Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Jag minns hur min mamma framåt niosnåret på veckodagarna brukade säga att “nu är det dags att lägga sig”. Ofta lyckades jag hålla mig kvar vid datorn eller konsolen i ytterligare någon halvtimme innan min mor tröttnat och överlät åt min far att tvinga mig stänga av min spelmaskin under hot om spelförbud i en månad. Liggande i klarvaken i min säng brukade jag bittert tänka på hur jag skulle få min revansch. När jag blev vuxen, då skulle jag kunna spela precis hur mycket och hur länge jag ville.

Åren gick. På högstadietiden fick jag vara uppe längre och när jag flyttade in min Playstation 2 på mitt rum kunde jag spela hur länge jag ville om jag gjorde det tyst. Men att börja klockan 8:15 varje dag gjorde det, minst sagt, krångligt att orka spela så många nattetimmar. Jag tänkte att när jag blev äldre skulle jag nog hinna med allt spelande.

På gymnasiet staplades hemuppgifterna på varandra och det där med att sitta hemma och nörda sig med dyr japansk hemelektronik var inte direkt kvinnofuktande, så spelandet hamnade, återigen, i skymundan. Dessutom fanns det alltid tjatiga föräldrar som ställde krav på att inte sitta uppe hela nätterna. Jag tänkte att så fort jag flyttat hemifrån, skulle spelandet äntligen kunna bli av.

Universitetstiden kom och ett eget boende med det. Festande, råplugg och extrajobb gjorde att spelandet inte fick så mycket plats som jag ville. Som student är man ju aldrig ledig på riktigt, akuta gruppuppgifter och kommande tentor tog ständigt tid från mina konsoler. Min dator körde mest Word istället för WoW. När jag blev klar med plugget skulle jag väl äntligen få spela? När man gått hem från jobbet kan man lägga det bakom sig och ägna sig åt hobbyer!

Nu sitter jag här, dödstrött efter jobbet. Visserligen är jag ju fri från jobb för tillfället. Men efter 8 timmars arbetsdag och 1,5 timmars pendling, sitter jag och tänker “om man ändå hade energi nog att spela!”.

Jag kommer på mig själv med att tänka “när jag går i pension… DÅ!!”.

Många saker av godo kan brukas i onda syften. Det fria internet kan nyttjas för grova brott. Kryddor som saffran är giftiga i höga doser. Kepsar kan placeras såpass idiotiskt på huvudet att bäraren ser mentalsjuk ut.

Har inte patcharna sällat sig till denna skara? Det som började som ett sätt att fixa buggar har urartat till ett verktyg för lättja och revisionism.

Tanken slog mig för första gången kort innan Portal 2 släpptes. Slutet på det första spelet ändrades helt plötsligt. Nu dog Chell inte längre efter slutstriden mot GLaDOS, utan släpades medvetslös tillbaka in till Aperture Sciences laboratorier. Allt genom en patch. (Och det ett helt år innan Mass Effect 3 ökänt och mer kontroversiellt gjorde samma sak.)

Den gången hade jag översyn med det, för det var ju själva grundpremissen för att uppföljarens story skulle släppas. Min översyn i det fallet var dock inte utan en viss tveksamhet.

När Diablo III släpptes fanns inte tidigare utlovade Real Money Auction House eller PvP-läge (och det senare gör det inte nu heller för den delen). Denna gång hade jag kanske inte överseende, åtminstone inte frivilligt, men Blizzard är ju alltid Blizzard och i slutändan blir det ju ändå bra. Eller?

För några veckor köpte jag pärlan Krater och döm om min förvåning när det visade sig att co-op-läget – en av de främsta anledningarna till att jag ens övervägde att köpa spelet – inte fanns och skulle patchas till senare. När co-op-läget försenades ytterligare hade jag inget överseende längre. Jag blev bara jävligt trött på skiten, nu när patching-mentaliteten spridit sig till indie-utvecklarna.

