Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Häromdagen satt jag och läste FZ:s eminenta hyllning till SegaForce. Även om jag var en Nintendo-fanboy som mestadels spelade Atari ST och Mac (ja, det fanns faktiskt spel till Mac även då), så har jag en del minnen från den aningen sinnessjuka tidningen.

Ja, den var skruvad, men faktiskt inte särdeles mer än de mest seriösa brittiska speltidningarna på den tiden (brittisk press i allmänhet är ju som en spya i en tryckpress). Av de svenska speltidningarna var den helt klart värst (bäst?) på psykopatfronten, men konkurrenterna låg inte långt efter. Nintendomagasinet var, vad jag minns, visserligen otroligt barnvänlig på bästa Nintendo-manér, om än ganska amatörmässig, men Super Power (och delvis tidiga nummer av Super Play) var inte mycket mer mentalt sund än Sega Force. Super Power stolsterade med Killer-John, som enligt Tobias Bjarnebys utsaga i ett nummer från 1995 gillade att hota honom med brevkniv för att få nya spel att recensera. Därtill hade man en ganska skruvad frågelåda, där man ofta var dryg mot insändarna och upprepade gånger sade sig vilja bli mutad med pengar och godis.

PC Gamer har jag inte läst på många år, men jag kan dra mig till minnes diverse galenskaper från sent 90-tal/tidigt 00-tal där de talade om spel som sög “kaninping med u” och diverse pajkastningar mellan folk som pågick i månader på insändarsidan. Det roligaste jag minns var hur en sur insändare som klagade på PC Gamer i allmänhet och på sin brist på 3D-kort (det hette så då tredimensionella spel var något nytt och exotiskt) i synnerhet, vilket PC Gamer roade sig med att belöna ett spel som krävde just ett 3D-kort. Jag minns inte vilket spel det var, men jag minns ännu den kramp i magmusklerna jag fick av skrattattacken.

Något hände efterhand med spelbranschen. När Super Power blev Super Play, blev de plumpa skämten till existentiella analyser av storylines. Visst är jag många gånger glad att speljournalismen och branschen den tillhör växt upp (mitt äldre och intellektuellt mer kräsna jag klarar ju inte ens av att läsa Aftonbladet utan att dö inombords), men jag måste erkänna att jag till viss del saknar den godhjärtade grabbhumor som genomsyrade tidningarna på den gamla go’a tiden.

Då hade man en helt annan, mer lättsam, inställning till spel. Många gånger kan jag tycka att vår journalistik tar sitt ämne, och sig själv, på lite väl stort allvar. Jag saknar ofta humor i det jag läser i speltidningar och på spelsidor. När man öppnade ett nummer av SegaForce eller Super Power bjöds man nästan alltid på gapskratt. De få gånger jag köper speltidningar nuförtiden innehåller de knappast någon större humor, inte ens när krönikörerna försöker sitt allra, allra yttersta.

Mördargalningarna, grabbhumorn och Pattes galenskap har väl fallit ur tiden, men jag kan inte låta bli att tycka att mycket av humorn överhuvudtaget följde dem i graven.

Så långt tillbaka som jag kan minnas har spel och filmer burit åldergränser. I USA har man ESRA och här i Europa finns flera nationella system samt det gränsöverskridande PEGI – ni vet den där åldersmärkningen med de svinfula illustrationerna som förstör så gott som varenda spelbox den placeras på.

Vad är egentligen syftet med dessa? Bortsett från att se till att våra spelboxar ser ut som skit alltså? Det brukar ju heta att våldsamma spel kan förvärra spelarens redan våldsamma tendenser. Även om mord med anknytning till spel begåtts, är det oftast tvivelaktigt om det är våldet i spelen som orsakat dem.
Läs mer

Alla vet hur det känns. Det har hänt mer än en gång. Du sitter där framför din skärm och är helt inne i ett spel. Ringmuskeln påpekar vänligt ett allt starkare tryck och föreslår tömning. Ilsket svarar du “NEJ, det har jag inte tid med! Det här är viktiga grejer!” och sitter som hypnotiserad framför din spelburk; du vill inte lägga en sekund på något annat än just detta spel.

