Karl IX, son till Gustav Vasa och sedermera svears, götars och venders konung, lyckas med sin byfåne-look tillförskansa Robert EUIII och dess expansioner.

Slarn grävde fram det gamla liket Christian VII av Danmark (galleribild nr 3). Dennes något speciella utseende i kombination med en av världshistoriens lustigaste förser effektivt även Slarn med samma pris som de andra vinnarna. Han får också pluspoäng för att han lyckades hitta en look-alike till den unge rikdagsmannen Anton Abele! Som om inte det vore nog drog han även till med ett klockrent citat från danska Wikipedia: “Det stod tidligt klart, at den unge konge ikke var helt normal”. Med det inte sagt att det även gäller herr Abele.

Vinnarna uppmanas att kolla sina e-postinkorgar under aftonen!

[nggallery id=86]

De senaste åren har ett större antal spel än någonsin tidigare blivit översatta till svenska. Svenska menyer och undertexter i Uncharted- och Assassin’s Creed-spelen är bara ett par exempel bland många. Vissa stör sig på det och kallar det “töntigt”. Enligt mig kan det nog snarast tillskrivas att vi är ovana att mötas av vårt modersmål i den engelskdominerade spelvärlden. Ärans och hjältarnas språk, som Tegnér en gång kallade svenskan, är dock inte något helt nytt i spelvärlden

Läs mer

De generösa herrarna och damerna på Paradox Interactive har givit oss på Kraid en smärre uppsjö spel att lotta ut, vilket innebär att ni kommer att få se en rad tävlingar med deras strategi-titlar framöver!

Först att lottas ut är Europa Universalis III Complete (inkluderar expansionerna In Nomine och Napoleon’s Ambition), samt expansionerna Heir to the Throne och Divine Wind.

Tre lyckliga vinnare får varsitt exemplar av dessa tre titlar!

Hur tävlar man då?

Tävlingen går till som så att man letar upp den roligaste frisyren bland historiska kungligheter och lägger upp en bild på vederbörande i kommentarerna på detta inlägg. De tre roligaste kungafrillorna belönas med ovannämnda spel!

Tävlingen pågår en vecka fr o m idag!