Att kunna patcha ett spel är en gudagåva. Om något visar sig inte fungera i praktiken, eller om okända buggar dyker upp efter släpp, är det ovärdeligt, både för spelare och utvecklare, att saken kan åtgärdas. På senare tid har detta kommit att missbrukas, så till den grad att man släpper ett ofärdigt spel med förevändningen att det som fattas kommer att tillkomma genom en patch vid ett datum som sällan fastställs, utan blott får heta “senare”. Eller så ändrar man ett helt slut, antingen för att det inte passar uppföljaren eller för att fansen påpekat vilket skitjobb man gjorde från första början.

Att köpa ett spel nuförtiden känns många gånger som att köpa en Armani-kostym. Bara det att Armani-kostymen levereras med stora hål och revor. Tillverkaren säger med ett leende “Ta’re lilla lugna nu, vi syr dit några lappar senare. I slutändan får du ju vad du betalt för!”. Fast saken är ju den att inte ens en Armani-kostym är snygg, hur proffsigt revorna än sytts ihop och hur dyrt tyget man lappar med än är.

Diablo svängde galant sin stjärt på dansgolvet till tonerna av Village People. Han hade den snyggaste afron i stan och de högsta platåskorna på den här sidan Torsby. Han dansade självsäkert fram till den oskyldiga lilla Fallout och presenterade sig på klassiskt gentlemannavis genom att dra ned sina stjärnformade solglasögon en aning och med höjda ögonbryn säga “Va’ gör en tjej som du på ett ställe som’re här?”. “D-dansar…” svarade Fallout blygt och hennes ansikte antog en aningen rödare nyans. “Ska’ru’nte me’ ti’ baren å’ dricka’n drink?” frågade Diablo med ett snett leende. “T-tack gärna” svarade Fallout och förträngde mammas och pastorns alla varningar om rusdrycker och unga män. Fallout följde med till baren, drack drink efter drink tills tiden verkade upphöra, gå upp i rök, svartna.

När hon kom till sans låg hon i en utsliten säng, utan kläder och bredvid en nöjt snarkande Diablo. Fallout reste sig skräckslaget upp, samlade tyst ihop sina kläder och smög ut i den ljusa sommarmorgonen. Husvagnen svajade oroväckande när hon klev ur den, men det bekom henne inte. Allt som försigick i hennes huvud var ett febrilt upprepande av mantrat “NEJNEJNEJNEJNEJ!” och en stark önskan att natten med Diablo inte lämnat några bestående, moderskapsaltrande spår.

När Fallout var så långt gången att det inte gick att dölja längre blev det skandal i socknen och pastor Ingvarsson höll brinnande manande predikningar om ungdomens synd och diskotekens upplösande av både moral och kärnfamilj. Några månader senare kom Krater till världen.

Läs mer

Nu är den förbannade sommar’n här! sjöng Bengt Sändh en gång i tiden. Eftersom jag är åldrande, flintskallig och bittert butter är jag beredd att hålla med.

Fast i år behövs det inte riktigt. Jag fullkomligen myser när jag går in på Facebook och ser att 90% av alla statusuppdateringar är varianter av “Fan vad kallt det är. Vad är det här för en jävla sommar!? Buhu, jag gråter!”. Inte för att jag gillar att frysa och dra på mig kliande ullsockor för att hålla kölddöden borta, men kylan har vissa fördelar.

Som svensk får man det ju med modersmjölken att man ska vara utomhus och få frisk luft så fort det är över -35 och inte haglar mer än att det bara krossar skörare ben. Tvånget är alltid där och det dåliga samvetet gör sig påmint. När man kommer från ett land där vi har tre veckors solsken och behaglig temperatur måste man ju göra det mesta av dem, eller hur?

En sommar som denna uppstår inga samvetskval. När det är arktisk köld utomhus upphör utomhustvånget. Jag kan med gott samvete sitta inne och göra det mesta av sommaren, istället för att vara ute och “göra det mesta” av somamren. Jag slipper visa ölmagen på stranden och äta kött som är förkolnat på utsidan, rått på insidan och med en smak av tändvätska. Jag slipper sitta på uteserveringar, höra folk sörpla på hädelsen som kallas iskaffe och låtsas tycka att det är roligare än att köra Krater (recension kommer snarast!). Jag slipper utsättas för den där sista UV-strålen som står mellan mig och östermalmskärringbrännan.