Någon timme senare knackar ringmuskeln artigt på igen och säger att det börjar bli väldigt trångt i ändtarmen. Du bevärdigar den jobbige fan inte ens med ett svar. Du fnyser bort tjatmuskeln och fortsätter spela.

Explosionen börjar redan i luften när du är på väg att sätta dig, men det kan inte hjälpas – det här är på liv och brun död!

Efter ännu någon timme har herr ringmuskel givit upp och när korven smyger sig ut för att andas frisk luft flyger du skräckslaget upp ur din fåtölj och springer som Usain Bolt till toaletten. Explosionen börjar redan i luften när du är på väg att sätta dig, men det kan inte hjälpas – det här är på liv och brun död! Att slänga ned ett plumsskydd kommer inte på fråga. Svettig, med bultande hjärta sitter du med vidöppna ögon och flåsar. Det var nära, jävligt nära.

Upprepa detta så gott som dagligen och du kommer aldrig mer höra stjärten klämta förrän du är en millisekund från att göra i brallan – du har fått gamingarsle!

Jazz Jackrabbit 2 var ett av de där spelen som man aldrig köpte. Det bara fanns där på den gamla Windows 98-burken. Lite som MS Röj, fast med en grön (?) hare i huvudrollen. Som sköt saker. Mestadels sköldpaddor med orealistiskt pyntade skal.

Efter att nostalgidimman lagt sig sitter man där med en medioker plattformare med medelmåttig bandesign och medelkass kontroll

Föregångaren var en klassiker som fildelades flitigt per diskett på skolgårdarna (gråt på du, Henrik Pontén) och smög sig in i allas datorer. Kopieringsskyddet på den tiden bestod, listigt nog, av brist på internet.

Jag minns att jag tillbringade rätt många timmar med detta spel som liten snorunge. Till PC var vi rätt svältfödda på sidoscrollande plattformare på den tiden, så när Epic Games (ja, du läste rätt) släppte spelen om knarkharen Jazz var det mycket välkommet.

Läs mer

Det känns som att jag sparkar på ett ämne som redan ligger ned, men eftersom jag bara måste ventilera får det gott ta sig fler dropkicks i bakhuvudet!

Hursomhaver: er tillgivne skribent befann sig på en restaurang i byn Frankfurt där han bor. Han hamnade i samtal med en dam i sällskapet som han inte kände sedan tidigare. Denna damsell var en vän till en vän och istället för att hamna bredvid sina kompisar vid det långa bordet fick hon sitta och lida bredvid Kraids alldeles egen surgubbe.

“Är du inte lite för gammal för det?”

När hon frågade om hans yrke, svarade han att han bedriver lite småskum verksamhet vid Nintendos Europakontor. Hon hånlog lite lätt och frågade:
“Men du håller väl inte på med tv-spel och sådär va?”
Er käre författare svarade att det gjorde han visst, varför skulle han annars jobba på Nintendo?
“Är du inte lite för gammal för det?”

Det är inte första gången jag fått den frågan. Vilken annan utbredd kulturform ifrågasätts på detta sätt? Hur ofta får filmentusiaster frågan “Är du inte lite för gammal för de där löjliga flimmerbilderna?”? Hur många bokslukare har fått sin mognad ifrågasatt?

Samma sak som att tro att all musik är Justin Bieber och att all litteratur är Twilight

Hur många gånger vi än tror att spel har blivit en accepterad konstform och kulturbärare, så finns det ändå en hel del människor därute som ser det som en verklighetsflykt för barn. Troligen beror det på att spel slog igenom som ett tidsfördriv för barn och tonåringar och för att det många gånger marknadsförs som just det. Men, handen på hjärtat, är det inte samma sak som att tro att all musik är Justin Bieber och att all litteratur är Twilight?

Spel är precis som alla andra former av kulturella uttryck – det finns något för varje smak och alla åldrar. I takt med att tiden fått mig att mogna har den gjort samma sak med min spelsmak. Jag spelar inte samma spel som när jag var yngre och genom åren har jag bytt favoritgenre ett antal gånger. Det vill säga: precis som med allt annat i mitt liv. Precis som för alla andra, oavsett intressen.

Men visst, det är omätligt mer accepterat att spela spel som vuxen idag än det var för 10 år sedan. Om ytterligare 10 år kommer vi som spelare fortfarande att få vår mognad ifrågasatt. Kanske inte lika ofta som idag. Jag är övertygad om att spelandet inom min livstid kommer att vara precis lika accepterat som film, litteratur och musik, men, resan dit är, och kommer troligen att förbli, bitvis frustrerande.

Jag har flera gånger tjatat om hur konsolspelen skulle gagnas av möjlighet att använda tangentbord och mus. Det skulle inte minst göra FPS och, i synnerhet, RTS mer njutbara på våra allt mer datorlika icke-datorer. Det skulle dessutom kanske göra att vi slipper fler nerdumningar av mer PC-orienterade titlar, för att de ska fungera med handkontroll (Dragon Age II, jag tittar på dig!). Det är nog fler än jag som bävar inför vad som kommer att hända med konsolversionen av Diablo III.

CCP Games lät för ett par veckor sedan meddela att deras kommande spel Dust 514 kommer att stödja USB-tangentbord och -mus, vilket i mina öron låter mycket trevligt och ett bra köpargument. Det är förövrigt inte första gången ett spel till PS3 har denna funktionalitet, redan 2007 kunde vi njuta av den PC-precision i Unreal Tournament III.

Med detta hoppas jag att fler utvecklare gör det möjligt att spela med tangentbord och mus på konsol, så att vi slipper åbäka oss med handkontroller i såpass utpräglade tangentbordsspel som FPS och RTS.

Tangentbordsidkare, förenen eder!

En flintskallig gubbe i 25-årsåldern gick in på Kraids superhemliga redaktionsforum och såg ett förslag. Kraid Monday Madness hette det. Författaren, som hette Joel Persson, föreslog att Kraid skulle anordna spelaftnar för redaktion och läsare. Först ut skulle vara Magicka, måndagen den 23/1.

Läs mer

Denna text handlar inte om att gräva upp liket efter en avliden småländsk smörmagnat vid namn Rune. Er med nekrofila tendenser som blev lite uppspelta får vi väl helt enkelt be om ursäkt. Artikelserien Att gräva upp lik handlar om att vi återigen spelar igenom personliga gamla favoriter som inte allmänt anses som odödliga klassiker. De är inte nödvändigtvis de där spelen man gick och längtade efter före släpp – de är snarare de där halvobskyra spelen man fick i julklapp av sina otroligt oinsatta föräldrar och som man mer eller mindre var tvungen att spela och älska.

Precis som när man gräver upp lik vet man inte riktigt vad man kommer att hitta (vi har alla varit där… Väl?). Är det förvridet och maskätet, bara ett halvunket och bättre begagnat skelett eller är det så välmummifierat att man skulle kunna kyssa det?

Läs mer

Enligt Eurogamer kommer den nya delen i Soul Calibur-serien att ge spelaren möjlighet att efter behag förstora de kvinnliga karaktärernas behag.

Personligen anser jag att denna detalj är avgörande för ett bra beat ‘em up. Jag menar, vem fan bryr sig om kontroll och spelkänsla när man kan kontrollera byststorlek och få vårkänslor? Jag tror således att detta kommer att bli det bästa spelet sedan Dead or Alive: Xtreme Beach Volley Ball 2 (i princip hela världen är överens om att det är världens bästa spel. Någonsin.) och att det kommer att innehålla de bästa digitala lökarna sedan Chun-Li sparkade in dörren till mitt kärlekskranka pojkrum i Street Fighter 2.

Hatten av till Namco!

Vi gjorde det förra året, och det vore ruttet ifall vi inte gjorde det iår igen! Nästan varje dag fram till nyår kommer vi i samarbete med Sveriges vassaste spelbloggar och Spelkriget.se som värd att plocka ut årets bästa spel i diverse kategorier. Vi på Kraid kommer inte att bara ha en kategorivinnare, utan de skribenter inom bloggen som vill, kommer att få förmedla sin åsikt. När vi väl börjar räkna ner till Årets bästa spel kommer vi dock att ha en vinnare per dag. Klicka på Läs mer för att ta det av dagens vinnare!

Läs mer