När mina vänner sitter och beklagar sig och tar skitnödiga instagram-bilder på hur de sitter i vardagsrummet och “protestpicknickar”, skrattar jag gott, loggar in på Diablo 3 och blir one-shottad timme efter timme på Inferno. Min sommar kunde inte ha varit bättre!

Så, efter en minst sagt djävulskt lång väntan har vi äntligen fått lägga vantarna på Diablo III. Känslorna har varit starka, många är glada, många är ledsna, en del verkar ha tappat livslusten. Personligen gillar jag det och mina byxor blir aningen tightare när jag tänker på det kommande PvP-läget. Men av internet att döma är det långt ifrån alla som är nöjda. Stjärtsmärtan bland fläktpojkarna har varit stor och släppet har visat sig minst sagt kontroversiellt bland fansen.

Seså, torka tårarna, grinpelle, och ta dig en titt på kommande Diablo-dödare, som kanske kan döva besvikelsen och kanske på sikt fylla hålet i ditt hjärta!

Läs mer

Jag har en djup hatkärlek till Paradox. Jag kommer alltid att älska dem för att ha skapat Europa Universalis-serien, men mellan släppen av nya delar i den underbara serien öser de ur sig diverse strategispel av olika slag – ofta mycket mediokra titlar, men ibland guldkorn som Magicka. Så, ni kan ju gissa hur taggad jag var när jättefarbrorn Henrik Häägg lät meddela att jag skulle recensera Paradox senaste släpp – Warlock: Master of the Arcane.

Så, nu är jag tillbaks i Ardania – en high fantasy-värld som aldrig blir pretentiös, men aldrig heller speciellt intressant. Den känns mest som en fantasilös ursäkt för spelen som utspelar sig däri. Jag drar en uttråkad suck, förbannar Henrik Häägg och låter lidandet börja.

Läs mer

De döda är uppe och rör på sig och har så gjort under flera år. I alla fall i spelvärlden, där var och vartannat spel innehåller zombier nuförtiden. Visst börjar förruttnade gengångarna och dräpandet av dem (ja, jag ser motsägelsen i det) bli lite tröttsamt och uttjatat, men i spelens värld har de ännu inte hunnit bli totalförstörda. I The Walking Dead från peka-klicka-apostlarna Telltale Games nödgas du visserligen sparka in, skjuta av och krossa zombieskallar, men för en gångs skull ligger fokus snarare på människorna som tvingas utöva allt våld och deras individuella vägar dit.

Läs mer

Du är ett äckligt fyllo som får i uppdrag att vid sidan av fylleriet vara undercoverinkvisitor med piratkläder och glida runt lite här och var. Med flaska och svärd kämpar du dig igenom ett storslaget äventyr på land och till havs. Till din hjälp har du svärd, musköter, voodoo och apor.

Läs mer

Ända sedan tower defence-genren blev stor för en sisådär tio år sedan har den mestadels handlat om samma sak; bygg torn vid sidan av vägen och låt dem döda monster. I vissa uppgraderar man torn istället för att bygga nya, i andra kan man bygga murar och i åter andra har man möjlighet att flytta runt någon enstaka tjomme som hjälper tornen. Denna gång får vi något som utvecklaren benämner tower offence.

Läs mer

Under påskhelgen bestämde sig Jack Tramiel för att det var en bra idé att upphöra sin levnad. Det var en för spelindustrin väldigt viktig man som den 8 april 2012 gick ur tiden. Han låg nämligen bakom den mest sålda hemdatorn genom tiderna – Commodore 64.

För mig, och många andra, var det min första kontakt med digitala spel och även om jag knappast varit superintresserad av Jack Tramiel som person, känns det väldigt tråkigt att han ej längre är med oss. Han var mannen som förde datorn in i vanliga människors hem och lade på så vis grunden för PC-marknaden och hemdatorkulturen.

Hatten av, gott folk!